Det är fortfarande mörkt när Åsa klättrar ned från sängen och försvinner ut i allrummet. Jag kan höra hur Stefan brygger kaffe och det slamrar från porslinet när han plockar ur diskmaskinen. 

-18!! Utbrister Åsa!

-Är det sant?

Det låter kallt. Låter täckets värme omsluta mig en liten stund till. Det blev en tidig kväll igår för att ta höjd för nattens tidsomställning. Sov i ett svep till 4-tiden och sen slumrat till och från. Drömt om loppet. Gått igenom detaljer i huvudet. En dålig natts sömn innan ett viktigt lopp gör mig inte orolig längre. Kroppen har fått vila och just den här natten har varit helt ok. 

Så mycket som möjligt är redan förberett, men det finns inga stora tidsmarginaler att leka med. Drar upp rullgardinen och låter ljuset flöda in. Efter grötfrukost drar pärlbandet av praktiska göromål och detaljer igång. Sopor ska sorteras, obligatorisk gruppbild ska tas (utifall vi glömmer att ta en på plats innan start - vilket vi naturligtvis glömmer) cyklar ska lastas, lägenhetsnyckel returneras och all packning ska med. Triathlon är en brutal materialsport där Vintertriathlon befinner sig i det yttre spektrumet. 

Vi kommer till startområdet 60 minuter innan age group* männen ska starta och 70 minuter innan damerna, vilket var helt perfekt. En hel del ska hinnas med, men samtidigt vill vi inte bli för kalla. Cyklar en liten sväng, checkar in cykel och skidor, fixa växlingslådan, nervöskissa samt uppvärmning. 

*Age group eller Masters som det också kallas - betyder att du inte tävlar i elitklass. Istället brukar det vara en salig blandning av tidigare elitaktiva, riktigt vassa elitmotionärer mixat med nybörjare som vill testa på. Här ställs du mot andra i samma ålder som dig själv (35-39 för mig) så att det ska bli så lika villkor som möjligt. Det gör också att du aldrig blir för gammal för att hålla på. Istället flyttar du bara upp till en ny åldersklass. Gemensamt för alla som tävlar är kärleken till sporten och mixen av nivå, kön och ålder brukar vara väldigt rolig och leda till många givande möten. 

Solen börjar värma fast det är så kallt. Himlen är klarblå och känslan är att det kommer bli en bra dag med fantastiska förhållanden. Igår snöade det hela dagen. Banan var täckt av ett tjockt lager nysnö och det var väääldigt mjuka spår när vi provkörde banan. I en brant backe fick jag hoppa av och leda cykeln en bit för att det var så mjukt. Idag är det stenhårt manchesterföre, gott om utrymme och kanonfina spår. Helt otroligt att det (med hårt arrangörsarbete såklart) går att skapa en sådan skillnad över en natt med tjugo minusgrader till hjälp!

Dags för start på mitt första världsmästerskap

Till slut är det dags att dra av överdragskläderna, värma upp och göra mig klar för start. Önskar Åsa lycka till och ställer mig lite längre bak. Fryser inte, men känner nervositet eftersom jag vet vilket monster banan är. Det här kommer bli tufft. Planen är att köra jämnt och kontrollerat, inte på max utan ha respekt för en rejäl tävlingstid och det är lätt att gå in i väggen då det är många höjdmeter som ska avverkas. Startfältet domineras av amerikanskor och norskor men totalt är det ett tjugotal nationer med under VM här på Skeikampen i Norge (World Triathlon | Winter World Championships). Jenkarna peppar och mantrar högt two-four-four till varandra. Remember two-four-four! Ironiskt nog kommer just den sifferkombinationen avgöra utfallet av tävlingen till min fördel, men vi återkommer till det. 

Löpning

Många drar iväg i ett högt tempo när startskottet går. Banprofilen är ungefär så här;
lång uppförsbacke - lång utförsbacke - lite knixar - nästan lika lång uppförsbacke - utförsbacke och så alltihop ett varv till. Två gånger ska vi springa varvet som är 2.7 kilometer och för min del gäller återhållsamhet. Inte bränna för mycket krafter redan nu. Åsa tar rygg på amerikanska nummer ett (låt oss kalla henne A1), men går snart upp i ledning och skapar lucka. Försprånget ökar varje gång jag möter dem. Själv ligger jag på tredje plats och märker att mitt försprång till amerikanska nummer två (A2) ökar. Vid varvning hejar svenska coachen Josef på oss och det ovärderligt att veta att någon håller koll på en och ropar att du är stark och att det ser bra ut! Tack Josef! Dricker en mugg vatten och ska bara göra om allt en gång till innan löpningen är avklarad. 

Första växlingen

Kommer in till första växlingen (även kallad T1) precis efter lagkompis Stefan. Klappar honom på axeln medan jag springer förbi till mitt lilla markerade utrymme. Här ligger skidor och stavar, cykeln hänger på ett klädstreck och så har alla en plastlåda där allt annat du behöver ska rymmas. Jag har bara skidpjäxor och cykelskor i min. Byter till cykelskor och lämnar löparskorna i lådan. Sätter på och knäpper hjälmen (viktigt!) och sen är det tillåtet att plocka ned cykeln från räcket och springa vidare till mattan där du får kliva upp på cykeln och börja cykla. 

Under cykelskorna sitter det silvertejp. Det är en lösning som jag tänkte ut i halvslummern under natten. Egentligen är det ett big no-no att testa nya saker för första gången på tävling. 

Orsaken till mitt experiment är att jag haft problem med hårt packad snö under skorna på alla mina träningspass. Då har det varit jättesvårt att ”klicka fast skorna” i pedalerna. På genomcykling av banan igår fick jag inte fast dem över huvudtaget. Men det är en stor fördel, framför allt i uppförsbackarna så det är ändå värt ett försök. Då kan jag använda benmusklerna till att både dra upp tramporna och trycka nedåt (även kallat rundtramp) och få dubbel utväxling. Funkar det inte så har det kostat max några sekunder extra. 

Framme på den blå mattan där det är dags att börja cykla sliter jag av tejpen och skorna klickar i direkt! Yes!

Cykling

Underlaget på cyklingen är en dröm jämfört med gårdagen. Det känns nästan som att cykla på asfalt vs spårig djupsnö. Då var jag livrädd i utförsbackarna men idag vågar jag gå ned i fartställning och trampa på utför. Banprofilen är ungefär samma som på löpningen så det är mest upp eller ned. Två rejäla uppförsbackar per varv ska cyklas fyra gånger vardera. 

Åsa ökar stadigt avståndet till A1, och mitt avstånd fram till A1 är ganska konstant medan det växer bak till A2. Det är en bra känsla. Även om mitt enda mål för dagen är att komma i mål under två timmar (den enda prestationen som ligger i mina händer) så är det absolut en dröm att få komma upp på prispallen och ta emot en medalj. Det är för tusan VM!

Varje varv efter första dryga uppförsbacken dricker jag gel (eller slush som kylan förvandlat det till). Mina tankar;

• En gång - Bra. 

• Två gånger - Härligt, snart hälften! 

• Tre gånger - Tänk nu ska jag bara cykla den här backen en gång till!

• Fyra gånger - Fan! Kedjehopp!

Hoppar av och fixar. Nytt kedjehopp direkt. Hoppar av och fixar igen. Trampar lite bakåt och kedjan lägger sig till rätta. Pjuh! Vet inte hur mycket tid jag tappat men bestämmer mig för att inte växla till stora klingan igen förrän i sista utförsbacken. Då har jag så mycket fart att jag kommer in till växling även om kedjan skulle hoppa av igen, men det gör den inte.  På väg in mot växling ser jag en amerikanska på håll. Hon har rosa hjälm som A1 men tänker att det måste vara någon som liknar henne. De var ju så många. 

Andra växlingen

Kommer in till andra växlingen, T2. 

Först hänga tillbaka cykeln och SEN får du knäppa av hjälmen och hänga den på styret. Glasögonen har immat igen så jag slänger dem i lådan och byter till skidpjäxor. Det strular lite men snart är de på. Tar skidorna och stavarna och springer bort till växlingsmattan där jag får knäppa på mig skidorna och sticka ut på den avslutande disciplinen. 

Skidåkning

Direkt efter mattan är det en liten, liten backe och skidorna är så hala att jag så när ramlar omkull men klarar mig precis. Känner mig som Bambi med skakiga ben. Till skillnad från löp- och cykelsträckan som båda börjat uppför, så börjar skidåkningen med rätt brutala utförslöpor för att avsluta med två ”väggar” tillbaka upp till stadion. 

Det är fina klassiska spår men också rätt häftiga kurvor i slutet av dem så första varvet ligger jag i skejtbädden i alla utförslöpor. Att ligga i skejtbädden kräver mycket mer aktiv åkning och när jag klättrat upp tillbaka till stadion känner jag mig riktigt trött. Hur ska jag orka 3 varv till?

Andra varvet har cyklingen lämnat benen och jag hittat in i känslan av att åka skidor. Bestämmer mig för att åka i de klassiska spåren utför och det gör en enorm skillnad. Inte bara för att jag glider förbi flera åkare på mina superskidor utan också för att jag får lite efterlängtad återhämtning, lite ”gratismetrar”. 

Det märks att många som är med inte är skidåkare utan sommartriathleter som vill testa på den vintriga kusinvarianten. Det är kul! Jag blir glad när jag ser länder som Mexico, Japan och Spanien. Ropar, nåja… kanske snarare flämtar glatt Heja, heja, allez allez till höger och vänster när jag passerar. 

Precis efter varning hejar Josef på oss och därefter kommer en vattenkontroll. Dricker vatten vid varje passage. En mugg, två muggar, tre muggar…

Precis innan jag ska ta min fjärde mugg och köra sista varvet så passerar jag A2. Blir förvånad men glad och vi hejar på varandra som vi gjort varje gång vi setts tidigare. Fint ändå. För mig är det extra skönt för det betyder att jag kan slappna av lite. Om jag ligger mer än ett varv före A2 så behöver jag bara ta mig upp för båda väggarna en gång till och bärga den där bronsmedaljen. Jag har inte sett Åsa eller A1 på skidåkningen och behöver inte koppla på yttersta jaktläge utan försöker mest utföra någon form av tekniskt duglig skidåkning. Uppför sista brutala uppförsbacken och ensam på upploppet ids jag inte spurta utan försöker njuta av upplevelsen. 

Passerar mållinjen med ett stort flin och är väldigt glad över mitt brons tills jag hör speakern ropa ut att jag är silvermedaljör. Va? Silver???

Förvirringen

Men va?

Har A1 brutit? A1 måste ha brutit.

Förvirrad glädje sprider sig i kroppen. Jag har inte märkt att jag passerat A1 så den enda förklaringen måste vara att hon brutit loppet. Pratar med coach Josef som också gratulerar till silver, en fin tid och jag börjar sakta smälta att jaha… jag har kanske tagit silver ändå!… Och tiden är 1h 53 minuter och 9 sekunder på en helt rå bana! Kan inte vara annat än stolt över min insats!

Sen kommer Åsa och jag blir nästan tårögd när jag får ge en riktig bamsekram till min kompis och nyblivna världsmästarinna! Blir nästan ännu gladare över hennes prestation!

Ett par minuter senare inträffar dock det märkligaste. A1 kommer i mål. Blir bronsmedaljör. Va? Jag går fram och gratulerar henne men ser att hon är lika förvirrad som jag. Men istället för förvirrad glädje har hon förvirrad förtvivlan. 
Hur kan du vara i mål för mig? Du har ju inte passerat mig. 

Och jag kan bara hålla med. Jag vet ju att jag inte har passerat henne. Sen vänder hon sig till en funktionär istället och förklarar samma sak, hon är före mig i mål men hon har aldrig passerat mig! Funktionären säger att alla resultat är preliminära och hon måste gå till domaren och överklaga om hon har några synpunkter på resultatet. 

Jag frågar om hon kanske har åkt ett varv för mycket och hon svarar att jag kanske har åkt ett varv för lite. Men jag har räknat mina slush-sippar och vattenmuggar (samt att passet ligger loggat i min klocka) så jag är 100% övertygad om att jag inte kapat något varv.  Byter om till torra kläder och analyserar vad som kan ha hänt ihop med Åsa. 

När vi kollar resultaten och ser att hennes T2 ligger på 13 minuter förstår vi att hon kört ett helt extra varv på cykeln. Det var trots allt A1 som jag skymtade på väg ut på hennes femte varv när jag var på väg in till växlingen, fast jag just då avfärdade tanken som absurd. Det finns inga regler mot att åka ett extra varv men det är ooptimalt om du vill ha en så bra tid som möjligt. Och det vill du ju på ett världsmästerskap. 

Om och men

Att det blev som det blev, väcker ju en hel del filosofiska tankar.
Hur hade loppet slutat om hon åkt rätt antal varv?

• Hon hade inte besegrat Åsa. Det framgår helt klart från resultatlistan. 

• Förmodligen hade hon varit före mig, men det går inte att säga lika säkert. Om du ändrar små saker i en alternativ tidsrymd kan utfallet i slutändan bli ett helt annat. 

• Det poängterades också extra under den obligatoriska race briefingen dagen innan loppet att det inte kommer finnas någon varvräknare. Ni måste hålla koll på era varv själva. Det är eget ansvar som gäller och jag är tämligen säker på att i princip alla kör med en GPS-klocka som kan hjälpa dem med detta. 

• Att förse hjärnan med energi och att orka tänka och hålla fokus är också en del av tävlingen. Precis som du måste känna till bansträckning, tävlingsregler etc. 

Sammantaget landar jag i att jag förtjänar och kan glädjas åt mitt VM-silver även om det var tråkigt att jag vann det på just det här sättet.

Tänk att two-four-four som jenkarna mässade om på startlinjen blev det som i slutändan fällde avgörandet för min del. Two laps running, four laps biking, four laps skiing…

Team Sweden

Totalt sett var vi fyra svenska masters triathleter som kom till start. Tre av oss kom från Östersund Triathlon och vi levererade ett guld, ett silver och en 9-plats med guldkant! Grattis Jämtland! Cecilia från Borås körde hem ett brons i sin åldersklass!

Förutom oss i mastersklasserna körde Ella och Leon hem ett gäng svenska medaljer i juniorklasserna i duathlon, triathlon och mixstafett. På elitsidan var Sverige representerat av Rebecka och Albert som även de förtjänstfullt representerade de blågula färgerna i samma discipliner!

Hur mycket kostar det att köra ett VM?

Att köra ett VM kostar en hel del pengar.
Anmälningsavgift, tävlingslicens, landslagsdräkt, resa, mat och logi och kanske övrig utrustning om du saknar något. Kanske behöver du dessutom ta ledigt från jobbet för att resa iväg?

Utöver pengarna kostar det mycket tid att planera och sen genomföra själva resan. Det tar energi och det kräver engagemang (i det här fallet var det lurigt att ens lyckas anmäla sig). Tillsammans med Stefan och Åsa har vi gått igenom gemensam logistik inför resan och försökt tänka på allt som kan hända under loppet.

Till skillnad från Johan Olsson och Stefan Holm har jag inte haft möjlighet att isolera mig ute i någon stuga trots att övriga familjen varit rejält förkylda och hemma från skolan under de senaste två veckorna (och på något mirakulöst sätt lyckats hålla mig frisk!) samtidigt som jag jobbar heltid och måste få in all nödvändig träning i pusslet. Utan oväderlig stöttning från Kristoffer hade det aldrig gått.

Och ja… livet står ju inte stilla bara för att jag ska köra VM. För en elitidrottare ser den ekvationen tack och lov inte lika hopplös ut och jag menar inte heller att ställa dem mot varandra utan min poäng är att de kan vara imponerande på olika sätt på samma gång. Det är svindlande att tänka på hur mycket ackumulerad träningstid och uppoffringar som det ligger i att ställa sig på startlinjen i ett lopp oavsett nivå om du menar allvar med din satsning. 

Därför tycker jag också att VM-prestationen i slutändan är så mycket mer än bara löpning-cykel-skidåkning. Att stå på startlinjen var en seger i sig självt. Det är lätt att snacka som vi gjorde i höstas, men från snack till verklighet har det varit många steg. Och vi tog oss igenom dem alla. Steg för steg. Att utfallet sen blev bästa möjliga är en stor fin bonus. Vi tog oss också hem igen men det viktigaste var ändå hur roligt vi haft längs resan! Jag hade inte gjort det här utan er, Åsa och Stefan. Tack som tusan båda två!

Hallonet på grädden på våfflan var slutligen att uppnå både mitt tidsmål och att få uppfylla drömmen om en VM-medalj. Det gav mersmak…

Tack älskade familjen och alla som på olika sätt stöttat och hejat under resan!