Simningen

Precis som Östersund brukar bjuda på isande vindar från fjällen i väster, så brukar Kalmar bjuda på sydliga vindar.

Inte den här dagen. Prognosen utlovar nordliga vindar på cirka 7-8m/s och upp emot 12m/s i byarna. Direkt från morgonen. Ett tak av mörka, gråa moln täcker himlen och därunder är världen täckt av lätt dimma. Inramningen av Ironman Kalmar 2023 är respektingivande på gränsen till skräckinjagande den här morgonen. Särskilt för dem som inte är vana simmare.

På plussidan så är det uppehåll och vattnet är runt 18 grader varmt. I min träningslogg ryms mycket simning i kallt, ibland vågigt och ofta strömt fjällvatten så jag känner mig förberedd och trygg i att simningen kommer gå bra.

På Ironman är det självseedning som gäller och jag siktar högt och ställer mig lite framför skylten där det står 1h och 10 minuter för simbanan som mäter 3.8 kilometer. Ja, alltså 3800 meter om du navigerar bra... Det kan lätt bli för långt om du simmar snett.

Efter vacker nationalsång avfyrar karolinerklädda artillerister en kanon och proffsdamerna drar iväg. Traditionsenligt spelas Just idag är jag stark och vid 7:00 går starten för de flesta av oss. En ringlande orm av förväntansfulla och nervösa triathleter rör sig sakta fram mot plattformen där vi ska hoppa i vattnet. En dryg handfull atleter hoppar i åt gången tills alla 2000 atleter har påbörjat den långa resan mot mål.

Innan start får jag en flaska havsvatten av Kristoffer. Häller i nacken, ansiktet, i glasögonen, på händerna och över fötterna för att minimera risken för chock när jag hoppar i vattnet. Även om det är hyfsat varmt så kan det bli en chock så här tidigt på morgonen. Vinkar hejdå och ser honom försvinna i folkhavet medan jag rör mig mot det oundvikliga. Det kommer förmodligen dröja ett antal timmar innan jag ser en skymt av honom igen. Det brukar vara kompakt med folk kring växlingsområdet.

Framme på pontonen börjar min tävlingstid att ticka, jag startar klockan och sen är det bara att hoppa i. Känslan är god. Äntligen!

Så fort jag börjar veva med armarna släpper nervositeten. Det här kan jag. Det är ganska trångt i vattnet men känns som jag hamnat rätt i ledet av simmare. Bara några få som jag behöver simma förbi och några få som behöver simma förbi mig. Första delen av simningen är rätt skyddad från vågor men efter första svängen kommer den tuffaste sträckan. Det finns ingenting mellan oss och Öland på andra sidan där vinden kommer ifrån. Böljande vågor slår rakt emot oss och det är motströms. Vågorna är inte jättehöga men tillräckligt höga för att det ska bli svårt att navigera och ihop med dimman. Bitvis är det svårt att se nästa boj och veta vars man ska sikta. Tänker att många kommer få det svårt idag, men det enda jag kan göra är att veva på. Till slut är jag över på andra sidan och ska runda två bojar innan samma sträckning ska simmas tillbaka. Det här är det roligaste partiet på hela banan. Känner hela tiden hur jag fångar vågor och får farten med mig.

Simningen går helt okej och det känns som om jag navigerar bra. Blir kissnödig, som man så ofta blir i vatten, men lyckas inte kissa i våtdräkten. Får emellanåt några slag i huvudet men lyckas undvika sparkar och det får man vara rätt nöjd med när det är så mycket folk. Inte värre än ett Vansbrosim…

Tiden blir till slut blygsamma 1:18:39 (snitt 2:02/100 m) men när jag ser alla cyklar som står kvar i växlingsområdet så förstår jag att det förmodligen är en rätt konkurrenskraftig tid just idag.

Första växlingen - T1

Springer in i växlingsområdet och letar reda på min blå cykelpåse. Av med våtdräkt, mössa och glasögon. Under våtdräkten har jag min blöta tävlingsdräkt. Funderar en sekund på om jag ska komplettera med torra armvärmare och/eller en väst när jag känner vinden isa till men struntar i det. Brukar bli varm ganska snabbt och när jag väl är på Öland är det ju medvind första delen. Sätter på cykelskor, racebelt (ett tunt bälte med nummerlappen som ska sitta på ryggen under cyklingen), hjälm och glasögon. Ner med simgrejerna i påsen som hängs tillbaka på sin plats. Sen iväg till min cykel för att sticka ut på en runda på drygt 18 mil. De första 12 milen går på Öland och de sista 6 milen på fastlandet.

Tid - 3:25

Cyklingen

Det är packat med publik inne vid växlingen och jag ler stort när jag cyklar ut. Det är lätt att dras med i ett (för) högt tempo redan från början. Skit också! Jag gick inte på toa i växlingen. Jaja, jag kommer kanske svettas så mycket att kissnödigheten går över.

Hör och får syn på min coach Christian på väg ut mot Öland. Han bor i Blekinge och det här är första gången vi “möts” på riktigt. Kul!

Jag har längtat till utförsbacken på Ölandsbron. Ligga i tempoställning och bara trycka på. Sex kilometer exklusiv cykling som bara är tillåten en gång per år. Den här dagen. På Ironman Kalmar. Vanligtvis är det strikt förbjudet att cykla över Ölandsbron så det gäller att njuta när tillfälle bjuds.

Men njutet kommer av sig när dimman pärlar mina glasögon och världen blir suddig. Vägbanan är blöt och hal. Det är ömsom motvind, ömsom kastvindar från sidan och jag vågar absolut inte använda bromsarna. Ekipaget blir aningens mer stabilt om jag hukar mig, så det gör jag, men törs inte hålla i tempopinnarna där växlingsreglagen sitter. Händerna håller istället ett krampaktigt tag om bockstyret.

Alla har nummerlappar med namn, flagga (det är 62 olika nationaliteter med idag!) och så står det vilken åldersgrupp personen tävlar i. Jag tävlar tex i F35-39. När en kille som heter (?) Fräsjan cyklar förbi kan jag inte hålla mig för skratt. Leendet sitter kvar tills jag äntligen är över på Ölandsidan. Många starka cyklister flyger förbi, men jag ler för mig själv. Tänk att jag är snabbare än alla dem här på att simma! Asfalten blir snabbt torr igen och med bra grepp under däcken är det underbart att trampa söderut med den starka vinden i ryggen.

Att cykla Ironman på Öland är fantastiskt. Folk sitter ute och dricker sitt morgonkaffe i trädgårdarna och hejar på. Det spelas musik och det dansas trots att det är tidigt. Många gör vågen när vi passerar och jag ler och gör tummen upp åt alla jag ser.

Jag fullkomligt älskar den här genuina och hjärtliga hejarkulturen. Det finns tyvärr så många tävlingar i Sverige där publiken står helt tyst och oengagerad i väntan på att just deras anhöriga ska komma så de kan heja åt hen, men ids inte heja på andra deltagare. Så är det ABSOLUT INTE i Kalmar. Här hejar alla på allt som rör sig med nummerlapp. Även medtävlande hejar på varandra och jag säger något vänligt till många av dem som jag kör förbi eller blir passerad av.

Underskatta inte effekten av att heja och låta sig hejas på. Där finns massor med energi att hämta.

Planen är att trycka på medan det är lätt. Jag kommer behöva lite marginal sen när det vänder och blir motvind.

Då kommer en jäkligt stark tjej och kör förbi mig. Vill svara men börjar genast känna av knäna. Shit! Inte redan nu. Jag har ju bara cyklat 3 mil. Okej. Ta det lugnt nu. Slappna av i knäna. Det är INTE knäna som ska jobba. Det är låren. Rundtramp. Rundtramp. Så ja. Rundtramp.

Hittar sakta in i tekniken. Förutom att det känns lättare så går det fortare när jag hittar rätt i tekniken. Snart får jag syn på tjejen och plötsligt är jag ikapp. Och förbi. Säger något vänligt. Med några minuter och kilometers mellanrum drar vi förbi varandra och konstaterar att vi är väldigt jämna. En kille från Indien håller på preja mig av vägen när han viker in alldeles för tvärt fram för mig. Sen vinglar han lite fram och tillbaka och är väldigt svår att passera.

Efter 5-6 mil bär det tillbaka norrut. Rakt mot vinden. Ser många som draftar (ligger på rulle tätt bakom en annan cyklist) vilket är förbjudet. Samtidigt är det förståeligt idag i den obarmhärtiga vinden. Själv är jag livrädd för att få ett tidsstraff så jag gör några tunga dragningar för att inte riskera något utan lägger mig först. Det åker ofta förbi domare på MC men jag ser ingen som får ett blått varningskort. Efter 9 mils cykling viker vi äntligen av från nordanvinden för att korsa Alvaret. En man från Kanada håller på köra av vägen och är en bra bit ute i gräset innan han lyckas styra tillbaka in på asfalten. Jag frågar hur det är med honom när jag cyklar förbi och han säger att det är bra och tackar för frågan. Här någonstans tvingas jag släppa snabb-tjejen och ser henne inte något mer under loppet. Har fått krampvarningar och försöker trycka i mig extra energi och vatten. På cykeln har jag två falskor. En med vatten och en med flytande gels. Utöver det har jag en ramväska med cykelfixargrejer, salta kex, GT-tabletter och lösviktsgodis. Jag äter och dricker strikt var tjugonde minut. Flaskan med gel ska vara slut innan växling till löpning.

Tillbaka över Ölandsbron känns det mer som sidvind än medvind men det är åtminstone en stund utan motvind. Vid vändningen inne i Kalmar är det packat med jublande publik. Ser en skymt Kristoffer som hejar och det är första gången jag ser honom på 5,5 timme. ”Bara” tre mil cykel ut och tre mil hem igen innan jag får hänga ifrån mig tvåhjulingen. Strax efter vändningen möter jag Lisa Norden som är på väg in för växling. Så imponerande!

Fastlandsbiten är dryg. Inte bara för att jag är trött utan för att det är mycket vind och öppna fält här också. Men publiken längs banan hjälper. De sista tre milen är det lite medvind och jag lyckas öka farten något på väg tillbaka till Kalmar. Det är alltid en stor lättnad och tacksamhet som sköljer över mig när cykeln är överstökad utan incidenter (punka).

Tid - 5:51:12 (snitt 30.75 km/h)

Andra växlingen - T2

Springer in med cykeln och bort till min röda påse med löpgrejer. Plockar ur skor och strumpor. Tar av hjälmen och beslutar mig för att skippa glasögonen. Det får räcka med en keps ifall solen skulle spricka igenom. Lägger ned cykelskorna och kostar på mig en extra minut att smörja in fötterna med vaselin i hopp om att det ska hjälpa mig mot blåsor. Fyller fickorna på ryggen med gels och hänger tillbaka påsen med cykelgrejer. Snurrar racebelt så att nummerlappen vänds framåt och springer raka vägen in på en bajamaja. Kissnödigheten från simningen har nämligen inte alls gått över utan nu har jag varit kissnödig i minst 6.5 timme. Eftersom jag är kittad och redo att springa iväg så finns det bara en sak att göra. Jag kissar rakt igenom dräkten. Känns som om det kommer flera liter och lättnaden är enorm. Nu är jag redo att börja springa.

Tid T2: 5:52

Löpningen

Bara ett marathon kvar nu så kan vi gå hem sen. Nemas problemas! Löpningen börjar med ett kort varv genom stan och publiktrycket är bitvist så massivt att jag inte hör mina egna tankar. Det saknar motstycke! Centrum är som en kokande kittel och en enorm folkfest! Jag springer av förklarliga skäl igenom alla duschar och uppsatta vattenslangar längs banan trots att det inte är särskilt varmt. Tar två muggar vatten i alla depåer (varje 2.5 kilometer). Dricker en och häller en över huvudet. Varje gång jag får vatten över huvudet så piggnar jag till i tanken.

Vinden är påtaglig även på löpningen men bansträckningen är mer skyddad så det påverkar inte lika mycket som på de andra grenarna. Kom igen nu Ann-Mari. Det är bara tre varv á 14 kilometer som ska avverkas. Det blir min tröstande tanke. Tre ynka varv. Det hjälper också att det är mycket få delar längs banan som det inte finns någon publik.

Mest tryck (förutom i centrum på röda mattan) är det på Neptunusvägen eller checkpoint Neptunus (tips googla eller sök på YouTube så kanske ni får en aning om vad det är jag pratar om). Det är en gata som passeras två gånger per varv där de boende byggt två gigantiska portaler. En med ballonger och röd matta samt en med TV-spelstema där du kan trycka på knappar och få olika Nintendoljud uppspelade. Det öses på med musik, folk står och dansar. I en trädgård står en enorm rosa elefant. Varför inte liksom? Några har satt upp läktare i sina trädgårdar och jag vet inte allt. Snacka om folkfest! Helt otroligt!

Tyvärr har jag inte benen för att göra den mara jag vill den här dagen. Krampen lurar ständigt trots att jag försöker trycka i mig en gel var tjugonde minut. Efter tre timmar mår jag så illa att jag ökar gel-intervallet till 30 minuter. Tänker att magen ändå hållit ihop fantastiskt bra. Fokuserar på att jag varken har ont i knän eller fötter. Inga blåsor som ömmar under fötterna. Det brukar jag alltid få annars…

Lyckas hålla mig löpande precis hela vägen men farten är blygsam. Det är ungefär samma människor runt mig hela tiden. De flesta går genom depåerna och jag passerar dem där, men sen kommer de sakta och springer förbi mig mellan depåerna.

I slutet av varje varv springer man in på en idrottsarena och får ett band runt armen för att hålla koll på hur många varv man sprungit. Varv 1  - ett gult band. Varv 2 - ett grönt band.

När jag har fyra kilometer kvar till mål springer en finländska i min åldersklass förbi mig. Nu tänds något jag inte visste att jag hade i mig och jag känner vittring av både målgång och tävlingslust. Beslutar mig för att hänga på. Kosta vad det kosta vill. Efter några hundra meter trippar jag förbi tjejen. Men Hej löpsteget! Vars har du varit i 38 kilometer???

Får direkt en lucka och bestämmer mig för att hålla farten uppe de sista kilometrarna. Får mitt 3e band - det röda som berättigar mig att springa i mål.

Bara två kilometer kvar ser jag Kristoffer som hejar på och jag tar ett extra stort språng. Aj aj aj vad det krampar i låret!

Nej, inte nu! Bit ihop! Så jag biter ihop. Ökar och springer mitt absolut snabbaste på hela loppet under upploppet. Nummerlappen där namnet står har gått sönder och hänger på sniskan så speakern ropar ut Wow wow wow när han ser min spurt och sen ”Anna-Klara! You are an Ironman!”… Ja ja…

Tid löpning - 4:38:14 (snitt 6:36/km)
Total tid - 11:57:20

Efter loppet

Pyser ihop på röda mattan och det tar en stund innan jag orkar ställa mig upp och ta emot medaljen. Väldigt glad att jag klarade mig under 12 timmar idag och att jag inte brakade igenom.

Alla som går i mål får en volontär tilldelad sig som visar runt i Athlete Garden bakom mål där bara tävlande får vara. Här finns dusch, toa, sjukvård, ombytespåsen som jag lämnade in imorse, finisher-tröja, restaurang och massage.

Tvingar mig själv att stretcha innan jag kliver in i duschen. Får kämpa hårt för att inte skrika rakt ut när vattnet sköljer saltet genom alla skaven på kroppen efter tävlingsdräkt, våtdräkt och sport-BH. Det enda som klarat sig bra under dagen är ironiskt nog fötterna som jag smorde in med vaselin. De som alltid brukar krångla mest. Insmorningen och kisspausen i T2 var dagens mest välinvesterade minuter.

Plötsligt känner jag hur mig kräksjuk och väldigt yr på samma gång. Det är två tyska kvinnor inne i duschrummet samtidigt och de säger åt mig att sätta mig ned. Så jag sätter mig naken ned på golvet i duschkabinen med fötterna utanför på golvet och har huvudet mellan knäna. Den ena tjejen lägger min handduk om mig. Det är skönt att blunda. Som tur är så är det ingen kö till duschen just nu och efter en lång stund har det värsta gått över. Jag kommer nog inte svimma trots allt och lyckas reda på mig…

Skämtar efteråt med en funktionär att det är allt bra konstigt ändå. Man springer ett marathon och så fort man passerar en linje på marken så är det som om man inte ens kan gå längre. Tar typ lika lång tid att gå 200 meter som att springa ett varv på 14 kilometer.

Efter en evighet kommer jag ut till Kristoffer igen. Nyduschad, ombytt, fått massage samt mat och dryck. Snackat med flera som gått i mål och de flesta är överens om att det varit en riktigt tuff dag ute på banan.

Vi hämtar ut cykeln och växlingspåsarna och går iväg med allt till bilen. Sen vill jag tillbaka in i smeten och känna på stämningen. Träffar coach Christian igen och får heja på några av atleterna som fortfarande är ute och krigar fast det blivit alldeles mörkt ute vid det här laget. Det känns så roligt att få ge tillbaka lite av all den kärlek jag själv fått under loppet. Får heja på min vän Anna som just har fixat sin allra första ironman! Så coolt!

Vi stannar tills heroes hour börjar. Det är den allra sista timmen av loppet då alla samlas kring målet för att ta emot hjältarna som kämpat allra längst. DJ spelar musik och särskilt Loreens Tattoo som är årets temalåt. Det råder karnevalstämning i Kalmar!

För att klara Ironman måste du på egen hand transportera dig från simpontonen på morgonen till målportalen mitt på torget via 3.8 km simning, 18 mil cykel och ett marathon på under 16 timmar. Det är en lång tid att hålla igång kroppen och de som går i mål sist får välförtjänt motta det största jublet. Dagens vinnare, Lisa Nordén, är också tillbaka för att dela ut medaljer till de som kommer i mål på slutet men jag tror att många är för trötta och distraherade av showen runtomkring för att ens märka det. Det är en magisk (i ordets rätta bemärkelse) avslutning på en riktig kanondag!

Prisceremoni och drömmen om Hawaii

Dagen efter är det prisceremoni. Vinnare bland proffsdamerna och elitmotionärerna i varje åldersklass prisas.

Sen är det dags för stunden jag väntat på. Kvalplatserna till årets VM på Hawaii den 14 oktober ska delas ut. Jag håller tummarna och till min stora lycka blir jag erbjuden en startplats! Det är något jag inte vågat ha som ett mål men som jag drömt om sen jag läste boken, Det finns ingen gräns om den fantastiska paralympiern Anders Olsson, år 2008.

Jag fick frågan om jag inte haft det som mål att kvala - även om jag inte sagt något om det på förhand. Och det ärliga svaret är nej. Jag har inte haft det som mål. Men jag har haft det som en dröm och en stor förhoppning.

När Ironman 2022 valde att dela upp VM på Hawaii i en herr- och en damtävling så ökade  chanserna att kvala eftersom det blev fler kvalplatser både för män och kvinnor. Så jag visste att jag hade en bra chans om jag gjorde ett stabilt lopp i Kalmar. Men jag visste inte exakt vad som krävdes och det hade varit orättvist mot mig själv att sätta det som ett personligt mål. Den här dagen kunde jag bara kontrollera min egen prestation, inte vilka jag ställs emot på tävlingsdagen.

Oavsett dröm eller mål så slog den in och jag är överlycklig över möjligheten att få uppleva VM i Ironman på Hawaii! Det känns jättestort!

Avslutningsvis jag vill från botten av mitt hjärta tacka Kristoffer, Arvid och Assar. Coach Christian, familj, släkt och vänner, välkända, halvkända och okända. Alla ni som hejat, följt och grattat mig längs resan såväl innan, under som efter loppet!

T A C K
❤️

Aloha
Ann-Mari