När jag var sådär tio år gammal tågluffade jag tillsammans med mamma och syrran ner till rivieran och tillbaka igen. Idag när jag tänker tillbaka på den resan gick allting toppen, det var kanelbullar och glada barn hela tiden. Eller ja, kanske croissant mer troligt. 🥐 Men när jag berättade det för mamma upplyste hon mig om att vi inte hunnit längre än till Paris (andra stoppet) innan hon gav oss ett ultimatum: “Sluta bråka, eller så åker vi hem.” Sluta gjorde vi tydligen för en tågluff blev det och något år senare även en bil-luff genom Europa.

När vi äntligen skulle bege oss var både jag och Ann-Mari i stort behov av semester, om inte annat efter att ha planerat själva tågluffen. 😮‍💨 Senast när jag tågluffade var det så spontant att vi aldrig visste var vi skulle sova innan vi kom fram, och det funkade helt ok (i mitt minne) även om en del vandrarhem var riktigt tveksamma ställen där det övriga klientelet hade tatueringar och ärr från gamla fängelseslagsmål.

Den typen av tågluff var inte ett alternativ med två familjer plus mamma. Istället hade vi från hemmets trygga vrå bokat boenden och planerat resdagar. På förhand visste vi redan när och hur vi skulle resa och var vi skulle bo, men oftast inte vad vi skulle göra på varje ställe.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag låste dörren och gick mot busshållplatsen. Vad hade vi inte tänkt på? Vilka missar skulle uppdagas under resans gång? En minut innan bussen skulle gå upptäckte vi att Arvid tagit finskorna istället för de vanliga gympadojorna. För att citera den stora filosofen Mike Tyson “Everyone has a plan until they get punched in the mouth.”

Samtidigt tror jag att det är bra med en del osäkerhet. Det finns en poäng i att för en stund vara den udda fågeln i ett land. Den som inte kan språket, vet hur man åker lokaltrafik eller känner till allt det där uppenbara som alla andra verkar veta. Förhoppningsvis blir man en mer ödmjuk människa av pröva det. Puttas man dessutom utanför sin komfortzon blir man också en modigare individ. Dessutom får man chansen att visa barnen att det mesta ordnar sig, folk är vänliga och teckenspråk är hyfsat universellt när orden tryter.

Tuff tuff 🚂🚃🚃

Den egentliga luffen började i Sthlm därifrån vi först skulle ta oss med dagtåg till Malmö. Under resan växlade jag mellan tre olika lägen; Att förmana mina barn att lugna ner sig och vara tysta, låtsas att det inte var mina barn eftersom jag satt på andra sidan en liten skiljevägg, och uppgivet försöka intala mig att mina barn inte är värre än andras ungar. Redan innan vi passerat Linköping tyckte jag att det var bra gjort av mamma att hålla ut med sitt ultimatum till dag tre.

Tack och lov grep en kvinnlig medpassagerare in när hon med knappt tillbakahållen urskogsvrede inte stod ut längre och i närheten av Höör liksom skälvde fram att “Nu får ni ta och LUGNA NER ER, det är bara en halvtimme kvar.”

Det underliggande hotet om att hon och hela tågvagnen med henne skulle explodera och bli ett minne blott om de inte skärpte sig fungerade utmärkt. Plötsligt förvandlades barnen till små ljus som, liksom jag själv i mitt förvrängda minne, snällt och tyst blickade ut genom fönstret och hyssjade om någon talade för högt.

För en stund kunde jag låtsas att det var min goda uppfostran som producerat de här små beskedliga änglarna.

Väl i Malmö bytte vi till sovvagnarna på samma tåg, installerade oss, valde sängar, och sa Kamelåså när vi rullade över till Danmark. Den första etappen avklarad.

Ultimatumet?

Hur var det med det där ultimatumet? Jo, mor, jag och syster hade först bott femstjärnigt i en svit på Four Seasons i Bryssel som betalats med någon slags EU-medel. Jag och syrran knatade runt i centrum och tittade på Manneken Pis med tillhörande museum, knypplande gummor och åt våfflor, sånt man gör i Bryssel helt enkelt. Mamma, hon var på konferens på dagarna så vi fick klara oss på egen hand, det var andra tider då.

Nästa stopp var Paris och här bytte vi ände på lyx-skalan. Nu var det inte andras pengar som spenderades och då råkade vi hamna på vandrarhemmet De tre musketörerna precis så långt från centrum att det började bli ruffigt. Förmodligen fanns det med i den guide som gick att få via STF. Här stod en bister fransman bred som en ladugårdsvägg i receptionens flackande neonljus och undrade vad såna som vi, en barnfamilj, gjorde på ett ställe som det här. Vi checkade in på ett rum för tre.

Väl på rummet utbröt ett sånt bråk mellan mig och syrran att mamma tog till stororden. På mammas uppmaning satte vi oss på golvet och hon förkunnade att “Varken pappa, morfar eller GUD skulle komma och hjälpa oss reda ut det här. Nu hade vi att välja på att åka hem, biljetter hade vi ju via interrail, eller sluta bråka och fortsätta resan.”

Kanske var det med inblandning från högre makt för vi kom överens om vem av oss som skulle få överslafen och sen var det ur världen.