Dan före dan

Släcker lampan. Klockan är åtta på fredag kväll och allt är klart. Cykeln är incheckad tillsammans med drygt 2000 andra i växlingsområdet inne i Kona. Likaså växlingspåsarna med allt jag tror mig kunna behöva under morgondagen. Det är dan före VM i Ironman på Hawaii.

Nu gäller det bara att få in så mycket vila som möjligt innan klockan ringer vid 4. Jag brukar tänka så dagen innan tävling. En natt med dålig sömn spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vila fysiskt. Om jag tar bort pressen över att jag måste sova, så blir det lättare somna som en bonus.

Pip. Pip. Pip. Pip.

Det sitter en fågel utanför fönstret som inte är något fönster utan bara ett nät med ett jalusi innanför. Vi skrattar åt att den. Det är mörkt sedan länge och den borde verkligen sova nu. Kanske är den trasig? Jag kan ignorera den. Efter tio minuters konstant pipande skrattar jag inte längre. Då står jag istället och rotar frenetiskt i väskan efter mina öronproppar. Till slut hittar jag ett par och kryper åter till sängs. Efter en stund somnar jag, trots ett dovt pipande i bakgrunden.

Morgonbestyr

Klockan 4:00 ringer mobilen. Det är ungefär samma tid som jag vaknat hela veckan men just den här morgonen skulle jag vilja snooza. Bara lite till. Känner mig inte alls sugen på att kliva upp men vet att vi kommer att få det stressigt om jag inte går upp nu. Det är mörkt och varmt både inne och ute. Fuktig värme. Slänger fötterna över kanten på sängen. Okej. Nu kör vi.

Morgonens körschema:

Sätta på gnuggisar på överarmarna. Tävlingstatueringar (race tattoos) med nummer 172 som krävs för simdelen.
Applicera solskydd så att det hinner gå in i huden. Överallt ombeds vi att använda ett mineralbaserat solskydd (reef friendly) istället för ett kemiskt solskydd som sägs vara mindre skonsamt mot korallerna.
Smörja in kroppen med body glide för att försöka undvika skav. I mitt fall brukar jag få skavsår i princip över hela kroppen så det är bara att kleta på.
Klä på mig.
Tar på baddräkten. Klar.
Känns märkligt att inte ha på sig något mer, men det är så varmt att jag inte fryser och för simdelen räcker det med en baddräkt. De flesta kör med swim skin ovanpå sina tävlingskläder men dels så äger jag inget swim skin och dels har jag verkligen sett fram emot att köra ett lopp med våtdräktsförbud i bara baddräkt. Så skönt för axlarna.
Äta frukost och borsta tänderna.
Inte glömma flaska med gel och tävlingspåsen med chip och ombyte till efter loppet.

Vi har hyrt en lägenhet cirka 3 kilometer söder om Kona längs kända Ali’i drive. Om ganska många timmar är tanken att jag ska springa förbi här men nu hoppar vi istället in i hyrbilen. Horder av människor strömmar fram längs gatan eller står och väntar på en shuttle bus. En kilometer innan målet hoppar jag ur bilen medan Kristoffer kan börja jakten på en parkeringsplats. Kona är ett litet samhälle och egentligen inte alls anpassat för den här sortens anstormning. Ifjol kördes två lopp med två dagars mellanrum och det var 5-6000 deltagare med. Jag kan inte ens föreställa mig att det går. Det måste ha varit ett kaos. Iår är det drygt 2000 damer med och jag tycker det är fullt med folk.

Det är skönt att gå igång kroppen och få pysa ut lite nerver. Pratar kort med en tjej från San Diego. Vi skämtar om att det här är nästan ett lokalt lopp för henne. Knatar vidare förbi målportalen och försöka hitta insläppet till växlingsområdet. Får runda hela hotellet och lotsas in i en lång passage av vänliga funktionärer som i tur och ordning granskar att jag har mitt chip runt fotleden, att tatueringarna sitter där de ska, att jag inte försöker ta med mig egen cykelpump eller någon annan väska än den genomskinliga ombytespåsen in på området.

På växlingsområdet

Hittar direkt en cykelpump. Framdäcket går fint men jag får inte fast munstycket ordentligt på ventilen på bakdäcket. Istället pyser all luft ut. Suck. Jag tror fortfarande att det beror på att munstycket inte riktigt vill fastna och en tjej försöker hjälpa mig men vi lyckas inte. Går fram till en cykelmekaniker som har tryckluft. Han konstaterar snabbt att jag fått punka. Deja vu från exakt samma moment i Kalmar 2016. Fast då var det bara en kvart innan växlingsområdet stängde. Nu är det gott om tid. Han hänger upp cykeln i en ställning och byter blixtsnabbt slang åt mig och pumpar upp däcket. Djup tacksamhet.

Hoppas det var första och enda gången idag.

Leder tillbaka cykeln till min plats. Sätter på flaskorna och lägger godis plus kolsyrepatron i ramväskan. I med en lätt växel eftersom cykelbanan börjar med uppförsbacke. Tar av mig skorna och lägger dem i påsen tills efter loppet och knatar barfota ut från växlingsområdet med bara simglasögon och två badmössor i handen. Köar till bajamajorna och har för en gångs skull tur i kölotteriet.

Inför start

På väg mot start möter jag till min stora glädje Kristoffer som önskar mig lycka till och lotsar mig rätt vid starten.

Det har ljusnat och jag känner törsten riva i halsen. Inte bra. Varför tog jag inte med en vattenflaska hit? Det finns inget här. Nationalsången spelas. Shit. Snart ska proffsdamerna starta och sen är det 15 minuter tills min start går. Jag kommer simma i saltvatten i över en timme. Det är en lång tid att vara törstig under en dag som till stora delar handlar om att få i sig vätska och energi. Frågar en funktionär om han kan skaka fram ett glas vatten. Nej tyvärr, ni får vatten först när ni kommer upp efter simningen. Men det fanns ju vatten precis när vi gick in i växlingsområdet försöker jag. Kan du inte hämta lite åt mig eftersom jag inte får gå dit längre? Han funderar. Om du inte kan ge mig vatten nu så betyder det att jag inte får i mig dricka igen på minst 1.5 timme. Han funderar lite till och pratar med funktionären som står bredvid. Okej då. En tjej ska gå och hämta en flaska åt mig. Hurra! Tackar ödmjukast och får snart en kall flaska i handen. Gudomligt gott!

Medan jag ser eliten simma iväg kommer min nyfunna vän Malgorzata från Polen fram. Vi startar samtidigt och önskar varandra lycka till. Hon bor på samma ställe som oss och vi gav henne skjuts in till Under Pant Run för två dagar sen. Vi pratar simtider och jag säger att jag hoppas kunna simma under 1:10. Om jag simmar som jag gjorde på träningen i tisdags så ska det inte vara några problem. Hon tror mer på 1:15 för egen del.

Dags att gå i vattnet. Det känns ungefär lika kyligt som när du hoppar ned i en träningsbassäng. Liksom kallt en stund i början innan du kommit igång. Vi simmar ett par hundra meter ut till startlinjen som utgörs av funktionärer på surfingbrädor som paddlar runt runt.

Simning

När starten går sätter de sig upp på brädorna i färdriktningen så att vi kan simma mellan dem. Shit vad trångt det är. Armar och fötter överallt. Hittar inte något flyt utan det är hetsigt värre. Fokuserar på botten under mig. Koraller och färgglada fiskar. Så märkligt. Första dagen vi simmade här så såg vi en sköldpadda.

Det går lite dyningar och jag tycker att jag hela tiden hamnar lite ur kurs. Vi simmar till vänster om en radda orangefärgade bojar fram till en segelbåt som ligger knappt 2 km bort. Jag behöver stanna till och tömma glasögonen på vatten. Strax går solen upp. Det är vackert. Letar bra fötter att lägga mig bakom men lyckas inte. Tänker på träningarna med Mastersgruppen hemma i Östersund.

När båten äntligen är rundad tänker jag att det kommer gå lättare på väg tillbaka. Att jag ska kunna tajma dyningarna bättre. Simmar till vänster om ett gäng gula bojar men känslan är att dyningarna driver mig mer i sidled än framåt. Tänker på Byron Bay Stingrays och Saxon. Den vänlige australiensaren som introducerade mig för havssimning för 17 år sen när jag backpackade i Oz.

Några gröna badmössor simmar förbi. Det är de snabbaste i startgruppen efter. Tänker att det är bara att vänja sig för så här kommer dagen att fortsätta, inte minst på cykeln. Många starka kvinnor kommer att passera mig. Det är förväntat och det är helt okej. Det är trots allt ett lopp med de bästa av de bästa I HELA VÄRLDEN.

Ena örat ligger klämt under badmössan. Det gör ont men jag tänker inte stanna igen och rätta till det. Läpparna börjar närma sig upplösningstillstånd av saltet. Bara lite till nu. Några minuter till. Får bokstavligen en smäll på käften av kvinnan framför mig som oväntat drar till med ett bröstsimtag. Som tur är träffar hon precis i slutet av kicken så det är inte så mycket fart eller styrka kvar i sparken.

Ryser till av några iskalla strömningar. Vad hände där? Kommer det från duscharna på land? Korallerna, fiskarna och en och annan sjöborre byts ut mot sandbotten och det är dags att sätta ned fötterna. Simningen är avklarad men tyvärr inte med den där känslan som jag hoppats på innan.

Ser på klockan att det gått 1:15-1:16 nånting samtidigt som funktionärer hjälper mig upp. Lite besvikelse men ingen katastrof. Simningen var ju den enda delen av det här loppet som jag ville göra riktigt bra. Prestera. I efterhand ser jag också på min klocka att jag simmat nästan 4000 meter (banan är 3800 meter) så upplevelsen att navigeringen inte var på topp verkar stämma överens med verkligheten.

T1 (växling simning - cykel)

Direkt efter uppgång hänger det ned gröna slangar med sötvatten som vi får skölja av oss med. Ljuvligt att bli av med saltet. Sen ska jag hämta upp min cykelpåse men funktionärerna håller redan upp den åt mig. Tackar och fortsätter in i ombytestältet och tar av baddräkten. Dricker vatten och börjar smörja kroppen på skavsårs-utsatta områden. En funktionär hjälper mig att tejpa området där blixtlåset brukar ge elaka skav på halsen och magen. Hon hjälper mig även att ta på min sport-BH som såklart korvar sig på den blöta ryggen. Drar på min snygga svenska race-dräkt som jag köpte till VM i vintertriathlon, de supertighta calfes’en som egentligen är ett par sönderklippta kompressionsstrumpor. De är också svåra att trä på den våta huden. Tar på cykelskor och smörjer mig med extra solskydd. Växlingen tar en evighet men det känns värt att inte slarva med sånt som kan bli kostsamt efter många timmars tävlande.

Slänger simgrejerna i påsen och släpper den på golvet enligt funktionärernas instruktioner. Fortsätter springa genom hela växlingsområdet fram till min cykel och leder den till utgången.

Cykling

Även om cykling inte är min favoritgren så är det alltid roligt att börja trampa. Kroppen känns pigg och publiken jublar. Jag kan inte beskriva det som något annat än roligt. Jag vet att de 18 mil som väntar kommer bli brutala med cirka 1780 höjdmeter rolling hills.

Det går uppåt, vänster och runt. Tillbaka in i centrum och så en halvmil söderut. Cyklar förbi i utförsbackarna och blir omcyklad uppför. Helt enligt plan. Tillbaka in i centrum en sväng innan det bär av norrut på motorvägen - i triathlonkretsar känd som Queen K (Queen Ka'ahumanu Highway). En dryg mil har passerat i ett nafs och jag intalar mig att det bara är 16-nånting kvar. Sådär tänker jag hela tiden. Inte att det är ungefär 17 mil kvar, utan att nu är det 16-nånting. Om nånting i själva verket är 9 km eller mindre spelar ingen roll. Det viktiga är att bygga en mental känsla av att det går snabbt framåt och att det inte är så himla mycket kvar.

Strategin är att försöka att hålla igen och cykla smart. Trycka på utför för att få så många gratismetrar som möjligt och hålla hög kadens och lätta växlar i uppförsbackarna. Inte stressa upp mig för att folk cyklar förbi. Till skillnad mot Kalmar för knappt två månader sen behöver jag inte tänka på placeringar idag. Med ett tidigt startnummer så vet jag att många starka kvinnor kommer att cykla förbi. I Kalmar gick jag på för hårt under första halvan av cykeln och fick betala dyrt för det under resten av dagen. Ett misstag jag inte tänker göra om.

Fast tänker också att jag klarade av det här för mindre än två månader sen?! Då borde jag väl kunna klara av det idag också? Kalmar är i och för sig mycket plattare och inte närmelsevis lika hett. Den här banan påminner mycket mer om Ironman Haugesund som jag körde 2018 och som gick under epitetet cold Kona. Det stämmer ganska bra. Banprofilerna är väldigt snarlika även om temperaturerna skiljer en del…

Det finns i princip ingen skugga längs den karga banan. Svarta lavastenar och gulbrunt gräs. Efter tre mil på motorvägen kan man se nästan bort till vändpunkten i Hawi fast det är sex mil kvar. Det ser omöjligt långt ut. Motvinden är heller inget man skämtar bort.

De första sex milen rullar på finfint. Tänker att alla ”lätta” mil är bra mil. Funderar på när jag ska möta proffsen. Hur går det för Lisa?

I en lång utförsbacke ligger vi ihopkrupna i ca 50-55 km/h. Precis när jag går ut i omkörningsfilen är det som om en vattenspridare startar bakom tjejen jag nyss låg bakom. Hon tyckte visst att det här var en bra plats att uträtta sina behov och jag är glad att jag inte låg kvar bakom henne. Tjejen som ligger framför mig i omkörningsfilen får istället den briljanta idéen att dricka. Fullkomligt livsfarligt i den här hastigheten och mycket riktigt så tappar hon sin flaska. Den studsar i marken precis framför mitt framhjul men rullar vidare så jag slipper köra på den och jag hinner inte uppfatta om den fäller någon av de som ligger bakom oss. Jösses Amalia.

Efter ca 78 kilometer, i början på den långa klättringen mot Hawi, möter jag eliten. Lucy först. Klockar henne. Taylor Knibb ligger tvåa ca 1:45 efter och sen kommer en grupp om 3 cyklister med bla Lisa Nordén ytterligare några minuter efter. Det är trevligt att tänka på något annat än det jag själv håller på med. En tjej som cyklar förbi mig frågar vem som låg tvåa och jag kan glatt uppdatera henne på läget. Vet inte hur Sveriges andra pro-dam - Sara Svensk - är klädd eller när jag möter henne för nu möter jag dem alla på löpande band.

Det går tungt för mig upp mot Hawi. Glad att jag cyklat just den här backen i tisdags så att jag vet hur lång den är.

Energistationerna kommer ungefär varannan mil och är som oaser i öknen. De som langar vätska är mina hjältar. Tack för att ni står där i denna värme för alla oss som tävlar. Tar vatten i alla stationer och häller över huvudet och ibland energidryck. Käkar lite godis, dricker gels och tar salttabletter. Egentligen inte sugen på annat än vatten men tvingar mig att äta. Får inte gå tom på energi.

Efter mycket stånk och stön så kommer jag äntligen fram till vändningen vid Hawi. drygt 10 mil körda och nu väntar istället en lång utförskörning. Passerar Special need-stationen. Där ligger påsar som du fått lämna in innan loppet, om det finns något du behöver under loppet. Det finns en special needs-station på cyklingen och en på löpningen. Jag har ingen påse här men ser att påsen har fastnat i bakhjulet på tjejen framför. Hojtar till henne och hon tackar så mycket när hon passerar mig en stund senare.

Åh vad jag älskar utför. Kommer kastvindar från sidan lite då och då men jag trycker på ändå. Behöver alla gratismetrar jag kan få.

Snart vänder vinden och det blir motvind igen. Har det riktigt tungt kring backarna vid mil 12-15. Tänker på vad den trefaldiga vinnaren, Miranda Carfrae, sa under välkomstbanketten i torsdags. We don’t do this because it’s easy. We do this because it is hard. We’re here because it is hard.

Kom igen nu amo.

En svensk tjej, Jessica, cyklar förbi och hejar på svenska när hon ser min svenska dräkt. Vi byter några ord och det ger mig en nytändning så att jag lyckas öka lite de sista tre milen tillbaka till Kona. Allmänkänslan är ganska god även om jag länge haft känningar i höger knä och vänster fot. Värmen är obarmhärtig och i tempoställning strålar den svarta asfalten hårt mot ansiktet.

Börjar passera elitdamerna som är ute och springer längs Queen K i slutet av deras maraton. Konstaterar att Lisa fallit tillbaka några placeringar men ser inte ledaren… Kan det vara Lucy som leder än?

Lättnaden är alltid enorm när jag passerat 17 mil. Axlarna sjunker i takt med att kilometrarna rullar på. Nu ska det mycket till för att jag inte ska komma i mål. Rädslan för cykelhaveri är alltid ett av de största orosmomenten inför start. Längs banan har jag sett ett antal tjejer med uppgivna miner som försökt laga en punka eller fixa med växlarna.

T2 (växling cykel - löpning)

Med ett stort leende hoppar jag av cykeln innan stopplinjen och springer tillbaka med den till sin plats. Hänger hjälmen på styret och hör speakern ropa ut Lucy Charles-Barclay som vinnare. Efter fyra (!) andraplatser är det nog ingen (förutom möjligen Anne Haug som kommer tvåa) som kan tycka att det är fel vinnare. Lucy har lett loppet från start till mål och dessutom slagit simrekord, cykelrekord och banrekord! (8:24:31!!!) Anne slår å sin sida löprekordet efter att ha snittat 3:57 min/kilometer i 42 gassande kilometer. Galet starka och snabba brudar.

Själv har jag hela mitt maraton kvar. Rundar växlingsområdet för sista gången. Får min påse med löpargrejer och fortsätter in i tältet. Sätter mig på en ledig stol och någon lägger en iskall handduk om mina axlar. Aaaah! Tänker på det Sofie skrev om just det HÄR ögonblicket ifjol.

Ber om en handduk att lägga på huvudet och får det. Av med glasögonen och cykelskorna. Tar på min, vid det här laget, rinnande vaselin på fötterna innan jag sätter på strumpor och skor. Ett gäng gels i dräkten och på med nummerlapp. Känner mig kissnödig efter all vätska och tar ett besök på en bajamaja. Gör inte som jag gjorde i Kalmar utan tar av mig dräkten ordentligt. Tappar handduken som hängde över axlarna men beslutar mig för att ha kvar den jag fått på huvudet under löpningen, även om det är extremt osnyggt. På med kepsen utanpå i sann ökenvandrar-stil. Dags att tassa iväg på 42.2 kilometer löpning.

Löpning

Det är jättevarmt, fuktigt och inga moln. Solen bränner obarmhärtigt och jag hade svettats rejält bara av att sitta still den här dagen. Är inställd på att löpningen kommer att bli ett utdraget krig. Sprang en timme i tisdags vid samma tidpunkt och höll på att duka under i värmen. Så döm om min förvåning när de första stegen känns oväntat lätta. Publiken hejar och jag kan inte låta bli att le. Kristoffer hejar och ropar att det ser bra ut. Det känns... bra? Haha! Det känns bra! Underbart. Bara att njuta så länge det varar.

Efter några svängar i centrum går banan söderut på Ali’i drive i en halvmil och sen tillbaka till centrum igen. Hela sträckan är full av folk som är ute och dansar och hejar. Njuter verkligen av stödet.

Kommer jag hinna första milen innan det blir mörkt?

Längtar verkligen efter att solen ska går ner men vill samtidigt hinna så långt som möjligt innan det blir mörkt. Hawaii är en av jordens mest avlägsna platser och därmed skonad från mycket ljusföroreningar. Här finns stora observatorium och därför är gatlysen bannlysta. Med andra ord, när det blir mörkt blir det verkligen becksvart.

Bestämmer mig direkt för att gå genom alla depåerna. Det är ungefär två kilometer mellan dem och det är mycket lättare att tänka att jag bara behöver hålla mig springande tills nästa depå istället för att jag ska springa 42.2 kilometer.

Dricker vatten, energidryck, mer vatten och häller vatten i ansiktet. Fyller kepsen med is och handduken gör att isen smälter i lagom takt. Det är en lyx att ha med sig is i kepsen så att jag kan plocka en bit och kyla ansiktet eller stoppa i munnen när jag vill. Mm. Stoppar också is i sport-BHn och längs ryggen. Tar en gel var 30-40 minut. Viktigt att inte få slut på energi.

Vändpunkten kommer snabbare än jag förväntat mig. Härligt! Studsar tillbaka in till Kona. En mil redan? Härligt! Solen har en bra bit kvar innan den går ned. Kanske jag hinner två mil innan det blir mörkt?

Ser Kristoffer igen och blir glad. Nästa gång vi ses är det målgång. Det här släpper jag inte.

Efter en redig uppförsbacke viker vi åter norrut på Queen K Highway. Nu ska vi springa en halv evighet längs motorvägen. Ut till flygplatsen och tillbaka. Det syns ingen ände på lavafälten. Hela tiden möter jag tjejer som cyklar in mot växlingen och försöker peppa så mycket jag kan och orkar.

Vid 18 kilometer får jag plötsligt ett tryck över bröstet och slutar tvärt att springa och börjar gå. Hmm… kan det vara isen? Tar bort isbitarna i BHn och går en bit till. Att gå funkar. Trycket försvinner. Efter en stund testar jag att springa försiktigt igen och det går bra. Pjuh.

Två mil och solen har fortfarande inte gått ner! Hinner jag 3 mil innan det blivit mörkt??

En tjej framför mig stannar tvärt och står helt stilla. Jag frågar om hon är okej och hon svarar glatt, Ja! Jag är okej! Jag står bara och kissar! Jag skrattar och springer vidare.

När jag sprungit en halvmara så möter jag fortfarande tjejer som är ute och cyklar. Hejar ivrigt på de flesta. Få saker ger så mycket energi som att peppa andra medtävlare.

Dags att vika av från motorvägen och springa västerut i riktning ner mot havet och vändpunkten. Solen håller på att gå ned rakt framför mig och det är otroligt vackert.

Alldeles innan vändpunkten står det ett Red Bull-tält där de pumpar ut sjukt hög musik. Måste hålla för öronen när jag passerar och funderar om tjejerna som står där och dansar har någon form av öronproppar. Förmodligen inte.

Två meter innan vändpunkten lägger tjejen framför mig världens pizza på marken. Hinner inte ens fråga om hon är okej innan jag passerat men hör hur nästa person frågar hur hon mår. Stackare.

Bara hemvägen kvar nu.

Passerar Red Bull igen och strax efteråt kommer våra Special need-påsar för löpningen. Funktionärerna ropar mitt nummer och jag får påse 172. I den ligger två extra gel som jag stoppar ned i ryggfickorna. Tuffar vidare… Kan jag rent av hinna 3 mil innan det blir mörkt?

När jag sprungit knappt 28 kilometer försvinner det sista av solen ned bakom horisonten. Efter ytterligare 4 kilometer har det blivit mörkt och jag är tillbaka uppe på Queen K söderut. Trodde aldrig att jag skulle hinna så här långt innan det blev mörkt. Bara en ynka mil kvar. Lämnar min huvudduk i en depå och vänder kepsen bak- och fram. Nu vill jag se så mycket som möjligt. Tittar på klockan och räknar ut att jag har goda chanser att klara loppet under 13h om jag trycker på lite.

Fast näe. Inte den här gången. Det är visserligen ett VM - jag vet, men jag har inga placeringsmål med dagen. Inga tidsmål. Jag är här för att uppleva. För att känna. För första gången har jag lovat mig själv att njuta. Att stanna upp och ta in. Att få vara en del av det här mäktiga, på den plats där allt började. Där sporten jag älskar uppstod. Det spelar ingen roll om jag kommer på 17e, 223e eller 1987e plats. Jag ville så gärna komma hit och har velat det i så många år och tänk, nu är jag här. Just nu. Klockan och resultatlistan får visa vad de vill. Jag vill bara känna och ta in.

Okej, det är inte 100% sant. Jag har faktiskt lovat en sak. Att inte komma sist. Det var 11-åringen som fick mig att lova det. Fast i det här loppet (och på alla andra IM kan det faktiskt vara en riktig häftig sak att komma sist, då det är fullt med galen publik och i Kalmar var det MC-kortege för hjälten som kom sist). Vi kallar det för Heroes hour.

8-åringen ville å sin sida att jag skulle leda loppet vid något tillfälle 😂… det kunde jag bestämt lova att jag INTE skulle göra.

Hela veckan har det varit mulet på kvällarna. Dagen innan loppet regnade det. Men ikväll är det molnfritt och stjärnklart. Det är sagolikt vackert och jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Mörkret är varmt och inte ett dugg skrämmande. Evigheten är där, alldeles ovanför oss.

Någon har sagt till mig att de brukar dela ut ljusstavar och jag hinner inte mer än tänka tanken så står det en funktionär där och delar ut ljusstavar. Det känns bra att hålla i något som lyser i trafiken närmare Kona. Trafikljusen ser ut att fortsätta hur långt som helst men jag gnetar på i mitt tempo.

Efter 39 kilometer känner jag att det vore bra att gå på toa. Hade det varit något annat lopp hade jag ignorerat det och gått på toa efter målgång. Men den här gången handlar det om njutning. Och jag njuter betydligt mer efter mitt toastopp.

En kille hojtar att nu springer vi upp för den allra sista uppförsbacken. Jag ropar tillbaka att det har du sagt förut. Det har jag inte alls, svarar han och vi skrattar.

Viker av ner mot centrum och passerar Kristoffer som hejar att jag snart är i mål. Love that smile hör jag fler gånger än jag kan räkna. Publiken är så varm och generös i sitt hejande. De blir fler och fler ju närmare mål jag kommer. Och det är verkligen ingen publik som står tyst och i bästa fall applåderar när jag passerar. Nej, de är högljudda och känns genuint glada för oss som passerar.

De flesta börjar springa när upploppet närmar sig. Jag gör tvärtom. Springer fram till röda mattan och upploppet börjar. Sen går jag. Det har jag aldrig gjort förut. Har alltid spurtat in i mål. Men inte den här gången.

Det är svårt att sätta ord på. Jag är så stolt över mig själv. Jag gjorde det. Bemästrade monstret Ironman Hawaii. Klarade av distansen för femte gången. Framför allt är jag så himla glad över att löpningen gick så mycket bättre än jag förväntat mig. Att jag fick avsluta dagen med 42 kilometer glädje istället för 42 kilometer kamp. Inte ont någonstans utan glad och… relativt fräsch!

Försöker absorbera stunden. Eufori. Ta in allt. Gör high-fives och tackar publiken längs röda mattan fram mot målportalen och låter dem heja på mig.

Och som de hejar! Wow! Så mycket kärlek ❤️

This is it.

Det här är mitt tack och hej till IM-cirkusen. Och vilket fantastiskt avslut! Det hade inte kunnat bli bättre än så här. Det här går inte att toppa. Jag är så otroligt stolt och glad. Jag har spöat skiten ur bowser och räddat prinsen/prinsessan. Nu rullar eftertexterna.

Armarna i skyn och så går jag i mål.

Tackar tyst kroppen, huvudet och hjärtat i den ordningen.

🌺 Mahalo - Tack ❤️