”Hur kallt blir det i Vansbro? Frågade Hasse.

Det kommer vara 30 grader på lördag!

Ja ja, men i vattnet!?? ”

Jag är förmodligen en av få som inte bryr mig om vattentempen. Det blir vad det blir. Gissningsvis är det mesta varmare än Jämtland (13-14 grader) så det borde inte vara några problem. Är det sen 30 grader varmt i skuggan får det vara vilken vattentemp det vill så länge det är flytande form.

Träffade en favorit på söndagen! Maria simmade Vansbrosimningen 3 km på riktigt fin tid. Vi kanske får köra samtidigt nästa år? ❤️

Förutsättningar

Haft en bra vår. Mina bästa veckor har jag fått in;

Ett simpass
Ett spinningpass
Ett styrkepass
Två löppass

Det är bra sett till antalet pass och den bästa träningsperioden sen senhösten 2023.
Min nya måttstock. Som jag försöker förhålla mig till.
Livet efter den 31 oktober 2023, när jag föll och bröt fotleden. Från att flyga fram och känna mig ostoppbar till att börja om. Lära mig gå och med stort tålamod och hög smärttålighet lära mig att springa på nytt. Jag vet ju att jag inte kan jämföra mig med innan olyckan men det är så satans svårt att låta bli.

Tänk om jag fått till flera bra distans- och intensitetspass under våren? Men jag är inte där. Fotleden pallar inte. Än. Kanske aldrig.

Fast det gått snart 3 år så gör det gruvsamt ont varje morgon när jag ställer mig upp och tar dagens första stapplande steg. Det gör nästan alltid ont när jag börjar springa och mot slutet av lite för långa löppass. Det gör ont om jag sitter stilla för länge. På kvällarna är fotleden ofta svullen, bultar och har sig, trots att jag så gott som alltid går i stödstrumpor.

Som lök på laxen har axlarna bråkat med flera inflammationer sen i höstas och därav inte så mycket simning. Fast jag orkar bara fokusera på ett problemområde i taget.

Men trots skavankerna så kom jag efter en allvarlig överläggning med mig själv fram till att jag faktiskt kan springa. Fast det inte är samma sak som tidigare. Jag kan också simma och jag kan cykla. Och framför allt - jag älskar triathlon. Det är så roligt! Resultatmässigt får det väl bli vad det blir, men det är ju precis som tidigare bara min egen prestation jag kan påverka. Om jag ska vänta tills allt känns som förut kanske det är färdigtävlat. Ny måttstock som sagt… Så jag kastade mig ut. Löste tävlingslicens och anmälde mig.

Förberedelser

En dryg månads förberedelser. Vad kan man egentligen åstadkomma på en månad? Och vad kan jag vänta mig på tävlingsdagen? Hur bra kan jag prestera på en Olympisk distans nuförtiden:
1500 meter simning, 40 km cykel och 10 km löpning.

Jag gjorde ett grovt överslag och tänkte först att under 3h är bra.
Sen skrev jag ner vad jag trodde att jag kunde göra om jag allt skulle klaffa optimalt

Körde ett par bra träningstävlingar och genomkörare med Åsa och Andreas vilket ytterligare påminde mig om kärleken till sporten. En smärtfri dag fick jag feeling och körde ett intervallpass på löpningen. Det första sen olyckan och jag var så lycklig under passet (nåja) och framför allt efter passet att det kom några tårar. Som jag saknat den sortens blodsmak…

Utöver dessa specialpass rullade veckorna på ungefär som innan, fast lite mer och längre av allt. Det viktigaste handlade istället om att inte bli sjuk då båda barnen och Kristoffer åkte på ena segdragna förkylningar. Det blev puss- och kramförbud samt en extrem handhygiensregim. Och ta mej tusan… Det funkade.

Tävlingsdags

Fullastade lämnade vi Sundsätt strax efter 7 på lördagsmorgonen. Snabbt sträcka-på-benen-stopp i Mora och framme i Vansbro vid 10. Drygt 2h kvar till start. Väderprognosen höll i sig. 30 grader varmt skulle det bli och vattentemp 19-20 grader. Jo tjena! 😅

Parkera.
Hämta ut nummerlapp.
Pumpa cykel.
Incheckning (koll av cykelhjälm, bromsar, nummerlapp).
Hänga upp cykel och försöka memorera vart den är, visualisera flödet hur jag kommer in från simning, vart jag ska springa ut med min cykel, hur jag kommer in med min cykel och sticker ut på löpningen.
Fixa i ordning växlingszonen och de grejer jag behöver under tävlingen.
Gå och byta om, smörja nacke noga (motverka skavsår) och på med våtdräkten.

I omklädningsrummet träffade jag en tjej som aldrig kört triathlon tidigare. Hon hade gjort en Svensk Klassiker och triathlon kändes som nästa steg. Jag önskade henne både varmt välkommen till sporten och lycka till med dagen. Träffade Hanna och Jennifer som likt mig körde sprinten här ifjol men också växlat upp till den dubbla Olympiska distansen iår.

Sen var det plötsligt dags för start. Jag hann inte ens provsimma som jag brukar. Å andra sidan kände jag mig redigt uppvärmd bara av att befinna mig i en våtdräkt i denna hetta och bedömde risken för köldchock som obefintlig.

Simning

Elitleden släpptes iväg 12:00.
12:04 hoppade alla herrar agegroup i plurret
12:07 hoppade agegroup-damerna i (jag)
12:10 hoppade motionärerna i.

Jag som lyfter armen precis innan bojen längst till vänster.

Förra året på sprinten, handlade simningen om ren överlevnad. Jag blev slagen, dragen och översimmad. Hatar den sortens start. Den här gången var vi färre och bara damer. Hittade en lucka direkt och fick ett fantastiskt flyt från start. Det kändes så lätt. Vet inte om jag någonsin haft en så bra känsla på simdelen av ett triathlon förut. Första halvan simmade vi nedströms Västerdalälven innan vi rundade den nedersta bropelaren och simmade andra halvan motströms. Kommer ikapp ormen av herrsimmare som startade tre minuter före mig. Passerar herre efter herre och det känns lätt. Ler för mig själv när jag avslutar simningen genom målportalen för Vansbrosimningen precis framför en stor klunga herrar som passerats under upploppet.

Tror jag navigerade bra och ser bra ut på simfilen i Garmin-klockan, men den registrerade sträckan landade på 1599 m vilket indikerar på att banan antingen var för lång eller att jag simmat lite snett. Hoppades på en simtid under halvtimmen och blir glad när jag kastar en blick på klockan 29:24, vilket indikerar en simhastighet på 1 min 50s/100 m. Går ju grett detta!

Cykling

Första växlingen gick helt OK. Kämpade lite med att få ner dragkedjan på våtdräkten men resten enligt plan. När jag stack ut på cykel var känslan god. T1: 2:53

Ifjol blåste det mycket och vind är det jobbigaste när man cyklar. En stark medvind kompenserar inte för allt som går förlorat i hård motvind. Men idag var vinden inget problem. Det är varmt och tämligen vindstilla. Tävlingsdräkten torkar på nolltid och de få vindbyar som kommer är bara välkomna. Vi cyklar samma bana ut och tillbaka igen. Efter drygt 12 kilometer möter jag herreliten som är på väg tillbaka. Sen kommer fler och fler cyklister som passerat vändpunkten.

Några cyklar om mig. Några cyklar jag om. Några cyklar jag förbi flera gånger. Efter 20.5 km kommer jag äntligen till vändpunkten. Det känns stabilt i kroppen så jag trycker på lite mer på tillbakavägen. Tar någon gel och dricker. Försöker tänka på att trampa runt och söka efter bäst asfalt. Saknar min tempocykel men nöjd över hur fort jag lyckas köra min snart 20 år gamla landsvägsracer med tempopinnar och backspegel (🤭) när jag swishar förbi vrålåk i 100 000 kr-klassen.

Många boende längs vägen har släpat ut solstolarna för att heja på med blandad entusiasm. En stor klunga manliga motionscyklister har stannat och gör vågen när jag susar förbi. Det gör mig jätteglad. Gör tummen upp till alla barn jag ser längs banan. Passerar lite roliga skyltar som Skifsforsens kraftverk, Utsälje, Snöborg och Högosta. Efter 1:14:04 på 41.02 km (snitt 33.2 km/h) är jag tillbaka i växlingsområdet i Vansbro.

Löpning

Kliver av cykeln och springer in i T2 med känslan av att hittills hade jag inte kunnat göra det så mycket bättre. Nu återstår det tuffaste. Löpning i värme. Tankarna vandrar visst iväg för här gör jag ett riktigt nybörjarmisstag. Knäpper upp hjälmen medan jag springer in med cykeln i växlingszonen. Blir stoppad av en funktionär några meter in i växlingszonen.
-Stanna, säger han.
Jag stannar och fattar ingenting.
- Nu tar vi och knäpper hjälmen tills du hängt upp cykeln.
-Oj. Tack! Säger en förvirrad jag och springer vidare. Slarvmaja! Jag vet ju mycket väl att jag inte får knäppa upp hjälmen förrän cykeln är upphängd igen. Varför gjorde jag så? Men det värsta är att den oväntade distraktionen får mig att tappa fokus så plötsligt vet jag inte vars jag ska hänga upp cykeln. Irrar fram och tillbaka. Jag borde se min våtdräkt som jag hängde upp på räcket men den hade ramlat ner. Hjälp! Får för mig att jag är på helt fel rad (fast jag innerst inne vet att jag inte är det) springer tillbaka och ser 466? Men det här är ju inte mina saker. Det här är inte min plats! F*n jag har ju 446! Åh! Virrpanna.

Hittar äntligen rätt. Irriterad hänger jag tillbaka cykeln och tar av hjälmen. På med löparskor, vända på tävlingsbältet och ut på löpningen. T2: 2:19

Vansbro Triathlon är ett fantastiskt välordnat och professionellt race. Tydliga markeringar, många funktionärer osv men en sak organisationen skulle kunna förbättra är en extra vätskestation direkt efter växling till löpning. Särskilt när det blev så himla varmt som det blev.

Löpsträckan är två 5-kilometersvarv runt centrala Vansbro. Efter 3 och 8 kilometer erbjuds vätska och det är i snålaste laget när det är 30 grader varmt i skuggan och stora delar av loppet går i sol.

Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av löpningen mer än att det handlade om att hitta ett tempo som jag kunde hålla utan att klappa igenom. Jag var varm, törstig och kissnödig från start.

Att kissa i vatten eller i våtdräkt om man är still är ganska lätt. Att kissa medan man simmar hårt är svårt. Att kissa på cykel är skitsvårt och faktiskt något jag bara lyckats med en gång. Att kissa springandes är svårt men inte fullt lika svårt som på cykel. Det tog 5 kilometer innan jag lyckades. Små varma strilar rann nerför benen. Äntligen! Sicken lättnad. Jag förstår att det här låter jätteknäppt för de flesta av er men om ni någon gång skulle prova så är det faktiskt en särskild konst att kissa medan man springer. Man är ju van att hålla sig, så det är väldigt onaturligt att försöka att släppa efter just de musklerna samtidigt som man är allt annat än avslappnad eftersom man springer. Det blir liksom krock i hjärnan innan man lokaliserat rätt knappar. Efteråt gick det lättare att springa men jag längtade ännu mer efter att få springa rakt ut i älven och bada efter målgång.

Och till slut kom den. Mållinjen. Hurra! Det gick! Totaltid: 2h 45 min och 37 sekunder.
Min Garmin-klocka mätte löpsträckan till 10.25 km och det tog 56:45 för mig att springa den (5:32 min/km). Det var kanon den här dagen och tveksamt om jag hade kunnat pressa ut så mycket mer…
Möttes av familjen vid upploppet och sen gick vi alla och badade. Jag med skor och allt på…

Sammanfattningsvis

Jag är så himla belåten med dagen!
Det var en riktigt bra och stabil insats från start till mål. Allra mest nöjd var jag med den lätta känslan i simningen. Mums! Cykeln flöt på kanon och löpet var slitigt men jag höll min plan och tog mig igenom. Stolt!

Gissning vs tävling

Jag slog min på förhand estimerade tid på 2h 48 min, trots att banan bjöd på 100 meter extra simning, 1 kilometer extra cykel och 250 meter längre löpning än jag räknat med. Pratade med flera kvinnor efter duschen i omklädningsrummet som alla sa samma sak. De hade också mätt längre sträckor än vad det borde ha varit. Ja, ja… Huvudsaken är att alla kört lika långt :)

Nöjd och glad firade familjen dagen med pizza och mera bad som en finfin uppladdning inför kommande tältnatt och nästa dag då alla fyra körde Vansbro kortsim 1000 meter!

Resultatmässigt då? Hur gick det på SM?

I min åldersklass (den tuffaste): F40-44 år kom jag sjätte plats.
I tävlingsklass F45-49 och F55-59 hade jag kommit 4a och i alla andra klasser hade jag kommit 2a eller 1a. Det gör mig otroligt glad och motiverad! Triathlon är en fantastisk sport som går att hålla på med länge och att fortsätta utvecklas i oavsett ålder. Totalt gick jag i mål som 25:e dam av 90 vilket slog alla förväntningar med råge ❤️

Tack kroppen för att du låter mig hålla på och tack du som läst!

Ann-Mari

Vansbro Triathlon 2026