Vad: Åland swimrun
När: 15 augusti 2026
Hur: Genom att springa, simma, springa, simma osv i lag runt i den Åländska skärgården tillsammans med min lagkamrat Emelie.

Torsdag - Äntligen på väg

Lämnar Östersund direkt efter jobbet. Stannar hos föräldrarna i Sundsätt efter 18 mil för att krama om barnen som varit här sen i söndags då vi avslutade vår badresa runt mellan-Sverige. De är ivriga och vill visa både Mörtbert och vindskyddet som de byggt (eller survival shelter som de kallar det).

Efter påfyllning av både energi och kärlek fortsätter resan 22 mil tills jag kommer fram till Emelie i Falun vid halv tio. Blir tidig läggning…

Fredag - Framme på Åland

… eftersom fredagens larm väcker mig strax efter 5. Vi käkar frukost, packar bilen och fortsätter 24 mil till Grisslehamn. Det är finväder så överfarten spenderas ute på soldäck. Jag ogillar att åka färja generellt så det känns lugnast att vara högt upp och gärna utomhus. Vi leker vilka andra ombord ska till samma swimrun-tävling som oss? Ganska många tror vi och de är hyfsat lätta att detektera.

Vid lunchtid får vi åka av färjan som nästnäst sista fordon. På riktigt. Det är alltså bara två bilar bakom oss när vi lämnar färjan på Eckerö. Haha! Kanske borde vara glada att vi alls hann av och inte råkade följa med båten tillbaka.

Eftersom det är några timmar kvar tills vi ska checka in på Käringsund Camping Resort så åker vi 4 mil till Mariehamn för lunch och lite turistande. Lunchen satt som en smäck, men sen behövde rastlösa ben strosa runt och ta en promenad. Besök på bokaffär (man måste ju älska bokaffärer) och beundran av vackra träfasader. Huset nedan var min favorit bland de vi såg (minus färgsättningen som kunde varit betydligt roligare).

Efter strosandet åker vi tillbaka till Käringsund. Emelie gör ett försök att checka in på Käringsund Camping, men hon hinner knappt öppna munnen innan tjejen i receptionen tittar på henne, lägger huvudet på sned och suckar lite finlandssvenskt;
-Ni ska till den ANDRA campingen…
Det visar sig att Käringsund har TVÅ campingar. Ungefär 300 meter ifrån varandra. Och för att särskilja dem heter den ena Käringsund Camping och den andra Käringsund Camping Resort. Smart…

Så vi fortsatte 300 meter och fick vår lilla stuga. Den låg i mitten av en liten radstuge-länga om tre. I Norrgården bodde ett franskt par, i Sörgården en finsk tjej och i Mellangården två förvirrade svenskor. Alla skulle vi tävla nästa dag men Norrgården och Sörgården skulle köra den långa tävlingen i mix- respektive dam solo-klass (mer om tävlingen nedan).

Efter middag på den härliga resortens restaurang ägnar vi resten av kvällen till att gå igenom vår utrustning för det är alltid en del att pilla med. Hur kallt kommer det vara i vattnet och hur varmt kommer det bli under löpningen? Två dagar innan tävlingen får vi besked om att stormen som passerat har gjort att vattentemperaturen på vår längsta simsträcka har sjunkit till ca 10 grader… Det kan bli ett problem. (Vi tar ett eftermiddagsdopp men känner båda av brain freeze. Ooptimalt… Lyckligtvis blåser det in varmare ytvatten och i slutändan har vi inga problem med vattentemperaturerna som pendlar runt ca 15-17 grader). Skavsår? Bodyglide och vaselin är mina bästa kompisar (men jag får ändå rätt fula skav runt hela nacken efter loppet). Vilken vindstyrka och vindriktning kommer vi möta? Ha med extra energi eller inte? Det finns två energidepåer ute på banan. Hur lång tävlingstid tror vi att vi kommer hålla på? Måste fixa lina att fästa dolmen med så att den sitter kvar på löpningen och extra remmar till paddlarna så att de inte lossnar i ev vågor eller när man springer i skogen. Måste anpassa linan som vi har mellan oss till rätt längd. Osv… Så där håller vi på. Ändå är det inte så mycket utrustning som krävs (säger någon som brukar hålla på triathlon i alla fall).

Utrustning:

Våtdräkt (och något under tex sömlösa trosor och sportBH)
Badmössa (och simglasögon)
Tävlingschip och race bib (=nummerlapp)
Skor och strumpor
(Och ja, skorna har du på under hela loppet vilket innebär att du måste springa i blöta skor. Det är en vanesak. När det gäller strumpor brukar jag använda långa kompressionsstrumpor)
Paddlar och dolme
Dragbälte och lina att ha mellan oss (valfritt, men vi kör med det)
Första hjälpen kit (ett kit per lag räcker)
Visselpipa (en per person)
Extra energi
Mugg/softflask till energidepåerna

Fetmarkerat = Obligatorisk utrustning

Det har gått ganska exakt 9 år sedan vår senaste swimrun-tävling och det har hänt en del sen dess. Våtdräkterna har utvecklats mer specifikt för swimrun samtidigt som dolmar + paddlar har blivit enorma. Jag har köpt en ny swimrun-våtdräkt för ett par veckor sedan (eftersom min gamla swimrun-dräkt hade krympt i garderoben). Emelie ska köra i sin gamla dräkt men får stora skälvan av att den är så liten och oanpassad för löpning, jämfört med de nya dräkterna som vi klämmer och känner på vid expo-området.

Jag köper en visselpipa (glömt min hemma) och ett nytt dragbälte att ha runt midjan för att fästa draglinan mellan oss. Emelie köper en vikbar mugg till vätskestationerna på banan (jag har med den som jag fick under Helgas kvartsmara en månad tidigare). Nu får det vara färdig-nervösat. Dags för race!

Fakta oM Åland swimrun

Under helgen går det 3 större lopp och ett kids swimrun-lopp.

Det långa loppet

På lördagen går ett väldigt långt lopp; "World Series" som är ett kvallopp till VM (Ötillö).
Det är totalt 46 540 m; varav 9 960 m simning och 36 570 m löpning.

Det ska vi INTE köra.

Mellanloppet

Vi ska istället köra det som heter “Sprint” och som är helgens mellanlånga tävling och det lopp med klart flest deltagare.
Totalt 15 290 m; varav 3 640 m simning och 11 650 m löpning.
Sprint och sprint… jag vet inte det… Men oavsett namn så är det en betydligt rimligare distans givet var vi befinner oss just nu.

Sprintdistansen, dvs den bana vi ska köra

Korta loppet

På söndagen går ett kortare lopp som heter “Experience”.
Totalt 6 600 m; varav 960 m simning och 5 740 m löpning.
Ett perfekt prova-på-lopp i jättefin miljö. Vi förstår i efterhand att många som tävlat på lördagen är kvar för att köra även söndagens lopp, inte minst föräldrar som kör tillsammans med något äldre barn. Det blev jag väldigt sugen på att göra med pojkarna. Annars finns det också ett kids swimrun för mindre barn under söndagen.

Och NEJ. Man kör inte all simning eller all löpning i ett sträck på något av loppen (vilket kanske är den vanligaste frågan. För oss var den längsta löpsträckan ca 3,5 km och längsta simsträckan 800 m. För de som kör den långa banan är den längsta löpningen ca 8 km och den längsta simningen 1400 m.

Lördag - Tävlingsdags

Allt är klart och det är ungefär 1 minut kvar till startskottet ska gå. De som tävlar den långa sträckan har redan varit ute i 5,5h när det är dags för vår start. Vi har haft en lugn morgon, ätit rejäl frukost och haft god tid på oss att förbereda oss. Nu är jag pepp och vill starta! Det här ska bli kul! Vi självseedar oss någonstans i mitten av allt folk. Planen är att genomföra ett stabilt lopp, ha kul och att inte gå sönder. Ett äventyr!

-Ursäkta, men ni får inte ha linan mellan er på första simsträckan, säger en medtävlande till oss. Vi ska bara springa ca 50 meter på stranden innan vi kastar oss i vattnet för att simma några hundra meter. Det är trångt och många startande så det kan bli farligt med linor korts och tvärs i tumultet. Jag köper resonemanget men hur gör vi nu? Vi kopplar snabbt loss linan och jag säger till Emelie att hon får hålla min rygg på första simsträckan som en snabbt improviserad plan B. Lagmedlemmar som är mer än 5 meter ifrån varandra riskerar att diskas, så det känns rimligast att den snabbaste simmaren är bakom. Vi vill heller inte tappa bort varandra när vi kommer upp på andra sidan.

Startskottet går och vi håller höger kant och springer så långt vi kan längs strandkanten innan vi hoppar i vattnet. Det är trångt med skor och kroppsdelar både här och var. Efter några intensiva minuter kommer vi upp ur vattnet hyfsat mörbultade för dagens längsta löpsträcka. Jag tar av badmössan och öppnar upp våtdräkten. Det är soligt och över 20 grader varmt. Vi kopplar ihop oss i linan igen. Emelie springer lite bredvid mig men jag säger att hon gärna får dra. Det är inte lika socialt, men för min del är det mindre jobbigt eftersom jag kan lägga all energi på att springa istället för att prata och dessutom få lite draghjälp.

Vi kommer ikapp och springer förbi ett annat damlag. Plötsligt blir det mer tävling än äventyr. Men det är också kul! Det här är det enda damlaget som vi ser under hela tävlingen, men vi är å andra sidan väldigt jämna och kommer passera varandra flera gånger under loppet. De simmar om oss och vi springer förbi dem. Vi tappar också mycket tid jämfört med andra lag särskilt vid uppstigning från simsträckorna och vid första energidepån. Jag är törstig och dricker 3-4 glas sportdryck och vatten. Emelie satsar på kexchoklad. Det andra damlaget passerar oss där vi står och håller på, men snart har vi sprungit förbi igen. Efter flera kortare sim- och löpsträckor kommer vi fram till en lång sandstrand. Det går vågor in mot land och vi ska simma snett utåt. Vågorna är inte enorma men tillräckligt stora för att det ska vara en stökig simning med öppen horisont utanför. I vågdalarna syns inte bojarna som vi siktar mot och det är svårt att hålla kurs. Emelie gör ett kanonjobb och min uppgift är att ligga så nära hennes fötter att hon inte behöver dra mig och helst inte känna av mig överhuvudtaget. Till slut når vi land på andra sidan.

Det känns väldigt skönt att dagens längsta och stökigaste simsträcka är avklarad.
Men damlaget som vi hade lite försprång på kommer också upp från vattnet knappt framför oss. Det är dock inte så många simsträckor kvar och jag tror 100% på att vi kan ta dem och är det starkare laget. Vi börjar springa men när jag ska lägga ner simglasögonen i badmössan så upptäcker jag att de har gått sönder. Jaha. Vad göra? De går inte att laga eller simma med. Finns väl inte så mycket att göra? Vi är mitt i skogen och tävlar så det är väl bara att fortsätta antar jag. Jag trycker in dem innanför våtdräkten medan vi springer.

Energidepå två dyker upp och nu rationaliserar vi bort en mugg och dricker snabbt ur en gemensam mugg. Här spiller vi minimalt med tid. Efter depån kommer ett parti med stökig och rätt teknisk skogslöpning. Emelie svär lite över det samtidigt som jag ler för mig själv. Jag känner en djup tacksamhet och stor stolthet över arbetet jag lagt ner för att ta mig tillbaka till äventyret. Att jag inte gett mig fastän det gjort ont och bitvis fortfarande gör. Men det svåraste har varit mentalt. Att våga lita på att huvudet fattar rätt beslut och sätter ner foten på rätt ställen och att foten håller.

Efter skogspartiet kommer nästa simning där jag bestämmer jag mig för att blunda. Bara hålla kursen, simma rakt och känna av linan mellan oss om jag behöver korrigera kursen. Det är bara det att Emelie bestämmer sig för att köra zick-zack-simning och jag tvingas ändra kursen hela tiden. Det går inte. Eller det går, men det går inte fort. Försöker hojta till henne att skärpa sig men hon hör inget. Så jag slopar planen på att blunda och kör resterande simningar med öppna ögon. Till min stora glädje funkar det. Rätt bra till och med. Jag blir en funktionell simmare igen och är glad över att vattnet inte är så salt och att vår lina är gul mot den mörka botten. Emelie slutar också upp med zick-zack-simningen vilket också hjälper till.

Efter zick-zack-simningen har vi blivit passerade igen. Vi springer långsamt ifatt dem och ligger bakom ett tag. Terrängen är riktigt besvärlig med vandringar genom vass som är över 2 m hög, vadning över hala runda stenar och stränder täckta med sjögräs. Emelie gör en kraftansträngning för att passera och jag följer efter. Tycker ändå att kroppen svarar bra. Precis då trampar jag snett och vrider till min tidigare brutna fotled. Eftersom det andra damlaget är precis bakom oss låtsas jag inte om någonting och fortsätter springa. Det var nog bara en lättare vrickning för foten håller, även om det gör ont.

Vi kastar oss i vattnet och simmar mot en klippvägg där det krävs lite klättring för att komma upp. Emelie använder mig som mänsklig fotpall medan jag kämpar för att hitta ett fotfäste i vattnet. Till slut hittar jag ett fotsteg under ytan och kan trycka upp henne för klippkanten och själv klättra efter. Nu är vi före det andra damlaget och det är mest löpning kvar. Här trycker vi på så fort jag kan. Bit ihop, bit ihop.

Vi biter ihop och sista simningen till mål är dagens härligaste. Skönt med lite svalka efter vår sista hårda löpning. Snart i mål!

I mål möts vi av speakern som säger att vi gått i mål som andra damlag! Va? Är det sant?? Vi blir båda lite chockade, förvånade och otroligt glada! Drygt 3 minuter senare kommer damlaget som vi tampats med genom hela tävlingen som goda 3:or. Jag tackar dem för fighten och vi pratar länge om loppet. De är systrar och kommer från Finland och har hållit på/håller på med Triathlon på proffsnivå. Att köra ett swimrun ihop är deras kvalitetstid. Precis som för mig och Emelie då!

Efter loppet

Efter målgång serveras varm fisksoppa (så gott) och vi hinner heja på andra lag, bada/duscha, byta om och komma tillbaka till prisutdelningen. Vi kom 2:a av 16 damlag men nästan ännu coolare att vi kom 8:a av 61 lag totalt på sprintdistansen. Det trodde jag inte på förhand men en stor överraskning för oss båda!

Alla pristagare i World series och Sprint!
Det är fem kategorier per disciplin: Damlag, mixlag, herrlag, dam solo och herre solo så det blir ju ett stort gäng som får fira på pallen!

Sen blev det fest i bullerby-längan! Det franska paret i Norrgården kom 3:a i world series mix-klass och den finska tjejen i Sörgården vann world series i dam solo-klassen! Värsta podiumlängan ju! Okej, det kanske inte blev jättemycket fest, vi var nog lite för trötta för det. Men vi var glada och ivriga att höra hur de andra upplevt dagen. Sen började det regna.

Skavsåren runt nacken brände och kroppen ömmade lite här och var. Foten var svullen. Vid 1 på natten gav jag upp att kunna somna och gick upp för att gå på toa i servicehuset. Ska du gå på toa? Ja. Jag kan inte heller sova. Vi gick ut tillsammans men blev ståendes utanför dörren. Det var fortfarande sommarvarmt ute men inga regnmoln. Istället var himlen täckt av klart lysande stjärnor. Det där magiska ögonblicket som uppstår när sommarnätterna plötsligt blir mörka igen och man påminns om att just det. På vintern lyser stjärnorna igen. Jag var hänförd.

Söndag - Hemfärd

Nästa morgon var det tidig frukost, städ av stuga och utcheckning. Under färjeturen mot Grisslehamn gick det stora vågor och vi mötte ett ruskväder. Vilken himla tur att vi slapp det här igår! Vi streamade ikapp gårdagens friidrott och fick se Andreas Almgrens otroliga 10 000 meterslopp på EM i Birmingham (och Samuel Pihlströms överraskande EM-silver) på färjan.

I Grisslehamn möttes vi av ett spöregn när vi gled av färjan nästan först av alla! Revansch!

24 mil bil till Falun där jag bjöds på lunch och efterrätt hos Emelies föräldrar Bettina och Jan-Erik. Fantastiskt trevligt och gott. En välbehövlig paus!

Nästa etapp var tillbaka till Sundsätt 22 mil. Där blev det grillmiddag hos föräldrarna och sen fick jag sällskap av yngsta avkomman de 18 sista milen till Frösön. Tur det. För jag var helt slut när jag kom hem vid halv nio på kvällen efter att ha kört 136 mil bil på drygt 3 dygn med någon jobbig kraftansträngning där på mitten… Men det var det värt!

Tack för en fantastisk helg min vän!

Blir det långa loppet nästa år eller?

Åland swimrun