Små ögonblick och den ständiga jakten på perspektiv

Sitter vid fönstret på någon av raderna längst bak och väntar tålmodigt på min tur. Tar ryggsäcken och kliver av. Vet inte om det beror på att jag klev upp gruvligt tidigt eller att jag småslumrat men känner mig helt desorienterad. Vart ska jag nu?

Sakta kommer bitarna tillbaka. Just det. Jag befinner mig i Tyskland nu. En uniformerad person i gul väst väntar på oss när vi kliver in i terminalen. Han verkar aktivt leta efter bortkomna personer att lotsa ur deras desorientering. Han snappar upp ett svenskt par framför mig som kanske såg om möjligt ännu mer vilsna ut.

-Can I help you?

De mumlar på svenska till varandra att planet förmodligen inte kommit upp på tavlan än. Det är visst fyra timmar kvar tills det ska gå.

-We are going to Turin. Do you know Turin?

Heter det Torino bara på italienska eller heter det så även på engelska funderar jag tyst för mig själv medan jag lämnar paret och mannen i den gula västen bakom mig. Jag väljer höger och ser nästan direkt en skylt med orden bagage claim. Något bekant fladdrar förbi och väcker mig ur dvalan innan jag får tag i tanken.  Just det. Jag checkade ju in en väska igårkväll. Då är det dit jag ska. Känns skönt att veta vart jag är på väg igen. Hade lika gärna kunnat glömma bort den.

Bagageband nummer 7 är nästan helt öde fast planet var nästintill fullt. Frankfurt am Main är mer av en jättehubb för flyg vidare någon annanstans än en slutdestination.

Stockholm estimated 30 minutes.

Känns otroligt att det ska ta 30 minuter att få hit min väska när det bara är jag och några få andra personer i det här monstret till bagagehall. Men vem är jag att ifrågasätta packpersonalen? För en gångs skull har jag ändå inte bråttom.

Passar på att gå på toa. Skönt att ha det gjort innan jag fått en stor väska att släpa på. En kvinna med långt lockigt hår i snygg trenchcoat, höga klackar och en liten rullväska tar över båset efter mig. Hon hinner dock inte ens stänga dörren förrän hon vänder sig tillbaka mot mig för att fråga,

-Ist das dain handy?

-Va? Öh… Ja. Vielen dank.

Herregud amo. Hur kan man bli så disträ? Jag har inte varit i Tyskland i mer än 20 minuter och redan lyckats lägga ifrån mig mobilen. Tur att ingen jag känner är här och får reda på det. Å andra sidan skulle de knappast bli förvånade.

Traskar tillbaka till bandet. Sätter mig i en soffa och iakttar de få själar som passerar förbi. En lång vacker kvinna med kläder och slöja i beige står en liten bit bort. Hon håller i en paraplyvagn med ett litet sovande barn i ena handen och försöker hålla koll på tre rullväskor med den andra.  Det ser… utmanade ut. Vi utbyter ett leende. Tänker att det är lite märkligt att hon bara står där utan att vara på väg någonstans? Hon har ju uppenbarligen fått sitt bagage men gissar att hon troligen väntar på någon.

Det passerar en familj på tre generationer. Två små systrar med hästsvans och rosa kläder. Den ganska slitna mamman bär sin yngsta tös i famnen medan morfarn lyfter upp storasyster på kanske 4 år. Han sätter henne i gränsle på sin enorma rullväska och hon ser med ens mycket belåten ut.

En gul pöl några meter utanför handikapptoaletten. Usch. Lägger den vagt på minnet för att inte råka kliva precis där när jag fått min väska. Ögonblicket efter kommer en ung kille med färgglad t-shirt, stora hörlurar och en rullväska med ärtiga steg. Han lyckas både kliva rakt i och rulla sin väska genom det gula utan att märka någonting. Ibland är det bättre att inte veta tänker jag.

In wenigen minuten står det nu istället för 30 minuter kvar. För första gången kan jag följa min resväska i realtid med hjälp av en airtag som jag lagt i väskan. Det är en fiffig liten produkt som K (av uppenbar anledning) gav mig i födelsedagspresent.

Så länge det finns någon med en iphone i närheten av min airtag så berättar appen Hitta min iPhone för mig precis var väskan är. Ett par minuter senare är väskan exakt där jag befinner mig på kartan. Bara att den är en våning under. Då startar bandet och min solgula väska kommer upp först av en handfull väskor.

Lämnar bagagebandet och går ut genom glasdörrarna till ankomsthallen. Tåg eller taxi in till Frankfurt? Taxi. Nej, jag måste testa tåget! Tar rulltrappan en våning ner och börjar gå mot tåget. Just då kommer en stor svartklädd kvinna med slöja fram till mig och frågar ganska förtvivlat,

-Hast du meine Tochter gesehen?!?

Vilken märklig fråga.
Och varför frågar hon just mig??
Men kanske är det lika märkligt när jag hör mig själv svara,

-Ja. Ja, ich glaube das…

Damen blir alldeles till sig av lycka och jag säger åt henne att följa med mig. Vi åker tillbaka upp till glasdörrarna där jag nyss kom ut. Problemet är att dörrarna är frostade och inte genomskinliga. De öppnas bara när du vill gå ut i ankomsthallen. Inte om du vill komma in bagagehallen.

Jag frågar om hon kan ringa sin dotter men hon ruskar på huvudet. Av oklar anledning kan hon inte det, men precis då kommer en annan familj ut genom glasdörrarna och damen slinker in i slussen från fel håll.

En stund senare ser kommer den svartklädda damen ut igen. Hon drar en paraplyvagn med sitt lilla barnbarn och kvinnan i beige släpar på alla väskorna. Fint ändå. Vinkar hejdå till dem och de tackar så mycket. Det känns bra i magen.

Bestämmer mig för att jag vill åka taxi ändå.  En kille norpar Mercedesen längst fram i kön precis framför mig och jag tar den betydligt mer anonyma Skodan som står bakom. Chauffören öppnar dörren åt mig, stänger den efter mig och lyfter in min stora gula väska. Jag har svårt för sånt men försöker ta seden dit jag kommer.

Någon pratar redan när jag sätter mig i bilen och jag ser att killen har ett aktivt telefonsamtal igång. Så fort han hoppat i där framme så kopplar han bort samtalet och frågar vart jag ska. Jag säger namnet på hotellet och han frågar vilket av dem? Finns det flera?

Ja, fyra-fem stycken åtminstone.
Känner mig dum och letar efter mer information bland mina papper. Lyckas få fram såpass med information för att han ska veta vilket hotell det är och sen kör vi.

Här har du som passagerare ett val.
1. Det tysta.
2. Det som kan ta vägen vart som helst.

Personligen föredrar jag det andra. Efter att ha åkt taxi som skolskjuts genom hela uppväxten gillar jag att prata med taxichaufförer. Särskilt på nya platser. Du vet aldrig vart samtalet ska ta vägen. Du kan be om lokala guldtips, få hela livsöden berättade, prata politik eller sport. Nästintill alltid lär du dig något nytt.

För att bjuda in till ett gott samtal är det bra att först ge bort något om dig själv. Något som erbjuder en naturlig fortsättning och sen efter en brytpunkt kan samtalet ta vilken väg som helst. Det är spännande!

Den här gången inleder jag lite klassiskt med att kommentera hur långt våren kommit här. Berättar att hemma i norra Sverige har vi fortfarande massor av snö och is. I helgen badade jag isvak. Han skrattar och berättar att han skulle aldrig klara av det. Han kommer från Afghanistan och är skapt för ett varmt klimat. Jag blir imponerad av hans engelska och funderar på om det är hans andra eller tredje språk.

Du skulle visst klara av det säger jag. Det handlar om att omfamna det kalla och våga stanna kvar i passe obehaget en liten stund. Det går ju över. Jag tror till och med du skulle gilla det. Jo… det vore kul att testa någon gång. Innan pandemin hade han planerat en rundresa i Europa. Kanske borde han resa till Sverige någon gång?

Jag frågar hur länge han kört taxi. I 10 år. Det är ett okej jobb. Han klarar sig. Får lön och kan betala skatt. Jag förstår att det är viktigt för honom. Att bidra. Att kunna bidra till samhället och inte känna sig som en belastning.

Jag frågar vad han tycker om Tyskland. Han blir lite ställd och vet inte vad han ska svara. Det är väl okej. Framför allt är det inte krig. Kommer fram till att han är jämnårig med mig men berättar om en uppväxt så brutalt annorlunda än den som var min. Att leva och växa upp i krig är… svårt. Milt sagt. Han har förlorat många och förlorat kontakten med ännu fler. Han berättar detaljer som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om dem här. Men han berättar också om drömmar och livsval.

Vi pratar om lycka. Att han inte är bitter utan accepterar läget och att man måste göra det bästa av det man får. Och att lycka är något man måste välja. Vi pratar om drömmar. Och om personer som ger oss hopp.

En av hans kompisar hade bara ett halvår kvar innan han skulle bli färdig maskiningenjör. Då blev kompisens mamma så allvarligt sjuk att hon avled. Kompisen fattade då det tuffa beslutet att hoppa av ingenjörsprogrammet och istället utbilda sig till läkare. Han ville ägna sitt liv till att hjälpa andra som blir svårt sjuka. Det märktes att han var djupt imponerad av kompisens val och att det aldrig är försent. Att göra det du var tänkt att göra.

Vi snuddar vid några av planetens rikaste människor och enas om att de knappast är lyckligast för att de har fetast plånbok. Jag berättar om livsglädjen jag mötte i Kina hos människor som hade mycket mycket lite av ekonomiskt värde. Några av de gladaste personer jag någonsin sett. Han säger att han tror på ödet, men samtidigt att lycka är något man måste välja. Och jag håller med.

Jag tror också att en viktig pusselbit i att hitta lycka är att ge sig ut på jakt efter perspektiv. Den som skaffar sig perspektiv har bättre möjligheter att förstå vad den har och kan därför bättre värdesätta de små ögonblicken.

Jag frågar vad som gör honom glad?
Han funderar en liten stund.

-Respekt.

Oj. Det svaret var jag inte beredd på. Jag ber honom att utveckla. Han berättar att i Frankfurt går det ganska bra. Här finns väldigt många nationaliteter och religoner. Men utanför och på mindre ställen spelar namn, hudfärg och ens ursprung roll. Du blir inte tagen på allvar. Sedd ned på. Det är frustrerande. De som dömer mig känner mig inte. Han berättar att han pluggat biologi i Afghanistan. Mikrobiologi. I Tyskland godkänns inte hans examen så jobbet som taxichaufför är vad som bjuds. Det är okej. Även om han saknar att utmana hjärnan mer.

Vi är strax framme vid hotellet nu. En kvart går fort. Ändå hann vi djupt. Så djupt som du bara kan komma med en person som du vet att du har en utmätt tid tillsammans med. Där du kan vara brutalt ärlig och skippa plattityderna. Gå direkt ned till kärnan av det som är viktigt.

Jag önskar honom genuint ett lyckligt liv och känner mig väldigt nöjd över beslutet att åka taxi den här dagen. Tur att jag slapp åka Mercedes och vad glad jag är över att jag ständigt utmanar mig själv att söka nya perspektiv. Perspektiv som hjälper mig att förstå andra bättre och som gör mig ännu mer tacksam över vad jag fått och vad jag har.

Och du. Nästa gång. Lova mig att du inte sitter tyst.