Tillbakablicken 2023 - del 1

Hela mitt liv har jag velat saker.

Jag har också varit beredd att jobba hårt för att uppnå dem. Väldigt hårt. Vi kan kalla det för en inneboende kompromisslöshet, som jag aldrig skulle kräva av någon annan. Det vore groteskt. Men mot mig själv har det varit ett ickeval. Det väl bara så jag är antar jag?

Motorn är nyfikenheten och viljan att lära. Gäldjen i att klara av utmaningar har varit drivmedlet.

Som en följd av detta kan jag inte minnas när livet inte har varit intensivt. Att vilja göra allt. Prova allt. Det har varit mitt sätt att leva. Blivit mitt sätt att leva. Vadå välja bort och avstå från? Det är ju roligt! Klart jag ska! Klart jag kan!

Det här stegrades till en ny nivå i augusti-september 2021. Min första bok hade kommit ut med all markandsföring på min axlar, projektledning för två projekt i det egna företaget och så mitt första jobb i chefsposition med allt vad det innebär. Två ideella styrelseuppdrag, rollen som tränare, den egna träningen, upprätthållandet av sociala relationer och så den älskade familjen ❤️

Sen dess har livet levts i ett. Utan att lugna ned sig. I samma nanosekund som något blivit klart så har något annat täppt till gluggen. Månad för månad fram till kulmen som inträffade i oktober 2023. Eller var det kanske i juni 2023 när jag tänker efter?

Ja, ja… vi tar året från början så får vi se.

Januari 2023

Året började som alla tidigare år med att jag fyllde år.
Frukost på sängen, skönsång och fina presenter.

Fick tyvärr också höra tuffa nyheter från två kära vänner. Ännu en påminnelse om att det är en gåva att få åldras och fortsätta jaga sina drömmar.

Målade en tavla om kärleken som jag känner för fjäll och hav och min eviga längtan till dem båda. Den symboliserar också min dröm om att genomföra både ett VM i Vinter-triathlon och VM på Hawaii. Den har fungerat som en peppande påminnelse många gånger under året.

Hösten 2022 anlitade jag Christian som triathloncoach i hopp om att utveckla min fysiska potential och förhoppningsvis kvala till VM i Ironman på Hawaii. Spännande att låta någon annan planera och själv enbart fokusera på att genomföra träningen. Okej genomföra och pussla. Att få in passen i vardagen är ibland lättare sagt än gjort.

Fast just den här tiden kände jag mest frustaration på träningsfronten. Hade ett halsont som spökat till och från sen oktober. Först i slutet av januari fick jag bra hjälp och halsen skärpte till sig.

Men. Om träningen inte blir som en vill så kan det ju gå bättre på andra fronter.

Tex den där dagen när K och jag strosade ensamma på stan någon timme och möttes av ett westerndrama i teaterform följt av en tre-rätters som ungarna fixat åt oss ❤️

Skidåkning, frukost på sängen en dag som inte är ens födelsedag och sällskapsspel är också trevliga saker som vi hade tid för i januari.

Hem-hemma skottade vi av såväl garagetak som solceller.

Med inspiration av barnensboktips på Instagram införde vi läskvartar. En kvart med egen läsning varje kväll och en hemlig belöning i slutet av månaden. Första avklarade månaden firade vi med en dags slalom i Björnrike, följt av Bowling och middag tillsammans med mormor och morfar samt morbror och Ann i Vemdalen. Väldigt uppskattat!

Jag fortsatte måla och drömma.

Ett stort steg för att förverkliga drömmen om Hawaii så bokade vi flygbiljetter och boende. Detta var alltså 7 månader innan jag kanske skulle lyckas kvala... Men vi sansade oss såpass att biljetterna åtminstone var återbetalningsbara om allt skulle skita sig. En Ironman är en lång tävling och mycket kan hända både innan och under loppet. Beställde också hem lite energi inför kommande utmaningar (obs! Ej sponsrad av Enervit och kommer byta märke inför framtiden.)

Februari

Så när som på en ovälkommen influensa kände jag mig på gång i februari. Äntligen mer träning av alla former och allra helst längdskidor. Snön smälte nästan bort men då öppnade Medvinden och bjöd på fin skridskoträning istället. Under en promenad hittade jag och Arvid en stor Sverigeflagga på marken. Mycket oklart varför…

Ks tur att fylla 39 år och Arvid uppträdde på skolans Lilla Mello!

Den här månadens läsbelöning var bowling och middag på Max. Inte lika häftigt som i januari men ändå väldigt bra enligt barnen.

Mars

I början av mars tog vi sportlov! Första stopp var som vanligt i härliga Härjedalen och hemma hos mormor och morfar. Barnen stannade kvar där medan jag och K körde vidare till Dalarna och Nattvasan.

30 km skejt mellan Oxberg och Mora var tanken. Men spåret var mer blankis än spår och medvinden gränsade till storm. Så det blev stakning i rälsen snarare än skejt och fy tusan vad fort det gick! För en gångs skull kändes Lars-Åkes fantastiska vallning nästan överflödig. Här gällde det att stå på benen och hålla tungan rätt i munnen för ett fall i utförslöporna skulle kunnat ge riktigt allvarliga konsekvenser… Inte läge för det.

Från Mora till Falun och häng hos Kjell-Bränd över helgen ❤️
Förutom att skida och bada i nya simhallen på Lugnet så åt vi gemensam Vasaloppsfrukost. Mysig tradition med Vasaloppstv!

Sen var det dags för oss att röra oss norrut igen. Vi lyssnade på loppet på radion och jag började räkna efter… Men vi kommer ju vara i Mora ungefär när det är målgång! Tänk om vi hinner se det live!

Det var K som körde och precis i närheten av målgången satt det ett tillfället trafiklyse som lyste rött. Det fanns ingen chans för båda att hinna om vi först skulle parkera och sen ta oss gemensamt till målet.
-Spring! Du hinner! Sa K och jag kastade mig ut. Med cirka två minuters marginal fick jag se Emil Persson ta hem 2023 års Vasalopp (efter alldeles för många år med norska segrar). En riktig höjdare!

Filmen är inte den bästa men det är för att jag var upptagen med att skrika och titta live.

Vi hejade också på vår super-kompis Matza som körde de 9 milen mellan Sälen och Mora i en imponerande hastighet. E hade skickat med oss ett knippe ballonger som blivit kvar efter ett kalas i januari! Snacka om ballongkvalitét!
Och som om inte det var frosting nog på min glädjecupcake så sprang jag dessutom ihop med älskade Z inne på Vasaloppsmässan och fick gå på mitt livs fräschaste bajamaja (kolla spegeln liksom!) En dag av episka mått!

Sportlovet fortsatte med skidåkning i Åre, Harry Potter-läsning, lek i Vinterparken, Gregoriemarknad samt häftig fotoutställning med ekorrar som fotomodeller av Geert Weggen.

Tillsammans med Åsa blev det både träning på Vintertriathlon och kallbad.

Och det var ju en himla tur att jag fick träna på det, för i slutet av mars bar det av till Skeikampen i Norge för att delta på mitt första VM någonsin. VM i vintertriathlon!

En helt osannolik resa som resulterade i ett VM-silver för mig och som du kan läsa mer om här!

Hann med en snabbresa till Stockholm och hem för en inskjutning innan mars övergick till april…

April

Den första april var det nämligen dags för Östersundsloppet!
Sveriges största motionslopp i skidskytte och ett helroligt event att vara med på.

Kroppen hade fått kämpa efter den senaste tidens resande, tränande, tävlande (samt Åsas baciller på väg hem från Norge 😏) så jag var glad att få köra en kortare stafettsträcka för Statkraft ihop med Gerd och Urban istället för den långa individuella sträckningen.

Flera vinteridoler som var med och hejade eller passade på att köra någon eller ett par stafettsträckor denna dag. Mycket uppskattat av tävlande och publik, och jag gissar ovant för stjärnorna att köra utan gevär på ryggen.

Kring påsklovet körde vi en sista längdsväng till Edsåsdalen innan vi firade själva påsken hemma i Härjedalen. Längdskidor på skare, åka bakom fyrhjuling och fiska* (= åka skoter ut på isen och grilla korv), träffa flickorna G, fira en nybliven 8-åring och njuta av ledigheten med familjen H i Bräcke. Kallbad blev det också för både stora och små.

En tur till Helags med E blåste tyvärr bort men jag fick se bergsmassivet från luften åtminstone. Den här gången gick färden först till Frankfurt och sen vidare med buss till Nordstadt ihop med svenska och norska kollegor. Mycket intressant första besök på en pumpkraftsanläggning.

Återigen slog en förkylning till och näsan började tokrinna. Den andra morgonen i Tyskland roffade jag åt mig en liten stund ur det hektiska schemat. Det blev en desperat jakt efter näsdukar och något vaselinliknande åt snoken på ett par olika supermarkets. Lite gamla tyskakunskaper dammades av och till slut fann jag det jag letade efter. Kollegorna skrattade gott när jag kom in i konferenslokalen med 36 näsdukspaket under armen. Men det visade sig vara fler än jag som drabbats av näsrinning och då kunde jag generöst dela med mig av näsdukspaket till alla behövande under resten av resan. Förkylningen gick tack och lov över ganska fort.

Trots mötet med våren i Tyskland så var vintern inte klar med oss på långa vägar i Jämtland än. Vi gjorde vad vi kunde med att höja värmen och hälsa våren välkommen på Valborgsfirandet men det dröjde ändå en bra stund tills värmen var här för att stanna. Den här gången firade vi läskvartar med att gå och se Jämtland basket och äta på Pinchos.

Maj

Finns det någon månad där det händer så mycket som maj i naturen? Från snö och is till dagar i bikini från en gassande himmel där solen nästan inte går ner. 2023 var inget undantag från intensitetshöjningen, även om jag försökte minimera resandet så gott jag kunde eftersom jag visste vilken best till månad som väntade…

På jobbet hade jag min hittills mest utmanande period och därtill kom träningen som skulle in, plus långhelgerna med familjen och barnen som räknade ner till det hägrande sommarlovet.

Å andra sidan. Om jag inte hade träningen skulle jag dukat under för länge sedan. Hur orkar alla som inte tränar med livet??? Äntligen dags för cykeln att komma ut från grottan nere i källaren och det var vi lika glad över - TREK och jag.

En tidig träningsdag cyklade jag till Brasta från Frösön och duschade hemma hos kusin ❤️
Familjen mötte upp med bilen men jag kom faktiskt fram några sekunder före.
Därifrån fortsatte vi till ett riktigt bra Öppet hus på Nord Locks fabrik och efter det åkte vi hem för att svida om och vara med på Matstafetten i Östersund. Tur att vi hade ansvar för efterrättsdelen som redan var förberedd. Hursom avslutades en riktig kanondag med massor av skratt på Storsjöteatern någon gång efter midnatt.

Maria är en fantastisk träningskompis både vad gäller löpning och cykling lite när som. Fredde bjöd på ett prima brickpass där jag fick känna på formen och temperaturvariationerna runt Brunfloviken. Rolig sim-AW med skönaste masterssimmarna!

Annat som hände var ett försenat firande för 8-åringen på Frösön, och att min Hibiskus slog ut för första gången. Wow! I mitten av maj skickade mamma en bild från hem-hemma på en nätt snödump som vittnar om att du aldrig riktigt kan vara säker på att vintern är slut förrän den är slut.

Sen fyllde svärmor 70 och det firade vi i vackra Bräcke. Till hennes ära var också vintern äntligen officiellt över och vi fick njuta av riktigt pangväder under hela Kristi Himmelfärdshelgen! Bad och träning blev det också. Såklart.

Jag for hem lite tidigare än de andra för att hinna med min årliga tradition Andersön Runt. Ett löpevent som brukar gå i slutet av maj och som sedan flera år tillbaka anordnas av Hej Främling och Inlöparna. Det 11.2 km lång trailloppet genom Andersöns vackra naturreservat råkar också vara min årliga kontroll av löpformen i slutet av maj. Målet är alltid att komma under timmen och jag känner alltid ångest och nervositet inför. Men trots utebliven formtoppning och hög träningsbelastning var det inga som helst problem att komma i mål under timmen. Nåja. Klarade det i alla fall och ett års lugn till nästa gång ;)

Från Andersön till jobb i ett grönskande Skellefteå och 16 km vacker kvällslöpning längs älven. Sen behövde jag åka hem och byta av Kristoffer som skulle ned till Uppsala några dagar för att bla skjuta kanon. Lite knepigt för mig eftersom jag hade 5h cykel planerat på lördagen och 3h löpning på söndagen.

Så hur löser en detta?

Uppstigning i gryningen är svaret.
Cykel nere i grottan (källaren) lördag: 5:00-10:00.
Löpning söndag 6:00-9:00.
Utöver det blev det riktig lyxfrukost, badhuset med kidsen och så fick jag finaste teckningen eftersom det var mors dag. Avslutade därmed ännu ett bra träningsblock och kände mig så redo som jag kunde bli för att kasta mig ut i håll-i-hatten-JUNI…

Juni

Barnens farmor har fyra barnbarn. Hon har sagt att de får välja varsin europeisk stad att besöka tillsammans när de har blivit 10 år gamla. Först ut var Arvid som valt Paris. När jag fyllde 39 år fick jag i present att följa med till Paris eftersom jag aldrig varit i Frankrike. Vi hade sedan länge planerat att det här skulle ske kring Nationaldagen eftersom det råkade bli en långhelg 2023.

2-6 Juni - Paris, Frankrike

En oförglömlig och alldeles fantastisk resa som jag är så tacksam över att jag fick vara med på. Det började redan med Arvids lyrik över att se Östersjön från luften (Alltså va?!?! Är det där Östersjön!?!? På riktigt??? Den riktiga Östersjön liksom??? Det är ju helt sjukt!!!). Resten av flygresan hade vi båda nackspärr för att jag behövde pekade ut andra städer, vägar, sjöar, länder mm som han bara läst om eller hört tidigare.

På Arlanda hade vi ganska många timmars väntetid så då lyxade A och jag till det med att lösa in oss på Clarions gym och utomhusbad i Skycity innan vi anslöt till E för att äta lunch. En oas jag använt mig av vid flera långresor. Vi hade det riktigt gött plus att jag fick in lite styrka som komplement till morgonens genomförda brickpass.

Jag ids inte redogöra för Paris-resan i detalj men i korthet:
Eiffeltornet, Hop on-hop off-bus med alla sevärdheter, Aqua Boulevard (vattenland), sightseeing och en i brist på bättre ord supermaxad dag på Disneyland Paris. E gav upp på eftermiddagen men jag och Arvid röjde runt från öppning till stängning.
Antal steg? Ca 95 000 loggade fredag - måndag 😅

På tisdag var det Sveriges nationaldag och dags att åka hem. Utpumpade och fullmatade av intryck höll en fransk strejk på att ställa till det för oss på målsnöret, men hem kom vi (efter en maxad löpinsats på Arlanda) och det var en himla tur det… För på kvällen kom Sanna och Riccard på middag och jag behövde raskt packa om för att resa vidare till Norge dagen efter.

7-9 JUNI - Sylarna, Norge

Från ledighet och 30 graders värme i Paris - till jobb i underställ och snö, på norska sidan av Sylarnas och Helags fjällmassiv. Vilka häftiga kontraster livet kan bjuda på 🤍
I Norge klämde jag också in två löpturer och lite styrka med iskallt och uppfriskande bad.

Kom hem från Norge på fredag eftermiddag. Här kom jag upp till ytan och andades djupt nästan hela helgen. Ljuvligt att få rå om ❤️, tvätta och packa om… Killarna flyttade ut vardagsrummet.

11-15 Juni - Göteborg

På söndagkväll hoppade jag på nattåget mot Göteborg. Ändå tacksamt med transportmedel där man kan sova bort själva resmomentet.

Nu väntade några dagar på en internationell dammsäkerhetsmässa i Göteborg där typ alla i branschen deltog. Intensivt, roligt, lärorikt.

I Göteborg var det i princip lika varmt som det varit i Paris. Så efter en Cultural evening på Liseberg var vi ett gäng som tog en taxi för att svalka av oss ute i havet vid midnatt. Finns det något bättre än spontana äventyr?

Nästa dag skulle jag ta nattåget hem igen men först blev det ytterligare ett spontant äventyr med simning i havet ihop med Kent och Angela. Kent är amerikan och vi träffades 2017 när jag var i Colorado på en jobbresa. Fast det kom inte jag ihåg. Jag minns mest att min kollega Stina pratade länge med någon om drivgodsproblematik. Någon visade sig vara Kent. Förutom att jobba med dammsäkerhet så är Kent tydligen en riktigt bra simmare och tillsammans med sin irländska fru Angela och några till ska han simma över Engelska Kanalen 2025. Nu letade han simsällskap och någon tipsade om mig. Blev ett väldigt roligt simpass och ett oväntat härligt möte med likasinnat levnadsglada människor.

Från Göteborg till skolavslutning på Jamtli och ett väldigt efterlängtat sommarlov.

Väldigt tacksam att jag fick vara med och fira in sommarlovet ihop. Den finaste tiden på året hemmavid. Kanske försöker jag absorbera allt extra mycket eftersom jag vet att jag snart måste iväg igen? Njuta gjorde jag i alla fall. Genomförde också några favoritpass innan det var dags att packa väskan igen. Som att springa ut till Bynäset, köra varvet runt där och springa hem igen. Blev en tur på 3 mil.

19-21 juni - Skevik, Stockholms skärgård

På måndag var det dags att hoppa på tåget igen. Den här gången bara till Stockholm men ändå. Väskan ska packas. Det vankades 3 dagars avdelningsträff på Skeviks gård i Stockholms skärgård. Självklart var våtdräkten med när jag hörde att vi skulle vara i skärgården. Det var kallt. Men härligt ändå efter en dag med konfererande.

22-24 Juni - Midsommar i Härjedalen

Till midsommar började min semester och vi drog till Härjedalen. Efterlängtat. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick simma fram och tillbaka till Sundsättdammen. Det var fler som badade och höll på med andra typiska Sundsätt-saker. Som att leka med stora maskiner.

I en vedlåda fann jag ballongerna (se Vasaloppet i mars) som fortfarande höll luften sen de blåstes upp i januari. Här var det inte tal om att luften skulle gått ur på något sätt.

25-28 Juni - Göteborg

Nä. Det var inte färdigrest riktigt än.

Från Härjedalen fortsatte vi till Göteborg där vi hyrt ett radhus ihop med mormor och morfar i några dagar. Eftersom det var en fantastisk sommarvärme var vi tvungna att stanna och bada i Siljan. Vi åt lunch på Big Hill Lodge med ett rejält utsiktstorn utanför Filipstad (kan rekommendera) och så blev det badstopp igen i Vänern utanför Mariestad. Det finns inget härligare än badstopp på långa bilresor.

I Göteborg blev det lek med forna Frösö-grannar. De visade oss en fantastiskt fin vandring längs Säveån (med två goa badstopp). Vi fick också uppleva vår första Bruce Springsteen-konsert och körde en heldag på Liseberg.

När upplevelsekontot lyste illrött var det skönt att äntligen få åka norrut igen. Det var dags att steppa upp både träning och återhämtning.

Mer om det i Tillbakablicken 2023 - Del 2.

Race report Ironman Hawaii 2023

Dan före dan

Släcker lampan. Klockan är åtta på fredag kväll och allt är klart. Cykeln är incheckad tillsammans med drygt 2000 andra i växlingsområdet inne i Kona. Likaså växlingspåsarna med allt jag tror mig kunna behöva under morgondagen. Det är dan före VM i Ironman på Hawaii.

Incheckning fredag eftermiddag

Nu gäller det bara att få in så mycket vila som möjligt innan klockan ringer vid 4. Jag brukar tänka så dagen innan tävling. En natt med dålig sömn spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vila fysiskt. Om jag tar bort pressen över att jag måste sova, så blir det lättare somna som en bonus.

Pip. Pip. Pip. Pip.

Det sitter en fågel utanför fönstret som inte är något fönster utan bara ett nät med ett jalusi innanför. Vi skrattar åt att den. Det är mörkt sedan länge och den borde verkligen sova nu. Kanske är den trasig? Jag kan ignorera den. Efter tio minuters konstant pipande skrattar jag inte längre. Då står jag istället och rotar frenetiskt i väskan efter mina öronproppar. Till slut hittar jag ett par och kryper åter till sängs. Efter en stund somnar jag, trots ett dovt pipande i bakgrunden.

Morgonbestyr

Klockan 4:00 ringer mobilen. Det är ungefär samma tid som jag vaknat hela veckan men just den här morgonen skulle jag vilja snooza. Bara lite till. Känner mig inte alls sugen på att kliva upp men vet att vi kommer att få det stressigt om jag inte går upp nu. Det är mörkt och varmt både inne och ute. Fuktig värme. Slänger fötterna över kanten på sängen. Okej. Nu kör vi.

Morgonens körschema:

1. Sätta på gnuggisar på överarmarna. Tävlingstatueringar (race tattoos) med nummer 172 som krävs för simdelen.

2. Applicera solskydd så att det hinner gå in i huden. Överallt ombeds vi att använda ett mineralbaserat solskydd (reef friendly) istället för ett kemiskt solskydd som sägs vara mindre skonsamt mot korallerna.

3. Smörja in kroppen med body glide för att försöka undvika skav. I mitt fall brukar jag få skavsår i princip över hela kroppen så det är bara att kleta på.

4. Klä på mig.
   Tar på baddräkten. Klar.
   Känns märkligt att inte ha på sig något mer, men det är så varmt att jag inte fryser och för simdelen räcker det med en baddräkt. De flesta kör med swim skin ovanpå sina tävlingskläder men dels så äger jag inget swim skin och dels har jag verkligen sett fram emot att köra ett lopp med våtdräktsförbud i bara baddräkt. Så skönt för axlarna.

5. Äta frukost och borsta tänderna.

6. Inte glömma flaska med gel och tävlingspåsen med chip och ombyte till efter loppet.

Vi har hyrt en lägenhet cirka 3 kilometer söder om Kona längs kända Ali’i drive. Om ganska många timmar är tanken att jag ska springa förbi här men nu hoppar vi istället in i hyrbilen. Horder av människor strömmar fram längs gatan eller står och väntar på en shuttle bus. En kilometer innan målet hoppar jag ur bilen medan Kristoffer kan börja jakten på en parkeringsplats. Kona är ett litet samhälle och egentligen inte alls anpassat för den här sortens anstormning. Ifjol kördes två lopp med två dagars mellanrum och det var 5-6000 deltagare med. Jag kan inte ens föreställa mig att det går. Det måste ha varit ett kaos. Iår är det drygt 2000 damer med och jag tycker det är fullt med folk.

Det är skönt att gå igång kroppen och få pysa ut lite nerver. Pratar kort med en tjej från San Diego. Vi skämtar om att det här är nästan ett lokalt lopp för henne. Knatar vidare förbi målportalen och försöka hitta insläppet till växlingsområdet. Får runda hela hotellet och lotsas in i en lång passage av vänliga funktionärer som i tur och ordning granskar att jag har mitt chip runt fotleden, att tatueringarna sitter där de ska, att jag inte försöker ta med mig egen cykelpump eller någon annan väska än den genomskinliga ombytespåsen in på området.

På växlingsområdet

Hittar direkt en cykelpump. Framdäcket går fint men jag får inte fast munstycket ordentligt på ventilen på bakdäcket. Istället pyser all luft ut. Suck. Jag tror fortfarande att det beror på att munstycket inte riktigt vill fastna och en tjej försöker hjälpa mig men vi lyckas inte. Går fram till en cykelmekaniker som har tryckluft. Han konstaterar snabbt att jag fått punka. Deja vu från exakt samma moment i Kalmar 2016. Fast då var det bara en kvart innan växlingsområdet stängde. Nu är det gott om tid. Han hänger upp cykeln i en ställning och byter blixtsnabbt slang åt mig och pumpar upp däcket. Djup tacksamhet.

Hoppas det var första och enda gången idag.

Leder tillbaka cykeln till min plats. Sätter på flaskorna och lägger godis plus kolsyrepatron i ramväskan. I med en lätt växel eftersom cykelbanan börjar med uppförsbacke. Tar av mig skorna och lägger dem i påsen tills efter loppet och knatar barfota ut från växlingsområdet med bara simglasögon och två badmössor i handen. Köar till bajamajorna och har för en gångs skull tur i kölotteriet.

Inför start

På väg mot start möter jag till min stora glädje Kristoffer som önskar mig lycka till och lotsar mig rätt vid starten.

Det har ljusnat och jag känner törsten riva i halsen. Inte bra. Varför tog jag inte med en vattenflaska hit? Det finns inget här. Nationalsången spelas. Shit. Snart ska proffsdamerna starta och sen är det 15 minuter tills min start går. Jag kommer simma i saltvatten i över en timme. Det är en lång tid att vara törstig under en dag som till stora delar handlar om att få i sig vätska och energi. Frågar en funktionär om han kan skaka fram ett glas vatten. Nej tyvärr, ni får vatten först när ni kommer upp efter simningen. Men det fanns ju vatten precis när vi gick in i växlingsområdet försöker jag. Kan du inte hämta lite åt mig eftersom jag inte får gå dit längre? Han funderar. Om du inte kan ge mig vatten nu så betyder det att jag inte får i mig dricka igen på minst 1.5 timme. Han funderar lite till och pratar med funktionären som står bredvid. Okej då. En tjej ska gå och hämta en flaska åt mig. Hurra! Tackar ödmjukast och får snart en kall flaska i handen. Gudomligt gott!

Medan jag ser eliten simma iväg kommer min nyfunna vän Malgorzata från Polen fram. Vi startar samtidigt och önskar varandra lycka till. Hon bor på samma ställe som oss och vi gav henne skjuts in till Under Pant Run för två dagar sen. Vi pratar simtider och jag säger att jag hoppas kunna simma under 1:10. Om jag simmar som jag gjorde på träningen i tisdags så ska det inte vara några problem. Hon tror mer på 1:15 för egen del.

Dags att gå i vattnet. Det känns ungefär lika kyligt som när du hoppar ned i en träningsbassäng. Liksom kallt en stund i början innan du kommit igång. Vi simmar ett par hundra meter ut till startlinjen som utgörs av funktionärer på surfingbrädor som paddlar runt runt.

Simning

När starten går sätter de sig upp på brädorna i färdriktningen så att vi kan simma mellan dem. Shit vad trångt det är. Armar och fötter överallt. Hittar inte något flyt utan det är hetsigt värre. Fokuserar på botten under mig. Koraller och färgglada fiskar. Så märkligt. Första dagen vi simmade här så såg vi en sköldpadda.

Det går lite dyningar och jag tycker att jag hela tiden hamnar lite ur kurs. Vi simmar till vänster om en radda orangefärgade bojar fram till en segelbåt som ligger knappt 2 km bort. Jag behöver stanna till och tömma glasögonen på vatten. Strax går solen upp. Det är vackert. Letar bra fötter att lägga mig bakom men lyckas inte. Tänker på träningarna med Mastersgruppen hemma i Östersund.

När båten äntligen är rundad tänker jag att det kommer gå lättare på väg tillbaka. Att jag ska kunna tajma dyningarna bättre. Simmar till vänster om ett gäng gula bojar men känslan är att dyningarna driver mig mer i sidled än framåt. Tänker på Byron Bay Stingrays och Saxon. Den vänlige australiensaren som introducerade mig för havssimning för 17 år sen när jag backpackade i Oz.

Några gröna badmössor simmar förbi. Det är de snabbaste i startgruppen efter. Tänker att det är bara att vänja sig för så här kommer dagen att fortsätta, inte minst på cykeln. Många starka kvinnor kommer att passera mig. Det är förväntat och det är helt okej. Det är trots allt ett lopp med de bästa av de bästa I HELA VÄRLDEN.

Ena örat ligger klämt under badmössan. Det gör ont men jag tänker inte stanna igen och rätta till det. Läpparna börjar närma sig upplösningstillstånd av saltet. Bara lite till nu. Några minuter till. Får bokstavligen en smäll på käften av kvinnan framför mig som oväntat drar till med ett bröstsimtag. Som tur är träffar hon precis i slutet av kicken så det är inte så mycket fart eller styrka kvar i sparken.

Ryser till av några iskalla strömningar. Vad hände där? Kommer det från duscharna på land? Korallerna, fiskarna och en och annan sjöborre byts ut mot sandbotten och det är dags att sätta ned fötterna. Simningen är avklarad men tyvärr inte med den där känslan som jag hoppats på innan.

Glöm inte att trycka på klockan…

Ser på klockan att det gått 1:15-1:16 nånting samtidigt som funktionärer hjälper mig upp. Lite besvikelse men ingen katastrof. Simningen var ju den enda delen av det här loppet som jag ville göra riktigt bra. Prestera. I efterhand ser jag också på min klocka att jag simmat nästan 4000 meter (banan är 3800 meter) så upplevelsen att navigeringen inte var på topp verkar stämma överens med verkligheten.

T1 (växling simning - cykel)

Direkt efter uppgång hänger det ned gröna slangar med sötvatten som vi får skölja av oss med. Ljuvligt att bli av med saltet. Sen ska jag hämta upp min cykelpåse men funktionärerna håller redan upp den åt mig. Tackar och fortsätter in i ombytestältet och tar av baddräkten. Dricker vatten och börjar smörja kroppen på skavsårs-utsatta områden. En funktionär hjälper mig att tejpa området där blixtlåset brukar ge elaka skav på halsen och magen. Hon hjälper mig även att ta på min sport-BH som såklart korvar sig på den blöta ryggen. Drar på min snygga svenska race-dräkt som jag köpte till VM i vintertriathlon, de supertighta calfes’en som egentligen är ett par sönderklippta kompressionsstrumpor. De är också svåra att trä på den våta huden. Tar på cykelskor och smörjer mig med extra solskydd. Växlingen tar en evighet men det känns värt att inte slarva med sånt som kan bli kostsamt efter många timmars tävlande.

Slänger simgrejerna i påsen och släpper den på golvet enligt funktionärernas instruktioner. Fortsätter springa genom hela växlingsområdet fram till min cykel och leder den till utgången.

Cykling

Även om cykling inte är min favoritgren så är det alltid roligt att börja trampa. Kroppen känns pigg och publiken jublar. Jag kan inte beskriva det som något annat än roligt. Jag vet att de 18 mil som väntar kommer bli brutala med cirka 1780 höjdmeter rolling hills.

Det går uppåt, vänster och runt. Tillbaka in i centrum och så en halvmil söderut. Cyklar förbi i utförsbackarna och blir omcyklad uppför. Helt enligt plan. Tillbaka in i centrum en sväng innan det bär av norrut på motorvägen - i triathlonkretsar känd som Queen K (Queen Ka'ahumanu Highway). En dryg mil har passerat i ett nafs och jag intalar mig att det bara är 16-nånting kvar. Sådär tänker jag hela tiden. Inte att det är ungefär 17 mil kvar, utan att nu är det 16-nånting. Om nånting i själva verket är 9 km eller mindre spelar ingen roll. Det viktiga är att bygga en mental känsla av att det går snabbt framåt och att det inte är så himla mycket kvar.

Strategin är att försöka att hålla igen och cykla smart. Trycka på utför för att få så många gratismetrar som möjligt och hålla hög kadens och lätta växlar i uppförsbackarna. Inte stressa upp mig för att folk cyklar förbi. Till skillnad mot Kalmar för knappt två månader sen behöver jag inte tänka på placeringar idag. Med ett tidigt startnummer så vet jag att många starka kvinnor kommer att cykla förbi. I Kalmar gick jag på för hårt under första halvan av cykeln och fick betala dyrt för det under resten av dagen. Ett misstag jag inte tänker göra om.

Fast tänker också att jag klarade av det här för mindre än två månader sen?! Då borde jag väl kunna klara av det idag också? Kalmar är i och för sig mycket plattare och inte närmelsevis lika hett. Den här banan påminner mycket mer om Ironman Haugesund som jag körde 2018 och som gick under epitetet cold Kona. Det stämmer ganska bra. Banprofilerna är väldigt snarlika även om temperaturerna skiljer en del…

Det finns i princip ingen skugga längs den karga banan. Svarta lavastenar och gulbrunt gräs. Efter tre mil på motorvägen kan man se nästan bort till vändpunkten i Hawi fast det är sex mil kvar. Det ser omöjligt långt ut. Motvinden är heller inget man skämtar bort.

De första sex milen rullar på finfint. Tänker att alla ”lätta” mil är bra mil. Funderar på när jag ska möta proffsen. Hur går det för Lisa?

I en lång utförsbacke ligger vi ihopkrupna i ca 50-55 km/h. Precis när jag går ut i omkörningsfilen är det som om en vattenspridare startar bakom tjejen jag nyss låg bakom. Hon tyckte visst att det här var en bra plats att uträtta sina behov och jag är glad att jag inte låg kvar bakom henne. Tjejen som ligger framför mig i omkörningsfilen får istället den briljanta idéen att dricka. Fullkomligt livsfarligt i den här hastigheten och mycket riktigt så tappar hon sin flaska. Den studsar i marken precis framför mitt framhjul men rullar vidare så jag slipper köra på den och jag hinner inte uppfatta om den fäller någon av de som ligger bakom oss. Jösses Amalia.

Efter ca 78 kilometer, i början på den långa klättringen mot Hawi, möter jag eliten. Lucy först. Klockar henne. Taylor Knibb ligger tvåa ca 1:45 efter och sen kommer en grupp om 3 cyklister med bla Lisa Nordén ytterligare några minuter efter. Det är trevligt att tänka på något annat än det jag själv håller på med. En tjej som cyklar förbi mig frågar vem som låg tvåa och jag kan glatt uppdatera henne på läget. Vet inte hur Sveriges andra pro-dam - Sara Svensk - är klädd eller när jag möter henne för nu möter jag dem alla på löpande band.

Det går tungt för mig upp mot Hawi. Glad att jag cyklat just den här backen i tisdags så att jag vet hur lång den är.

Energistationerna kommer ungefär varannan mil och är som oaser i öknen. De som langar vätska är mina hjältar. Tack för att ni står där i denna värme för alla oss som tävlar. Tar vatten i alla stationer och häller över huvudet och ibland energidryck. Käkar lite godis, dricker gels och tar salttabletter. Egentligen inte sugen på annat än vatten men tvingar mig att äta. Får inte gå tom på energi.

Efter mycket stånk och stön så kommer jag äntligen fram till vändningen vid Hawi. drygt 10 mil körda och nu väntar istället en lång utförskörning. Passerar Special need-stationen. Där ligger påsar som du fått lämna in innan loppet, om det finns något du behöver under loppet. Det finns en special needs-station på cyklingen och en på löpningen. Jag har ingen påse här men ser att påsen har fastnat i bakhjulet på tjejen framför. Hojtar till henne och hon tackar så mycket när hon passerar mig en stund senare.

Åh vad jag älskar utför. Kommer kastvindar från sidan lite då och då men jag trycker på ändå. Behöver alla gratismetrar jag kan få.

Snart vänder vinden och det blir motvind igen. Har det riktigt tungt kring backarna vid mil 12-15. Tänker på vad den trefaldiga vinnaren, Miranda Carfrae, sa under välkomstbanketten i torsdags. We don’t do this because it’s easy. We do this because it is hard. We’re here because it is hard.

Kom igen nu amo.

En svensk tjej, Jessica, cyklar förbi och hejar på svenska när hon ser min svenska dräkt. Vi byter några ord och det ger mig en nytändning så att jag lyckas öka lite de sista tre milen tillbaka till Kona. Allmänkänslan är ganska god även om jag länge haft känningar i höger knä och vänster fot. Värmen är obarmhärtig och i tempoställning strålar den svarta asfalten hårt mot ansiktet.

Börjar passera elitdamerna som är ute och springer längs Queen K i slutet av deras maraton. Konstaterar att Lisa fallit tillbaka några placeringar men ser inte ledaren… Kan det vara Lucy som leder än?

Lättnaden är alltid enorm när jag passerat 17 mil. Axlarna sjunker i takt med att kilometrarna rullar på. Nu ska det mycket till för att jag inte ska komma i mål. Rädslan för cykelhaveri är alltid ett av de största orosmomenten inför start. Längs banan har jag sett ett antal tjejer med uppgivna miner som försökt laga en punka eller fixa med växlarna.

T2 (växling cykel - löpning)

Med ett stort leende hoppar jag av cykeln innan stopplinjen och springer tillbaka med den till sin plats. Hänger hjälmen på styret och hör speakern ropa ut Lucy Charles-Barclay som vinnare. Efter fyra (!) andraplatser är det nog ingen (förutom möjligen Anne Haug som kommer tvåa) som kan tycka att det är fel vinnare. Lucy har lett loppet från start till mål och dessutom slagit simrekord, cykelrekord och banrekord! (8:24:31!!!) Anne slår å sin sida löprekordet efter att ha snittat 3:57 min/kilometer i 42 gassande kilometer. Galet starka och snabba brudar.

Själv har jag hela mitt maraton kvar. Rundar växlingsområdet för sista gången. Får min påse med löpargrejer och fortsätter in i tältet. Sätter mig på en ledig stol och någon lägger en iskall handduk om mina axlar. Aaaah! Tänker på det Sofie skrev om just det HÄR ögonblicket ifjol.

Ber om en handduk att lägga på huvudet och får det. Av med glasögonen och cykelskorna. Tar på min, vid det här laget, rinnande vaselin på fötterna innan jag sätter på strumpor och skor. Ett gäng gels i dräkten och på med nummerlapp. Känner mig kissnödig efter all vätska och tar ett besök på en bajamaja. Gör inte som jag gjorde i Kalmar utan tar av mig dräkten ordentligt. Tappar handduken som hängde över axlarna men beslutar mig för att ha kvar den jag fått på huvudet under löpningen, även om det är extremt osnyggt. På med kepsen utanpå i sann ökenvandrar-stil. Dags att tassa iväg på 42.2 kilometer löpning.

Löpning

Det är jättevarmt, fuktigt och inga moln. Solen bränner obarmhärtigt och jag hade svettats rejält bara av att sitta still den här dagen. Är inställd på att löpningen kommer att bli ett utdraget krig. Sprang en timme i tisdags vid samma tidpunkt och höll på att duka under i värmen. Så döm om min förvåning när de första stegen känns oväntat lätta. Publiken hejar och jag kan inte låta bli att le. Kristoffer hejar och ropar att det ser bra ut. Det känns... bra? Haha! Det känns bra! Underbart. Bara att njuta så länge det varar.

Efter några svängar i centrum går banan söderut på Ali’i drive i en halvmil och sen tillbaka till centrum igen. Hela sträckan är full av folk som är ute och dansar och hejar. Njuter verkligen av stödet.

Kommer jag hinna första milen innan det blir mörkt?

Längtar verkligen efter att solen ska går ner men vill samtidigt hinna så långt som möjligt innan det blir mörkt. Hawaii är en av jordens mest avlägsna platser och därmed skonad från mycket ljusföroreningar. Här finns stora observatorium och därför är gatlysen bannlysta. Med andra ord, när det blir mörkt blir det verkligen becksvart.

Bestämmer mig direkt för att gå genom alla depåerna. Det är ungefär två kilometer mellan dem och det är mycket lättare att tänka att jag bara behöver hålla mig springande tills nästa depå istället för att jag ska springa 42.2 kilometer.

Dricker vatten, energidryck, mer vatten och häller vatten i ansiktet. Fyller kepsen med is och handduken gör att isen smälter i lagom takt. Det är en lyx att ha med sig is i kepsen så att jag kan plocka en bit och kyla ansiktet eller stoppa i munnen när jag vill. Mm. Stoppar också is i sport-BHn och längs ryggen. Tar en gel var 30-40 minut. Viktigt att inte få slut på energi.

Vändpunkten kommer snabbare än jag förväntat mig. Härligt! Studsar tillbaka in till Kona. En mil redan? Härligt! Solen har en bra bit kvar innan den går ned. Kanske jag hinner två mil innan det blir mörkt?

Ser Kristoffer igen och blir glad. Nästa gång vi ses är det målgång. Det här släpper jag inte.

Efter en redig uppförsbacke viker vi åter norrut på Queen K Highway. Nu ska vi springa en halv evighet längs motorvägen. Ut till flygplatsen och tillbaka. Det syns ingen ände på lavafälten. Hela tiden möter jag tjejer som cyklar in mot växlingen och försöker peppa så mycket jag kan och orkar.

Vid 18 kilometer får jag plötsligt ett tryck över bröstet och slutar tvärt att springa och börjar gå. Hmm… kan det vara isen? Tar bort isbitarna i BHn och går en bit till. Att gå funkar. Trycket försvinner. Efter en stund testar jag att springa försiktigt igen och det går bra. Pjuh.

Två mil och solen har fortfarande inte gått ner! Hinner jag 3 mil innan det blivit mörkt??

En tjej framför mig stannar tvärt och står helt stilla. Jag frågar om hon är okej och hon svarar glatt, Ja! Jag är okej! Jag står bara och kissar! Jag skrattar och springer vidare.

När jag sprungit en halvmara så möter jag fortfarande tjejer som är ute och cyklar. Hejar ivrigt på de flesta. Få saker ger så mycket energi som att peppa andra medtävlare.

Dags att vika av från motorvägen och springa västerut i riktning ner mot havet och vändpunkten. Solen håller på att gå ned rakt framför mig och det är otroligt vackert.

Alldeles innan vändpunkten står det ett Red Bull-tält där de pumpar ut sjukt hög musik. Måste hålla för öronen när jag passerar och funderar om tjejerna som står där och dansar har någon form av öronproppar. Förmodligen inte.

Två meter innan vändpunkten lägger tjejen framför mig världens pizza på marken. Hinner inte ens fråga om hon är okej innan jag passerat men hör hur nästa person frågar hur hon mår. Stackare.

Bara hemvägen kvar nu.

Passerar Red Bull igen och strax efteråt kommer våra Special need-påsar för löpningen. Funktionärerna ropar mitt nummer och jag får påse 172. I den ligger två extra gel som jag stoppar ned i ryggfickorna. Tuffar vidare… Kan jag rent av hinna 3 mil innan det blir mörkt?

När jag sprungit knappt 28 kilometer försvinner det sista av solen ned bakom horisonten. Efter ytterligare 4 kilometer har det blivit mörkt och jag är tillbaka uppe på Queen K söderut. Trodde aldrig att jag skulle hinna så här långt innan det blev mörkt. Bara en ynka mil kvar. Lämnar min huvudduk i en depå och vänder kepsen bak- och fram. Nu vill jag se så mycket som möjligt. Tittar på klockan och räknar ut att jag har goda chanser att klara loppet under 13h om jag trycker på lite.

Fast näe. Inte den här gången. Det är visserligen ett VM - jag vet, men jag har inga placeringsmål med dagen. Inga tidsmål. Jag är här för att uppleva. För att känna. För första gången har jag lovat mig själv att njuta. Att stanna upp och ta in. Att få vara en del av det här mäktiga, på den plats där allt började. Där sporten jag älskar uppstod. Det spelar ingen roll om jag kommer på 17e, 223e eller 1987e plats. Jag ville så gärna komma hit och har velat det i så många år och tänk, nu är jag här. Just nu. Klockan och resultatlistan får visa vad de vill. Jag vill bara känna och ta in.

Okej, det är inte 100% sant. Jag har faktiskt lovat en sak. Att inte komma sist. Det var 11-åringen som fick mig att lova det. Fast i det här loppet (och på alla andra IM kan det faktiskt vara en riktig häftig sak att komma sist, då det är fullt med galen publik och i Kalmar var det MC-kortege för hjälten som kom sist). Vi kallar det för Heroes hour.

8-åringen ville å sin sida att jag skulle leda loppet vid något tillfälle 😂… det kunde jag bestämt lova att jag INTE skulle göra.

Hela veckan har det varit mulet på kvällarna. Dagen innan loppet regnade det. Men ikväll är det molnfritt och stjärnklart. Det är sagolikt vackert och jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Mörkret är varmt och inte ett dugg skrämmande. Evigheten är där, alldeles ovanför oss.

Någon har sagt till mig att de brukar dela ut ljusstavar och jag hinner inte mer än tänka tanken så står det en funktionär där och delar ut ljusstavar. Det känns bra att hålla i något som lyser i trafiken närmare Kona. Trafikljusen ser ut att fortsätta hur långt som helst men jag gnetar på i mitt tempo.

Efter 39 kilometer känner jag att det vore bra att gå på toa. Hade det varit något annat lopp hade jag ignorerat det och gått på toa efter målgång. Men den här gången handlar det om njutning. Och jag njuter betydligt mer efter mitt toastopp.

En kille hojtar att nu springer vi upp för den allra sista uppförsbacken. Jag ropar tillbaka att det har du sagt förut. Det har jag inte alls, svarar han och vi skrattar.

Viker av ner mot centrum och passerar Kristoffer som hejar att jag snart är i mål. Love that smile hör jag fler gånger än jag kan räkna. Publiken är så varm och generös i sitt hejande. De blir fler och fler ju närmare mål jag kommer. Och det är verkligen ingen publik som står tyst och i bästa fall applåderar när jag passerar. Nej, de är högljudda och känns genuint glada för oss som passerar.

De flesta börjar springa när upploppet närmar sig. Jag gör tvärtom. Springer fram till röda mattan och upploppet börjar. Sen går jag. Det har jag aldrig gjort förut. Har alltid spurtat in i mål. Men inte den här gången.

Det är svårt att sätta ord på. Jag är så stolt över mig själv. Jag gjorde det. Bemästrade monstret Ironman Hawaii. Klarade av distansen för femte gången. Framför allt är jag så himla glad över att löpningen gick så mycket bättre än jag förväntat mig. Att jag fick avsluta dagen med 42 kilometer glädje istället för 42 kilometer kamp. Inte ont någonstans utan glad och… relativt fräsch!

Försöker absorbera stunden. Eufori. Ta in allt. Gör high-fives och tackar publiken längs röda mattan fram mot målportalen och låter dem heja på mig.

Och som de hejar! Wow! Så mycket kärlek ❤️

This is it.

Det här är mitt tack och hej till IM-cirkusen. Och vilket fantastiskt avslut! Det hade inte kunnat bli bättre än så här. Det här går inte att toppa. Jag är så otroligt stolt och glad. Jag har spöat skiten ur bowser och räddat prinsen/prinsessan. Nu rullar eftertexterna.

Armarna i skyn och så går jag i mål.

Tackar tyst kroppen, huvudet och hjärtat i den ordningen.

🌺 Mahalo - Tack ❤️

Små ögonblick och den ständiga jakten på perspektiv

Sitter vid fönstret på någon av raderna längst bak och väntar tålmodigt på min tur. Tar ryggsäcken och kliver av. Vet inte om det beror på att jag klev upp gruvligt tidigt eller att jag småslumrat men känner mig helt desorienterad. Vart ska jag nu?

Sakta kommer bitarna tillbaka. Just det. Jag befinner mig i Tyskland nu. En uniformerad person i gul väst väntar på oss när vi kliver in i terminalen. Han verkar aktivt leta efter bortkomna personer att lotsa ur deras desorientering. Han snappar upp ett svenskt par framför mig som kanske såg om möjligt ännu mer vilsna ut.

-Can I help you?

De mumlar på svenska till varandra att planet förmodligen inte kommit upp på tavlan än. Det är visst fyra timmar kvar tills det ska gå.

-We are going to Turin. Do you know Turin?

Heter det Torino bara på italienska eller heter det så även på engelska funderar jag tyst för mig själv medan jag lämnar paret och mannen i den gula västen bakom mig. Jag väljer höger och ser nästan direkt en skylt med orden bagage claim. Något bekant fladdrar förbi och väcker mig ur dvalan innan jag får tag i tanken.  Just det. Jag checkade ju in en väska igårkväll. Då är det dit jag ska. Känns skönt att veta vart jag är på väg igen. Hade lika gärna kunnat glömma bort den.

Bagageband nummer 7 är nästan helt öde fast planet var nästintill fullt. Frankfurt am Main är mer av en jättehubb för flyg vidare någon annanstans än en slutdestination.

Stockholm estimated 30 minutes.

Känns otroligt att det ska ta 30 minuter att få hit min väska när det bara är jag och några få andra personer i det här monstret till bagagehall. Men vem är jag att ifrågasätta packpersonalen? För en gångs skull har jag ändå inte bråttom.

Passar på att gå på toa. Skönt att ha det gjort innan jag fått en stor väska att släpa på. En kvinna med långt lockigt hår i snygg trenchcoat, höga klackar och en liten rullväska tar över båset efter mig. Hon hinner dock inte ens stänga dörren förrän hon vänder sig tillbaka mot mig för att fråga,

-Ist das dain handy?

-Va? Öh… Ja. Vielen dank.

Herregud amo. Hur kan man bli så disträ? Jag har inte varit i Tyskland i mer än 20 minuter och redan lyckats lägga ifrån mig mobilen. Tur att ingen jag känner är här och får reda på det. Å andra sidan skulle de knappast bli förvånade.

Traskar tillbaka till bandet. Sätter mig i en soffa och iakttar de få själar som passerar förbi. En lång vacker kvinna med kläder och slöja i beige står en liten bit bort. Hon håller i en paraplyvagn med ett litet sovande barn i ena handen och försöker hålla koll på tre rullväskor med den andra.  Det ser… utmanade ut. Vi utbyter ett leende. Tänker att det är lite märkligt att hon bara står där utan att vara på väg någonstans? Hon har ju uppenbarligen fått sitt bagage men gissar att hon troligen väntar på någon.

Det passerar en familj på tre generationer. Två små systrar med hästsvans och rosa kläder. Den ganska slitna mamman bär sin yngsta tös i famnen medan morfarn lyfter upp storasyster på kanske 4 år. Han sätter henne i gränsle på sin enorma rullväska och hon ser med ens mycket belåten ut.

En gul pöl några meter utanför handikapptoaletten. Usch. Lägger den vagt på minnet för att inte råka kliva precis där när jag fått min väska. Ögonblicket efter kommer en ung kille med färgglad t-shirt, stora hörlurar och en rullväska med ärtiga steg. Han lyckas både kliva rakt i och rulla sin väska genom det gula utan att märka någonting. Ibland är det bättre att inte veta tänker jag.

In wenigen minuten står det nu istället för 30 minuter kvar. För första gången kan jag följa min resväska i realtid med hjälp av en airtag som jag lagt i väskan. Det är en fiffig liten produkt som K (av uppenbar anledning) gav mig i födelsedagspresent.

Så länge det finns någon med en iphone i närheten av min airtag så berättar appen Hitta min iPhone för mig precis var väskan är. Ett par minuter senare är väskan exakt där jag befinner mig på kartan. Bara att den är en våning under. Då startar bandet och min solgula väska kommer upp först av en handfull väskor.

Lämnar bagagebandet och går ut genom glasdörrarna till ankomsthallen. Tåg eller taxi in till Frankfurt? Taxi. Nej, jag måste testa tåget! Tar rulltrappan en våning ner och börjar gå mot tåget. Just då kommer en stor svartklädd kvinna med slöja fram till mig och frågar ganska förtvivlat,

-Hast du meine Tochter gesehen?!?

Vilken märklig fråga.
Och varför frågar hon just mig??
Men kanske är det lika märkligt när jag hör mig själv svara,

-Ja. Ja, ich glaube das…

Damen blir alldeles till sig av lycka och jag säger åt henne att följa med mig. Vi åker tillbaka upp till glasdörrarna där jag nyss kom ut. Problemet är att dörrarna är frostade och inte genomskinliga. De öppnas bara när du vill gå ut i ankomsthallen. Inte om du vill komma in bagagehallen.

Jag frågar om hon kan ringa sin dotter men hon ruskar på huvudet. Av oklar anledning kan hon inte det, men precis då kommer en annan familj ut genom glasdörrarna och damen slinker in i slussen från fel håll.

En stund senare ser kommer den svartklädda damen ut igen. Hon drar en paraplyvagn med sitt lilla barnbarn och kvinnan i beige släpar på alla väskorna. Fint ändå. Vinkar hejdå till dem och de tackar så mycket. Det känns bra i magen.

Bestämmer mig för att jag vill åka taxi ändå.  En kille norpar Mercedesen längst fram i kön precis framför mig och jag tar den betydligt mer anonyma Skodan som står bakom. Chauffören öppnar dörren åt mig, stänger den efter mig och lyfter in min stora gula väska. Jag har svårt för sånt men försöker ta seden dit jag kommer.

Någon pratar redan när jag sätter mig i bilen och jag ser att killen har ett aktivt telefonsamtal igång. Så fort han hoppat i där framme så kopplar han bort samtalet och frågar vart jag ska. Jag säger namnet på hotellet och han frågar vilket av dem? Finns det flera?

Ja, fyra-fem stycken åtminstone.
Känner mig dum och letar efter mer information bland mina papper. Lyckas få fram såpass med information för att han ska veta vilket hotell det är och sen kör vi.

Här har du som passagerare ett val.
1. Det tysta.
2. Det som kan ta vägen vart som helst.

Personligen föredrar jag det andra. Efter att ha åkt taxi som skolskjuts genom hela uppväxten gillar jag att prata med taxichaufförer. Särskilt på nya platser. Du vet aldrig vart samtalet ska ta vägen. Du kan be om lokala guldtips, få hela livsöden berättade, prata politik eller sport. Nästintill alltid lär du dig något nytt.

För att bjuda in till ett gott samtal är det bra att först ge bort något om dig själv. Något som erbjuder en naturlig fortsättning och sen efter en brytpunkt kan samtalet ta vilken väg som helst. Det är spännande!

Den här gången inleder jag lite klassiskt med att kommentera hur långt våren kommit här. Berättar att hemma i norra Sverige har vi fortfarande massor av snö och is. I helgen badade jag isvak. Han skrattar och berättar att han skulle aldrig klara av det. Han kommer från Afghanistan och är skapt för ett varmt klimat. Jag blir imponerad av hans engelska och funderar på om det är hans andra eller tredje språk.

Du skulle visst klara av det säger jag. Det handlar om att omfamna det kalla och våga stanna kvar i passe obehaget en liten stund. Det går ju över. Jag tror till och med du skulle gilla det. Jo… det vore kul att testa någon gång. Innan pandemin hade han planerat en rundresa i Europa. Kanske borde han resa till Sverige någon gång?

Jag frågar hur länge han kört taxi. I 10 år. Det är ett okej jobb. Han klarar sig. Får lön och kan betala skatt. Jag förstår att det är viktigt för honom. Att bidra. Att kunna bidra till samhället och inte känna sig som en belastning.

Jag frågar vad han tycker om Tyskland. Han blir lite ställd och vet inte vad han ska svara. Det är väl okej. Framför allt är det inte krig. Kommer fram till att han är jämnårig med mig men berättar om en uppväxt så brutalt annorlunda än den som var min. Att leva och växa upp i krig är… svårt. Milt sagt. Han har förlorat många och förlorat kontakten med ännu fler. Han berättar detaljer som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om dem här. Men han berättar också om drömmar och livsval.

Vi pratar om lycka. Att han inte är bitter utan accepterar läget och att man måste göra det bästa av det man får. Och att lycka är något man måste välja. Vi pratar om drömmar. Och om personer som ger oss hopp.

En av hans kompisar hade bara ett halvår kvar innan han skulle bli färdig maskiningenjör. Då blev kompisens mamma så allvarligt sjuk att hon avled. Kompisen fattade då det tuffa beslutet att hoppa av ingenjörsprogrammet och istället utbilda sig till läkare. Han ville ägna sitt liv till att hjälpa andra som blir svårt sjuka. Det märktes att han var djupt imponerad av kompisens val och att det aldrig är försent. Att göra det du var tänkt att göra.

Vi snuddar vid några av planetens rikaste människor och enas om att de knappast är lyckligast för att de har fetast plånbok. Jag berättar om livsglädjen jag mötte i Kina hos människor som hade mycket mycket lite av ekonomiskt värde. Några av de gladaste personer jag någonsin sett. Han säger att han tror på ödet, men samtidigt att lycka är något man måste välja. Och jag håller med.

Jag tror också att en viktig pusselbit i att hitta lycka är att ge sig ut på jakt efter perspektiv. Den som skaffar sig perspektiv har bättre möjligheter att förstå vad den har och kan därför bättre värdesätta de små ögonblicken.

Jag frågar vad som gör honom glad?
Han funderar en liten stund.

-Respekt.

Oj. Det svaret var jag inte beredd på. Jag ber honom att utveckla. Han berättar att i Frankfurt går det ganska bra. Här finns väldigt många nationaliteter och religoner. Men utanför och på mindre ställen spelar namn, hudfärg och ens ursprung roll. Du blir inte tagen på allvar. Sedd ned på. Det är frustrerande. De som dömer mig känner mig inte. Han berättar att han pluggat biologi i Afghanistan. Mikrobiologi. I Tyskland godkänns inte hans examen så jobbet som taxichaufför är vad som bjuds. Det är okej. Även om han saknar att utmana hjärnan mer.

Vi är strax framme vid hotellet nu. En kvart går fort. Ändå hann vi djupt. Så djupt som du bara kan komma med en person som du vet att du har en utmätt tid tillsammans med. Där du kan vara brutalt ärlig och skippa plattityderna. Gå direkt ned till kärnan av det som är viktigt.

Jag önskar honom genuint ett lyckligt liv och känner mig väldigt nöjd över beslutet att åka taxi den här dagen. Tur att jag slapp åka Mercedes och vad glad jag är över att jag ständigt utmanar mig själv att söka nya perspektiv. Perspektiv som hjälper mig att förstå andra bättre och som gör mig ännu mer tacksam över vad jag fått och vad jag har.

Och du. Nästa gång. Lova mig att du inte sitter tyst.

Sagan om VM-silvret

Det är fortfarande mörkt när Åsa klättrar ned från sängen och försvinner ut i allrummet. Jag kan höra hur Stefan brygger kaffe och det slamrar från porslinet när han plockar ur diskmaskinen. 

-18!! Utbrister Åsa!

-Är det sant?

Det låter kallt. Låter täckets värme omsluta mig en liten stund till. Det blev en tidig kväll igår för att ta höjd för nattens tidsomställning. Sov i ett svep till 4-tiden och sen slumrat till och från. Drömt om loppet. Gått igenom detaljer i huvudet. En dålig natts sömn innan ett viktigt lopp gör mig inte orolig längre. Kroppen har fått vila och just den här natten har varit helt ok. 

Så mycket som möjligt är redan förberett, men det finns inga stora tidsmarginaler att leka med. Drar upp rullgardinen och låter ljuset flöda in. Efter grötfrukost drar pärlbandet av praktiska göromål och detaljer igång. Sopor ska sorteras, obligatorisk gruppbild ska tas (utifall vi glömmer att ta en på plats innan start - vilket vi naturligtvis glömmer) cyklar ska lastas, lägenhetsnyckel returneras och all packning ska med. Triathlon är en brutal materialsport där Vintertriathlon befinner sig i det yttre spektrumet. 

Taggade för start!

Vi kommer till startområdet 60 minuter innan age group* männen ska starta och 70 minuter innan damerna, vilket var helt perfekt. En hel del ska hinnas med, men samtidigt vill vi inte bli för kalla. Cyklar en liten sväng, checkar in cykel och skidor, fixa växlingslådan, nervöskissa samt uppvärmning. 

*Age group eller Masters som det också kallas - betyder att du inte tävlar i elitklass. Istället brukar det vara en salig blandning av tidigare elitaktiva, riktigt vassa elitmotionärer mixat med nybörjare som vill testa på. Här ställs du mot andra i samma ålder som dig själv (35-39 för mig) så att det ska bli så lika villkor som möjligt. Det gör också att du aldrig blir för gammal för att hålla på. Istället flyttar du bara upp till en ny åldersklass. Gemensamt för alla som tävlar är kärleken till sporten och mixen av nivå, kön och ålder brukar vara väldigt rolig och leda till många givande möten. 

Förbereda växlingszon

Solen börjar värma fast det är så kallt. Himlen är klarblå och känslan är att det kommer bli en bra dag med fantastiska förhållanden. Igår snöade det hela dagen. Banan var täckt av ett tjockt lager nysnö och det var väääldigt mjuka spår när vi provkörde banan. I en brant backe fick jag hoppa av och leda cykeln en bit för att det var så mjukt. Idag är det stenhårt manchesterföre, gott om utrymme och kanonfina spår. Helt otroligt att det (med hårt arrangörsarbete såklart) går att skapa en sådan skillnad över en natt med tjugo minusgrader till hjälp!

Mäktiga Skeikampen 1162 möh [Uttalas “tjejkampen”] i bakgrunden.

Dags för start på mitt första världsmästerskap

Till slut är det dags att dra av överdragskläderna, värma upp och göra mig klar för start. Önskar Åsa lycka till och ställer mig lite längre bak. Fryser inte, men känner nervositet eftersom jag vet vilket monster banan är. Det här kommer bli tufft. Planen är att köra jämnt och kontrollerat, inte på max utan ha respekt för en rejäl tävlingstid och det är lätt att gå in i väggen då det är många höjdmeter som ska avverkas. Startfältet domineras av amerikanskor och norskor men totalt är det ett tjugotal nationer med under VM här på Skeikampen i Norge (World Triathlon | Winter World Championships). Jenkarna peppar och mantrar högt two-four-four till varandra. Remember two-four-four! Ironiskt nog kommer just den sifferkombinationen avgöra utfallet av tävlingen till min fördel, men vi återkommer till det. 

Löpning

Många drar iväg i ett högt tempo när startskottet går. Banprofilen är ungefär så här;
lång uppförsbacke - lång utförsbacke - lite knixar - nästan lika lång uppförsbacke - utförsbacke och så alltihop ett varv till. Två gånger ska vi springa varvet som är 2.7 kilometer och för min del gäller återhållsamhet. Inte bränna för mycket krafter redan nu. Åsa tar rygg på amerikanska nummer ett (låt oss kalla henne A1), men går snart upp i ledning och skapar lucka. Försprånget ökar varje gång jag möter dem. Själv ligger jag på tredje plats och märker att mitt försprång till amerikanska nummer två (A2) ökar. Vid varvning hejar svenska coachen Josef på oss och det ovärderligt att veta att någon håller koll på en och ropar att du är stark och att det ser bra ut! Tack Josef! Dricker en mugg vatten och ska bara göra om allt en gång till innan löpningen är avklarad. 

Foto: Josef Bränsvik

Ni ser ju vilka omgivningar vi fick tävla i 🤩
Foto: Josef Bränsvik

Första växlingen

Kommer in till första växlingen (även kallad T1) precis efter lagkompis Stefan. Klappar honom på axeln medan jag springer förbi till mitt lilla markerade utrymme. Här ligger skidor och stavar, cykeln hänger på ett klädstreck och så har alla en plastlåda där allt annat du behöver ska rymmas. Jag har bara skidpjäxor och cykelskor i min. Byter till cykelskor och lämnar löparskorna i lådan. Sätter på och knäpper hjälmen (viktigt!) och sen är det tillåtet att plocka ned cykeln från räcket och springa vidare till mattan där du får kliva upp på cykeln och börja cykla. 

Under cykelskorna sitter det silvertejp. Det är en lösning som jag tänkte ut i halvslummern under natten. Egentligen är det ett big no-no att testa nya saker för första gången på tävling. 

Orsaken till mitt experiment är att jag haft problem med hårt packad snö under skorna på alla mina träningspass. Då har det varit jättesvårt att ”klicka fast skorna” i pedalerna. På genomcykling av banan igår fick jag inte fast dem över huvudtaget. Men det är en stor fördel, framför allt i uppförsbackarna så det är ändå värt ett försök. Då kan jag använda benmusklerna till att både dra upp tramporna och trycka nedåt (även kallat rundtramp) och få dubbel utväxling. Funkar det inte så har det kostat max några sekunder extra. 

Framme på den blå mattan där det är dags att börja cykla sliter jag av tejpen och skorna klickar i direkt! Yes!

Cykling

Underlaget på cyklingen är en dröm jämfört med gårdagen. Det känns nästan som att cykla på asfalt vs spårig djupsnö. Då var jag livrädd i utförsbackarna men idag vågar jag gå ned i fartställning och trampa på utför. Banprofilen är ungefär samma som på löpningen så det är mest upp eller ned. Två rejäla uppförsbackar per varv ska cyklas fyra gånger vardera. 

Åsa ökar stadigt avståndet till A1, och mitt avstånd fram till A1 är ganska konstant medan det växer bak till A2. Det är en bra känsla. Även om mitt enda mål för dagen är att komma i mål under två timmar (den enda prestationen som ligger i mina händer) så är det absolut en dröm att få komma upp på prispallen och ta emot en medalj. Det är för tusan VM!

Varje varv efter första dryga uppförsbacken dricker jag gel (eller slush som kylan förvandlat det till). Mina tankar;

• En gång - Bra. 

• Två gånger - Härligt, snart hälften! 

• Tre gånger - Tänk nu ska jag bara cykla den här backen en gång till!

• Fyra gånger - Fan! Kedjehopp!

Hoppar av och fixar. Nytt kedjehopp direkt. Hoppar av och fixar igen. Trampar lite bakåt och kedjan lägger sig till rätta. Pjuh! Vet inte hur mycket tid jag tappat men bestämmer mig för att inte växla till stora klingan igen förrän i sista utförsbacken. Då har jag så mycket fart att jag kommer in till växling även om kedjan skulle hoppa av igen, men det gör den inte.  På väg in mot växling ser jag en amerikanska på håll. Hon har rosa hjälm som A1 men tänker att det måste vara någon som liknar henne. De var ju så många. 

Andra växlingen

Kommer in till andra växlingen, T2. 

Först hänga tillbaka cykeln och SEN får du knäppa av hjälmen och hänga den på styret. Glasögonen har immat igen så jag slänger dem i lådan och byter till skidpjäxor. Det strular lite men snart är de på. Tar skidorna och stavarna och springer bort till växlingsmattan där jag får knäppa på mig skidorna och sticka ut på den avslutande disciplinen. 

Skidåkning

Direkt efter mattan är det en liten, liten backe och skidorna är så hala att jag så när ramlar omkull men klarar mig precis. Känner mig som Bambi med skakiga ben. Till skillnad från löp- och cykelsträckan som båda börjat uppför, så börjar skidåkningen med rätt brutala utförslöpor för att avsluta med två ”väggar” tillbaka upp till stadion. 

Det är fina klassiska spår men också rätt häftiga kurvor i slutet av dem så första varvet ligger jag i skejtbädden i alla utförslöpor. Att ligga i skejtbädden kräver mycket mer aktiv åkning och när jag klättrat upp tillbaka till stadion känner jag mig riktigt trött. Hur ska jag orka 3 varv till?

Stilstudie på benvärmare som hasat ned. Inte har man tid att fixa sånt trivialt på ett VM heller. Det är bara att köra på ändå!

Foto: Josef Bränsvik

Andra varvet har cyklingen lämnat benen och jag hittat in i känslan av att åka skidor. Bestämmer mig för att åka i de klassiska spåren utför och det gör en enorm skillnad. Inte bara för att jag glider förbi flera åkare på mina superskidor utan också för att jag får lite efterlängtad återhämtning, lite ”gratismetrar”. 

Det märks att många som är med inte är skidåkare utan sommartriathleter som vill testa på den vintriga kusinvarianten. Det är kul! Jag blir glad när jag ser länder som Mexico, Japan och Spanien. Ropar, nåja… kanske snarare flämtar glatt Heja, heja, allez allez till höger och vänster när jag passerar. 

Precis efter varning hejar Josef på oss och därefter kommer en vattenkontroll. Dricker vatten vid varje passage. En mugg, två muggar, tre muggar…

Precis innan jag ska ta min fjärde mugg och köra sista varvet så passerar jag A2. Blir förvånad men glad och vi hejar på varandra som vi gjort varje gång vi setts tidigare. Fint ändå. För mig är det extra skönt för det betyder att jag kan slappna av lite. Om jag ligger mer än ett varv före A2 så behöver jag bara ta mig upp för båda väggarna en gång till och bärga den där bronsmedaljen. Jag har inte sett Åsa eller A1 på skidåkningen och behöver inte koppla på yttersta jaktläge utan försöker mest utföra någon form av tekniskt duglig skidåkning. Uppför sista brutala uppförsbacken och ensam på upploppet ids jag inte spurta utan försöker njuta av upplevelsen. 

Passerar mållinjen med ett stort flin och är väldigt glad över mitt brons tills jag hör speakern ropa ut att jag är silvermedaljör. Va? Silver???

Foto: Josef Bränsvik

Förvirringen

Men va?

Har A1 brutit? A1 måste ha brutit.

Förvirrad glädje sprider sig i kroppen. Jag har inte märkt att jag passerat A1 så den enda förklaringen måste vara att hon brutit loppet. Pratar med coach Josef som också gratulerar till silver, en fin tid och jag börjar sakta smälta att jaha… jag har kanske tagit silver ändå!… Och tiden är 1h 53 minuter och 9 sekunder på en helt rå bana! Kan inte vara annat än stolt över min insats!

Sen kommer Åsa och jag blir nästan tårögd när jag får ge en riktig bamsekram till min kompis och nyblivna världsmästarinna! Blir nästan ännu gladare över hennes prestation!

🐻❤️

Foto: Josef Bränsvik

Ett par minuter senare inträffar dock det märkligaste. A1 kommer i mål. Blir bronsmedaljör. Va? Jag går fram och gratulerar henne men ser att hon är lika förvirrad som jag. Men istället för förvirrad glädje har hon förvirrad förtvivlan. 
Hur kan du vara i mål för mig? Du har ju inte passerat mig. 

Och jag kan bara hålla med. Jag vet ju att jag inte har passerat henne. Sen vänder hon sig till en funktionär istället och förklarar samma sak, hon är före mig i mål men hon har aldrig passerat mig! Funktionären säger att alla resultat är preliminära och hon måste gå till domaren och överklaga om hon har några synpunkter på resultatet. 

Jag frågar om hon kanske har åkt ett varv för mycket och hon svarar att jag kanske har åkt ett varv för lite. Men jag har räknat mina slush-sippar och vattenmuggar (samt att passet ligger loggat i min klocka) så jag är 100% övertygad om att jag inte kapat något varv.  Byter om till torra kläder och analyserar vad som kan ha hänt ihop med Åsa. 

När vi kollar resultaten och ser att hennes T2 ligger på 13 minuter förstår vi att hon kört ett helt extra varv på cykeln. Det var trots allt A1 som jag skymtade på väg ut på hennes femte varv när jag var på väg in till växlingen, fast jag just då avfärdade tanken som absurd. Det finns inga regler mot att åka ett extra varv men det är ooptimalt om du vill ha en så bra tid som möjligt. Och det vill du ju på ett världsmästerskap. 

Om och men

Att det blev som det blev, väcker ju en hel del filosofiska tankar.
Hur hade loppet slutat om hon åkt rätt antal varv?

• Hon hade inte besegrat Åsa. Det framgår helt klart från resultatlistan. 

• Förmodligen hade hon varit före mig, men det går inte att säga lika säkert. Om du ändrar små saker i en alternativ tidsrymd kan utfallet i slutändan bli ett helt annat. 

• Det poängterades också extra under den obligatoriska race briefingen dagen innan loppet att det inte kommer finnas någon varvräknare. Ni måste hålla koll på era varv själva. Det är eget ansvar som gäller och jag är tämligen säker på att i princip alla kör med en GPS-klocka som kan hjälpa dem med detta. 

• Att förse hjärnan med energi och att orka tänka och hålla fokus är också en del av tävlingen. Precis som du måste känna till bansträckning, tävlingsregler etc. 

Foto: Josef Bränsvik

Sammantaget landar jag i att jag förtjänar och kan glädjas åt mitt VM-silver även om det var tråkigt att jag vann det på just det här sättet.

Tänk att two-four-four som jenkarna mässade om på startlinjen blev det som i slutändan fällde avgörandet för min del. Two laps running, four laps biking, four laps skiing…

Team Sweden

Team Sweden;
Rebecka, Stefan, Albert, Leon, Ella, Åsa, Cecilia och Ann-Mari

Totalt sett var vi fyra svenska masters triathleter som kom till start. Tre av oss kom från Östersund Triathlon och vi levererade ett guld, ett silver och en 9-plats med guldkant! Grattis Jämtland! Cecilia från Borås körde hem ett brons i sin åldersklass!

Förutom oss i mastersklasserna körde Ella och Leon hem ett gäng svenska medaljer i juniorklasserna i duathlon, triathlon och mixstafett. På elitsidan var Sverige representerat av Rebecka och Albert som även de förtjänstfullt representerade de blågula färgerna i samma discipliner!

Hur mycket kostar det att köra ett VM?

Att köra ett VM kostar en hel del pengar.
Anmälningsavgift, tävlingslicens, landslagsdräkt, resa, mat och logi och kanske övrig utrustning om du saknar något. Kanske behöver du dessutom ta ledigt från jobbet för att resa iväg?

Utöver pengarna kostar det mycket tid att planera och sen genomföra själva resan. Det tar energi och det kräver engagemang (i det här fallet var det lurigt att ens lyckas anmäla sig). Tillsammans med Stefan och Åsa har vi gått igenom gemensam logistik inför resan och försökt tänka på allt som kan hända under loppet.

Till skillnad från Johan Olsson och Stefan Holm har jag inte haft möjlighet att isolera mig ute i någon stuga trots att övriga familjen varit rejält förkylda och hemma från skolan under de senaste två veckorna (och på något mirakulöst sätt lyckats hålla mig frisk!) samtidigt som jag jobbar heltid och måste få in all nödvändig träning i pusslet. Utan oväderlig stöttning från Kristoffer hade det aldrig gått.

Och ja… livet står ju inte stilla bara för att jag ska köra VM. För en elitidrottare ser den ekvationen tack och lov inte lika hopplös ut och jag menar inte heller att ställa dem mot varandra utan min poäng är att de kan vara imponerande på olika sätt på samma gång. Det är svindlande att tänka på hur mycket ackumulerad träningstid och uppoffringar som det ligger i att ställa sig på startlinjen i ett lopp oavsett nivå om du menar allvar med din satsning. 

VM-silver!!!

Därför tycker jag också att VM-prestationen i slutändan är så mycket mer än bara löpning-cykel-skidåkning. Att stå på startlinjen var en seger i sig självt. Det är lätt att snacka som vi gjorde i höstas, men från snack till verklighet har det varit många steg. Och vi tog oss igenom dem alla. Steg för steg. Att utfallet sen blev bästa möjliga är en stor fin bonus. Vi tog oss också hem igen men det viktigaste var ändå hur roligt vi haft längs resan! Jag hade inte gjort det här utan er, Åsa och Stefan. Tack som tusan båda två!

Hallonet på grädden på våfflan var slutligen att uppnå både mitt tidsmål och att få uppfylla drömmen om en VM-medalj. Det gav mersmak…

Tack älskade familjen och alla som på olika sätt stöttat och hejat under resan!

På instagram finns alla stories från helgen samlade i en höjdpunkt.

Kickoffen 2022

Sällan har jag sett fram mot en personlig kickoff som iår.
Det har krupit i kroppen flera veckor innan det var dags och jag hade redan gjort en del av det mentala förarbetet. Inte alltid jag hinner med det. Men till slut kom i alla fall dagen vi for österut.

Barnen var kvar i tryggt förvar hos farmor som ställt upp med barnpassning.

Snabbstoppet i Bräcke var en fröjd för ögat

Sundsvallsresan inleddes med en sväng på IKEA. Vet inte om det är något jag kan rekommendera för att sätta stämningen på en kickoff-helg men vi är rätt effektiva och eniga så det var definitivt ingen humörsänkare.

Inhandlade ny bäddmadrass efter noga utprovning

Sen checkade vi in på hotell Knaust.
Jag hade aldrig bott där innan men entrén och trapphuset var ju väldans flott! Rummet var också fint men av betydligt modernare stuk.

Äntligen dags för Kickoff-arbete och huvudanledningen till att vi bokat en helg på tu man hand!

En reflektion av tiden som gått sen förra kickoffen, nuläget och framför allt tankar om framtiden.
I korta ordalag ser upplägget ut så här:

Nästa dag fortsatte arbetet med avbrott för lite novembersol och löptur runt vackra Sidsjö.

Till middag var det dags för avstämning och diskussion. Sällan en middag med favoritperson fylls med mer meningsfulla samtalsämnen. Tid att lyssna, tala, reflektera, utvärdera, omvärdera, drömma och planera.

Efter middagen firade vi med att gå på Bo Kaspers julkonsert.

Lika bra som alltid!

En riktigt härlig och fin helg till ända.
Tack E för barnpassning och Kristoffer för att du är en sån klippa ❤️

Ann-Mari

---

Om du vill göra en egen kickoff rekommenderar jag dig varmt att läsa det här inlägget. Vi uppdaterar både det och vår mall som finns att ladda ner gratis i inlägget löpande. Det är ett av de mest lästa och uppskattade inläggen här på Eljest.

2021 - Ännu ett maxat år

Var det inte nyss jag summerade 2020 ? Det känns så, och ändå är det dags att summera 2021… Är det inte märkligt hur fort ett år kan gå men ändå innehålla så mycket?

För när jag gör min tillbakablick så ser jag ju hur rikt det är. På både stora och små ögonblick. Årstider, vardag och resor. Äventyr i det stora och det lilla. Jag har delat in återblicken i:

• Året i stort

• Rörelse

• Karriär

Året i stort

Vinter hem-hemma

Förra nyåret firades in i Härjedalen med familjen i det lilla, vänner på zoom och pusslande som sträckte sig från 2020 och in i 2021.

Det var redan mycket snö och det kom mera!
Pappa skottade upp snö mot fjöset så vi fick en förlängd pulkabacke från taknocken. Det minns jag att vi hade någon vinter på 80-talet så det var otroligt skoj att även mina pojkar fått uppleva det.

Övriga familjen åkte i morfars tinger…

Det är jätteroligt att åka tinger! 😂

… medan jag höll jag mig på jorden och firade min 37e födelsedag med lite snödusch!

Det var en sällsamt vacker (och ihärdigt kall) inledning på året.

Vinter hem-hemma

Nära 30 minusgrader på Frösön, vackert så det gjorde ont för ögonen varje gång en gick ut. Ont gjorde det även i fingrarna eftersom jag behövde fota av alltsammans…

Sen kom det ännu mer snö. Massor av snö på bara en natt. Ingenting tog sig fram i väntan på snöröjning. Förutom skidor. Den här dagen hoppas jag att barnen aldrig kommer glömma ❤️

Jag tog fulskidorna till tandläkaren på andra sidan stan. Fint före och bättre alterntiv än cykel just då. Passade på att ta ett kallbad påvägen hem sen. Dopp-in?

Efter många års uppehåll bestämde jag mig för att lufta snowboarden igen. Roligt javisst, men också uppenbart att vi kommit till vägs ände. Hädanefter får den rastas av någon annan istället för att samla damm hos mig. Håller mig till lagg i fortsättningen.

Älskar att den här arenan finns 10-15 minuters promenad hemifrån!

Familjehäng i Bräcke med barnens kusiner på sportlovet.

Blankis + Starka vindar = ?

= Sparksegling

Kristoffer tog ned en platta i halltaket och hittade guld (vacker spont). Därmed gick startskottet för hallrenoveringen som pågått i maklig takt under året… Det tar sin lilla tid men å andra sidan har vi inte bråttom. Det går framåt och det blir snyggt - för oss är det huvudsaken.

Vem har förresten tid att enbart renovera när det finns så mycket annat som måste göras?
Till exempel inviga sina nya turpjäxor på lunchturer ute på sjön…

Sen finns det ju episka fjällturer som måste skidas också?

Någon gång under våren kom det en leverans som vi är testfamilj för. Det krävdes en del förberedande markarbete och hjälp av starka grannar innan den kom på plats ❤️ men sen har vi kunnat njuta ute.

Lite mer utförsåkning hanns med innan vi la laggen på hyllan.

Som en kaskelot ligger hon där i bakgrunden 🤍

6-årskalas med klassikern - sätta knorr på grisen. Succé såklart!

Tog med mig barnen och åkte till Härjedalen kring mors dag. En ljuvlig tid på året med hela sommaren framför en 🌱

Min kära vän Ziggy såg att jag var i krokarna och kom och hälsade på från Särna. 9 mil bort. Enkel resa. Det är fint på riktigt det!

Lilleman slutade på förskolan 💛

Storebror slutade tvåan 💚

Vi tog tidig semester iår, sen jobbade vi lite till och sen var vi långlediga. Ett genidrag om möjligheten finns.

Roadtrip

Vi drog på roadtrip veckan innan midsommar. Fick ett tips från en granne som gjort en liknande resa för ett par år sen. Att resa då huvudsäsongen precis dragit igång, men innan den stora flocken gått på semester efter midsommar. Genialiskt!

Huvudmålet för vår tripp var Astrid Lindgrens värld men det blev många efterlängtade stopp längs vägen ❤️

För övrigt var Astrid Lindgrens värld helt otroligt bra! Vackert väder, väldigt duktiga skådisar, sanslöst vackra och genomtänkta miljöer, bra mat och i princip inga köer. Rekommenderas varmt.

Stenen utanför geocentrum i Uppsala är väldigt fascinerande för både stora och små

Lunch i det fria 💚

Astrid Lindgrens värld!

Hemma hon Nils Karlsson Pyssling

Stopp längs vägen hem hos vänner vi inte sett på länge

Min urstarka vän ❤️

Perfekt med tält! Då kan man våldgästa lite varstans utan att det gör så mycket :)

Andra finfina vänner vi inte sett på evigheter ❤️

Den natten vi sov inomhus passerade världens åskoväder! Snacka om tur!

Stopp hos vänner i Orsa Grönklitt längs vägen norrut!

Sista stopp hos mormor och morfar

Vi har äntligen fått till ett fint matlag. Varannan vecka käkar vi middag ihop och ibland gör vi annat också. Som att gå ut på äventyr. Den här turen gick till Frösögrottan.
Inget jag kan rekommendera för människor med klaustrofobi.

Ett annat tillfälle hängde vi i Bräcke och plockade bär och åkte båt!

Midsommar firades ihop med Gustlings!

Apropå renoveringar så är det ju inte bara insidan en behöver ägna sig åt. Två utomhusdelar som fått sig lite kärlek iår är gaveln på förrådet och hustaket hemma hos mor och far.

Vi lånade ut barnen till mormor och morfar en vecka. Förutom renovering, jobb, fjällöpning mm firade vi 10-årig bröllopsdag med paddling på sjön Näkten. Lyckades pricka in en av sommarens finaste dagar.
Här finns en lista med tidigare firanden och saker jag lärt mig längs vägen.

Testade sova i trädtält. Rolig erfarenhet men tyvärr tycker jag att det ser coolare ut än vad det är bekvämt.

Sommarminnen från Frösön

Löptur på Bynäset

Sprada med ❤️ (springa + bad)

Alla dagar är bra baddagar om du frågar mig

Något som inte hanns med så mycket var... trädgården... eehh

Nummer 1

Backgammon och pizza vid vattnet. Jo jag tackar.

En ös(regn)igt bra konsert med Loreen i Badhusparken

När du får oväntat besök

Den här killen slog till med ett längdhopp på 2.5 meter!

Sommar och sol i Västbyviken

En blåsig dag med stora vågor

Nummer två

Tre generationer Darj

Sommarminnen från Härjedalen

En tidig morgon på väg till ett morgonsim

När man bjuder på sig själv. Håll till godo 🦄

Sommarminnen från Bräcke

Att Alfons fyllt 8 firades på Teknikland. Riktigt kul ställe!

Det kändes som om sommaren aldrig skulle ta slut men i ett obevakat ögonblick gjorde den visst det.

Då är det skönt att veta att man har den årliga ES-träffen att se fram emot!
Iår tillbringades den i en vacker stuga mellan Dalarna och Härjedalen.

Plötsligt hade vi två skolbarn, en som fyllde 9, jag började ett nytt jobb och hösten mer eller mindre flög förbi.

Minecraft-tårta till 9-åringen

Bond på bio! Tycker Craig har varit den bästa av dem alla.

Lek på Boda Borg för stora och små

Digital chokladprovning! Yummy!

Pumpfestival på trappen

Havskänsla på ön

En höst präglad av jobbresor. Här Södra Berget i Sundsvall.

Utklädda barn

Jump Yard i Åre var en födelsedagspresent som föll väl ut.

För att sakta ned tiden en aning tog jag ledigt på novemberlovet och så åkte vi söderut. Det blev både hälsa på i Uppsala, Naturhistoriska museet, bo på hotell och Tekniska museet.

Cosmonova

Fars dag tårta

Tidig skidpremiär för säsongen

Åka på jobbresa till Laholm en vecka 💔

Tårtor till den efterlängtade mamman när hon kom hem igen ❤️❤️

Kallbad när jag kom hem igen

Hyllning av VM-hjältar och musik av Linnea Henriksson på Stortorget

Skridskopremiär

En matta som mamma vävt till mig. Älskar den!

Jamtli - Julmarknad

En kväll i Åre

Julmarknad i Frösödalsparken

Den lille gick och köpte en ros till oss på julmarknaden ♥️

Fira in jullovet på Kondis

Soluppgång

Stad i ljus

Julafton i Sundsätt

Rörelse

Jag hade som plan att köra runstreak i februari, maj, augusti och november iår. Av olika skäl blev det inte så. Men i februari och maj gick det finfint och det är jag väldigt tacksam över. Sen betyder ju inte en utebliven runstreak att jag suttit stilla övriga året...

Ultrabadsinteravaller

Den 20e mars körde jag tex Ultrabadsintervaller med Lotta och Virgilijus 💙
Springa 5 km och ta ett kallbad var tredje timme under ett dygn. Här kan du läsa mer om hur det gick.

Träningskompisar i vått och torrt

Det har blivit en del skidor, löpning och annat skoj med den här pinglan! Till exempel har jag fått höstens bästa löppass på måndagkvällarna när barnen haft simidrott samtidigt. Vi kan kalla det win-win-win.

Här en magiskt bra om än lite försenad födelsedagspresent till Maria.
Hela Sveriges Friluftsdag den 29 april! 🥳

Lite skidor innan jobbet? JA TACK!

Rolig, härlig, jobbig och fantastisk dag längs en stor del av Fjällmarans bansträckning!

Lidingöloppet i september gick inte som vi hoppades resultatmässigt men rackarns vilken bra helg det var ändå!

orientering

Körde alla etapper i Frösö femdagars med blandade resultat.
Men roligt är det med orientering!

Andersön Runt

Jag är så glad att Hej främling tog över arrangeradet av Andersön Runt så att konceptet får leva vidare. Det här har blivit mitt årliga testlopp. Klarar jag av att komma in under timmen iår också?

Ja, på något sätt lyckades jag kämpa mig de 11.2 kilometrarna i den rotiga terrängen på 59:17. Tjoho!

Ladängen - Everest

I maj började jag bestigningen av Mount Everest på hemmaplan tillsammans med Korpen Storsjön. Här med Maria och Daniel när Marcus Noterius sände live från backen i TV4s nyhetsmorgon.

Kämpat på med det under sommaren…

Man hade till och med oktober på sig att avverka de 114 vändorna och minsann. I oktober kom jag upp på toppen. Firade med ett kallbad strax efteråt. Såklart.

Offerdalsmilen

Det var länge sen jag sprang en mil på tid och tiden var väl kanske långsammare än jag hoppats på. Men av andra orsaker var jag enormt stolt att jag ens tog mig i mål den här dagen…

Simning

Jag var verkligen på gång när det gällde simningen förra hösten. När de sen stängde ned alla badhus och simhallar så tja… det har varit svårt att hitta tillbaka till vattnet. Samtidigt vet jag ju hur bra det är och hur gott det gör mig. Det blir omtag 2022 på den 💦

Dessutom har ju utomhus alltid öppet ;)

Fjällöpning 🤍

Det har blivit mer fjällöpning än någonsin tidigare för mig.
En riktig fjällstreak tre helger i rad.
Först Vallbo och kring Ottfjället med Lotta och vänner, sen med Maria kring Välliste och sen en riktig drömtur med Elin då vi färdades stan - toppen av Helags och retur en solig sommardag. Mer än 10 mil inspirerande löpning på två veckors tid.
Trots detta behövde jag sälja min startplats i årets fjällmara, men det blir nog revansch på den i framtiden… 🥳

Med Elin sprang jag Kläppen (Ljungdalen) - Toppen av Helags tur och retur under en dag!

Triathlon

Något annat triathlon än träningstävlingar vid Önsjön har det tyvärr inte blivit för min del. Men nu har jag skaffat en ny tävlingsdräkt så jag är redo för återkomst 2022! Ska bara träna lite först…

Karriär

Varför ser jag så glad ut?

Är det för att det karriärmässigt hänt massor under 2021 månne?

Jo. Så är det nog.

Först fick jag det väldigt roliga uppdraget som projektledare för Friluftslivets år åt Östersunds kommun. I och med det så fixade vi ett hemmakontor i klädkammaren. Älskar den här platsen.

Ett uppdrag som tagit mig ut på tur, gjort att jag fått träffa många intressanta, nyfikna och drivna människor, lärt mig massor och fått jobba för att få fler att komma ut i naturen. Drömuppdrag!

Delvis i den här rollen anordnade jag ett Öppet Hus Kallbad i Surfbukten. En dag då jag satt på bryggan i Surfbukten under givna klockslag för alla som var sugna på att komma och bada morgon, lunch, middag eller på kvällen.

Totalt kom det 70 personer under dagen och badade!
De allra flesta var nybörjare och dessutom personer som suttit ensamma hemma men som vågade sig iväg när de visste att någon fanns där och höll dem under uppsikt.

Det måste väl ändå vara något slags rekord med tanke på att det var den 31 mars!
70 pers i Storsjön liksom!!!

I mitten av februari fick jag beskedet att Sterners förlag vill ge ut min bok - Rik utan panik. Då blev jag så här glad.

Och firade med bubblor!
Att få ge ut en bok känns verkligen som en milstolpe i livet. En milstolpe som gett mersmak.

Petter gjorde ett fint reportage om mitt engagemang i Kallbadhuset som svällde och blev ett helt reportage om… mig typ. Och lite bok blev det också fast den inte ens kommit ut än.

Under sommaren tog jag på mig ytterligare ett projektledaruppdrag. Det handlade om att ta fram åtgärdsförslag för utvecklingen av Brunflo strandområde. En relativt outnyttjad pärla vid Storsjöns strand som har potential att bli en fantastisk mötesplats. Även det ett riktigt roligt uppdrag.

Dagen efter jag tackat ja till det projektet fick jag beskedet att jag fått tjänsten som gruppchef för Dammsäkerhet och Byggnadsteknik på Stakraft. En så spännande utmaning gick faktiskt inte att motstå, även om jag förstod att det skulle innebära en tung höst arbetsmässigt.

Den tjänsten tillträdde jag på heltid i slutet av september. Härligt att vara tillbaka i energibranschen, jobba med vattenkraft igen, ha kollegor och samtidigt bita i rejäla nya utmaningar. Det har varit mycket resande i höst och en brant inlärningskurva (läs korvstoppning).

Jag försöker bara att hela tiden att komma ihåg vars jag kommer ifrån. Att jag kan tusan så mycket mer nu än vad jag kunde för 3 månader sen, snarare än att få panik över allt jag borde/skulle vilja kunna (helst nyss). Att hela tiden göra mitt bästa men samtidigt vara snäll mot mig själv.

Att ge ut en bok kräver förresten också en del arbete. Efter utgivning ska den helst marknadsföras också. Rejält. Jag snackade i radion och signerade så pennan glödde kändes det som.

Saknar en själv de stora följarskarorna får en lita mer till djungeltrumman och på att de fina följare som faktiskt finns hjälper till och delar ordet! Miljoners tack alla som köpt boken, delat och tipsat andra om den ❤️

Jag önskar att jag hade kunnat ge ännu mer tid och engagemang på den här fronten, men inser samtidigt att energin och tiden inte räcker till allt. Jag får göra så gott jag mäktar med. Men lite har jag ändå hunnit med i höst. Ett par föreläsningar, uppslag i tidingen Privata affärer och så for jag till Stockholm för att vara gäst i podden Ekonomi på Riktigt. Väldigt skoj grej!

I oktober blev leverans från projekt nummer ett klar!

Den 29 december blev så även slutrapporten för Friluftlivets år klar! Så roligt uppdrag men jag skulle ljuga om jag inte sa att det var väldigt skönt att ha det inrapporterat och klart nu…

Dagen efter hade jag insjuknat i covid (nu är jag på benen igen) och ser därför fram emot att göra bästa möjliga av nyårsafton och födelsedagsfirande i karantän med min älskade familj!

Hoppas ni alla haft ett fint år och önskar er alla ett gott nytt 2022!

Med kärlek,
Ann-Mari

Sluta aldrig att prova nya saker

När en kompis frågar om du vill hänga med och prova något nytt, hoppar du på direkt eller ser du känner du en viss tvekan och behöver fundera lite först?

Ingen reaktion är mer rätt än någon annan, vi är alla olika, men det finns flera fördelar med att testa på nya saker oavsett ålder eller förutsättningar. För att fortsätta utvecklas som person är det viktigt att prova på nya saker och värna om din nyfikenhet.

Varje gång du provar något som du inte vet om du kommer att klara av så växer du som människa. Oavsett hur det går. Kom ihåg att hjärnan ofta överdriver, så om du väl provar något lär du märka att få saker är så läskiga som du trodde på förhand. Kanske blir du rent av sugen på att testa igen? 

Att flytta på gränsen för vad du tror att du klarar av är en mäktig känsla som stärker ditt självförtroende. 

En annan fördel med att prova nya saker är att hjärnan bygger nya mönster varje gång den får prova på något den inte provat tidigare. Kort sagt blir du smartare av att tänka nytt. 

Till sist får nya upplevelser tiden att tänjas. Sommaren känns helt enkelt mycket längre om du fyller på med nya upplevelser och intryck längs vägen. 

Jag har aldrig…

I Augusti är temat för Friluftsilvets år; Jag har aldrig…

Kort sagt - prova något nytt. Finns det någon aktivitet kopplat till friluftsliv som du alltid velat testa, men som ännu inte blivit av? Passa på. Kanske kommer det aldrig något bättre tillfälle? Oavsett om du är nybörjare eller van friluftsmänniska, så finns det alltid nya saker att prova på. Se bara till att utgå från dig och just dina förutsättningar. 

Många förknippar augusti med nystart så varför inte komma tillbaka efter lovet eller semestern med lite större självförtroende, fina minnen och flyttade gränser? 

Här hittar du fem listor med totalt 60 olika förslag på både små och större saker som kan fungera som inspiration. 

Bestiga ett berg som Helags eller en kulle i närheten?

Här hittar du alla listorna som du kan ladda ned och spara själv för att klicka i.
Välj -> Arkiv -> Kopiera   

Kommer du på ännu fler saker?
Dela gärna med dig av dina upplevelser under hashtag #jagharaldrig och #luftenärfri

Tillsammans inspirerar vi fler att våga utmana sig själva!

Ut och njut nu och glöm inte att luften är fri.

Allt gott!
Ann-Mari

Ultrabad: marathon + 8 vinterbad under 22 timmar 💙

Vaknar av mobilen som börjar spela. La jag mig inte alldeles nyss? Mjo. Men den är 2:40 och det är dags för intervall nummer två. Ute är det mörkt och jag hör vinden, men inne under täcket är det varmt.

Efter den här vänden kommer det vara ljust på varje intervall tills den sista svängen om sisådär 18 timmar. Om jag håller ihop hela vägen. Är ödmjuk inför det faktum att jag inte sprungit mycket längre än en mil sen i somras. Marathon-distansen har jag inte sprungit på nästan 3 år… Jaja. Försent att göra något åt det nu. Bara att ta ett varv i taget så får vi se hur länge det går.

Sänglampans sken hjälper mig ur sängen. Väl uppe känns det lite lättare. På med badkläderna under löparkläderna. För varje plagg känns det bara bättre och bättre. Det är som om kroppen automatiskt gör sig redo för uppgiften. Kollar på fusklappen jag lyckligtvis skrev innan jag la mig för ungefär 1.5 h sen. Det står:

• Neoprensockar

• Handduk

• GPS-klocka

• Mobil

• Underkläder

Litar inte på att min sömndruckna hjärna ska komma ihåg allt av sig själv. Bockar av pryl efter pryl ned i löparryggsäcken. 5 minuter kvar. Tar på löparjackan fast det var lite för varmt första varvet. Hellre lite för varm när jag kliver ned i det kalla vattnet. Kör skobyte och väljer ett par utan dubbar. Det blir en halkig resa. Väl utomhus känns det riktigt bra och när jag får se Virgilijus och Lotta har jag ett stort leende på läpparna. Det här är ju skoj! Varför är inte alla andra här? Extra bra känns det att Virgilijus har med sig en högtalare och lirar musik dygnet igenom 🥳

Efter drygt 2.5 km löpning är det dags för bad. Den gamla avklippta fårfällen ligger kvar där jag lämnade den. Den hinner ändå inte torka, så den får ligga kvar i Surfbukten hela dygnet. Ull är varmt fast det är blött. Lägger av grejerna så att de ska vara lätta att ta på igen. Lotta är snabbast ner i vattnet nästan alla gångerna. Jag är oftast sist i men hyfsat rask att klä på mig.

Vattnet är kallt men det är först några steg ned ned i vattnet som jag känner det. Andas. Kroppen får sakta glida ned i vattnet och jag fortsätter andas lugnt. Kallt. Men hanterbart. Stannar i. När jag har full kontroll är jag redo att kliva upp. Precis när jag kommit upp ur det kalla vattnet är det som kallast. Värst känns det runt vaderna och på fötterna.

Fipplar av fingervantarna för att de inte ska bli blöta. Av med blöta sockor. Ullen värmer lite på fötterna. Torkar med handduken. Av med badkläder och på med ullsport-Bh och ullunderställströja. Ah! Så mycket bättre. På med jacka och vantar, sen fokus nederdel; trosor, tights, strumpor och skor. När allt blött är nedpackat är jag redo att börja springa igen.

Det går fort att ta ett dopp om du tänkt igenom vad du ska göra och har allt redo. Det går också relativt fort att bli varm igen när du börjar springa. Särskilt i gott sällskap! Vi bokstavligen dansade, sjöng och skrattade oss genom natten, dagen och nästföljande kväll ❤️

Vi hade dessutom gott sällskap på nästan alla varv. Andra sköna typer som antingen sprang, badade eller gjorde bådadera med oss.

Lottas bror, Conny, sprang med oss på nummer 3 och blev så inspirerad att han följde med på nummer 4 då han även tog ett bad med oss! Så roligt! Han frågade hur vi hittat varandra. Jag sa, vi hittade varandra i en facebookgrupp för vettiga människor. För de som låter bli att göra sånt här kan ju inte vara riktigt vettiga…

Jag skulle vilja kalla det livsbejakande.

Det snöade och blåste hårdare än vad det gjort på hela dygnet precis innan start på den sista rundan. I mörkret på väg ned till ICA tänkte jag att det bara skulle vara vi tre. Men icke! Totalt var vi 7-8 personer som samlades för att göra sista varvet ihop ❤️
Sällskapet värmde otroligt mycket trots vindbyarna. När vi svängde runt sista kurvan i Surfbukten hade flera medlemmar ur det fantastiska communityt - Vinterbad Östersund slutit upp för att heja på oss.

Längs landgången satt tända facklor och på bryggan brann en eldkorg frenetiskt i den starka vinden. Kalastutorna ven, tomteblossen sprakade och högtalaren spelade Jerusalema. Precis som den spelat inför varje dopp under dagen. Då var det nära till tårarna vill jag lova. Inte ens det kalla vattnet kunde sänka temperaturen i hjärtat som var fyllt av glädje. Tillsammans tog vi dygnets sista kallbad. Prestationen kröntes med varsin guldmedalj i äkta choklad 🏅och en magiskt god kardemummabulle från fantastiska Frejas bageri!

Det blev den perfekta avslutningen på ett väldigt roligt dygn!

Är så glad att Lotta frågade mig och jag kan varmt rekommendera den som är nyfiken att prova på något liknande att bara gört! Till min stora glädje höll även kroppen ihop jättebra.

I nästa inlägg kommer mina fem bästa tips för dig som vill prova på någon variant av ultraintervaller.

Ann-Mari 🌱

Klimatkrisens Sverige

För två månader sen lyssnade jag på ett digitalt klimatseminarium som länsstyrelsen i Jämtlands län anordnade.

Erica Bjerström, SVTs klimatkorrespondent, var med och berättade om insikter hon fått under arbetet med boken Klimatkrisens Sverige. Hon berättar på ett sätt som får det att bränna bakom ögonen, fast hon försökt lägga band på sina egna känslor och låta forskarna komma till tals.

Varför lyssnar jag på sånt här?

Det vore så mycket enklare att inte göra det.
Det vore så mycket enklare att fortsätta precis som vanligt och låtsas att allt är bra.

Men det kan jag inte. För jag är ingen struts.
Jag tror på forskning och jag tror på inhämtning av kunskap.
Jag tror på att det är bättre att veta och agera än att leva i ovisshet och inte göra någonting.
Om inte för min så för mina barns och kanske framtida barnbarns skull. För alla andras barn och framtida generationer.

Så jag lånar boken på biblioteket.

Och ja. Det är ruskig läsning. Inte ruskigt som i att titta på en skräckfilm där monstret står bakom dörren och kan flyga in när som helst… Utan mer som om en asteroid långsamt är på väg mot jorden och politikerna tjafsar om huruvida ett paraply eller ett parasoll skyddar bäst mot nedfallande asteroider.

Här får läsaren följa med på en Sverigeresa där klimatförändringarna oåterkalleligen har och håller på att förändra landet vi bor i.

Fjällvärlden som inte hade någonstans att ta vägen

Området kring Abisko klassas inte längre som en arktisk zon utan som en barrskogszon eftersom medeltemperaturen överstiger noll grader. Sverige har inte haft någon riktigt kall vinter sedan 1989.

Under de senaste 100 åren har trädgränsen flyttat sig 230 meter upp på Nuoljafjället ovanför Abiskos naturvetenskapliga station. Alltså 2.3 m per år. Det innebär att den som vill fjällvandra i slutet av seklet, snarare får slåss mot mygg i snårskog än njuta av kalfjällets ändlösa vidder. Sveriges växtzonerna flyttas norrut i en hastighet av 4 kilometer per år eller en halv meter per timme… Det är galet fort.

I Alperna går klimatförändringarna ännu snabbare och det finns minst runt 200 övergivna skidanläggningar i de italienska Alperna. De svenska fjällturistorterna riskerar att gå liknande öden till mötes. Det rimmar illa tillsammans med ny flygplats i Sälen, fler pister, byggboom av fjällstugor och planer på nya skidorter likt Örndalen i Härjedalen.

Klimatkrisen har redan gett upphov till många miljoner klimatflyktingar i form av djur och växter som dragit sig längre norrut när levnadsvillkoren förändrats. Till exempel har fästningar, invasiva växter och skadedjur lättare att sprida sig i det varmare klimatet.

Men klimatflyktingar kan bara de som har turen att kunna flytta på sig bli. Andra har försvunnit eller är starkt hotade. Djur och växter som bara finns i fjällvärlden har ingenstans längre norrut att fly till. De kommer helt enkelt inte klara sig.

Genom boken intervjuar Bjerström olika forskare som får svara på,

Vad oroar dig mest?

I princip alla svarar samstämmigt;

“Det som oroar mig mest är demokratin.”

Att demokratin skulle vara det som är mest hotat kanske inte är uppenbart, men logiskt om det får sjunka in lite.

Vad händer när de inte bara är djur och växter som är på flykt utan även människor?

Vi vet redan idag att områden där det bor miljontals invånare kommer bli obeboeliga på grund av stigande havsyta, fler extrema väder, svår torka och skogsbränder mm. Siffrorna är såklart väldigt osäkra och varierar mellan 25 miljoner upp till en miljard människor, men den mest vedertagna siffran säger att 200 miljoner människor kommer att vara klimatflyktingar till år 2050.

Jag tar det igen.

2 0 0 0 0 0 0 0 0

Människor.
Som du och jag. Våra barn. Systrar. Bröder. Föräldrar. Vänner. Släktingar. Grannar. Kollegor.

På flykt.

ÅR 2050.

Det är mindre än 30 år bort. Känns det långt?
1990 var inte så himla länge sen… Men ändå längre sen än hur de kommande trettio åren kommer att upplevas. Tid funkar så.

Hur bra klarade vårt demokratiska system flyktingkrisen 2015.
Sådär bra va?

Och då pratar vi om knappt 163 000 asylansökningar…

Finns det hopp?

Klimatförändringar är inget som kommer att ske i en avlägsen framtid och enbart drabba andra delar av världen. Sluta bortförklara det som sker som enstaka företeelser, istället för långsiktiga trender. Steg ett är att acceptera att klimatförändringar är något som även sker här och nu. I Sverige.

När vi accepterat att världen håller på att förändras är det lättare att sätta igång och agera. Det finns inte så mycket mer att förlora (än pengar) på att försöka förbereda sig och ställa om för att mildra effekterna så gott det går.

Det finns också mycket att lära sig av historien. De som tidigare levt visste att det var vansinne att bygga bo nära vatten eller i sänkor. De har till och med lämnat landmarkörer för att berätta för oss att nedanför den här nivån ska vi inte bygga. Men det är lite värt i en tid när undantag för strandskyddet ofta frångås. Ett monument över hur långt politiken står från forskningen i den här frågan manifesteras i Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB) nybyggda huvudkontor. Det ligger alldeles invid Väners strand i Tullviken, Karlstad. Ironin är slående.

I Vellinge kommun planeras en 23 kilometer lång mur att byggas för att skydda dyra fastigheter mot havshöjningen och stranderosion. Men många av husägarna är inte nöjda med lösningen som de anser kommer att förstöra havsutsikten och öka insynen i de dyra villorna. Ansvarsfrågan är en annan puck som behöver hanteras. Vem ska stå för alla kostnader och hur mycket mer kostar det i framtiden om kostnaderna inte tas nu?

Norrköping kan ses som ett gott exempel på en kommun som klimatanpassar och försöker ta ansvar. Det gäller såväl stadsplanering, vatten- och avfallshantering som säkerhet bland annat genom ett samarbete med SMHI. Särskilt reningsverk och krav på bättre rening kommer bli livsviktigt i alla Sveriges kommuner då varmare vatten gör det lättare för bakterier och parasiter att frodas.

Utmaningen vi står inför kräver goda samarbeten mellan forskare och politiker, regioner, länder, organisationer och opinionsbildare för att få till nödvändiga förändringar. Den enskilde medborgaren måste ges rätt förutsättningar för att kunna fatta bra val men kan inte själv förändra det som sker och bära den bördan.

Vi måste prata om det här med barnkalas, presenter och rimligheter

Lite bakgrund:

Vår äldsta son har precis fyllt 7 år.
Han går i en klass med 24 elever, men har även en hop kompisar utanför skolan. Det är såklart jätteroligt, men som ni kanske anar så finns det ingen hejd på det här med barnkalas 🥳

Vilka får komma på kalas?

Om barnen vill bjuda någon från klassen finns en oskriven regel att alla i klassen ska bjudas eller alla av samma kön.
Fin tanke. ALDRIG någon som aldrig blir bjuden på kalas.

Men också ett logistiskt problem.
Horder av ungar. Hemma hade varit omöjligt. Vi funderade på utomhus men vågade inte riktigt chansa med vädret.

Istället hyrde vi närmsta idrottshall av kommunen för 150 kr/timme. Rymmer massor av barn och behövs inga uppstyrda aktiviteter. I lördags hade vi fullt ös i två timmar bland redskap och ballonger i en helt fri lek. Barnen satt bara stilla när de åt korv och när de fikade. Trötta och lyckliga när det blev dags att gå hem.

Keep it simple säger jag.

Presentångesten

Nu känns det orimligt, men jag minns en tid när jag fann ett nöje i att handla julklappar. Jag brukade planera och göra listor med vad jag skulle ge till vem och vad som skulle passa hen osv. Men tiden går. Och jag vill tro att jag blivit klokare. Nu är läget ett helt annat.

Om jag behöver något måste jag först tillsätta en hel utredning.

Behöver jag det verkligen?
Äger jag redan något jag kan använda istället? => Inventera!
Går det att låna?
Kan jag köpa det begagnat?
Om ja, nej, nej, nej ovan så måste jag undersöka utifall det finns miljövänliga, hållbara och etiska alternativ?

Kallsvetten rinner och jag känner mig nästan kräkfärdig av att slentrian-leta presenter åt barn som redan har svårt att få plats i sina, av leksaker, översvämmade rum. Leksaker som de aldrig hinner lika med. Varje gång ett paket ska fixas får jag ett hugg i magen. Ska det vara så här? Måste det vara så här?

FÖR VEMS SKULL???

På föräldramötet för ett år sen kom vi med ett förslag.
Skriv på inbjudan att barnet önskar sig (max) tre guldtior, samla ihop alla tior i en skattkista och köp en present från alla kompisar. Ingen stress att leta presenter, en lägre summa pengar än vad många lägger på enskilda presenter. En bra sak, istället för tjugo meningslösa. Alla föräldrarna tyckte det lät som en jättebra idé och var med på tåget.

Hur blev det sen?

Ingen vågade. Förutom vi.
Men eftersom vi är envisa i vår övertygelse om vad vi tror är rätt och ett måste för framtiden så kommer vi fortsätta.

När vi lärde sonen om pengar

Den korta versionen:
Arvid har önskat sig en dyr present sen i somras. En tekniklegomodell som kosta 2500 kronor ny eller cirka 1400 begagnad. En orimligt dyr present tycker vi. Istället har han fått jobba ihop pengar till presenten. Han har plockat bär, burit ris, samlat pant, sålt saft, sparat veckopengen och annat påhittigt. Med det sista tillskottet från kalaset kom han över gränsen och hade råd med en begagnad legomodell.

Jag inbillar mig att det här har gjort att han både kommer vara med rädd om den och insikten att pengar är något att vara rädd om eftersom de inte kommer av sig själv.

Så här såg det ut när han det VÄLDIGT EFTERLÄNGTADE paketet äntligen blivit hans.

När du får något du suktat efter länge ❤️

Ps!
Alla presenter är såklart inte dåliga presenter. Det går ju att satsa på både upplevelser eller godsaker men köp inte strunt. Konsumera inte för att du tycker att det förväntas av dig. Tro mig. Våra barn kommer tacka oss.

Sigrid Strands stipendium för kvinnliga uppfinnare!

Om någon skulle ha missat det så är Gomorron Östersund ett väldigt mysigt och trevligt ställe med fantastiska människor. En av dessa tipsade mig om att söka Sigrid Strands stipendium för kvinnliga uppfinnare.

Min första tanke var att jag har väl inte uppfunnit något?
Uppfinningsrik är jag kanske, men inte direkt Skalman eller Uppfinnar-Jocke.

Tiden gick.
På en av Gomorrons frukostföreläsningar pratade professor Hans Westlund om historiska innovationer och hur innovationer kan ses som ekonomins främsta drivkraft. Från gårdagens fysiska makapärer till dagens nyskapande digitala produkter som i stort och smått förändrar sättet vi lever på. För att inte tala om hur morgondagens kommer att se ut…
Jag hade inte tänkt på hur brett begreppet innovationer innoverats och breddats.

Här tror jag att vi alla har ett ansvar för bredda bilden av vad en innovation är och att få fler, framför allt kvinnor, att våga se sig själv som innovatörer.

När vi drog igång med eljest som blogg kom jag på idén att bygga en webbkurs för nybörjare. Efter en noggrann marknadsundersökning stod det klart att här fanns en lucka. Eljest.se vill fylla den luckan.

Min slutsats blev att en webbkurs absolut kan ses som en innovation!
Klart jag ska söka Sigrid Strands stipendium!

När jag läste mailet från juryn att jag hade fått stipendiet så kändes det smått overkligt men alldeles fantastiskt! Vilken pepp! Priset skulle delas ut på årets företagargala i Härjedalen som i år gick i Sveg. Fram tills dess skulle nyheten hållas hemlig. Förutom till Kristoffer då, som blev medbjuden som min hjälpande hand.

Jag tycker att juryn var väldigt modig i sitt val av innovation. Att de valde en digital produkt i en värld där konsumtion måste riktas om från fysiska produkter till tjänster och digitala produkter för framtiden och hållbarhetens skull. När det gäller webbkurser är det redan en stor och snabbt växande bransch internationellt. Vi är lite efter men det händer grejer i Sverige också.

Kristoffer kunde tyvärr inte vara med på prisutdelningen igår så då bjöd jag med mamma istället.

Hon berättade för mig att min morfar kom från grannbyn, Linkvarn, en kilometer från Sigrids lilla by, Turas, och att de tu nästan jämnåriga varit barndomsvänner. En vänskap de höll livet ut. Då kändes det extra fint och meningsfullt att få just Sigrids pris. Det är länge sen jag känt min morfar så nära som det senaste dygnet och jag tror han hade varit väldigt stolt och att även Sigrid hade tyckt om det.

❤️

//En superglad innovatör!

Motiveringen är:
Ann-Mari Darj, Webbkurser för att komma igång med investeringar på börsen.
Denna ansökan ser vi som exemplarisk då den är väl underbyggd och har en fin tonalitet som speglar omvärldsanalys och engagemang. Själva ämnet är intressant ut ett finansmarknadsperspektiv och även samhällsnytta med tonvikt på ekonomisk jämställdhet. Webbkursen har en innovativt anslag då fokus ligger på grupper som traditionellt inte sökt sig till detta ämne. Årets stipendium går till denna ansökan.

Tusen tack!

Det kom ett mail

Ibland undrar jag vad jag håller på med…

Jag skapar innehåll till bloggen, skriver i olika forum och på eljest.se i sociala medier.
Jag producerar lektioner, skriver kursmaterial, undervisar och lägger en stor del av min tid på att läsa och lära mig det som jag sen försöker lära vidare. Det är tidskrävande men också fantastiskt roligt och givande att det är min fantasi och kreativitet som bestämmer hur jag ska nå ut och forma min verksamhet.

Det kommer alltid finnas stunder när det känns lönlöst att försöka nå ut i bruset och jag undrar om något av det jag skriver når fram. När jag lagt en arbetsdag på att skriva ett gediget blogginlägg kan responsen ändå bli väldigt varierande. Ibland bra och ibland nästan obefintlig. Mycket av den feedback jag får, kommer när jag träffar folk IRL eller på sidan av i messenger osv.

Men så kommer det ett sånt här mail i inkorgen:

Hej!
Jag fick er adress till hemsidan för ett år sedan av en gemensam bekant. Jag och min man åkte utomlands en vecka med er mall och pratade i genom livet utifrån alla punkterna. Det var så betydelsefullt och mycket värt att ha det så strukturerat. Det räddade vårt äktenskap den gången.
Vi har varit tillsammans i 22 år och har 3 barn ihop. Och jag vill bara säga att i morgon ska vi iväg för att fira vår 10-åriga bröllopsdag på ett slott, då ska vi följa upp fiolårets sammanfattning enligt er mall. Har även spridit den till vänner och kollegor då jag tycker att den innefattar så mycket i en relation.

Så tusen tack för inspirationen!

Och plötsligt är det värt ALLT arbete.
Tack snälla för att du delade med dig och tack för att jag får dela det vidare ❤️

Alla behöver feedback (så även jag) så när den kommer i den här formen fattar jag precis varför jag gör det jag gör och det ger energi att köra på länge till.

Det har också blivit hög tid för mig och Kristoffer att planera vår årliga kickoff igen.
Läs gärna inlägget om hur vår personlig kickoff fungerar (och ladda ner den gratis pdf-mallen).

Allt gott
Ann-Mari

Första lektionen gjord!

Ett gäng härliga tjejer som vill lära sig att investera!

Jag var ute i skogen igår och plockade lingon alldeles ensam. Kände att jag behövde en stunds lugn och ro i kroppen för att stilla tankarna inför kvällens studiecirkel. Finns ingenting som är så lugnande för själen som att vistas i skogen. Höra vinden svaja i träden runtomkring, se höstens alla färgskiftningar och andas in djupa andetag av frisk luft. Då är det lätt att bara vara.

Sen rullade tiden iväg och det var äntligen dags!

Kom igång med investeringar

Sju trevliga tjejer och jag!
Det fanns sannerligen mycket att prata om. Vi hann inte ens med allt jag tänkt mig eftersom det kom så många bra frågor och deltagarna kändes minst sagt ivriga att veta mer. Finns inget roligare än att berätta och lära ut för människor som vill lära sig ❤️

Kände mig alldeles hög när jag cyklade hemåt i höstkvällen!

Det här kommer bli så himla bra.

Vad är tanken med eljest egentligen?

Eljest handlar i grund och botten om att vilja göra världen lite bättre.
Bättre för dig, mig och alla runtomkring oss.

Jag tror att delad glädje ger mångdubbel glädje.
Att dela med sig av bra saker är att starta positiva spiraler. Tänk om vi kan lämna världen lite bättre än den var, när vi blev till?

En del på eljest handlar om träning eftersom fysisk rörelse får oss att må bättre på alla sätt och vis.
Kemiskt, psykologiskt och fysiologiskt. Mår vi bra kan vi göra bra saker och orka längre.

En annan del handlar om pengar. Förhållandet till pengar, hur du kan göra för att få dina pengar att växa och hur de kan användas till att göra mer nytta i världen. Att prata om pengar och investeringar handlar också om att sprida demokrati och ge fler bättre och mer likartade förutsättningar. Privatekonomi lärs sällan ut i skolan, så enbart det fåtal som fått kunskapen hemifrån ges goda förutsättningar att bygga vidare och få en god start i livet. Det är som att de får starta 50 m längre fram i en 100 m sprint.

Den sista delen på eljest handlar om lycka. Vad är meningen med allt? Hur kan vi må bättre och vilka val gör oss lyckliga(re). Finns det små knep att ta till? Ja, Absolut! det gör det.
På eljest kommer vi fortsätta lära oss, ta del av andras spännande historier och dela med oss av sånt som vi snappar upp längs vägen!

Tack för att du vill vara med på den resan <3

Foto: Maria Östling

Semesterbudget och budgetsemester

Vår familj bor i Jämtland.
Ingen av oss kommer härifrån, utan vi har medvetet valt att bo här för att ha nära till äventyret.

Så hur tänker vi då när det kommer till barn, semester och behovet av att komma iväg på sommaren?

Svaret finns ju lite i meningen högst upp. Vi valde att bosätta oss på en plats där vi inte ska behöva känna behovet att resa bort. Snarare behovet av att vara hemma. Att hemma kan vara både lugnt och en plats där vardagsäventyret aldrig är långt borta.

Hur ser våra lovdagar ut?

Vi är ofta ute och cyklar (hehe). Där vi bor är det lätt komma ut på en tur i skogen för att grilla korv, leta dinosaurier, storsjöodjur eller plocka bär. Springa till kompisar och spela tv-spel.
Kliver vi upp tidigt går det bra att göra en dagstripp till fjällen som är 1.5 h bort.

Så fort solen behagar att komma fram är det lätt att komma till finfina badställen eller äta glass. Överallt finns vackra ställen att tälta och det går utmärkt att skaffa sig både myggbett och skrapsår…

Sena kvällar när regnet smattrar mot taket, men det ändå aldrig blir helt mörkt, myser vi ned under täcket och läser gamla nummer av Bamse.

Däremellan tror jag att både ung och äldre behöver ta det lugnt och ha det… lite tråkigt emellanåt.

När jag funderar på vad det innebär att ge barnen ett härligt och ändlöst sommarlov så tror jag nyckeln ligger i att vara hemma mycket och att hålla det enkelt. Eller åtminstone i en miljö där barnen känner sig hemma. Det är inte för deras skull vi behöver åka långt bort och ha varje dag späckad av aktiviteter för att det ska “räknas”.

Hittills har vi spenderat hela sommaren i Jämtland och Härjedalen. Vi har som längst åkt till barnens mormor och morfar på en gård i Härjedalen och till barnens farmor som har ett hus vid sjön där det både går att ro, fiska och bada.

Ska ni inte åka bort alls i sommar?

Jag ser många spännande resor framför mig ihop med barnen när de blir äldre. Tågluffar, kanske båtluffar, seglingar eller klassiskt vagabondande. Men det ligger några år framåt i tiden. Just nu finns inte alls något sånt behov. Nästa år är siktet inställt på Astrid Lindgrens värld, innan storebror blir för gammal och lillebror känns mer redo.

Men jo. Handen på hjärtat så kommer vi faktiskt göra en längre resa över 4 dagar ihop med barnen, redan i sommar. Vi ska åka tåg ända ner till Uppsala!

Varför Uppsala?

6-åringen är väldigt fascinerad av Titanic.  

Sen förra hösten kan jag inte räkna hur många teckningar som ritats eller alla Lego-skepp som byggts under en period när det blödde ur öronen av My heart will go on på repeat. Han tog sina egna pengar och köpte marschaller som han satte i skorstenarna på den stora snöskulpturen som han byggt 😍

Tårtbygge ihop med farmor

Vi har lånat böcker på biblioteket, sett otaliga Youtubes, lyssnat på poddar och till slut fick han även se storfilmen från 1997. Jag älskar verkligen hur han gått all-in och även fått klasskamrater, stor-kusinen, lillebror och ja... Även många vuxna intresserade. Från maj till augusti pågår en stor utställning om Titanic i just Uppsala så givetvis måste vi åka dit.

Ofta tycker jag att tåg är bäst på så många sätt, men tyvärr också ofta väldigt dyrt jämfört med bil 🙄

1. Därför blev jag toknöjd när jag lyckades boka tåg för hela familjen, två vuxna och två barn, Östersund-Uppsala tur och retur för 748 kronor!!! 🙌

2. Som SJ-priokund gick det även att köpa billigare biljetter till Titanic-utställningen på samma gång 👍

3. Slutligen får alla som gått på Titanic-utställning bada billigare på Fyrishov-badet som ligger alldeles intill 😄🤟

Uppsala är både min och Kristoffers gamla studentstad och vi har den stora turen att få bo gratis när vi ändå är där ❤️

Därmed summerar jag väldigt nöjd ihop årets Svemester med barnen till 1308 kronor!

Resa (2 vuxna, 2 barn) : 748 kr
Titanic (2 vuxna, barn gratis) : 296 kr rabatt 74 kr
Fyrishov äventyrsbad (2 vuxna, 2 barn) : 65*4 = 260 kr rabatt 160 kr

Bröllop - Budget eller en dyr historia?

När frågan om en ska ha ett dyrt eller billigt bröllop dyker upp så tänker jag så här.
Gör det till ert bröllop. Som ni vill ha det. Vill ni spara länge, planera för att sen ha en riktigt påkostad dunderfest så kör på det.

Har ni inte den budgeten och prioriterar att lägga pengarna på annat? Gör det! Det går utmärkt att ha en dunderfest som inte kostar skjortan också (jag vet).

Det viktigaste är att ni gör det till ERT bröllop. ER fest. På det sätt som ni vill.

Med det sagt så tänkte jag dela med mig av vår historia och hur det gick till för snart åtta år sen.
En av de allra bästa dagarna i mitt liv och som fortfarande får det att pirra när jag tänker tillbaka den.

Det här är ett långt inlägg som handlar om olika sätt att tänka kring de här sakerna:

• Plats

• Kläder

• Smink och hår

• Ringar

• Blommor

• Gäster

• Gåvor

• Fotografering

• Dukning

• Mat och dryck

• Underhållning

• Bröllopsresa
  

Plats

Eftersom vi inte gifte oss kyrkligt var vi fria kring valet av plats. Jag ville ha

• utsikt

• en plats att enkelt återvända till

Kristoffer är uppvuxen lite här och där. Jag är hårt rotad i den härjedalska tallskogarna. Dessutom vore det fantastiskt att kunna samla familj och vänner från hela landet och visa omgivningarna som ligger mig närmast om hjärtat. Valet föll på familjens lilla stuga. I en av landskapets vackraste byar med milsvid utsikt över skog och sjöar. I samma by finns en gammal byskola som vi hyrde för själva festen.

Kostnaden blev 500 kronor för 4 dagars hyra. Dessutom fanns möblemang, kök och en stor del av porslin mm. Det som saknades kunde vi låna ihop.

Fundera igenom vad som är viktigt för er. Kanske är det roligare att fler kan komma än att ha extravagant mat?

Ett bröllop i en park eller partytält ute i trädgården kan också bli hur fint som helst. Det är ni och gästerna som tillsammans gör festen.

Kläder

Brudgummen

Om bruden har en vit klänning, kan det vara klokt av partnern att undvika svart, ur en rent fotografisk synvinkel. Svart och vitt är svåra att få bra på bild samtidigt. På bröllopsbilder prioriteras i princip alltid det vita, men det kan ju vara kul om båda får synas tänker jag?

K ville ha en praktisk kostym som går att använda vid många tillfällen i livet. En stiligare variant, med tillhörande väst, inhandlades på MQ. Personligen gillar jag verkligen ljusgrå som dessutom går fint att matchas och bäras till det mesta.

Kostnad ca 2500 kronor.

Bruden

Under året innan bröllopet gjorde jag bland annat mitt examensarbetet i Peking. Passade då på att få en bröllopsklänning uppsydd. Ritade en enkel skiss att utgå ifrån.

Det blev några vändor innan jag var nöjd så jag är glad att jag fanns på plats. Det blev också en sjal, näsduk och slips i det rosa blommiga sidentyget.

Jag har kvar klänningen men funderar starkt på att göra om den till någonting annat så att den får leva vidare istället för att hänga oanvänd. Måste bara komma på vad.

Några förslag?

Om jag hade gift mig idag så skulle jag kanske hyrt en klänning?
Eller köpt en begagnad?
Eller varför inte köpt en klänning som inte är en traditionell bröllopsklänning utan bara en vanlig snygg klänning som jag verkligen gillade och som skulle få följa med mig på många fler fester genom livet?

Kostnad för klänning och accessoarer, 1600 kronor.

Smink och hår

Jag har förstått att det här med smink och hår är en stor grej för många. Det är det inte för mig. Normalt har jag väldigt sällan smink men eftersom det kan bli bättre på bild och det här var är en av de mest väldokumenterade dagarna i mitt liv så la jag på lite smink själv. Var livrädd att det skulle bli för mycket och liksom inte jag. En god vän målade mina naglar medan en annan gjorde en härlig frisyr <3

Kostnad: tid och sällskap

Ringar

Ringar var ett av tre områden som vi tyckte fick kosta pengar. Ringen är en daglig påminnelse om den här fantastiska dagen som varar i många år.

Jag designade en egen ring som egentligen är gjord av två ringar. En i vitt och en i rött guld. Passade mig extra bra eftersom jag inte ville ha någon separat förlovningsring. Nu fick jag två i en istället.

Under tillverkningen med färdig design ritad under.

Kristoffer hittade en färdig modell som matchade min ring väldigt bra.

Om du inte vill lägga ned mycket pengar på ringar så kan en idé vara att leta second hand på tex Tradera eller hos diverse pantbanker. Det går också att få gamla ringar omgjorda med personlig touch eller helt sonika smälta ned till något annat.

Kanske finns det någon gammal ring i din familj som skulle kunna börja användas på nytt?

Vår kostnad för två ringar, 25 000 kronor.

Foto: Inga Björk

Blommor

I ärlighetens namn finns det så många vackra blommor och varianter på blombuketter att det är bara fantasin som sätter stopp. Den som gifter sig på sommaren kan välja en tjusig ängsbukett. Jag har sett någon annan som vikt en fantastisk brudbukett i pappersblommor och jag kan tänka mig att det går att göra otroliga skapelser i tyg, metall osv.

När jag var liten fick jag en myrtenväxt. Tanken var att den skulle leva och pryda min brudbukett den dagen jag skulle gifta mig. Och tänk att så blev det. Otroligt att mamma hållit den vid liv genom alla dessa år <3 Förutom myrten ville jag ha en bukett i klänningens färger och gärna med vita rosor. Blev otroligt nöjd med resultatet.

Kostnad, drygt 1000 kronor.

Gäster

Det är ett angenämt problem att ha många kära personer i sitt liv.

Men hur angenämt det än är så tvingas vi ibland sätta någon gräns för vad som kan vara rimligt att bjuda in på bröllopsfest. Ibland kan det handla om en ekonomisk begränsning men det kan också handla om någon mer praktisk begränsning som hur stor lokalen är.

Om det inte går att göra någon vettig avgränsning så kan ett alternativ vara att göra som min väns föräldrar gjorde. De bjöd in släkten till vigselakten med fika efteråt. En vecka senare anordnade de en pangfest för sina vänner!

Barn och respektive

Jag och Kristoffer var 27 år gamla när vi gifte oss och bara två par av våra drygt 90 inbjudna gäster hade småbarn vid det tillfället. Båda dessa paren väntade dessutom tillökning inom kort så de var bland de enda gästerna som avböjde inbjudan.

Generellt så älskar folk bröllopsinbjudningar och tackar gärna ja om det fungerar i tid och rum. Det är också väldigt lätt att förstå varför. En stor fest där alla klätt upp sig för att visa sina bästa jag, medan glädje och kärlek ska firas. Blir det bättre än så?

Lite beroende på vars du befinner dig i livet kommer du ändå att behöva ta ställning till din gästlista. Ska barn få vara med? (Ammande barn ska såklart alltid bjudas med).
Ska respektive alltid bjudas med?

I vårt fall var lokalen en begränsande faktor men vi stuvade ändå in knappt 90 gäster med lite fantasi i bordsplaceringen.
I grovt delade vi upp en lika stor kvot var.

Vi började med:

• Föräldrar

• Syskon

• Mor- och farföräldrar

• Mostrar, morbror och farbröder

• Kusiner

• Vänner

För att någons respektive skulle bli bjuden så behövde vi veta att det fanns ett förhållande och helst ha träffat personen innan. När det gällde kusiner och respektive som vi inte kände så skickade vi inbjudan till den äldre generationen (alltså moster-, farbror-ledet och välkomnade dessa med barn = kusinerna). Det kändes som en bra lösning.

Kristoffer har en större nära släkt än mig så jag bjöd helt enkelt fler vänner. Summa sumarum blev det en helt fantastisk skara gäster som kom!

Foto: Inga Björk

Gåvor

Eftersom det var en bit att åka för de flesta och dessutom var det många som fortfarande pluggade, så visste vi att en del budgetar var ansträngda. Så det enda vi önskade vi oss var att gästerna kom! Det som betyder något. Kom. För du är viktig för oss.

Nu fick vi flera fina presenter ändå. Tack <3

Oavsett hur ni vill göra med gåvor och önskelistor osv så är mitt kanske starkaste tips att inte ha med paketöppning som en grej under kvällen. Jag har aldrig varit på ett bröllop där paketöppning varit med som ett speciellt lyckat inslag (och jag har gått på ganska många vid det här laget. )

Spar istället presentöppningen till nästa dag och gör det i lugn och ro. Det blir annars lätt en evighetsgrej som du inte vill spilla dyrbar tid på och riskerar att bli någon slags jämförelsetävling. Maxa istället umgänget med dina nära och kära som du samlat ihop för en kort tid. Alla är här. För er skull. För att de älskar er. Ni är den röda tråden. Det är något vi inte har möjlighet att göra så många gånger i livet. Jag lovar att tiden springer iväg ändå.

Fotografering

Fotograf var den andra delen som vi prioriterade. Foton är, förutom ringarna, en sak du får ha kvar och som i allra högsta grad hjälper dig att komma ihåg den där speciella dagen.

Foto: Inga Björk

Men, det går såklart bra att minnas dagen utifrån en vän som är flink med kameran också. Dessutom är de flesta kamerorna idag så ofantligt mycket bättre än de var 2011.

Kostnad 5000 kronor.

Dukning

Vi jobbade länge och omsorgsfullt på att skriva ett program? eller vad säger man?
Ett kompendium med fakta om brudparet, bordsplacering, sånger, bilder samt lite fakta om alla gästerna. Detta bjöd både på långvarig underhållning för de flesta tror jag plus att vi sett många fina varianter på denna idé genom åren <3

Några andra detaljer med mycket kärlek i:

• Små tyghjärtan strösslade över borden.

• Enkla ljus utspridda överallt.

• Mycket personligt skapade namnskyltar (som jag började med långt långt i förväg)

• Lånade linnehanddukar med sidenband runt som mammorna fixade.

• Många små vackra buketter med ängsblommor.

Fin kusin fixar bröllopsblomstersprakt

Tips på Andra trevliga detaljer

Små saker som är enkla att göra för att förhöja stämningen kan vara blommor på toaletten och en liten ask med tex plåster, huvudvärkstabletter, kvinnliga intimprodukter, tuggummi osv. Och se för guds skull till att ha ordentligt med toapapper i förväg!

Ett klassiskt fotobås med en systemkamera uppställd där gästerna kan fota sig själva under kvällen brukar vara riktigt kul och uppskattat. Ha gärna lite lösmustascher, putmunnar, glasögon, peruker eller andra attiraljer till hands i en korg bredvid.

Vi hade en gästbok som skickades runt under hela sittningen där gästerna fick skriva vilka de var och rita ett självporträtt.

På ett bröllop jag minns delade brudparet ut ljusslingor och ljusstavar till gästerna på dansgolvet! Blev många festliga bilder.

Våra bröllopsgäster fick skriva hälsningar till oss på lappar som var fasthäftade på tepåsar. Tanken var att vi skulle få fortsätta läsa fina hälsningar och minnas bröllopet under hela hösten. En underbar idé av våra underbara värdinnor.
Lapparna räckte i två år och varenda en gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Det kändes som om vår magiska dag inte riktigt tagit slut, utan bara fortsatte och fortsatte. En av lapparna var skriven av Ks morfar. Han avled ett halvår efter bröllopet, men här. I vår lilla teburk så fanns en oläst hälsning från honom till oss ett år senare. Det kändes som att han log mot oss och skickade en hälsning från andra sidan. En fantastisk gåva!

Mat och dryck

Mat var den tredje saken som det inte snålades på. Mycket mat. Och i princip bara helt fantastiskt lokal mat. En buffédröm av sällan skådat slag. Maten var en gåva från mina föräldrar så den vet jag inte vad den landade på men den blir fortfarande omtalad när vårt bröllop kommer på tals. Inte dåligt så här åtta år senare <3

Jag kommer aldrig glömma den där fantastiska älgcarpaccion som ni hade på ert bröllop!

Om catering blir för dyrt för er så kan ett alternativ vara att ordna ett knytkalas där alla får göra en favoriträtt och ta med.

Tårta

Ett par vänner som gifte sig bad mig att baka en viss sorts kakor. Någon annan vän fick baka en annan sort och vips var där en hel kakbuffé med brudparets favoritkakor.

Samma princip går såklart att använda när det gäller tårta. Be några av gästerna att baka varsin tårta och voíla! En finfin tårtbuffé.

Kom ihåg att många vill hjälpa till! Så våga be OCH ta emot hjälp!

Det här tipset är ett jag önskar att jag själv använt när det begav sig.

Vi skippade bröllopstårta till förmån för 120 cupcakes. Den idén tycker jag fortfarande jättemycket om. Det gjorde att det inte blev en massa tårtrester, alla fick en lagom stor sötchock efter buffématen. En cupcake är ju som en liten handgjord minitårta fylld med kärlek.

Pappa och storebror hade i uppdrag att bygga ett gigantiskt cupcake-stativ. Så långt allt gott, men det jag ångrar var att jag själv stod och bakade alla cupcakesen med frosting dagen innan bröllopet. Många långväga gäster kom ju redan på fredagen och jag önskar att jag ägnat dagen åt dem istället för att ha jobbat på med bakandet fram till sent inpå kvällen.

Ett alkoholfritt bröllop

Drycken som serverades var främst Mormor Signes rabarberdricka. Mycket uppskattad, lagom avvägd sötma och fantastiskt god till den mesta maten. Blev ett efterfrågat recept!

På grund av anledning så var det ett lätt val för oss att välja ett alkoholfritt bröllop. Ett av våra bästa val.

Blev det inte stelt och tråkigt?
Inte för en sekund. Några kanske tyckte att det var lite skumt till en början men väldigt snabbt blev det högt i taket och folk pratade med varandra både till höger och vänster. Det hölls fantastiska tal och kändes väldigt naturligt. Jag tror att många snabbt glömde bort att det överhuvud taget var ett alkoholfritt bröllop.

Med detta vill jag säga att det går alldeles utmärkt att våga bryta normer och göra annorlunda. Det är ert bröllop och ni gör som ni vill. Vet ni att några gäster har för vana att bli för mycket med alkohol så ha för allt i världen ingen fri bar. Ett bröllop måste inte vara synonymt med mängder av alkohol. Det går att ha en begränsad mängd alkohol tillgänglig och det går att ha ett alla tiders bröllop helt utan alkohol.

Underhållning

Här går det naturligtvis att göra hur extravagant som helst. Hyra DJ, liveband, orkester eller kanske se till att vinna någon auktion under Musikhjälpen som gör att någon av Sveriges största artister kommer och sjunger på just ert bröllop.

Vi?

På själva vigseln spelade en av Kristoffers vänner nyckelharpa ackompanjerat till sång av min lilla kusin! Magi!

På kvällen körde vi Spotify med wienervals, ringdans, styrdans, dansbandsmusik, ABBA och annan musik som är omöjlig att sitta still till. Det gick också bra och jag tror inte att dansgolvet var tomt många minuter. Kanske under sensommarnattens korvvickning då?

Bröllopsresa

På söndagkvällen tog vi nattåget till Kiruna i egen kupé. Därefter vandring från Nikkaluokta till Kebnekaise, tältnätter i midnattssol och en bestigning av sydtoppen tillsammans. En underbar resa där vi kunde stanna i vår bubbla, äta god mat och drömskt prata om vår fantastiska dag!

Listan som får dig att INTE boka flygresan

Är du en av de 62 300 personerna som följer Aningslösa Influencers på Instagram?
Det är jag.
Nu har instagramkontot visserligen varit inaktivt ett tag, men de har verkligen hjälpt till att få upp flygandet på agendan under hela den gångna våren.

Som följare har jag förstått att somliga verkar resa väldigt mycket. Jag har också blivit uppriktigt förvånad över hur många influencers det verkar finnas. Många med stora följarskaror som jag aldrig hört talats om.
Och vilka är alla följare?
Vem mår bra av att se alla dessa opersonliga, tråkiga, snygga men samtidigt totalt intetsägande bilder?

Ännu en perfekt bild på en strand.
Ett turkost hav.
Kanske en magisk solnedgång och lyckliga, perfekta människor.
Vad gör den här bilden med oss?

Ja, de flesta vill nog dit. Drömmer om att ha det där livet. Verkar så bekymmersfritt och glassigt. Jämt. Som att leva i en dröm. Ska vi inte ta och boka en resa snart?

Nä. Det här inlägget handlar inte om aningslösa influencers eller vilka deras aningslösa följare på sociala medier är.

Min ambition är snarare att belysa hela romantiseringen av resor som kräver flyg och det vi lätt glömmer bort.

Men först handen på hjärtat. Jag älskar att få se nya platser. Nästan lika mycket som att återse gamla platser faktiskt. Mycket för att jag i grund och botten är en nyfiken filur som också rest en del genom åren. Jag har besökt fem världsdelar, men känner samtidigt att det finns så mycket kvar att se och upptäcka i min närhet som faktiskt tillfredställer upptäckarbehovet på samma vis.

För om nu sanningen ska fram så tycker jag att det är jobbigt att resa. Kanske en känsla som bara blivit värre med åren?

På universitetet lät det så himla coolt att få resa i jobbet. Efter examen fick jag det och ärligt talat... Jag har ändrat mig totalt i frågan. På ett sätt även när det gäller privata resor.

Allt du glömmer när du klickar på BOKA-knappen

Packa

Jag är en praktisk person som gillar att ha rätt mängd packning och helst inte en pryl för mycket. Det innebär att jag måste kolla väderprognoser, träningsmöjligheter, vilka aktiviteter jag ska göra och hur jag kan få ihop allt på minsta och bästa sätt vilket är både tidskrävande och tröttsamt.

Packa upp

Om det är drygt att packa så är det verkligen dötrist att packa upp. Det enda som funkar för mig är att ta tag i det direkt. Om jag så kommer hem mitt i natten så är jag inte riktigt hemma förrän allt är uppackat.

Rädslan att försova sig

Jag sover dåligt när jag vet att jag måste upp tidigt för att inte missa buss, taxi, flyg, tåg eller vad det nu är för transportmedel.

När jag och Kristoffer reste i Kina 2010 så vaknade jag av en olustig känsla i kroppen. Kollade på klockan och insåg att vi höll på att missa flyget ut ur landet! Som tur var hade vi betalt hotellet kvällen innan och bara kastade rumsnyckeln åt killen i receptionen. Personligt rekord in på flygplatsen och hann precis med incheckningen innan den stängde med hjärtat i halsgropen. Hade vi inte hunnit med det flyget så hade vi även missat ett anslutningsflyg vilket knappast la mindre stress över situationen. Aldrig igen säger jag.

Transferbehov

Lyfter ditt plan 6:15 en lördag morgon från Arlanda? Glöm inte att det kan innebär en extra övernattning och kanske en fakirmorgon för att ens ha en chans att hinna med?

Samvetet och doften av det

Flygskam, klimatångest, smygflyg mm. Jag tycker att det är bra att hela flygfrågan lyfts precis som andra klimatåtgärder. Klimatfrågan har inte en lösning utan måste lösas av många simultana åtgärder. Färre flygningar är en del och om vi ska vara helt ärliga så är det väl egentligen få av oss som behöver flyga i den utsträckning som det görs idag?

Jag tycker faktiskt att det blivit rätt så sunkigt att flyga, givet vars världen befinner sig idag. Ibland kanske någon verkligen måste, det förstår jag, men oavsett motiv så känns det liksom inget vidare. För någon som kan tänka och har ett samvete alltså.

Har du suttit i ett plan när de tankar planet? När oset av flygbränslet kommer in i kabinen tänker jag att det är så ett dåligt samvete luktar.

Men visst känns det också som att vi står i begynnelsen av ett trendbrott?
Eller är det bara i Sverige detta debatterats friskt, tågresandet ökar som aldrig förr samtidigt som åtminstone inrikesflyget är på kraftig tillbakagång?

Tröttheten

Jag är sällan så trött som när jag kommer hem från en resa. I princip alltid tröttare än innan. Det här med att resa bort för att vila funkar inte för mig. När jag är borta vill jag vara aktiv. Göra det mesta av resan och verkligen ta in platsen jag kommit till. Vila kan jag göra sen...

Bonus - att flyga med barn

En del av er vet också hur det är att resa med barn.
Det är roligt att resa med barn!
Bitvis i alla fall.
Förutom när det är för varmt. Eller det har blivit dags att kliva upp från badet. Eller när maten är fel fel fel. Eller om de inte får glass till efterrätt. Eller när nyss nämnda glass vackert utsmyckar barnets tröja. Och byxor. Och skor. Eller så gör de sig illa... hur var det nu med sjukvårdsförsäkring i det här landet? Även i stunderna när de små liven är på gott humör är det lätt att känna sig totalt dränerad på energi. Det är extra ogjort att slappna av samtidigt som en har ansvaret för små vettlösa människor som kan få för sig nästan vad som helst. Ni som fattar, ni fattar.

Om jag ska resa igen?

Mina bästa resor har varit långresorna. Alltså inte nödvändigtvis i distans. Men i tid. De som handlat om något annat. Inte stress. Men närvaro. Att under en tid leva och bli en del av något jag kommer till. Inte att tillfälligt vara någon turist. Och så tror jag att jag kommer resa igen. Kravlöst. Över längre distanser och med lite större barn. När barnen står på egna ben så tror jag att jag och Kristoffer kommer resa också. Långsamt. Företrädelsevis flygfritt. Kanske på en cykel? Eller segelbåt? Vem vet?

Hur känner du kring att flyga?

FIRE - 28 minuter som kan förändra ditt liv

Pete Adeney, mer känd som Mr Money Moustache har varit en stor inspirationskälla för oss. Han och hans dåvarande sambo sparade större delen av sin inkomst under 10 år, investerade den i billiga indexfonder och gick i pension vid 31 års ålder.

Den här rörelsen kallas på engelska för FIRE (Financial Independence Retire Early) eller Mustachianism efter Pete Adney. I korthet går den ut på att du behöver spara ihop 25 gånger dina årsutgifter för att vara ekonomiskt oberoende.

Men rörelsen handlar i grunden inte om ekonomi utan om valfrihet och livsnöjdhet. I videon nedanför pratar Pete Adeney om varför:

• De flesta är bedrövligt dåliga på att hantera pengar.

• Hur det är möjligt för de allra flesta att bli ekonomiskt oberoende genom att investera en del av lönen.

• Att arbete är roligare när du inte behöver pengarna.

Passiva inkomster från aktiemarknaden är en av de möjliga vägarna för att uppnå ekonomiskt oberoende. Det betyder inte att jag kommer att kunna köpa privatjet och lyxvillor utan att tänka mig för utan att jag kommer att ha nog med passiva inkomster för att täcka mitt normala leverne.

Exempelvis: Jag gör av med ungefär 15 000 i månaden, det ger mig 180 000 kronor i utgifter på ett år. 180 000 * 25 = 4.5 miljoner. När jag fått ihop en aktie/fondportfölj på 4.5-miljoner kronor kommer jag att ha nog med passiva inkomster för att aldrig att behöva lyfta ett finger igen om jag inte vill. Att det är just 25 gånger årsutgifterna beror på 4 %-regeln som vi skrivit om i tidigare inlägg.

Just nu när jag skriver det här inlägget har jag cirka 7.5 gånger årsutgifterna investerade, så det är en bit kvar, men tack vare ränta på ränta effekten går det bara snabbare och snabbare att närma sig målet.

Tyvärr är det ingen sprint att bli rik, det är ett marathonlopp. Men för varje år jag hållit på har jag träffat en mängd personer som gärna skulle komma igång men aldrig gör det. Varje år jag närmar mig ekonomiskt oberoende hamnar de längre bort. Jag önskar att jag kunde ge dem en knuff i rätt riktning, att börja sätta av nånting istället för ingenting. Det viktigaste är ändå att komma igång, eller kanske att ifrågasätta sin livsstil.

Ta fram något gott att dricka och njut dig igenom underhållande 28 minuter som kanske förändrar ditt liv.

3 anledningar till varför det är svårt att spara

Har du någon gång tänkt att du skulle vilja börja träna, spara, eller leva ett helt annat liv. Jag med. Men trots att vi har en dröm som pekar i en riktning så fattar vi beslut som leder oss åt ett helt annat håll. Varför vill vi en sak, och gör en annan?

Det här glappet mellan vad vi vill och vad vi gör är intressant. De flesta vet redan vad de ska göra, ändå händer det inte. Det är bara att acceptera att det är så vår hjärna fungerar, och inte något vi kan ändra på. Istället får vi sätta upp strategier för att lyckas i alla fall.

Vad hjärnan vill i korthet

🍭Vår hjärna söker belöning. I jägar/samlarsamhället åt vi upp alla frukter på fruktträdet vi hittade eftersom vi inte visste om det skulle finnas några kvar imorgon. Det fungerade bra så länge mat inte fanns i överflöd. Idag gör samma drift att vi äter alldeles för mycket socker, som när vi tar den där bakelsen på jobbet trots att vårt långsiktiga mål inte närmar sig om vi äter fler bakelser.

För att öka din chans till överlevnad rent evolutionärt söker din hjärna olika typer av kortsiktiga kickar.

🧠Din hjärna är lat. Den är byggd för att alltid se till att du har en energibuffert kvar. Det vore farligt för dig att stå inför ett hot där det krävs att du måste springa snabbt, om du redan vore helt tömd på energi psykiskt eller fysiskt.

Den briljanta lösning hjärnan kommit på är att alltid säga till dig att du är trött innan du faktiskt är det. Den skickar ut signaler som säger att du har slut på energi innan du har det, för den vill alltid spara en reserv om det dyker upp nåt livsviktigt. 

När du är ute och springer skickar hjärnan ut signaler att vi ska sluta med det där. Mjölksyran bränner i benen, axlarna faller framåt och du känner att du vill lägga av. Om du då plötsligt möter någon du tycker är snygg, ja då är chansen rätt stor att hållningen genast blir rakare och löpsteget bättre. 🏃Det är tydligt att det fanns energi kvar trots att du nyss kände dig jättetrött. Hjärnan vill aldrig missa en chans att göra ett gott intryck (eller föröka sig för den delen). 

⏲️Din hjärna vill lösa problem här och nu. Den försöker se till att du har det bra idag, nästa vecka och den närmsta framtiden. Hjärnan är absolut inte designad för att tänka på din pension. Vad du kan komma att ha för ekonomiska utmaningar om 30 år när du kanske har arbetat klart, är alldeles för abstrakt för hjärnan. Den vill hellre tänka på hur skönt det vore att lata sig eller äta något precis just nu.

Hjärnan:

• Är en belöningsjunkie som letar snabba kickar.

• Är lat

• Har svårt att tänka långsiktigt

Sparande och investeringar handlar om:

• Uppskjuten belöning

• Någon form av ansträngning. Du behöver stänga av Netflix och bestämma vilka fonder du ska investera i. Om du ska sluta köpa utelunch för att spara pengar behöver du planera mer, laga mer mat och se till att få med dig matlådorna till jobbet.

• Långsiktigt tänkande. 

Helt enkelt tre områden som är exakta motsatser till vad vår hjärna är designad för.

Testat i studier

En studie testade det här genom att fråga människor om de till fikat om en vecka ville ha ett hälsosamt snacks som en banan eller morot, eller en bit tårta. De flesta valde det hälsosamma alternativet. När tillfället väl inträffade och det var dags för fika fick de frågan om de fortfarande ville ha det hälsosamma alternativet eller om de ville byta till sötsakerna. De flesta bytte. 🧁

Det är så vi fungerar. Hjärnan är programmerad att leta snabba kickar. Experiment visar också att vi är bättre på att ta beslut som är bra för oss om de ligger långt i framtiden.

Det är lätt att tänka att vi ska göra en förändring som ligger långt fram i tiden, nästa vecka ska jag börja träna, efter semestern ska jag göra en budget och liknande. Vi fattar vad de rätta besluten är, men när vi väl kommer dit väljer vi ändå något annat.

“If you can’t beat them, join them.”

Hur kan man göra det enklare

Eftersom din hjärna är skapt som den är, kan du lika gärna börja samarbeta med den. Tyvärr går det inte att säga till sin hjärna, kan du sluta belöna mig när jag äter grädde och socker. Istället får vi försöka förstå hur den funkar och använda det till vår fördel.

Konkreta mål är hjälpsamt för hjärnan. Luddiga mål som att ha 30 000 kronor i en buffert om 12 månader är ett alldeles för oklart mål för hjärnan. Den behöver delmål för att kunna ta sig dit. Bryt ner det till att spara 2500 i månaden istället.

Samma sak gäller om du skulle anmäla dig till ett marathon. För att lyckas och få en bra dag behöver du bryta ner slutmålet i mindre delar. Det första steget blir kanske att skaffa löparskor, börja planera, starta lugnt och sen öka för att kanske börja springa 3-4 gånger i veckan. För att ha tid med det behöver du kanske sluta titta på minst en tv-serie. 

Sätt en deadline. Om du tar bort tid så blir det lättare att se till att saker och ting börjar hända. Utan deadline kan du skjuta upp det du tänkt göra hur länge som helst. En tydlig deadline gör att du måste börja planera i tid och att du sen kan utvärdera om du lyckades när datumet passerat.

Sätt upp delmål och belöna dig själv. Delmål gör det mer konkret och innebär en mängd små deadlines. Eftersom din hjärna älskar belöningar är det lika bra att ge den vad den vill ha i lagom dos. När du nått ett delmål kan du ge dig själv en belöning. Det behöver inte betyda att du köper eller äter något utan kan lika gärna vara att du tar dig tid för att ligga och läsa en timme i badkaret om det är en belöning för dig.

Utnyttja grupptrycket till din fördel. Om det är ett buffertsparande, se till att du har någon som kollar hur det går för dig. Någon du behöver skämmas och bortförklara dig inför om du inte lyckas. Det ökar sannolikheten att du ror det i hamn. Men berätta inte för alla du möter, då minskar faktiskt chansen att du når dina mål. 

Vad vill du veta mer?

Vill du veta mer om beteendevetenskap, beteendeekonomi, hur vår hjärna fungerar och hur vi tar olika typer av ekonomiska beslut? Då kan du antingen gå kursen i privatekonomi eller den om investeringar på börsen. Båda tar hänsyn till hur vår hjärna fungerar och för att du ska lyckas.

Men du kan också lämna en kommentar här eller gå med i vår gemenskap och skriva vad du vill läsa om framöver.

Varför du äter godsaker på kvällen. Om mental trötthet.

Ju fler beslut vi behöver ta på en dag, desto sämre blir de. I slutet av en lång dag kan mentalt uttröttning göra att vi bestämmer oss för saker vi inte hade funderat på om vi varit utvilade.

Beslut behöver vi ta, i mängder och om allt möjligt. Lite beroende på hur man räknar handlar det om några hundra till många tusentals beslut under en enda dag. Vi ska välja kläder, var vi ska äta, vad vi ska välja när vi väl kommer dit, vilken musik vi ska lyssna på, vilka poddar vi vill följa, och vad vi ska göra på fritiden. Alla beslut kräver energi från vår begränsade mängd.

Det finns en hel del forskning som tyder på att vi människor har en begränsad mängd mental energi att ägna åt beslutsfattande. Speciellt krävande är de typer av beslut där de olika alternativen både har för och nackdelar.

Exempelvis har studier av domstolar visat att domare betydligt oftare friar än fäller tidigt på morgonen och att andelen friande domar faller allt eftersom dagen fortskrider.

Hur drabbar det dig?

I köpsituationer där vi behöver ta många beslut kan säljare ibland utnyttja vår mentala utmattning för att sälja sådant som vi normalt sett inte hade köpt. Vid bilköpet är det mängder av beslut att ta, i sista stund kan bilhandlaren därför lyckas sälja en extra rostskyddsgaranti eller lackförsegling på en helt ny bil. Något som de flesta rimligen inte skulle köpt om de bara haft tid och ork att kolla upp att nya bilar redan har en längre rostskyddsgaranti än vad de just köper till.

Det sker också i mer vardagliga situationer. I matbutiken tar vi ställning till mängder av varor, går igenom tänkbara middagar, funderar över vad vi redan har hemma, jämför priser, försöker avgöra om hitflugen ekologisk sparris är bättre än oekologisk lokalproducerad och liknande.

Därför har vi helt enkelt inte energi (och blodsocker) nog att stå emot den där godsaken som alltid ligger i kassan.

Men det kan också handla om att du lovat dig själv att börja ett hälsosammare liv, men redan efter en mentalt uttröttande dag orkar du inte stå emot suget och tar den där godisbiten du lovat dig själv samma morgon att det var slut med.

Vad kan du göra åt det?

Du kan undvika svåra situationer. Om du brukar handla lunch på lösvikt i matbutiken och lovat dig själv en mer sund kost är det bättre att handla lunchen innan du blir hungrig. Annars riskerar du att lägga på för stora portioner eller välja något mindre nyttigt än du tänkt dig.

Se till att inte åka och handla när du är trött och hungrig. Gör det efter middagen när du inte har lågt blodsocker och lika kort tålamod som en argsint tax.

Om du inte vill äta godsaker, se helt enkelt till att inte ens ha dem hemma. Vips behöver du inte försöka motstå någonting.

Att minska mängden beslut generellt är något annat du kan jobba med.

I matbutiken kan du ha funderat ut en matplanering (och kollat erbjudanden) i förväg och gjort en lista som du håller dig till. Då minskar mängden beslut dramatiskt när du väl står i butiken och risken minskar att du kommer ut med saker du inte hade tänkt köpa.

Färre antal beslut är anledningen till att jag bara köpt enfärgade t-shirts på senare år, de ska alla gå att kombinera med vilka vardagsbyxor som helst utan att jag ska behöva slösa en massa tankekraft på någonting så enkelt som att matcha ihop kläder. Trist? Ja kanske. Smidigt? Otroligt.

Slutsats

Om du vill ha mer energi över till det som betyder något, se till att ta bort en massa lågvärda beslut ur din vardag. Och undvik de situationer som du vet ofta leder till att du misslyckas.

Några läsvärda länkar

• Lider du av beslutströtthet?

• Uppskjuten belöning