Att simma en mil

10 kilometer.

En mil.

För många en respektingivande distans att springa.
Nu skulle jag istället simma den, i årets största kraftprov - Vansbro 10K.

Dessutom bara 16 timmar efter uralddningen på Vansbro Triathlon sprint som gick över alla förväntningar (8/54 i dam motion) men som ändå var en 75 minuter max-urladdning. Garmin tyckte att jag borde vila 4 dygn efter det… Hmm… Går det lika bra med pizza och en tältnatt?

Ändå kände jag mig hyfsat lugn.
Åtminstone mer än vad jag brukar inför lopp där jag vill prestera på topp.

Det här var 90% äventyr och 10% vill vilja göra en snabb och stark prestation.
Och för en gångs skull kände jag mig hyfsat förberedd. Under våren har jag genomfört många bra simpass och styrkepass.
Försökt simma minst 10 km (men ofta 12-13 km) fördelat på 3-4 simpass per vecka. På många av dem har jag haft kanonsparring av Hanna. Det är flera år sen jag känt en sån glädje i att simma.

Min största oro var rädslan för skav.
Vi har varit den kallaste våren och försommaren på länge i Jämtland. Knappt tvåsiffrigt på termometern och jag hade bara simmat utomhus 3-4 gånger. Nästan varje gång som jag simmat långt i Öppet Vatten har jag fått elaka skavsår i nacken, fast jag har aldrig simmat längre än 1.5 timme. Nu kommer jag veva på i gissningsvis 1.5-2 timmar till. Hur ont kommer jag få av våtdräkten efter så lång tid? 

Och vilken våtdräkt ska jag välja?
Jag hade två alternativ. En lite större och rymligare ORCA-dräkt som funkar bra och som användes på gårdagens triathlon.
Eller den svindyra tighta super-våtdräkten (Zone 3 Vanquish - X) som jag köpte inför Ironman Kalmar 2023 och inte använt sen dess. Den är 0.5 mm tunn (!) runt axlarna och används bara vid lopp eller testlopp.

10 kilometer simning coming up

Men nu var det lopp. Ett jättelångt lopp. Gissningsvis en bit över tre timmar i våtdräkt. Först på morgonen valde jag superdräkten. Smorde mig noggrant med Bodyglide överallt där jag trodde att dräkten skulle kunna skava. Hade en surftröja med polokrage under våtdräkten för att försöka skona halsen.

Många är oroliga för kylan. Inte jag.
Den är sällan ett problem för mig.

260 personer var anmälda till milloppet. Vi slussades in i bussar som körde en bit utanför Vansbro. Jag satt bredvid en tjej vid namn Elvira. Hennes mamma hade anmält henne till tävlingsklassen. Hon var nervös men glad.

När bussen släppt av oss fick vi gå en kilometer genom skogen.

En man framför oss säger ”Det här känns lugnt. Här vet man ju redan vad man kommer simma på ungefär. Det är värre med Vasaloppet… då vet man ju inte ens om det kommit någon snö att träna på innan det är dags. ” Jag börjar skratta och kan inte låta bli att lägga mig i samtalet. ” Tala för dig själv… Där jag bor har vi precis fått tvåsiffrigt i vattnet så det här med öppet vatten är verkligen ett oskrivet blad. Men snö… det har vi varje år.”

Ja, tänk vilket långt land vi lever i och vilka olika referensramar det ger. 

Vi passerade några bajamajor och en släpvagn där vi fick lämna påsen med överdragskläder. Knappt en timme kvar till start och vilken bedårande plats vi kommit till!

Lokalbor kallar den kort och gott för ”lagunen” och det är sällsamt vackert. Vår start börjar nedströms en liten fors, som ger bra skjuts iväg på färden längs Vanån. Det är 9 kilometer nedströms innan vi vänder upp för en avslutande kilometer motströms i Västerdalälven.

Jag pratar med en lokal kille som simmat varje år som 10K loppet gått. Får några tips men också en historia om hur ont det gör precis överallt i kroppen på slutet. Aj. Det vill jag inte alls tänka på redan nu.

Pirret börjar komma och jag går tillbaka till bajamajorna för en obligatorisk nervöskiss. En aussie kommer fram till mig och frågar om jag kommer från Australien (min surftröja är från Byron Bay i Queensland). Nej, säger jag och så pratar vi gott en stund. Det visar sig att han bor i Oslo sen ett antal år, men kommer från Canberra från början. Det var, som för så många andra, kärleken som drev honom hit och efter många år sa han sig gilla Skandinavien mer än Australien även om det var svårt att välja mellan dem.

Fick lite vatten av en funktionär och samtidigt som en storvuxen kille bad om påfyllning. Funktionären frågar hur det är möjligt för honom att dricka mer? Han svarar att han körde loppet ifjol och förlorade då 11L (!) kroppsvätska och att han är extremt noga med att fylla på. Hur är det ens möjligt? Jag måste ha hört fel tänker jag och nöjer mig med att dricka ett glas.

Eliten ger sig iväg fem minuter före oss andra och jag hjälper en tysk med hans simboj (safety bouy). Obligatoriskt för alla i motionsklassen. Vettigt ändå.

Ställer mig bland de sista i fållan och tar på simglasögonen. På gårdagens triathlon startade jag bland de första och det var ett krig av armar och fötter. En stressad och panikartad simning. Idag tar jag den tid jag vill, så länge jag klarar av reptiderna men det borde inte vara några problem om det inte händer något. Tiden startar när det är min tur att svepa handledschipet över startmojen.

Fortsätter snabbt ut i vattnet och slänger mig i. Det är grunt och stenar lite här och där. Nej, det är inte direkt varmt kanske men inte chockartat kallt heller. Vevar på och försöker hålla höger då forsen pressar oss åt vänster. Det är härligt att känna kraften i vattnet och få skjuts framåt. Äntligen på väg!

Andas nästan bara åt höger men det strömmande och skvalpande vattnet ger mig några ovälkomna kallsupar. Andas åt vänster och hittar snart in i lunken och rytmen. Försöker navigera ofta. Minst vart 10e simtag

Den första tusingen är ganska snabbt avklarad men det känns lite tufft att det står 9000 meter kvar på bojen. Det är… långt.

Simmar förbi någon lite då och då. Det är både härligt och frustrerande. Härligt att känna sig snabbare, frustrerande att det tar typ 500 m att simma förbi någon som är 10 meter framför och håller en hastighet som är bara lite lite lägre än min egen.

8000 meter kvar. En femtedel gjord. Snart dags för första depån. Vi simmar in i en fålla och lotsas upp på land. Det är lite vingligt att gå på den ojämna botten men upp kommer jag.  Tar en gel och en mugg vatten. Tackar funktionärerna innan jag hoppar i igen och simmar vidare.

Ca 2 km till nästa depå och då har jag snart simmat halva loppet! Det här går ju bra!

Glasögonen har börjat imma igen och jag behöver stanna till då och då för att skölja ur dem med jämna mellanrum. Egentligen behöver man kanske inte se så mycket, det är ju mest brunt och mörkt dit man stirrar. Men det är också skönt att se långt och ta ut egna riktningar. Inte bara lita på att personen framför simmar rätt.

Under loppet passerar vi igenom vacker och varierande natur. Ibland är det väldigt öppet och vi simmar över en större sjö. Ibland är det myrmark runt omkring och riktigt smalt i åfåran. Ibland är det tallskog och små stugor som vi simmar förbi. Ofta ser jag båtar och funktionärer som håller koll på oss. Och så fler eller färre medsimmare och deras neonfärgade simbojar. Jag tror att det aldrig är mer än 10-20 meter till en annan människa.

Efter några kilometer börjar jag få känningar i min vänstra axel. Inte bra. Försöker tänka på hur jag genomför draget. Börjar alternera och simma 10-20 simtag ryggsim emellanåt. Det hjälper. Så det fortsätter jag med resten av loppet.

GPS-klockan durrar (vibrerar runt handleden) var 500:e meter. Det är bra för då känns det som om jag kommer framåt. Hela tiden pågår olika nedräkningar i huvudet. Simhastigheter. Meter. Broar etc. Försöker titta lite åt båda sidorna och avgöra om det är lika långt till land åt båda hållen. Då ligger jag förhoppningsvis bäst positionerad i mitten av älvfåran och kan nyttja strömmen på bästa sätt. Det är dock lite vatten iår och inte alls lika strömt som i början av loppet.

När jag kliver upp vid depå nummer 2 frågar en funktionär om jag vill ha en gel. Ja tack. Vill du att jag ska öppna den? Ja tack. Inte för att jag var speciellt kall eller så, men jag vill inte anstränga armar och axlar mer än nödvändigt. Jag tar tacksamt emot den och sköljer ner den med en mugg vatten. En kille ler mot mig lite uppgivet och säger; Det känns långt! Jag skrattar och svarar; Ja. Det känns väldigt långt. Och tänk att vi har betalat för det här! Vi skrattar och bara den korta interaktionen ger mig en massa energi och jag har ett leende på läpparna när jag kastar mig i och fortsätter simma.

När man springer, skidar eller cyklar så går det ju att prata med andra människor. Heja och peppa. Höra när folk hejar på dig. Men när man simmar är det typ bara du och ditt huvud. Ensam med dina tankar. Långdistanssimning är väldigt speciellt på det sättet. Jag försöker njuta av stunden och peppa mig själv. Det gäller att inte låta sig besegras av tristessen, monotonin eller smärtan.

Nu gör båda axlarna ont. Det känns faktiskt mycket bättre än när det bara var den ena sidan. Nu är det ju jämn belastning!

Det är en fin dag. Soligt och varmt i luften (fast senare på eftermiddagen kom det regnskurar).

Hmm… där borta kommer en järnvägsbro. Det ser verkligen ut som starten på 3 km-loppet. Men vi har ju inte simmat 7 km redan?!? När jag kommer närmare ser jag att vi ska svänga ner i en lång vik till vänster innan vi passerar under järnvägsbron. I viken finns en spikrak lina att simma längs, hela vägen ner tills vi får runda en boj och simma upp igen. Här lyckas jag för första gången ”ligga på fötter” en liten stund. Dvs ligga bakom någon som är lika snabb eller snabbare och få lite draghjälp. Tackar tackar.

Vid järnvägsbron ligger depå nummer 3. Jag fortsätter på inslagen väg med gel och vatten och blippar handleden för ännu en mellantid.

Samtidigt som vi passerar järnvägsbron så börjar Öppen Älv 3 km. Ett samtida lopp med rullande start. De har inga simbojar och en annan färg på badmössorna. Shit vad snabba de är. Fast å andra sidan har de inte 7000 meter i armarna heller.

Efter en bit ser jag en stor skylt i mitten av älven. 10K-simmare till vänster och Öppen Älv till höger. Går upp på land och igenom sista depån. Gel och vatten. Hoppar i igen.

När det är 2000 meter kvar tycker min hjärna att det är dags att börja spurta. Så värst mycket snabbare kanske det inte går, men det känns bra. Det här kommer gå. Räknar antalet broar (Vansbro heter ju som det gör av en anledning…). 7-6-5 och 4 - 3… viker upp höger i Västerdalälven. Känner ingen temperaturskillnad. Vägrar titta framåt eftersom jag vet hur frustrerande synen är med målet som inte kommer närmare. Jag tittar bara åt höger och ser brygga efter brygga passera. Det ger åtminstone lite fartkänsla.

Lätt att upptäcka med mig gula simboj när de flesta hade orangea. De med blå mössor simmade 3 km Öppen Älv.

Behöver simma om någon och viker ut vänster. Normalt när man simmar om någon här brukar det vara ett mindre helvete. Man stretar på och kommer upp jämsides men inte förbi pga motströmmen. Men till min förvåning går det utmärkt att simma om. Det känns knappt som motström alls. Oj vad lite vatten det måste vara iår!

Vid den sista bron får jag syn på killarna. Mitt crew! De hejar och följer mig hela vägen in i mål. Det känns fantastiskt! Jag är så glad! Så nöjd! Wow!

Jag gjorde det! Jag kunde simma en mil. Och så fruktansvärt skönt att få kliva upp ur vattnet. Någon drar ner dragkedjan och våtdräkten av från axlarna men inte underarmarna. Och jag är inte kapabel att själv göra det för stunden. Så jag får gå med låsta pingvinarmar till Kristoffer som befriar dem, men orkar knappt lyfta dem i någon målgest.

3h 17 minuter 42 sekunder.

En tid som innebar en 25:e plats i dam motion men placeringen spelade verkligen ingen roll. Alla som simmar 10K är hjältar i min bok. Men jag var supernöjd med tiden. Den innebar nämligen att jag både hann duscha, byta om och äta innan det var dags för K, Elisabeth och Arvid att simma kortsimmet (1 km).

Tidigare under dagen hade även Assar och Elisabeth simmat Sallyprovet 200 meter.

När jag satt i omklädningsrummet och skulle ta av mig våtdräkten fick jag sån brutal kramp i magmusklerna att jag skrek till och folk undrade hur det var med mig. Jo tack, det är bara lite kramp i magen... Vilken tur att jag inte fick det under simningen!

Till min stora lättnad blev det inte heller några skavsår alls förutom ett litet på handleden efter chipet.

Belåten över över våra prestationer kunde Assar och jag i lugn och ro käka glass och följa Kortsimmet från stranden. Hela familjen gjorde prima insatser under dagen! Arvid sa direkt att nästa år ska han minsann simma under en halvtimme… nästa år? Så det blir alltså ett nästa år?!? 😅💙

Ps. Nästa dag kunde jag inte lyfta armarna över brösthöjd 😂

Men då skulle vi ut och cykla dressin i två dagar så armar var ju överflödigt...
Men det var ett annat äventyr ❤️