Vindbyarna slet i tältduken och den lilla tältlyktan i taket svingades ömsom höger, ömsom vänster. Det kändes som om jag låg vaken hela natten, trots öronproppar i silikon för att eliminera ljuden. Å andra sidan hade jag troligtvis inte sovit bättre i någon hotellsäng. Det är sen gammalt att natten innan tävling inte bjuder på den bästa sömnen. Jag har lärt mig att ta det med ro och resonerar att det viktigaste är att kroppen får vila. Att ligga ned. Mina snart 7 år som småbarnsförälder har lärt mig att det inte är något farligt med en natts dålig sömn. Det går att fungera ändå.
Vindsäkrad stormlina.
Kanske ser ambitiöst ut, men de linor som inte var ambitiöst fastsatta, satt heller inte kvar nästa morgon…
Tältplatsen vi valt låg på Åreskutans läsida, men efter den här natten var det ändå lätt att förstå varför de behövt ställa in paddlingen för alla som skulle köra lake class. Det går knappt att föreställa sig ett räddningsuppdrag av många kanotister i ett riktigt kallt vattnet med höga vågor...
Inlämning av cykel i lugnet före stormen. Kvällen innan race.
Vår start blev flyttad till Åre torg. Upp bredvid bergsbanan, genom skogen och sen längs liftgatan efter Fjällgården.
Med andra ord: Uppför och öppna spjäll från start.
I den dryga liftgatan upp till sadeln funderade jag verkligen vad jag höll på med. Ville vända ned igen. Strunta i detta självplågeri och ägna dagen åt att äta lördagsgodis och läsa bok nere med Kristoffer istället.
Men det hade ju varit orimligt.
Sånt gör jag bara inte.
Istället resonerade jag med mig själv om att mitt tempo kanske var lite för högt just nu. Så jag tog rygg på en snubbe som var liiite långsammare än mig och tvingade mig själv att inte gå om honom förrän vi nått upp till sadeln. Märkte snabbt på både kropp och tankar att jag fattat ett klokt beslut. Efter inte så lite pustande nådde äntligen sadeln och det gick att sträcka ut benen under några meter av plan mark. Passerade min tidigare farthållare med klubbkompis Judith hack i häl.
Det var obligatoriskt med race bib utanpå den obligatoriska väskan med obligatorisk utrustning. Då får man Dolly-Ringaren-looken på köpet…
Judith, jag och en tjej som heter Sara höll ihop vid en genomkörning av löp och cykelbanan för tre veckor, sen så jag visste att vi var rätt jämna på löpningen men att Judith är en starkare MTB-cyklist.
Vidare upp på Lillskutan blev vindarna starkare och starkare. Sikten försämrades och vi fick verkligen känna av stormen 🌪
“Löpglädjen kom som ett brev på posten och är det inte fantastiskt att springa i fjällen så säg!?! Varför gör jag inte det här oftare?”
Toppen var helt täckt i dimma/moln och med vindarna som vi kände ett par hundra höjdmeter längre ned, var jag otroligt glad att slippa en toppbestigning.
Istället för fortsätta uppåt sista biten, vände vi ner på bergets baksida och började skråa västerut. Så himla gött med lite nerför!
Uppför, nedför, på platten, genom träsk, över snöfält, rakt igenom många iskalla bäckar. Ibland med vinden i ryggen, ibland framifrån, sidan och bitvis i lä.
Och så lite regn på det.
Vi hejade ivrigt på Sara när vi passerade henne. Skrek att hon såg stark ut (för det gjorde hon) trots att hon dessutom paddlat 25 km från Tännforsen innan löpningen (alla som tävlade i River Class fick paddla).
Glad över valet att köra i cykelbyxor och ullunderställströja istället för långa byxor. Låren var såklart kalla men så länge jag höll igång så funkade det. Att skippa stavarna kändes också som rätt val då det underlättade att käka och dricka vatten medan jag sprang. Den här dagen tvingade jag mig att inte slarva utan hålla mig till min energiplan och käka gel var 45:e minut och dricka vatten varje kvart. För tre veckor sen fick jag helt slut på energi så det misstaget tänkte jag inte göra om...
Förutom två vurpor och lite blod på ena knäet är jag rätt nöjd med löpsträckan. Mina skor som jag köpte EFTER genomlöpningen för tre veckor sen funkade klockrent. Pjuh! Bra köp :D
Judith tog ett snabbstopp i buskarna under slutet av löpningen så jag sprang före henne in till växlingen i Huså. Kom också ut före henne efter växlingen men visste att det bara var en tidsfråga innan hon körde förbi så jag försökte fokusera på att göra min egen cykling så bra jag kunde.
Efter några kilometer på grusväg kommer en lång skoterleds-passage över en blötmyr. Bara att hoppa av och leda cykeln. Som mest hade jag halva låren täckt i gyttja. Yummy!
Någon kilometer senare låg en tjej och grinade illa vid sidan av banan. Hon hade sällskap av en kille men jag frågade ändå hur det stod till. Kramp. Ajdå. Inte optimalt med 25 km kvar…
Jag gav henne en av mina salttabletter och önskade dem lycka till.
Om du kört på länge och sen plötsligt kastas av cykeln så är risken stor att du omedelbart får kramp. Det fick jag själv erfara bara ett par km senare, vid ett vattendrag när jag försökte parera ett par stenar men istället ramlade av cykeln. Jisses vad det högg i ena vaden! Kunde bara ligga där tills det gav med sig efter en stund. Några tjejer i publiken hjälpte mig att dra bort cykeln från stigen. De fyllde också på min vattenflaska <3 Efter en stund kunde jag fortsätta. På’t igen bara. Äta gel och salttablett.
Efter 8 km kom Judith ikapp mig. Men med ny energi i kroppen märkte jag att hon inte helt försvann ur mitt sikte även om hon låg en bit längre fram och vi bitvis hade några cyklister mellan oss. Att tänka på avståndet mellan oss och att hålla henne inom synhåll så länge jag orkade gav mig något att fokusera på istället för trötthet, smärta och jobbighet.
Bara cyklingen bjuder på 750 höjdmeter över 30 km, med en hel del långa och sugande uppförsbackar och jag tyckte mig ana att Judith började få en energidipp samtidigt som jag kände mig starkare och starkare. Avståndet minskade snabbt så efter kanske 14 km var jag ikapp och peppade innan jag körde om både henne och personen framför.
Cyklar och ler. Det här är kul! De långsega stigningarna och svåraste tekniska partierna är avklarade och jag mår mycket bättre än vid samma ställe förra gången. Kör ikapp en kille som varit ute och paddlat och frågar lite om hur paddlingen var? Han tyckte det hade varit fantastiskt roligt :) Jättebra förhållanden. Så kul att höra! Trampar vidare.
När vi närmar oss Åre Björnen är Judith ikapp mig och vi fortsätter hålla ihop. Även om det hela tiden är löjligt jobbigt och gränsen är ruskigt nära, så är min trend över hela loppet positiv. Så skönt att veta vad som kommer, känna att det håller och att jag på något sätt är stark mitt i allt slit.
Förutom naturligt upp och ned bjuder banan på tre rejäla stigningar de sista 12-14 kilometrarna. Den första, vid Åre Björnen går på riktigt fin och härlig bana i den nya XC-arenan som Skistar anlagt. Inga rötter, hårt och fint, böljande uppförsklättringar och sköna downhillsvängar neråt.
Utför, uppför, knixar. Lite klättrande på smal brant stig i ängsmark innan vi når Totthyllan. Här ramlade jag förra gången och kanske är det här det tuffaste stället mentalt på hela banan där jag får kämpa med att hålla mina hjärnspöken på stång genom att säga peppande saker till mig själv. Jag är bra, jag är stark och jag klarar det här.
Väl ute på asfalten tar jag min sista energi och får två (!) kedjehopp på varandra vilket gör att jag tappar Judiths rygg. Lite längre fram börjar den näst sista jobbiga stigningen på serpentinvägarna upp till Fjällgården. I en av kurvorna cyklar jag långsamt förbi klubbkompis Anders som jag inte sett sedan han försvann framför mig i liftgatan i början på loppet. Han har rekapitulerat och går, likt många andra deltagare, men hejar ivrigt på mig när jag passerar. Själv nöter jag i mycket sakta mak ned hela backen på lättaste växeln innan det blir några sköna downhillsvängar.
Ser Judiths rygg och bestämmer mig för att kriga ikapp den uppför sista, sista stigningen. När Judith hoppar av cykeln och börjar gå, tänker jag att om jag bara orkar hålla mig cyklandes så kommer jag att komma ikapp. Det gör jag också och hon säger åt mig att fortsätta, men jag peppar och tycker att vi hellre slutför tillsammans :) Hon hoppar på cykeln igen och vi trampar vidare ihop.
Sista uppförsbacken och fighting face är på!
Foto: Oklart men troligen någon av följande duktiga fotografer, Sven Åke Nordenmark, Darren Hamlin, och Anders Bursjöö, Anton Thorstensson.
Och så händer det.
Vi är uppe. Den sista jobbiga stigningen är gjord!
Lite lättnad, men inte slappna av nu. Inte riktigt än.
Först väntar en hel lång blå downhillbana på min hardtail-cykel…
Snabbt kommer vi ifatt en kille som ramlat men hojtar att han är ok.
Glider förbi en annan som också ramlat men intygar att det gått bra.
Sen är det min tur.
I en högerkurva flyger jag av cykeln och jag vet faktiskt inte varför. Var det några stenar som släppte? Bromsade jag för hårt med frambromsen?
När jag ligger där kommer den omedelbara krampen i BÅDA vaderna med ett sånt kraftigt hugg att det förlamar mig momentant där jag ligger. Judith hjälper mig att få undan cykeln så andra kan passera. Efter en liten stund släpper det såpass att jag kan ställa mig upp, sätta mig på cykeln och fortsätta nerför banan.
Även om vi kan höra målområdet och vet att vi är nära så spelar varken tid eller placering någon roll. För mig har de aldrig gjort det. Lerig, och med blod som rinner längs benen tänker jag att jag hade en himla tur. Det hade kunnat gå betydligt sämre.
Fattar fortfarande inte hur den där “busken” lyckats hamna i mina cykelskor…
Bara rulla nedför backen nu. Vi kommer ikapp ena killen som ramlade högre upp. Han är ännu försiktigare. Vi far förbi och rullar i rätt hög hastighet ut på asfalten. För en av få gånger idag, får vi cykla med den starka vinden i ryggen istället för emot oss!!!
Fantastiskt!
Tillbaka in i byn, uppför sista backen till torget och hand-i-hand passerar vi mållinjen!
Yes!
Glad. Lättad. Stolt. Trött. Mörbultad. Lite kall men också väldigt väldigt nöjd över hur jag krigat på hela dagen med både knopp och kropp!
Det här är ett lopp som ligger en bra bit utanför min komfort-zon. Särskilt cykeldelen. Men jag älskar känslan av utveckling och att jag vågade så mycket mer nu än för bara tre veckor sen.
Totalt gick det också en timme snabbare och vi fick en sluttid på lite drygt 5 timmar :D
Vem vet? Kanske måste jag göra om detta någon gång?