Tillbakablicken 2023 - del 1

Hela mitt liv har jag velat saker.

Jag har också varit beredd att jobba hårt för att uppnå dem. Väldigt hårt. Vi kan kalla det för en inneboende kompromisslöshet, som jag aldrig skulle kräva av någon annan. Det vore groteskt. Men mot mig själv har det varit ett ickeval. Det väl bara så jag är antar jag?

Motorn är nyfikenheten och viljan att lära. Gäldjen i att klara av utmaningar har varit drivmedlet.

Som en följd av detta kan jag inte minnas när livet inte har varit intensivt. Att vilja göra allt. Prova allt. Det har varit mitt sätt att leva. Blivit mitt sätt att leva. Vadå välja bort och avstå från? Det är ju roligt! Klart jag ska! Klart jag kan!

Det här stegrades till en ny nivå i augusti-september 2021. Min första bok hade kommit ut med all markandsföring på min axlar, projektledning för två projekt i det egna företaget och så mitt första jobb i chefsposition med allt vad det innebär. Två ideella styrelseuppdrag, rollen som tränare, den egna träningen, upprätthållandet av sociala relationer och så den älskade familjen ❤️

Sen dess har livet levts i ett. Utan att lugna ned sig. I samma nanosekund som något blivit klart så har något annat täppt till gluggen. Månad för månad fram till kulmen som inträffade i oktober 2023. Eller var det kanske i juni 2023 när jag tänker efter?

Ja, ja… vi tar året från början så får vi se.

Januari 2023

Året började som alla tidigare år med att jag fyllde år.
Frukost på sängen, skönsång och fina presenter.

Fick tyvärr också höra tuffa nyheter från två kära vänner. Ännu en påminnelse om att det är en gåva att få åldras och fortsätta jaga sina drömmar.

Målade en tavla om kärleken som jag känner för fjäll och hav och min eviga längtan till dem båda. Den symboliserar också min dröm om att genomföra både ett VM i Vinter-triathlon och VM på Hawaii. Den har fungerat som en peppande påminnelse många gånger under året.

Hösten 2022 anlitade jag Christian som triathloncoach i hopp om att utveckla min fysiska potential och förhoppningsvis kvala till VM i Ironman på Hawaii. Spännande att låta någon annan planera och själv enbart fokusera på att genomföra träningen. Okej genomföra och pussla. Att få in passen i vardagen är ibland lättare sagt än gjort.

Fast just den här tiden kände jag mest frustaration på träningsfronten. Hade ett halsont som spökat till och från sen oktober. Först i slutet av januari fick jag bra hjälp och halsen skärpte till sig.

Men. Om träningen inte blir som en vill så kan det ju gå bättre på andra fronter.

Tex den där dagen när K och jag strosade ensamma på stan någon timme och möttes av ett westerndrama i teaterform följt av en tre-rätters som ungarna fixat åt oss ❤️

Skidåkning, frukost på sängen en dag som inte är ens födelsedag och sällskapsspel är också trevliga saker som vi hade tid för i januari.

Hem-hemma skottade vi av såväl garagetak som solceller.

Med inspiration av barnensboktips på Instagram införde vi läskvartar. En kvart med egen läsning varje kväll och en hemlig belöning i slutet av månaden. Första avklarade månaden firade vi med en dags slalom i Björnrike, följt av Bowling och middag tillsammans med mormor och morfar samt morbror och Ann i Vemdalen. Väldigt uppskattat!

Jag fortsatte måla och drömma.

Ett stort steg för att förverkliga drömmen om Hawaii så bokade vi flygbiljetter och boende. Detta var alltså 7 månader innan jag kanske skulle lyckas kvala... Men vi sansade oss såpass att biljetterna åtminstone var återbetalningsbara om allt skulle skita sig. En Ironman är en lång tävling och mycket kan hända både innan och under loppet. Beställde också hem lite energi inför kommande utmaningar (obs! Ej sponsrad av Enervit och kommer byta märke inför framtiden.)

Februari

Så när som på en ovälkommen influensa kände jag mig på gång i februari. Äntligen mer träning av alla former och allra helst längdskidor. Snön smälte nästan bort men då öppnade Medvinden och bjöd på fin skridskoträning istället. Under en promenad hittade jag och Arvid en stor Sverigeflagga på marken. Mycket oklart varför…

Ks tur att fylla 39 år och Arvid uppträdde på skolans Lilla Mello!

Den här månadens läsbelöning var bowling och middag på Max. Inte lika häftigt som i januari men ändå väldigt bra enligt barnen.

Mars

I början av mars tog vi sportlov! Första stopp var som vanligt i härliga Härjedalen och hemma hos mormor och morfar. Barnen stannade kvar där medan jag och K körde vidare till Dalarna och Nattvasan.

30 km skejt mellan Oxberg och Mora var tanken. Men spåret var mer blankis än spår och medvinden gränsade till storm. Så det blev stakning i rälsen snarare än skejt och fy tusan vad fort det gick! För en gångs skull kändes Lars-Åkes fantastiska vallning nästan överflödig. Här gällde det att stå på benen och hålla tungan rätt i munnen för ett fall i utförslöporna skulle kunnat ge riktigt allvarliga konsekvenser… Inte läge för det.

Från Mora till Falun och häng hos Kjell-Bränd över helgen ❤️
Förutom att skida och bada i nya simhallen på Lugnet så åt vi gemensam Vasaloppsfrukost. Mysig tradition med Vasaloppstv!

Sen var det dags för oss att röra oss norrut igen. Vi lyssnade på loppet på radion och jag började räkna efter… Men vi kommer ju vara i Mora ungefär när det är målgång! Tänk om vi hinner se det live!

Det var K som körde och precis i närheten av målgången satt det ett tillfället trafiklyse som lyste rött. Det fanns ingen chans för båda att hinna om vi först skulle parkera och sen ta oss gemensamt till målet.
-Spring! Du hinner! Sa K och jag kastade mig ut. Med cirka två minuters marginal fick jag se Emil Persson ta hem 2023 års Vasalopp (efter alldeles för många år med norska segrar). En riktig höjdare!

Filmen är inte den bästa men det är för att jag var upptagen med att skrika och titta live.

Vi hejade också på vår super-kompis Matza som körde de 9 milen mellan Sälen och Mora i en imponerande hastighet. E hade skickat med oss ett knippe ballonger som blivit kvar efter ett kalas i januari! Snacka om ballongkvalitét!
Och som om inte det var frosting nog på min glädjecupcake så sprang jag dessutom ihop med älskade Z inne på Vasaloppsmässan och fick gå på mitt livs fräschaste bajamaja (kolla spegeln liksom!) En dag av episka mått!

Sportlovet fortsatte med skidåkning i Åre, Harry Potter-läsning, lek i Vinterparken, Gregoriemarknad samt häftig fotoutställning med ekorrar som fotomodeller av Geert Weggen.

Tillsammans med Åsa blev det både träning på Vintertriathlon och kallbad.

Och det var ju en himla tur att jag fick träna på det, för i slutet av mars bar det av till Skeikampen i Norge för att delta på mitt första VM någonsin. VM i vintertriathlon!

En helt osannolik resa som resulterade i ett VM-silver för mig och som du kan läsa mer om här!

Hann med en snabbresa till Stockholm och hem för en inskjutning innan mars övergick till april…

April

Den första april var det nämligen dags för Östersundsloppet!
Sveriges största motionslopp i skidskytte och ett helroligt event att vara med på.

Kroppen hade fått kämpa efter den senaste tidens resande, tränande, tävlande (samt Åsas baciller på väg hem från Norge 😏) så jag var glad att få köra en kortare stafettsträcka för Statkraft ihop med Gerd och Urban istället för den långa individuella sträckningen.

Flera vinteridoler som var med och hejade eller passade på att köra någon eller ett par stafettsträckor denna dag. Mycket uppskattat av tävlande och publik, och jag gissar ovant för stjärnorna att köra utan gevär på ryggen.

Kring påsklovet körde vi en sista längdsväng till Edsåsdalen innan vi firade själva påsken hemma i Härjedalen. Längdskidor på skare, åka bakom fyrhjuling och fiska* (= åka skoter ut på isen och grilla korv), träffa flickorna G, fira en nybliven 8-åring och njuta av ledigheten med familjen H i Bräcke. Kallbad blev det också för både stora och små.

En tur till Helags med E blåste tyvärr bort men jag fick se bergsmassivet från luften åtminstone. Den här gången gick färden först till Frankfurt och sen vidare med buss till Nordstadt ihop med svenska och norska kollegor. Mycket intressant första besök på en pumpkraftsanläggning.

Återigen slog en förkylning till och näsan började tokrinna. Den andra morgonen i Tyskland roffade jag åt mig en liten stund ur det hektiska schemat. Det blev en desperat jakt efter näsdukar och något vaselinliknande åt snoken på ett par olika supermarkets. Lite gamla tyskakunskaper dammades av och till slut fann jag det jag letade efter. Kollegorna skrattade gott när jag kom in i konferenslokalen med 36 näsdukspaket under armen. Men det visade sig vara fler än jag som drabbats av näsrinning och då kunde jag generöst dela med mig av näsdukspaket till alla behövande under resten av resan. Förkylningen gick tack och lov över ganska fort.

Trots mötet med våren i Tyskland så var vintern inte klar med oss på långa vägar i Jämtland än. Vi gjorde vad vi kunde med att höja värmen och hälsa våren välkommen på Valborgsfirandet men det dröjde ändå en bra stund tills värmen var här för att stanna. Den här gången firade vi läskvartar med att gå och se Jämtland basket och äta på Pinchos.

Maj

Finns det någon månad där det händer så mycket som maj i naturen? Från snö och is till dagar i bikini från en gassande himmel där solen nästan inte går ner. 2023 var inget undantag från intensitetshöjningen, även om jag försökte minimera resandet så gott jag kunde eftersom jag visste vilken best till månad som väntade…

På jobbet hade jag min hittills mest utmanande period och därtill kom träningen som skulle in, plus långhelgerna med familjen och barnen som räknade ner till det hägrande sommarlovet.

Å andra sidan. Om jag inte hade träningen skulle jag dukat under för länge sedan. Hur orkar alla som inte tränar med livet??? Äntligen dags för cykeln att komma ut från grottan nere i källaren och det var vi lika glad över - TREK och jag.

En tidig träningsdag cyklade jag till Brasta från Frösön och duschade hemma hos kusin ❤️
Familjen mötte upp med bilen men jag kom faktiskt fram några sekunder före.
Därifrån fortsatte vi till ett riktigt bra Öppet hus på Nord Locks fabrik och efter det åkte vi hem för att svida om och vara med på Matstafetten i Östersund. Tur att vi hade ansvar för efterrättsdelen som redan var förberedd. Hursom avslutades en riktig kanondag med massor av skratt på Storsjöteatern någon gång efter midnatt.

Maria är en fantastisk träningskompis både vad gäller löpning och cykling lite när som. Fredde bjöd på ett prima brickpass där jag fick känna på formen och temperaturvariationerna runt Brunfloviken. Rolig sim-AW med skönaste masterssimmarna!

Annat som hände var ett försenat firande för 8-åringen på Frösön, och att min Hibiskus slog ut för första gången. Wow! I mitten av maj skickade mamma en bild från hem-hemma på en nätt snödump som vittnar om att du aldrig riktigt kan vara säker på att vintern är slut förrän den är slut.

Sen fyllde svärmor 70 och det firade vi i vackra Bräcke. Till hennes ära var också vintern äntligen officiellt över och vi fick njuta av riktigt pangväder under hela Kristi Himmelfärdshelgen! Bad och träning blev det också. Såklart.

Jag for hem lite tidigare än de andra för att hinna med min årliga tradition Andersön Runt. Ett löpevent som brukar gå i slutet av maj och som sedan flera år tillbaka anordnas av Hej Främling och Inlöparna. Det 11.2 km lång trailloppet genom Andersöns vackra naturreservat råkar också vara min årliga kontroll av löpformen i slutet av maj. Målet är alltid att komma under timmen och jag känner alltid ångest och nervositet inför. Men trots utebliven formtoppning och hög träningsbelastning var det inga som helst problem att komma i mål under timmen. Nåja. Klarade det i alla fall och ett års lugn till nästa gång ;)

Från Andersön till jobb i ett grönskande Skellefteå och 16 km vacker kvällslöpning längs älven. Sen behövde jag åka hem och byta av Kristoffer som skulle ned till Uppsala några dagar för att bla skjuta kanon. Lite knepigt för mig eftersom jag hade 5h cykel planerat på lördagen och 3h löpning på söndagen.

Så hur löser en detta?

Uppstigning i gryningen är svaret.
Cykel nere i grottan (källaren) lördag: 5:00-10:00.
Löpning söndag 6:00-9:00.
Utöver det blev det riktig lyxfrukost, badhuset med kidsen och så fick jag finaste teckningen eftersom det var mors dag. Avslutade därmed ännu ett bra träningsblock och kände mig så redo som jag kunde bli för att kasta mig ut i håll-i-hatten-JUNI…

Juni

Barnens farmor har fyra barnbarn. Hon har sagt att de får välja varsin europeisk stad att besöka tillsammans när de har blivit 10 år gamla. Först ut var Arvid som valt Paris. När jag fyllde 39 år fick jag i present att följa med till Paris eftersom jag aldrig varit i Frankrike. Vi hade sedan länge planerat att det här skulle ske kring Nationaldagen eftersom det råkade bli en långhelg 2023.

2-6 Juni - Paris, Frankrike

En oförglömlig och alldeles fantastisk resa som jag är så tacksam över att jag fick vara med på. Det började redan med Arvids lyrik över att se Östersjön från luften (Alltså va?!?! Är det där Östersjön!?!? På riktigt??? Den riktiga Östersjön liksom??? Det är ju helt sjukt!!!). Resten av flygresan hade vi båda nackspärr för att jag behövde pekade ut andra städer, vägar, sjöar, länder mm som han bara läst om eller hört tidigare.

På Arlanda hade vi ganska många timmars väntetid så då lyxade A och jag till det med att lösa in oss på Clarions gym och utomhusbad i Skycity innan vi anslöt till E för att äta lunch. En oas jag använt mig av vid flera långresor. Vi hade det riktigt gött plus att jag fick in lite styrka som komplement till morgonens genomförda brickpass.

Jag ids inte redogöra för Paris-resan i detalj men i korthet:
Eiffeltornet, Hop on-hop off-bus med alla sevärdheter, Aqua Boulevard (vattenland), sightseeing och en i brist på bättre ord supermaxad dag på Disneyland Paris. E gav upp på eftermiddagen men jag och Arvid röjde runt från öppning till stängning.
Antal steg? Ca 95 000 loggade fredag - måndag 😅

På tisdag var det Sveriges nationaldag och dags att åka hem. Utpumpade och fullmatade av intryck höll en fransk strejk på att ställa till det för oss på målsnöret, men hem kom vi (efter en maxad löpinsats på Arlanda) och det var en himla tur det… För på kvällen kom Sanna och Riccard på middag och jag behövde raskt packa om för att resa vidare till Norge dagen efter.

7-9 JUNI - Sylarna, Norge

Från ledighet och 30 graders värme i Paris - till jobb i underställ och snö, på norska sidan av Sylarnas och Helags fjällmassiv. Vilka häftiga kontraster livet kan bjuda på 🤍
I Norge klämde jag också in två löpturer och lite styrka med iskallt och uppfriskande bad.

Kom hem från Norge på fredag eftermiddag. Här kom jag upp till ytan och andades djupt nästan hela helgen. Ljuvligt att få rå om ❤️, tvätta och packa om… Killarna flyttade ut vardagsrummet.

11-15 Juni - Göteborg

På söndagkväll hoppade jag på nattåget mot Göteborg. Ändå tacksamt med transportmedel där man kan sova bort själva resmomentet.

Nu väntade några dagar på en internationell dammsäkerhetsmässa i Göteborg där typ alla i branschen deltog. Intensivt, roligt, lärorikt.

I Göteborg var det i princip lika varmt som det varit i Paris. Så efter en Cultural evening på Liseberg var vi ett gäng som tog en taxi för att svalka av oss ute i havet vid midnatt. Finns det något bättre än spontana äventyr?

Nästa dag skulle jag ta nattåget hem igen men först blev det ytterligare ett spontant äventyr med simning i havet ihop med Kent och Angela. Kent är amerikan och vi träffades 2017 när jag var i Colorado på en jobbresa. Fast det kom inte jag ihåg. Jag minns mest att min kollega Stina pratade länge med någon om drivgodsproblematik. Någon visade sig vara Kent. Förutom att jobba med dammsäkerhet så är Kent tydligen en riktigt bra simmare och tillsammans med sin irländska fru Angela och några till ska han simma över Engelska Kanalen 2025. Nu letade han simsällskap och någon tipsade om mig. Blev ett väldigt roligt simpass och ett oväntat härligt möte med likasinnat levnadsglada människor.

Från Göteborg till skolavslutning på Jamtli och ett väldigt efterlängtat sommarlov.

Väldigt tacksam att jag fick vara med och fira in sommarlovet ihop. Den finaste tiden på året hemmavid. Kanske försöker jag absorbera allt extra mycket eftersom jag vet att jag snart måste iväg igen? Njuta gjorde jag i alla fall. Genomförde också några favoritpass innan det var dags att packa väskan igen. Som att springa ut till Bynäset, köra varvet runt där och springa hem igen. Blev en tur på 3 mil.

19-21 juni - Skevik, Stockholms skärgård

På måndag var det dags att hoppa på tåget igen. Den här gången bara till Stockholm men ändå. Väskan ska packas. Det vankades 3 dagars avdelningsträff på Skeviks gård i Stockholms skärgård. Självklart var våtdräkten med när jag hörde att vi skulle vara i skärgården. Det var kallt. Men härligt ändå efter en dag med konfererande.

22-24 Juni - Midsommar i Härjedalen

Till midsommar började min semester och vi drog till Härjedalen. Efterlängtat. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick simma fram och tillbaka till Sundsättdammen. Det var fler som badade och höll på med andra typiska Sundsätt-saker. Som att leka med stora maskiner.

I en vedlåda fann jag ballongerna (se Vasaloppet i mars) som fortfarande höll luften sen de blåstes upp i januari. Här var det inte tal om att luften skulle gått ur på något sätt.

25-28 Juni - Göteborg

Nä. Det var inte färdigrest riktigt än.

Från Härjedalen fortsatte vi till Göteborg där vi hyrt ett radhus ihop med mormor och morfar i några dagar. Eftersom det var en fantastisk sommarvärme var vi tvungna att stanna och bada i Siljan. Vi åt lunch på Big Hill Lodge med ett rejält utsiktstorn utanför Filipstad (kan rekommendera) och så blev det badstopp igen i Vänern utanför Mariestad. Det finns inget härligare än badstopp på långa bilresor.

I Göteborg blev det lek med forna Frösö-grannar. De visade oss en fantastiskt fin vandring längs Säveån (med två goa badstopp). Vi fick också uppleva vår första Bruce Springsteen-konsert och körde en heldag på Liseberg.

När upplevelsekontot lyste illrött var det skönt att äntligen få åka norrut igen. Det var dags att steppa upp både träning och återhämtning.

Mer om det i Tillbakablicken 2023 - Del 2.

Race report Ironman Hawaii 2023

Dan före dan

Släcker lampan. Klockan är åtta på fredag kväll och allt är klart. Cykeln är incheckad tillsammans med drygt 2000 andra i växlingsområdet inne i Kona. Likaså växlingspåsarna med allt jag tror mig kunna behöva under morgondagen. Det är dan före VM i Ironman på Hawaii.

Incheckning fredag eftermiddag

Nu gäller det bara att få in så mycket vila som möjligt innan klockan ringer vid 4. Jag brukar tänka så dagen innan tävling. En natt med dålig sömn spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vila fysiskt. Om jag tar bort pressen över att jag måste sova, så blir det lättare somna som en bonus.

Pip. Pip. Pip. Pip.

Det sitter en fågel utanför fönstret som inte är något fönster utan bara ett nät med ett jalusi innanför. Vi skrattar åt att den. Det är mörkt sedan länge och den borde verkligen sova nu. Kanske är den trasig? Jag kan ignorera den. Efter tio minuters konstant pipande skrattar jag inte längre. Då står jag istället och rotar frenetiskt i väskan efter mina öronproppar. Till slut hittar jag ett par och kryper åter till sängs. Efter en stund somnar jag, trots ett dovt pipande i bakgrunden.

Morgonbestyr

Klockan 4:00 ringer mobilen. Det är ungefär samma tid som jag vaknat hela veckan men just den här morgonen skulle jag vilja snooza. Bara lite till. Känner mig inte alls sugen på att kliva upp men vet att vi kommer att få det stressigt om jag inte går upp nu. Det är mörkt och varmt både inne och ute. Fuktig värme. Slänger fötterna över kanten på sängen. Okej. Nu kör vi.

Morgonens körschema:

1. Sätta på gnuggisar på överarmarna. Tävlingstatueringar (race tattoos) med nummer 172 som krävs för simdelen.

2. Applicera solskydd så att det hinner gå in i huden. Överallt ombeds vi att använda ett mineralbaserat solskydd (reef friendly) istället för ett kemiskt solskydd som sägs vara mindre skonsamt mot korallerna.

3. Smörja in kroppen med body glide för att försöka undvika skav. I mitt fall brukar jag få skavsår i princip över hela kroppen så det är bara att kleta på.

4. Klä på mig.
   Tar på baddräkten. Klar.
   Känns märkligt att inte ha på sig något mer, men det är så varmt att jag inte fryser och för simdelen räcker det med en baddräkt. De flesta kör med swim skin ovanpå sina tävlingskläder men dels så äger jag inget swim skin och dels har jag verkligen sett fram emot att köra ett lopp med våtdräktsförbud i bara baddräkt. Så skönt för axlarna.

5. Äta frukost och borsta tänderna.

6. Inte glömma flaska med gel och tävlingspåsen med chip och ombyte till efter loppet.

Vi har hyrt en lägenhet cirka 3 kilometer söder om Kona längs kända Ali’i drive. Om ganska många timmar är tanken att jag ska springa förbi här men nu hoppar vi istället in i hyrbilen. Horder av människor strömmar fram längs gatan eller står och väntar på en shuttle bus. En kilometer innan målet hoppar jag ur bilen medan Kristoffer kan börja jakten på en parkeringsplats. Kona är ett litet samhälle och egentligen inte alls anpassat för den här sortens anstormning. Ifjol kördes två lopp med två dagars mellanrum och det var 5-6000 deltagare med. Jag kan inte ens föreställa mig att det går. Det måste ha varit ett kaos. Iår är det drygt 2000 damer med och jag tycker det är fullt med folk.

Det är skönt att gå igång kroppen och få pysa ut lite nerver. Pratar kort med en tjej från San Diego. Vi skämtar om att det här är nästan ett lokalt lopp för henne. Knatar vidare förbi målportalen och försöka hitta insläppet till växlingsområdet. Får runda hela hotellet och lotsas in i en lång passage av vänliga funktionärer som i tur och ordning granskar att jag har mitt chip runt fotleden, att tatueringarna sitter där de ska, att jag inte försöker ta med mig egen cykelpump eller någon annan väska än den genomskinliga ombytespåsen in på området.

På växlingsområdet

Hittar direkt en cykelpump. Framdäcket går fint men jag får inte fast munstycket ordentligt på ventilen på bakdäcket. Istället pyser all luft ut. Suck. Jag tror fortfarande att det beror på att munstycket inte riktigt vill fastna och en tjej försöker hjälpa mig men vi lyckas inte. Går fram till en cykelmekaniker som har tryckluft. Han konstaterar snabbt att jag fått punka. Deja vu från exakt samma moment i Kalmar 2016. Fast då var det bara en kvart innan växlingsområdet stängde. Nu är det gott om tid. Han hänger upp cykeln i en ställning och byter blixtsnabbt slang åt mig och pumpar upp däcket. Djup tacksamhet.

Hoppas det var första och enda gången idag.

Leder tillbaka cykeln till min plats. Sätter på flaskorna och lägger godis plus kolsyrepatron i ramväskan. I med en lätt växel eftersom cykelbanan börjar med uppförsbacke. Tar av mig skorna och lägger dem i påsen tills efter loppet och knatar barfota ut från växlingsområdet med bara simglasögon och två badmössor i handen. Köar till bajamajorna och har för en gångs skull tur i kölotteriet.

Inför start

På väg mot start möter jag till min stora glädje Kristoffer som önskar mig lycka till och lotsar mig rätt vid starten.

Det har ljusnat och jag känner törsten riva i halsen. Inte bra. Varför tog jag inte med en vattenflaska hit? Det finns inget här. Nationalsången spelas. Shit. Snart ska proffsdamerna starta och sen är det 15 minuter tills min start går. Jag kommer simma i saltvatten i över en timme. Det är en lång tid att vara törstig under en dag som till stora delar handlar om att få i sig vätska och energi. Frågar en funktionär om han kan skaka fram ett glas vatten. Nej tyvärr, ni får vatten först när ni kommer upp efter simningen. Men det fanns ju vatten precis när vi gick in i växlingsområdet försöker jag. Kan du inte hämta lite åt mig eftersom jag inte får gå dit längre? Han funderar. Om du inte kan ge mig vatten nu så betyder det att jag inte får i mig dricka igen på minst 1.5 timme. Han funderar lite till och pratar med funktionären som står bredvid. Okej då. En tjej ska gå och hämta en flaska åt mig. Hurra! Tackar ödmjukast och får snart en kall flaska i handen. Gudomligt gott!

Medan jag ser eliten simma iväg kommer min nyfunna vän Malgorzata från Polen fram. Vi startar samtidigt och önskar varandra lycka till. Hon bor på samma ställe som oss och vi gav henne skjuts in till Under Pant Run för två dagar sen. Vi pratar simtider och jag säger att jag hoppas kunna simma under 1:10. Om jag simmar som jag gjorde på träningen i tisdags så ska det inte vara några problem. Hon tror mer på 1:15 för egen del.

Dags att gå i vattnet. Det känns ungefär lika kyligt som när du hoppar ned i en träningsbassäng. Liksom kallt en stund i början innan du kommit igång. Vi simmar ett par hundra meter ut till startlinjen som utgörs av funktionärer på surfingbrädor som paddlar runt runt.

Simning

När starten går sätter de sig upp på brädorna i färdriktningen så att vi kan simma mellan dem. Shit vad trångt det är. Armar och fötter överallt. Hittar inte något flyt utan det är hetsigt värre. Fokuserar på botten under mig. Koraller och färgglada fiskar. Så märkligt. Första dagen vi simmade här så såg vi en sköldpadda.

Det går lite dyningar och jag tycker att jag hela tiden hamnar lite ur kurs. Vi simmar till vänster om en radda orangefärgade bojar fram till en segelbåt som ligger knappt 2 km bort. Jag behöver stanna till och tömma glasögonen på vatten. Strax går solen upp. Det är vackert. Letar bra fötter att lägga mig bakom men lyckas inte. Tänker på träningarna med Mastersgruppen hemma i Östersund.

När båten äntligen är rundad tänker jag att det kommer gå lättare på väg tillbaka. Att jag ska kunna tajma dyningarna bättre. Simmar till vänster om ett gäng gula bojar men känslan är att dyningarna driver mig mer i sidled än framåt. Tänker på Byron Bay Stingrays och Saxon. Den vänlige australiensaren som introducerade mig för havssimning för 17 år sen när jag backpackade i Oz.

Några gröna badmössor simmar förbi. Det är de snabbaste i startgruppen efter. Tänker att det är bara att vänja sig för så här kommer dagen att fortsätta, inte minst på cykeln. Många starka kvinnor kommer att passera mig. Det är förväntat och det är helt okej. Det är trots allt ett lopp med de bästa av de bästa I HELA VÄRLDEN.

Ena örat ligger klämt under badmössan. Det gör ont men jag tänker inte stanna igen och rätta till det. Läpparna börjar närma sig upplösningstillstånd av saltet. Bara lite till nu. Några minuter till. Får bokstavligen en smäll på käften av kvinnan framför mig som oväntat drar till med ett bröstsimtag. Som tur är träffar hon precis i slutet av kicken så det är inte så mycket fart eller styrka kvar i sparken.

Ryser till av några iskalla strömningar. Vad hände där? Kommer det från duscharna på land? Korallerna, fiskarna och en och annan sjöborre byts ut mot sandbotten och det är dags att sätta ned fötterna. Simningen är avklarad men tyvärr inte med den där känslan som jag hoppats på innan.

Glöm inte att trycka på klockan…

Ser på klockan att det gått 1:15-1:16 nånting samtidigt som funktionärer hjälper mig upp. Lite besvikelse men ingen katastrof. Simningen var ju den enda delen av det här loppet som jag ville göra riktigt bra. Prestera. I efterhand ser jag också på min klocka att jag simmat nästan 4000 meter (banan är 3800 meter) så upplevelsen att navigeringen inte var på topp verkar stämma överens med verkligheten.

T1 (växling simning - cykel)

Direkt efter uppgång hänger det ned gröna slangar med sötvatten som vi får skölja av oss med. Ljuvligt att bli av med saltet. Sen ska jag hämta upp min cykelpåse men funktionärerna håller redan upp den åt mig. Tackar och fortsätter in i ombytestältet och tar av baddräkten. Dricker vatten och börjar smörja kroppen på skavsårs-utsatta områden. En funktionär hjälper mig att tejpa området där blixtlåset brukar ge elaka skav på halsen och magen. Hon hjälper mig även att ta på min sport-BH som såklart korvar sig på den blöta ryggen. Drar på min snygga svenska race-dräkt som jag köpte till VM i vintertriathlon, de supertighta calfes’en som egentligen är ett par sönderklippta kompressionsstrumpor. De är också svåra att trä på den våta huden. Tar på cykelskor och smörjer mig med extra solskydd. Växlingen tar en evighet men det känns värt att inte slarva med sånt som kan bli kostsamt efter många timmars tävlande.

Slänger simgrejerna i påsen och släpper den på golvet enligt funktionärernas instruktioner. Fortsätter springa genom hela växlingsområdet fram till min cykel och leder den till utgången.

Cykling

Även om cykling inte är min favoritgren så är det alltid roligt att börja trampa. Kroppen känns pigg och publiken jublar. Jag kan inte beskriva det som något annat än roligt. Jag vet att de 18 mil som väntar kommer bli brutala med cirka 1780 höjdmeter rolling hills.

Det går uppåt, vänster och runt. Tillbaka in i centrum och så en halvmil söderut. Cyklar förbi i utförsbackarna och blir omcyklad uppför. Helt enligt plan. Tillbaka in i centrum en sväng innan det bär av norrut på motorvägen - i triathlonkretsar känd som Queen K (Queen Ka'ahumanu Highway). En dryg mil har passerat i ett nafs och jag intalar mig att det bara är 16-nånting kvar. Sådär tänker jag hela tiden. Inte att det är ungefär 17 mil kvar, utan att nu är det 16-nånting. Om nånting i själva verket är 9 km eller mindre spelar ingen roll. Det viktiga är att bygga en mental känsla av att det går snabbt framåt och att det inte är så himla mycket kvar.

Strategin är att försöka att hålla igen och cykla smart. Trycka på utför för att få så många gratismetrar som möjligt och hålla hög kadens och lätta växlar i uppförsbackarna. Inte stressa upp mig för att folk cyklar förbi. Till skillnad mot Kalmar för knappt två månader sen behöver jag inte tänka på placeringar idag. Med ett tidigt startnummer så vet jag att många starka kvinnor kommer att cykla förbi. I Kalmar gick jag på för hårt under första halvan av cykeln och fick betala dyrt för det under resten av dagen. Ett misstag jag inte tänker göra om.

Fast tänker också att jag klarade av det här för mindre än två månader sen?! Då borde jag väl kunna klara av det idag också? Kalmar är i och för sig mycket plattare och inte närmelsevis lika hett. Den här banan påminner mycket mer om Ironman Haugesund som jag körde 2018 och som gick under epitetet cold Kona. Det stämmer ganska bra. Banprofilerna är väldigt snarlika även om temperaturerna skiljer en del…

Det finns i princip ingen skugga längs den karga banan. Svarta lavastenar och gulbrunt gräs. Efter tre mil på motorvägen kan man se nästan bort till vändpunkten i Hawi fast det är sex mil kvar. Det ser omöjligt långt ut. Motvinden är heller inget man skämtar bort.

De första sex milen rullar på finfint. Tänker att alla ”lätta” mil är bra mil. Funderar på när jag ska möta proffsen. Hur går det för Lisa?

I en lång utförsbacke ligger vi ihopkrupna i ca 50-55 km/h. Precis när jag går ut i omkörningsfilen är det som om en vattenspridare startar bakom tjejen jag nyss låg bakom. Hon tyckte visst att det här var en bra plats att uträtta sina behov och jag är glad att jag inte låg kvar bakom henne. Tjejen som ligger framför mig i omkörningsfilen får istället den briljanta idéen att dricka. Fullkomligt livsfarligt i den här hastigheten och mycket riktigt så tappar hon sin flaska. Den studsar i marken precis framför mitt framhjul men rullar vidare så jag slipper köra på den och jag hinner inte uppfatta om den fäller någon av de som ligger bakom oss. Jösses Amalia.

Efter ca 78 kilometer, i början på den långa klättringen mot Hawi, möter jag eliten. Lucy först. Klockar henne. Taylor Knibb ligger tvåa ca 1:45 efter och sen kommer en grupp om 3 cyklister med bla Lisa Nordén ytterligare några minuter efter. Det är trevligt att tänka på något annat än det jag själv håller på med. En tjej som cyklar förbi mig frågar vem som låg tvåa och jag kan glatt uppdatera henne på läget. Vet inte hur Sveriges andra pro-dam - Sara Svensk - är klädd eller när jag möter henne för nu möter jag dem alla på löpande band.

Det går tungt för mig upp mot Hawi. Glad att jag cyklat just den här backen i tisdags så att jag vet hur lång den är.

Energistationerna kommer ungefär varannan mil och är som oaser i öknen. De som langar vätska är mina hjältar. Tack för att ni står där i denna värme för alla oss som tävlar. Tar vatten i alla stationer och häller över huvudet och ibland energidryck. Käkar lite godis, dricker gels och tar salttabletter. Egentligen inte sugen på annat än vatten men tvingar mig att äta. Får inte gå tom på energi.

Efter mycket stånk och stön så kommer jag äntligen fram till vändningen vid Hawi. drygt 10 mil körda och nu väntar istället en lång utförskörning. Passerar Special need-stationen. Där ligger påsar som du fått lämna in innan loppet, om det finns något du behöver under loppet. Det finns en special needs-station på cyklingen och en på löpningen. Jag har ingen påse här men ser att påsen har fastnat i bakhjulet på tjejen framför. Hojtar till henne och hon tackar så mycket när hon passerar mig en stund senare.

Åh vad jag älskar utför. Kommer kastvindar från sidan lite då och då men jag trycker på ändå. Behöver alla gratismetrar jag kan få.

Snart vänder vinden och det blir motvind igen. Har det riktigt tungt kring backarna vid mil 12-15. Tänker på vad den trefaldiga vinnaren, Miranda Carfrae, sa under välkomstbanketten i torsdags. We don’t do this because it’s easy. We do this because it is hard. We’re here because it is hard.

Kom igen nu amo.

En svensk tjej, Jessica, cyklar förbi och hejar på svenska när hon ser min svenska dräkt. Vi byter några ord och det ger mig en nytändning så att jag lyckas öka lite de sista tre milen tillbaka till Kona. Allmänkänslan är ganska god även om jag länge haft känningar i höger knä och vänster fot. Värmen är obarmhärtig och i tempoställning strålar den svarta asfalten hårt mot ansiktet.

Börjar passera elitdamerna som är ute och springer längs Queen K i slutet av deras maraton. Konstaterar att Lisa fallit tillbaka några placeringar men ser inte ledaren… Kan det vara Lucy som leder än?

Lättnaden är alltid enorm när jag passerat 17 mil. Axlarna sjunker i takt med att kilometrarna rullar på. Nu ska det mycket till för att jag inte ska komma i mål. Rädslan för cykelhaveri är alltid ett av de största orosmomenten inför start. Längs banan har jag sett ett antal tjejer med uppgivna miner som försökt laga en punka eller fixa med växlarna.

T2 (växling cykel - löpning)

Med ett stort leende hoppar jag av cykeln innan stopplinjen och springer tillbaka med den till sin plats. Hänger hjälmen på styret och hör speakern ropa ut Lucy Charles-Barclay som vinnare. Efter fyra (!) andraplatser är det nog ingen (förutom möjligen Anne Haug som kommer tvåa) som kan tycka att det är fel vinnare. Lucy har lett loppet från start till mål och dessutom slagit simrekord, cykelrekord och banrekord! (8:24:31!!!) Anne slår å sin sida löprekordet efter att ha snittat 3:57 min/kilometer i 42 gassande kilometer. Galet starka och snabba brudar.

Själv har jag hela mitt maraton kvar. Rundar växlingsområdet för sista gången. Får min påse med löpargrejer och fortsätter in i tältet. Sätter mig på en ledig stol och någon lägger en iskall handduk om mina axlar. Aaaah! Tänker på det Sofie skrev om just det HÄR ögonblicket ifjol.

Ber om en handduk att lägga på huvudet och får det. Av med glasögonen och cykelskorna. Tar på min, vid det här laget, rinnande vaselin på fötterna innan jag sätter på strumpor och skor. Ett gäng gels i dräkten och på med nummerlapp. Känner mig kissnödig efter all vätska och tar ett besök på en bajamaja. Gör inte som jag gjorde i Kalmar utan tar av mig dräkten ordentligt. Tappar handduken som hängde över axlarna men beslutar mig för att ha kvar den jag fått på huvudet under löpningen, även om det är extremt osnyggt. På med kepsen utanpå i sann ökenvandrar-stil. Dags att tassa iväg på 42.2 kilometer löpning.

Löpning

Det är jättevarmt, fuktigt och inga moln. Solen bränner obarmhärtigt och jag hade svettats rejält bara av att sitta still den här dagen. Är inställd på att löpningen kommer att bli ett utdraget krig. Sprang en timme i tisdags vid samma tidpunkt och höll på att duka under i värmen. Så döm om min förvåning när de första stegen känns oväntat lätta. Publiken hejar och jag kan inte låta bli att le. Kristoffer hejar och ropar att det ser bra ut. Det känns... bra? Haha! Det känns bra! Underbart. Bara att njuta så länge det varar.

Efter några svängar i centrum går banan söderut på Ali’i drive i en halvmil och sen tillbaka till centrum igen. Hela sträckan är full av folk som är ute och dansar och hejar. Njuter verkligen av stödet.

Kommer jag hinna första milen innan det blir mörkt?

Längtar verkligen efter att solen ska går ner men vill samtidigt hinna så långt som möjligt innan det blir mörkt. Hawaii är en av jordens mest avlägsna platser och därmed skonad från mycket ljusföroreningar. Här finns stora observatorium och därför är gatlysen bannlysta. Med andra ord, när det blir mörkt blir det verkligen becksvart.

Bestämmer mig direkt för att gå genom alla depåerna. Det är ungefär två kilometer mellan dem och det är mycket lättare att tänka att jag bara behöver hålla mig springande tills nästa depå istället för att jag ska springa 42.2 kilometer.

Dricker vatten, energidryck, mer vatten och häller vatten i ansiktet. Fyller kepsen med is och handduken gör att isen smälter i lagom takt. Det är en lyx att ha med sig is i kepsen så att jag kan plocka en bit och kyla ansiktet eller stoppa i munnen när jag vill. Mm. Stoppar också is i sport-BHn och längs ryggen. Tar en gel var 30-40 minut. Viktigt att inte få slut på energi.

Vändpunkten kommer snabbare än jag förväntat mig. Härligt! Studsar tillbaka in till Kona. En mil redan? Härligt! Solen har en bra bit kvar innan den går ned. Kanske jag hinner två mil innan det blir mörkt?

Ser Kristoffer igen och blir glad. Nästa gång vi ses är det målgång. Det här släpper jag inte.

Efter en redig uppförsbacke viker vi åter norrut på Queen K Highway. Nu ska vi springa en halv evighet längs motorvägen. Ut till flygplatsen och tillbaka. Det syns ingen ände på lavafälten. Hela tiden möter jag tjejer som cyklar in mot växlingen och försöker peppa så mycket jag kan och orkar.

Vid 18 kilometer får jag plötsligt ett tryck över bröstet och slutar tvärt att springa och börjar gå. Hmm… kan det vara isen? Tar bort isbitarna i BHn och går en bit till. Att gå funkar. Trycket försvinner. Efter en stund testar jag att springa försiktigt igen och det går bra. Pjuh.

Två mil och solen har fortfarande inte gått ner! Hinner jag 3 mil innan det blivit mörkt??

En tjej framför mig stannar tvärt och står helt stilla. Jag frågar om hon är okej och hon svarar glatt, Ja! Jag är okej! Jag står bara och kissar! Jag skrattar och springer vidare.

När jag sprungit en halvmara så möter jag fortfarande tjejer som är ute och cyklar. Hejar ivrigt på de flesta. Få saker ger så mycket energi som att peppa andra medtävlare.

Dags att vika av från motorvägen och springa västerut i riktning ner mot havet och vändpunkten. Solen håller på att gå ned rakt framför mig och det är otroligt vackert.

Alldeles innan vändpunkten står det ett Red Bull-tält där de pumpar ut sjukt hög musik. Måste hålla för öronen när jag passerar och funderar om tjejerna som står där och dansar har någon form av öronproppar. Förmodligen inte.

Två meter innan vändpunkten lägger tjejen framför mig världens pizza på marken. Hinner inte ens fråga om hon är okej innan jag passerat men hör hur nästa person frågar hur hon mår. Stackare.

Bara hemvägen kvar nu.

Passerar Red Bull igen och strax efteråt kommer våra Special need-påsar för löpningen. Funktionärerna ropar mitt nummer och jag får påse 172. I den ligger två extra gel som jag stoppar ned i ryggfickorna. Tuffar vidare… Kan jag rent av hinna 3 mil innan det blir mörkt?

När jag sprungit knappt 28 kilometer försvinner det sista av solen ned bakom horisonten. Efter ytterligare 4 kilometer har det blivit mörkt och jag är tillbaka uppe på Queen K söderut. Trodde aldrig att jag skulle hinna så här långt innan det blev mörkt. Bara en ynka mil kvar. Lämnar min huvudduk i en depå och vänder kepsen bak- och fram. Nu vill jag se så mycket som möjligt. Tittar på klockan och räknar ut att jag har goda chanser att klara loppet under 13h om jag trycker på lite.

Fast näe. Inte den här gången. Det är visserligen ett VM - jag vet, men jag har inga placeringsmål med dagen. Inga tidsmål. Jag är här för att uppleva. För att känna. För första gången har jag lovat mig själv att njuta. Att stanna upp och ta in. Att få vara en del av det här mäktiga, på den plats där allt började. Där sporten jag älskar uppstod. Det spelar ingen roll om jag kommer på 17e, 223e eller 1987e plats. Jag ville så gärna komma hit och har velat det i så många år och tänk, nu är jag här. Just nu. Klockan och resultatlistan får visa vad de vill. Jag vill bara känna och ta in.

Okej, det är inte 100% sant. Jag har faktiskt lovat en sak. Att inte komma sist. Det var 11-åringen som fick mig att lova det. Fast i det här loppet (och på alla andra IM kan det faktiskt vara en riktig häftig sak att komma sist, då det är fullt med galen publik och i Kalmar var det MC-kortege för hjälten som kom sist). Vi kallar det för Heroes hour.

8-åringen ville å sin sida att jag skulle leda loppet vid något tillfälle 😂… det kunde jag bestämt lova att jag INTE skulle göra.

Hela veckan har det varit mulet på kvällarna. Dagen innan loppet regnade det. Men ikväll är det molnfritt och stjärnklart. Det är sagolikt vackert och jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Mörkret är varmt och inte ett dugg skrämmande. Evigheten är där, alldeles ovanför oss.

Någon har sagt till mig att de brukar dela ut ljusstavar och jag hinner inte mer än tänka tanken så står det en funktionär där och delar ut ljusstavar. Det känns bra att hålla i något som lyser i trafiken närmare Kona. Trafikljusen ser ut att fortsätta hur långt som helst men jag gnetar på i mitt tempo.

Efter 39 kilometer känner jag att det vore bra att gå på toa. Hade det varit något annat lopp hade jag ignorerat det och gått på toa efter målgång. Men den här gången handlar det om njutning. Och jag njuter betydligt mer efter mitt toastopp.

En kille hojtar att nu springer vi upp för den allra sista uppförsbacken. Jag ropar tillbaka att det har du sagt förut. Det har jag inte alls, svarar han och vi skrattar.

Viker av ner mot centrum och passerar Kristoffer som hejar att jag snart är i mål. Love that smile hör jag fler gånger än jag kan räkna. Publiken är så varm och generös i sitt hejande. De blir fler och fler ju närmare mål jag kommer. Och det är verkligen ingen publik som står tyst och i bästa fall applåderar när jag passerar. Nej, de är högljudda och känns genuint glada för oss som passerar.

De flesta börjar springa när upploppet närmar sig. Jag gör tvärtom. Springer fram till röda mattan och upploppet börjar. Sen går jag. Det har jag aldrig gjort förut. Har alltid spurtat in i mål. Men inte den här gången.

Det är svårt att sätta ord på. Jag är så stolt över mig själv. Jag gjorde det. Bemästrade monstret Ironman Hawaii. Klarade av distansen för femte gången. Framför allt är jag så himla glad över att löpningen gick så mycket bättre än jag förväntat mig. Att jag fick avsluta dagen med 42 kilometer glädje istället för 42 kilometer kamp. Inte ont någonstans utan glad och… relativt fräsch!

Försöker absorbera stunden. Eufori. Ta in allt. Gör high-fives och tackar publiken längs röda mattan fram mot målportalen och låter dem heja på mig.

Och som de hejar! Wow! Så mycket kärlek ❤️

This is it.

Det här är mitt tack och hej till IM-cirkusen. Och vilket fantastiskt avslut! Det hade inte kunnat bli bättre än så här. Det här går inte att toppa. Jag är så otroligt stolt och glad. Jag har spöat skiten ur bowser och räddat prinsen/prinsessan. Nu rullar eftertexterna.

Armarna i skyn och så går jag i mål.

Tackar tyst kroppen, huvudet och hjärtat i den ordningen.

🌺 Mahalo - Tack ❤️

2021 - Ännu ett maxat år

Var det inte nyss jag summerade 2020 ? Det känns så, och ändå är det dags att summera 2021… Är det inte märkligt hur fort ett år kan gå men ändå innehålla så mycket?

För när jag gör min tillbakablick så ser jag ju hur rikt det är. På både stora och små ögonblick. Årstider, vardag och resor. Äventyr i det stora och det lilla. Jag har delat in återblicken i:

• Året i stort

• Rörelse

• Karriär

Året i stort

Vinter hem-hemma

Förra nyåret firades in i Härjedalen med familjen i det lilla, vänner på zoom och pusslande som sträckte sig från 2020 och in i 2021.

Det var redan mycket snö och det kom mera!
Pappa skottade upp snö mot fjöset så vi fick en förlängd pulkabacke från taknocken. Det minns jag att vi hade någon vinter på 80-talet så det var otroligt skoj att även mina pojkar fått uppleva det.

Övriga familjen åkte i morfars tinger…

Det är jätteroligt att åka tinger! 😂

… medan jag höll jag mig på jorden och firade min 37e födelsedag med lite snödusch!

Det var en sällsamt vacker (och ihärdigt kall) inledning på året.

Vinter hem-hemma

Nära 30 minusgrader på Frösön, vackert så det gjorde ont för ögonen varje gång en gick ut. Ont gjorde det även i fingrarna eftersom jag behövde fota av alltsammans…

Sen kom det ännu mer snö. Massor av snö på bara en natt. Ingenting tog sig fram i väntan på snöröjning. Förutom skidor. Den här dagen hoppas jag att barnen aldrig kommer glömma ❤️

Jag tog fulskidorna till tandläkaren på andra sidan stan. Fint före och bättre alterntiv än cykel just då. Passade på att ta ett kallbad påvägen hem sen. Dopp-in?

Efter många års uppehåll bestämde jag mig för att lufta snowboarden igen. Roligt javisst, men också uppenbart att vi kommit till vägs ände. Hädanefter får den rastas av någon annan istället för att samla damm hos mig. Håller mig till lagg i fortsättningen.

Älskar att den här arenan finns 10-15 minuters promenad hemifrån!

Familjehäng i Bräcke med barnens kusiner på sportlovet.

Blankis + Starka vindar = ?

= Sparksegling

Kristoffer tog ned en platta i halltaket och hittade guld (vacker spont). Därmed gick startskottet för hallrenoveringen som pågått i maklig takt under året… Det tar sin lilla tid men å andra sidan har vi inte bråttom. Det går framåt och det blir snyggt - för oss är det huvudsaken.

Vem har förresten tid att enbart renovera när det finns så mycket annat som måste göras?
Till exempel inviga sina nya turpjäxor på lunchturer ute på sjön…

Sen finns det ju episka fjällturer som måste skidas också?

Någon gång under våren kom det en leverans som vi är testfamilj för. Det krävdes en del förberedande markarbete och hjälp av starka grannar innan den kom på plats ❤️ men sen har vi kunnat njuta ute.

Lite mer utförsåkning hanns med innan vi la laggen på hyllan.

Som en kaskelot ligger hon där i bakgrunden 🤍

6-årskalas med klassikern - sätta knorr på grisen. Succé såklart!

Tog med mig barnen och åkte till Härjedalen kring mors dag. En ljuvlig tid på året med hela sommaren framför en 🌱

Min kära vän Ziggy såg att jag var i krokarna och kom och hälsade på från Särna. 9 mil bort. Enkel resa. Det är fint på riktigt det!

Lilleman slutade på förskolan 💛

Storebror slutade tvåan 💚

Vi tog tidig semester iår, sen jobbade vi lite till och sen var vi långlediga. Ett genidrag om möjligheten finns.

Roadtrip

Vi drog på roadtrip veckan innan midsommar. Fick ett tips från en granne som gjort en liknande resa för ett par år sen. Att resa då huvudsäsongen precis dragit igång, men innan den stora flocken gått på semester efter midsommar. Genialiskt!

Huvudmålet för vår tripp var Astrid Lindgrens värld men det blev många efterlängtade stopp längs vägen ❤️

För övrigt var Astrid Lindgrens värld helt otroligt bra! Vackert väder, väldigt duktiga skådisar, sanslöst vackra och genomtänkta miljöer, bra mat och i princip inga köer. Rekommenderas varmt.

Stenen utanför geocentrum i Uppsala är väldigt fascinerande för både stora och små

Lunch i det fria 💚

Astrid Lindgrens värld!

Hemma hon Nils Karlsson Pyssling

Stopp längs vägen hem hos vänner vi inte sett på länge

Min urstarka vän ❤️

Perfekt med tält! Då kan man våldgästa lite varstans utan att det gör så mycket :)

Andra finfina vänner vi inte sett på evigheter ❤️

Den natten vi sov inomhus passerade världens åskoväder! Snacka om tur!

Stopp hos vänner i Orsa Grönklitt längs vägen norrut!

Sista stopp hos mormor och morfar

Vi har äntligen fått till ett fint matlag. Varannan vecka käkar vi middag ihop och ibland gör vi annat också. Som att gå ut på äventyr. Den här turen gick till Frösögrottan.
Inget jag kan rekommendera för människor med klaustrofobi.

Ett annat tillfälle hängde vi i Bräcke och plockade bär och åkte båt!

Midsommar firades ihop med Gustlings!

Apropå renoveringar så är det ju inte bara insidan en behöver ägna sig åt. Två utomhusdelar som fått sig lite kärlek iår är gaveln på förrådet och hustaket hemma hos mor och far.

Vi lånade ut barnen till mormor och morfar en vecka. Förutom renovering, jobb, fjällöpning mm firade vi 10-årig bröllopsdag med paddling på sjön Näkten. Lyckades pricka in en av sommarens finaste dagar.
Här finns en lista med tidigare firanden och saker jag lärt mig längs vägen.

Testade sova i trädtält. Rolig erfarenhet men tyvärr tycker jag att det ser coolare ut än vad det är bekvämt.

Sommarminnen från Frösön

Löptur på Bynäset

Sprada med ❤️ (springa + bad)

Alla dagar är bra baddagar om du frågar mig

Något som inte hanns med så mycket var... trädgården... eehh

Nummer 1

Backgammon och pizza vid vattnet. Jo jag tackar.

En ös(regn)igt bra konsert med Loreen i Badhusparken

När du får oväntat besök

Den här killen slog till med ett längdhopp på 2.5 meter!

Sommar och sol i Västbyviken

En blåsig dag med stora vågor

Nummer två

Tre generationer Darj

Sommarminnen från Härjedalen

En tidig morgon på väg till ett morgonsim

När man bjuder på sig själv. Håll till godo 🦄

Sommarminnen från Bräcke

Att Alfons fyllt 8 firades på Teknikland. Riktigt kul ställe!

Det kändes som om sommaren aldrig skulle ta slut men i ett obevakat ögonblick gjorde den visst det.

Då är det skönt att veta att man har den årliga ES-träffen att se fram emot!
Iår tillbringades den i en vacker stuga mellan Dalarna och Härjedalen.

Plötsligt hade vi två skolbarn, en som fyllde 9, jag började ett nytt jobb och hösten mer eller mindre flög förbi.

Minecraft-tårta till 9-åringen

Bond på bio! Tycker Craig har varit den bästa av dem alla.

Lek på Boda Borg för stora och små

Digital chokladprovning! Yummy!

Pumpfestival på trappen

Havskänsla på ön

En höst präglad av jobbresor. Här Södra Berget i Sundsvall.

Utklädda barn

Jump Yard i Åre var en födelsedagspresent som föll väl ut.

För att sakta ned tiden en aning tog jag ledigt på novemberlovet och så åkte vi söderut. Det blev både hälsa på i Uppsala, Naturhistoriska museet, bo på hotell och Tekniska museet.

Cosmonova

Fars dag tårta

Tidig skidpremiär för säsongen

Åka på jobbresa till Laholm en vecka 💔

Tårtor till den efterlängtade mamman när hon kom hem igen ❤️❤️

Kallbad när jag kom hem igen

Hyllning av VM-hjältar och musik av Linnea Henriksson på Stortorget

Skridskopremiär

En matta som mamma vävt till mig. Älskar den!

Jamtli - Julmarknad

En kväll i Åre

Julmarknad i Frösödalsparken

Den lille gick och köpte en ros till oss på julmarknaden ♥️

Fira in jullovet på Kondis

Soluppgång

Stad i ljus

Julafton i Sundsätt

Rörelse

Jag hade som plan att köra runstreak i februari, maj, augusti och november iår. Av olika skäl blev det inte så. Men i februari och maj gick det finfint och det är jag väldigt tacksam över. Sen betyder ju inte en utebliven runstreak att jag suttit stilla övriga året...

Ultrabadsinteravaller

Den 20e mars körde jag tex Ultrabadsintervaller med Lotta och Virgilijus 💙
Springa 5 km och ta ett kallbad var tredje timme under ett dygn. Här kan du läsa mer om hur det gick.

Träningskompisar i vått och torrt

Det har blivit en del skidor, löpning och annat skoj med den här pinglan! Till exempel har jag fått höstens bästa löppass på måndagkvällarna när barnen haft simidrott samtidigt. Vi kan kalla det win-win-win.

Här en magiskt bra om än lite försenad födelsedagspresent till Maria.
Hela Sveriges Friluftsdag den 29 april! 🥳

Lite skidor innan jobbet? JA TACK!

Rolig, härlig, jobbig och fantastisk dag längs en stor del av Fjällmarans bansträckning!

Lidingöloppet i september gick inte som vi hoppades resultatmässigt men rackarns vilken bra helg det var ändå!

orientering

Körde alla etapper i Frösö femdagars med blandade resultat.
Men roligt är det med orientering!

Andersön Runt

Jag är så glad att Hej främling tog över arrangeradet av Andersön Runt så att konceptet får leva vidare. Det här har blivit mitt årliga testlopp. Klarar jag av att komma in under timmen iår också?

Ja, på något sätt lyckades jag kämpa mig de 11.2 kilometrarna i den rotiga terrängen på 59:17. Tjoho!

Ladängen - Everest

I maj började jag bestigningen av Mount Everest på hemmaplan tillsammans med Korpen Storsjön. Här med Maria och Daniel när Marcus Noterius sände live från backen i TV4s nyhetsmorgon.

Kämpat på med det under sommaren…

Man hade till och med oktober på sig att avverka de 114 vändorna och minsann. I oktober kom jag upp på toppen. Firade med ett kallbad strax efteråt. Såklart.

Offerdalsmilen

Det var länge sen jag sprang en mil på tid och tiden var väl kanske långsammare än jag hoppats på. Men av andra orsaker var jag enormt stolt att jag ens tog mig i mål den här dagen…

Simning

Jag var verkligen på gång när det gällde simningen förra hösten. När de sen stängde ned alla badhus och simhallar så tja… det har varit svårt att hitta tillbaka till vattnet. Samtidigt vet jag ju hur bra det är och hur gott det gör mig. Det blir omtag 2022 på den 💦

Dessutom har ju utomhus alltid öppet ;)

Fjällöpning 🤍

Det har blivit mer fjällöpning än någonsin tidigare för mig.
En riktig fjällstreak tre helger i rad.
Först Vallbo och kring Ottfjället med Lotta och vänner, sen med Maria kring Välliste och sen en riktig drömtur med Elin då vi färdades stan - toppen av Helags och retur en solig sommardag. Mer än 10 mil inspirerande löpning på två veckors tid.
Trots detta behövde jag sälja min startplats i årets fjällmara, men det blir nog revansch på den i framtiden… 🥳

Med Elin sprang jag Kläppen (Ljungdalen) - Toppen av Helags tur och retur under en dag!

Triathlon

Något annat triathlon än träningstävlingar vid Önsjön har det tyvärr inte blivit för min del. Men nu har jag skaffat en ny tävlingsdräkt så jag är redo för återkomst 2022! Ska bara träna lite först…

Karriär

Varför ser jag så glad ut?

Är det för att det karriärmässigt hänt massor under 2021 månne?

Jo. Så är det nog.

Först fick jag det väldigt roliga uppdraget som projektledare för Friluftslivets år åt Östersunds kommun. I och med det så fixade vi ett hemmakontor i klädkammaren. Älskar den här platsen.

Ett uppdrag som tagit mig ut på tur, gjort att jag fått träffa många intressanta, nyfikna och drivna människor, lärt mig massor och fått jobba för att få fler att komma ut i naturen. Drömuppdrag!

Delvis i den här rollen anordnade jag ett Öppet Hus Kallbad i Surfbukten. En dag då jag satt på bryggan i Surfbukten under givna klockslag för alla som var sugna på att komma och bada morgon, lunch, middag eller på kvällen.

Totalt kom det 70 personer under dagen och badade!
De allra flesta var nybörjare och dessutom personer som suttit ensamma hemma men som vågade sig iväg när de visste att någon fanns där och höll dem under uppsikt.

Det måste väl ändå vara något slags rekord med tanke på att det var den 31 mars!
70 pers i Storsjön liksom!!!

I mitten av februari fick jag beskedet att Sterners förlag vill ge ut min bok - Rik utan panik. Då blev jag så här glad.

Och firade med bubblor!
Att få ge ut en bok känns verkligen som en milstolpe i livet. En milstolpe som gett mersmak.

Petter gjorde ett fint reportage om mitt engagemang i Kallbadhuset som svällde och blev ett helt reportage om… mig typ. Och lite bok blev det också fast den inte ens kommit ut än.

Under sommaren tog jag på mig ytterligare ett projektledaruppdrag. Det handlade om att ta fram åtgärdsförslag för utvecklingen av Brunflo strandområde. En relativt outnyttjad pärla vid Storsjöns strand som har potential att bli en fantastisk mötesplats. Även det ett riktigt roligt uppdrag.

Dagen efter jag tackat ja till det projektet fick jag beskedet att jag fått tjänsten som gruppchef för Dammsäkerhet och Byggnadsteknik på Stakraft. En så spännande utmaning gick faktiskt inte att motstå, även om jag förstod att det skulle innebära en tung höst arbetsmässigt.

Den tjänsten tillträdde jag på heltid i slutet av september. Härligt att vara tillbaka i energibranschen, jobba med vattenkraft igen, ha kollegor och samtidigt bita i rejäla nya utmaningar. Det har varit mycket resande i höst och en brant inlärningskurva (läs korvstoppning).

Jag försöker bara att hela tiden att komma ihåg vars jag kommer ifrån. Att jag kan tusan så mycket mer nu än vad jag kunde för 3 månader sen, snarare än att få panik över allt jag borde/skulle vilja kunna (helst nyss). Att hela tiden göra mitt bästa men samtidigt vara snäll mot mig själv.

Att ge ut en bok kräver förresten också en del arbete. Efter utgivning ska den helst marknadsföras också. Rejält. Jag snackade i radion och signerade så pennan glödde kändes det som.

Saknar en själv de stora följarskarorna får en lita mer till djungeltrumman och på att de fina följare som faktiskt finns hjälper till och delar ordet! Miljoners tack alla som köpt boken, delat och tipsat andra om den ❤️

Jag önskar att jag hade kunnat ge ännu mer tid och engagemang på den här fronten, men inser samtidigt att energin och tiden inte räcker till allt. Jag får göra så gott jag mäktar med. Men lite har jag ändå hunnit med i höst. Ett par föreläsningar, uppslag i tidingen Privata affärer och så for jag till Stockholm för att vara gäst i podden Ekonomi på Riktigt. Väldigt skoj grej!

I oktober blev leverans från projekt nummer ett klar!

Den 29 december blev så även slutrapporten för Friluftlivets år klar! Så roligt uppdrag men jag skulle ljuga om jag inte sa att det var väldigt skönt att ha det inrapporterat och klart nu…

Dagen efter hade jag insjuknat i covid (nu är jag på benen igen) och ser därför fram emot att göra bästa möjliga av nyårsafton och födelsedagsfirande i karantän med min älskade familj!

Hoppas ni alla haft ett fint år och önskar er alla ett gott nytt 2022!

Med kärlek,
Ann-Mari

Sova ute

Stjärnhimlen tedde sig gigantisk. Lik, men ändå olik den jag studerat under mången vinternatt hemma i Härjedalen. 

Här, på världens största sandö - Fraser Island - finns inga ljusföroreningar på mils avstånd. Den här natten lystes hela södra hemisfären upp av stjärnor i olika lager. Från de som lyste allra klarast till de som knappt gick att uppfatta långt, långt borta. 

Egentligen var det tänkt att hela gruppen skulle ligga i en stor gemensam bungalow, men jag och en annan tjej släpade ut våra madrasser för att tillbringa natten utomhus. Personalen hade varnat för vilda dingos men vår längtan att sova utomhus var mycket starkare än rädslan för att eventuella vildhundar skulle våga sig nära. 

Den tunna sovsäcken höll mig tillräckligt varm när lägerelden brunnit ut. Det var oktober månad och tidig vår i Australien. Om bara någon månad skulle det knappast behövas någon sovsäck men den här natten var jag tacksam att jag hade den. Ändå sov jag lite oroligt och vaknade titt som tätt. Stirrade ut i rymden för att försöka orientera mig, men det var inte samma stjärnhimmel som hemma. Ingen karlavagn eller orions bälte. 

Plötsligt är det som om någon slagit av en strömbrytare. Alla stjärnor, utom de allra starkaste, släcks på en sekund. De försvinner lika snabbt som någon knäpper med fingrarna. Istället börjar ett svagt gryningsljus spridas över den mörkblå himlen med toner av ljusblått, grönt och gult. Sekunden efter vaknar hela skogen till liv när tystnaden bryts av en intensiv fågelsång. Det verkar som om de suttit och väntat på exakt detta ögonblick.

En bra stund senare kommer hela vårt camp till liv och vi blir ett gäng som går ner till stranden för att njuta av soluppgången. Sovsäcken är virad som en kofta och jag känner mig både varm och lycklig inombords. Jag vet att jag har fått vara med om något speciellt den här natten.

I väntan på soluppgången 2006.

Den som väntar på något gott.

Nu har det gått nästan 15 år sen den där natten på Fraser Island men det där ögonblicket när natt blir till dag kommer jag aldrig glömma.

Har du någonsin provat på att sova ute med bara stjärnhimlen ovanför? Det är en speciell sorts frihetskänsla som jag tycker att alla borde prova på. Att blicka rakt ut i universum och förundras över det oändliga och vår egen litenhet innan sömnen tar överhanden. 

Juli är en ypperlig månad att testa på att sova utomhus och det är även månadens tema i Friluftslivets år. Inte för juli bjuder på någon spektakulär stjärnhimmel (den syns knappt för att det är för ljust) utan för att nätterna brukar vara hyfsat milda. Steget att prova på att #sovaute blir mindre om det inte krävs så mycket grejer på grund av kyla. 

Vad menas med att sova utomhus?

De flesta tänker nog på att sova i tält med liggunderlag och sovsäck när de hör orden sova utomhus. Men det finns många andra sätt att tillbringa en natt utomhus.

På senare år har det blivit populärare att sova i en speciell hängmatta, en så kallad campinghängmatta/ campinghammock som du fäster mellan två träd. Fördelen med dessa är att det räcker med två trädstammar oavsett hur ojämn marken under är. 

När vi ändå pratar träd så går det också att sätta upp speciella trädtält. Ett sånt fäster du mellan tre trädstammar och belöningen blir att övernatta svävande ovanför marken. Oerhört läckert. Trädtält finns tex att hyra i Surfbukten nere i Badhusparken. 

Ett annat alternativ kan vara att leta upp ett glamping-ställe som erbjuder lite lyxigare varianter av camping.

Men enklast av allt är förmodligen att bara lägga ut en madrass på balkongen eller altanen och sova med ditt vanliga täcke och ha natthimlen som en läcker kuliss ovanför. Det behöver inte vara svårare än så att skapa en speciell händelse och ett äventyr i vardagen.

Viktigt att tänka på vid tältning

Att tälta går lika bra att i trädgården, en skogsdunge, på en camping eller ute på fjället. 

Enligt allemansrätten får du tälta något enstaka dygn ute i naturen. Men tänk på att om ni är många som tältar i stora grupper med många tält, behöver ni fråga markägaren om lov först. Risken för markskador och sanitära olägenheter är större då.  

I nationalparker och naturreservat gäller särskilda regler. I allmänhet är det inte tillåtet att tälta annat än på särskilt angivna platser. 

De flesta kommuner har bestämmelser om camping i de lokala ordningsföreskrifterna. Det kan handla om förbud att tälta i parker, idrottsområden eller liknande. 

Här kommer sex enkla tips till dig som vill #sovaute 

---

Kolla väderprognosen

Använd flera appar för att kolla vädret innan. Kommer det regna? Blåsa? Från vilket håll? Kanske går det att sätta upp ett tält i lä, sova under tak, i ett vindskydd eller vänta på ett bättre tillfälle? Det kan också vara otroligt mysigt att tälta när det regnar.

Den första natten kan vara lite si och så

Många sover sällan bra den första natten utomhus oavsett tidigare erfarenhet. Men det är okej. Så länge kroppen får vila är du redo för en ny dag. Försök att anpassa morgondagen efter att du eventuellt kommer att vara lite tröttare än vanligt bara. Den andra natten och framåt brukar alltid gå bättre. 

Tänk på ljus och ljud

En anledning till att många har svårt att somna utomhus är att det kan vara för ljust och att du hör ljud som du inte är van att höra. I ett tält blir öronen lätt extra uppmärksamma och fantasin skenar lätt iväg. Ett tips är att använda ögonbindel om du är ljuskänslig. Blir ljuden för jobbiga kan du använda ett par öronproppar.

Glöm inte heller bort att tänka på morgonljuset. Solen går upp i öster och ökar ganska snabbt temperaturen i ett tält. Heta sommarnätter kan det vara klokt att ställa tältet så att det står i skugga på morgonen för att undvika att vakna av värmeslag. Kalla nätter kan du tänka tvärtom och istället nyttja solens varma strålar.

Skydda dig från blodsugna insekter

Blodtörstiga myggor och knott kan förstöra vilken nattsömn som helst. Får du oväntat besök är det bra om du har ett tält med myggnät, kan sätta upp ett löst myggnät ovanför din hängmatta/madrass, skydda huvudet som sticker upp ur en sovsäck i det fria eller har tillgång till någon myggspray.

Tälta med barn kan vara en riktig höjdpunkt! 

Många barn tycker att det är fantastiskt spännande att sova utomhus. Men i början kan det vara nästan för spännande och svårt att komma till ro. Då är det bra om du provar nära hemmet de första gångerna så att det är lätt att gå in om liten ändrar sig.

Isolera dig från markkylan

Kallast blir vi av kylan som kommer underifrån. Så för att inte frysa är det bra med något isolerande under dig. Ett bra liggunderlag gör natten mera bekväm men dess främsta uppgift är att hålla dig varm genom att isolera från kyla underifrån. Det gäller oavsett om du hänger i luften eller ligger på marken. 

Bonustips!
Det är lätt att bli kissnödig på natten och ligga vaken på grund av det. Då ska du veta att det är alltid värt att gå upp. Oavsett hur kallt det är eller hur trött du är. Du får alltid bättre sömnkvalitet efteråt.

Har du fler tips eller sovaute-historier så kommentera gärna!
Med det sagt är det bara att gå ut och njuta av den svenska sommarnatten 🌻

Ann-Mari 🌱

Om träningslust och träningsmåste

Vilken är din relation till träning?

Alla har vi olika relationer till träning.

Jag är en sån som gillar att träna. Mest för att jag gillar hur träning får mig att må efteråt. Det betyder inte att det alltid är lätt eller roligt att sticka ut och träna. Långt ifrån alla pass är glass och ballong 🍦🎈

Fast jag har tränat på eget initiativ i snart 30 år så får jag fortfarande jobba med mig själv
v a r j e vecka. Det går såklart lättare ibland och tyngre ibland - jag är bara människa, men tro inte att de som tränar mycket har allt gratis eller alltid njuter av det.

För mig är träning som ett ickeval. Det måste göras. Ibland är det tråkigt eller rent av smärtsamt men efteråt känns det för det mesta bra. Fast oavsett känsla är det bara att fortsätta. Pass efter pass. Vecka efter vecka. År efter år. Fuskar jag så blir jag snabbt en mindre trevlig människa. Nedstämd och lättirriterad.

Runstreak och nycklarna

För att utmana mig och experimentera med träningen så bestämde jag mig för att köra en runstreak var tredje månad iår. Allstå februari, maj, augusti och november.

Februari gick finfint (trots förkylning), sen fick jag en liten dipp i mars men mot slutet av april var jag oväntat sugen på att köra igen. På riktigt. Längtade efter att få dra igång igen. Och längtan är en himla bra känsla ❤️

Nu har det redan gått 20 dagar av årets andra runstreak (jo jag råkade tjuvstarta på Valborg) och det har blivit en skön mix av pass. Allt från korta (2,5 km) till långa pass. Branta eller platt som en pannkaka-pass. Asfalt, grus eller Frösöfemdagars orientering i skogen. Ibland snabbt och ibland väldigt väldigt långsamt. Och däri finns minst en av nycklarna till varför jag just nu längtar efter att springa varje dag. Variation. Jag gillar att springa om mina rundor men skulle det alltid vara samma så skulle lusten försvinna som ett brev på posten. Särskilt om det ska springas varje dag.

Styrketräning

En annan nyckel som kommer via stor variation är reducerad skaderisk. Variation + regelbunden styrketräning gör att kropppen håller ihop. Jag har en historia av onda hälar sen 2013 och dessförinnan knän som strulat runt 20-årsåldern… Det dagliga sittandet gör väl sitt till också.

Tacksamt nog har jag en underbar kropp som protesterar så fort jag slarvar med styrketräning. Står valet mellan att ha ont och att träna styrka så är det en no-brainer (icke-val) i min värld. Tänk att något så enkelt som regelbunden styrketräning (och träskor inomhus) kan hålla allt i schack 🙏

Synd bara att styrketräning är bland det tråkigaste jag vet. Tyvärr.
Samtidigt är det ju upp till mig själv att ändra den bilden. Mitt mål är att köra tre gånger i veckan men oftast blir det bara två. Då brukar jag tänka att två är bättre än noll.

Konceptet jag kör för det mesta ser ut ungefär så här:

Del 1

15 Squats
15 armhävningar
5*3 sit-ups (där jag klappar den första på utsidan fötterna, den andra på tårna med raka armar och raka… (nåja) ben och den tredje tar jag i golvet mellan benen)

Repetera del 1 en gång till

Del 2

15 kettlebellsvingar
60 tåhävningar (snabbt upp sen långsamt ned) med kettlebell i händerna
20 Utfallssteg bakåt med kettlebell i händerna och en bålrotation varje gång

Repetera del 2 en gång till

Del 3

Plankan 1 minut
15 Rygglyft
15 dips

Repetera del 3 en gång till

Ja. Det är drygt. Men inte för drygt.
Går relativt snabbt att göra.
Och det är enkelt. Funkar överallt och du behöver typ inget särskilt. Är det någon av övningarna som inte funkar så är det ju lätt att byta ut den.

Nu är jag nyfiken.

Brukar du träna? Om ja, vad?
Om nej, vad skulle du vilja träna?

Läsa mera?

Om att sätta nya mål och mina mål för året

Tips för att bygga träningsrutiner

5 tips till dig som ska köra ultraintervaller

1. Sällskap!

Nästan allt blir roligare och lättare i sällskap. Att veta att du inte är ensam gör större skillnad än du tror. Om någon möter eller väntar på dig mitt i natten får du extra stor motivation att ta dig iväg fast sängen lockar. Dessutom är delad upplevelse glädje i kvadrat.

Orkar dina vänner/familj inte springa alla intervaller med dig? Säg att det går utmärkt att hänga på bara en vända eller ett par vändor. Bara ett litet heja längs vägen lyfter en otroligt mycket och är så värdefullt för den som nöter på! Kanske kan du göra upp ett schema så du alltid får sällskap.

2. Musik!

Musik gör i princip allt lättare. Skratta, dansa och sjung med. Välj exempelvis gamla klassiker (gärna låtar som du älskade förr men som kanske inte åldrats så väl) varvat med en egen theme song. Det är lite extra vikt att släpa på en bärbar högtalare men SÅ VÄRT!

3. Preppa
(den förberedde överlever)

Tänk igenom alla moment i förväg. Vad behöver du? Kolla väderprognos (glöm inte vinden!). Plocka fram kläder, ombyten och skor. Kanske behövs mer än ett par för att kunna variera? Det är onödigt att ödsla värdefull vilotid på att leta saker.

Tänk också igenom hur vilan blir mest effektiv.

Så här såg vilan ut för mig på ultrabadsintervallerna:
Av med löparkläder och häng upp på element.
På med torrt ombyte.
Häng upp blöta badkläder och handduk.
Fyll på med näring och stretcha. Jag gjorde båda typ samtidigt. Tyckte det var viktigt att stretcha för att inte bli stel mellan vändorna och näringen ville jag helst äta så snabbt som möjligt för att hinna tillgodogöra mig den i så god tid som möjligt inför nästa varv.

4. Näring

Skissa en näringsplan. Det låter mer avancerat än vad det behöver vara. Visst kan du räkna på energiåtgång osv om du vill, men det räcker långt att förbereda något du tycker om som står redo efter varje varv. Jag hade förberett med snacks, smoothie, mackor och en matlåda.

Min plan i lördags såg ut så här:

00:00 - Smoothie och liten macka

03:00 - Smoothie och liten macka

06:00 - Första frukost: Äggröra och sista smoothien

09:00 - Andra frukost: Yoghurt och frukt

12:00 - Lunch: matlåda

15:00 - Mellanmål: fika

18:00 - Pizza

21:00 - Mer pizza och vad jag ville typ 😋

Tyckte planen funkade mycket bra. Särskilt nöjd med att det bara var att hälla upp färdig smoothie och ta en förberedd macka ur kylen på natten. Det är extra viktigt att vara noga med näringen redan från början av en lång utmaning. Ofta blir det svårare att äta ju längre dagen går så om du slarvar redan från början kan det bli riktigt jobbigt sen.

5. Mental träning

Att springa ultraintervaller hjälper kroppen att vänja sig med långvarigt arbete. Att nöta. Men det handlar kanske ännu mer om att vänja knoppen vid långvarigt arbete. Att orka mentalt. Att fortsätta tjura på fast det är betydligt mer lockande att stanna. Att träna sig på att hitta motivationen för att fortsätta.

Mitt bästa sätt att hantera långa och stora utmaningar är att bryta upp dem i delmål. Gärna delmål som jag känner igen. Säg att jag ska springa ett marathon… Då delar jag mentalt upp sträckan i tex 3 stycken 14-kilometare eller sju stycken 6-kilometerare. Välj en sträcka som du ofta tränar och är van vid.

Efter varje 6-kilometare nollställer jag hjärnan och börjar en ny runda. Bara en sexa till. När sex kilometer känns för långt så kanske jag tar en kilometer i taget. Bara en kilometer till. Och sen en till. Om även det blir för jobbigt kan jag istället se ut mål i terrängen. Uppför den här backen bara. Förbi trädet där borta... Använd hjärnan för att hjälpa kroppen.

(Obs! Känner du av en skada eller får smärta på en specifik punkt - sluta. Det är inte värt det att riskera en långvarig skada med troligt uppehåll från löpning som följd. Bättre att ta omtag och försöka på nytt vid annat tillfälle).

*Ultraintervaller är vanligtvis att springa 10 km var tredje timme under ett dygn, totalt 8 mil. Men du kan såklart hitta på och köra din egen variant. Kanske springa en timme var tredje timme, eller springa 5 km var tredje timme etc. Det brukar gå globala event ett par gånger om året om du vill köra samtidigt som andra.

Stort lycka till!

Ann-Mari 🌱

Ultrabad: marathon + 8 vinterbad under 22 timmar 💙

Vaknar av mobilen som börjar spela. La jag mig inte alldeles nyss? Mjo. Men den är 2:40 och det är dags för intervall nummer två. Ute är det mörkt och jag hör vinden, men inne under täcket är det varmt.

Efter den här vänden kommer det vara ljust på varje intervall tills den sista svängen om sisådär 18 timmar. Om jag håller ihop hela vägen. Är ödmjuk inför det faktum att jag inte sprungit mycket längre än en mil sen i somras. Marathon-distansen har jag inte sprungit på nästan 3 år… Jaja. Försent att göra något åt det nu. Bara att ta ett varv i taget så får vi se hur länge det går.

Sänglampans sken hjälper mig ur sängen. Väl uppe känns det lite lättare. På med badkläderna under löparkläderna. För varje plagg känns det bara bättre och bättre. Det är som om kroppen automatiskt gör sig redo för uppgiften. Kollar på fusklappen jag lyckligtvis skrev innan jag la mig för ungefär 1.5 h sen. Det står:

• Neoprensockar

• Handduk

• GPS-klocka

• Mobil

• Underkläder

Litar inte på att min sömndruckna hjärna ska komma ihåg allt av sig själv. Bockar av pryl efter pryl ned i löparryggsäcken. 5 minuter kvar. Tar på löparjackan fast det var lite för varmt första varvet. Hellre lite för varm när jag kliver ned i det kalla vattnet. Kör skobyte och väljer ett par utan dubbar. Det blir en halkig resa. Väl utomhus känns det riktigt bra och när jag får se Virgilijus och Lotta har jag ett stort leende på läpparna. Det här är ju skoj! Varför är inte alla andra här? Extra bra känns det att Virgilijus har med sig en högtalare och lirar musik dygnet igenom 🥳

Efter drygt 2.5 km löpning är det dags för bad. Den gamla avklippta fårfällen ligger kvar där jag lämnade den. Den hinner ändå inte torka, så den får ligga kvar i Surfbukten hela dygnet. Ull är varmt fast det är blött. Lägger av grejerna så att de ska vara lätta att ta på igen. Lotta är snabbast ner i vattnet nästan alla gångerna. Jag är oftast sist i men hyfsat rask att klä på mig.

Vattnet är kallt men det är först några steg ned ned i vattnet som jag känner det. Andas. Kroppen får sakta glida ned i vattnet och jag fortsätter andas lugnt. Kallt. Men hanterbart. Stannar i. När jag har full kontroll är jag redo att kliva upp. Precis när jag kommit upp ur det kalla vattnet är det som kallast. Värst känns det runt vaderna och på fötterna.

Fipplar av fingervantarna för att de inte ska bli blöta. Av med blöta sockor. Ullen värmer lite på fötterna. Torkar med handduken. Av med badkläder och på med ullsport-Bh och ullunderställströja. Ah! Så mycket bättre. På med jacka och vantar, sen fokus nederdel; trosor, tights, strumpor och skor. När allt blött är nedpackat är jag redo att börja springa igen.

Det går fort att ta ett dopp om du tänkt igenom vad du ska göra och har allt redo. Det går också relativt fort att bli varm igen när du börjar springa. Särskilt i gott sällskap! Vi bokstavligen dansade, sjöng och skrattade oss genom natten, dagen och nästföljande kväll ❤️

Vi hade dessutom gott sällskap på nästan alla varv. Andra sköna typer som antingen sprang, badade eller gjorde bådadera med oss.

Lottas bror, Conny, sprang med oss på nummer 3 och blev så inspirerad att han följde med på nummer 4 då han även tog ett bad med oss! Så roligt! Han frågade hur vi hittat varandra. Jag sa, vi hittade varandra i en facebookgrupp för vettiga människor. För de som låter bli att göra sånt här kan ju inte vara riktigt vettiga…

Jag skulle vilja kalla det livsbejakande.

Det snöade och blåste hårdare än vad det gjort på hela dygnet precis innan start på den sista rundan. I mörkret på väg ned till ICA tänkte jag att det bara skulle vara vi tre. Men icke! Totalt var vi 7-8 personer som samlades för att göra sista varvet ihop ❤️
Sällskapet värmde otroligt mycket trots vindbyarna. När vi svängde runt sista kurvan i Surfbukten hade flera medlemmar ur det fantastiska communityt - Vinterbad Östersund slutit upp för att heja på oss.

Längs landgången satt tända facklor och på bryggan brann en eldkorg frenetiskt i den starka vinden. Kalastutorna ven, tomteblossen sprakade och högtalaren spelade Jerusalema. Precis som den spelat inför varje dopp under dagen. Då var det nära till tårarna vill jag lova. Inte ens det kalla vattnet kunde sänka temperaturen i hjärtat som var fyllt av glädje. Tillsammans tog vi dygnets sista kallbad. Prestationen kröntes med varsin guldmedalj i äkta choklad 🏅och en magiskt god kardemummabulle från fantastiska Frejas bageri!

Det blev den perfekta avslutningen på ett väldigt roligt dygn!

Är så glad att Lotta frågade mig och jag kan varmt rekommendera den som är nyfiken att prova på något liknande att bara gört! Till min stora glädje höll även kroppen ihop jättebra.

I nästa inlägg kommer mina fem bästa tips för dig som vill prova på någon variant av ultraintervaller.

Ann-Mari 🌱

Dags för en ny utmaning!

Oftast kommer jag på mina egna utmaningar. Men om någon frågar så brukar jag inte vara speciellt svårövertalad. Det var jag inte den här gången heller…

Vet du vad ultraintervaller är?

I sitt ursprung går det ut på att springa en mil var tredje timme under lite mindre än ett dygn. Du startar vid midnatt och är klar nästkommande kväll. Körschemat ser ut så här:

• 00:00

• 03:00

• 06:00

• 09:00

• 12:00

• 15:00

• 18:00

• 21:00

Allt som allt, 8 mil löpning på 22 timmar-isch och ett sånt globalt event kommer gå av stapeln på lördag.

Ultrainervaller med twist

Jag känner inte Lotta så väl egentligen. Än. Vi har gemensamma bekanta och stött ihop lite här och var. I olika löpsammanhang och vid vinterbad. Kanske är det därför det känns som om jag känner henne sen tidigare? Hon är en sån där som jag vet att jag kommer tycka om. Senast vi träffades utanför den lilla butiken där jag bor, stod vi och snackade en stund. Det visade sig att hon också bor väldigt nära. Några dagar senare kom det en fråga från henne på messenger…

Vill du inte hänga med på ultraintervaller på lördag?

Eeeh… Jag är inte i form för 8 mil löpning just nu. Men en variant kanske? Hon föreslog 2.5 km löpning till Surfbukten + vinterbad + springa 2.5 km hem igen.

Totalt 4 mil + 8 iskalla dopp, om vi lyckas genomföra alla intervallerna.

HUR SKULLE JAG NÅGONSIN KUNNA TACKA NEJ TILL NÅGOT SÅDANT?

Nej, precis.

En annan vinterbadare (som jag bara träffat via facebook än), Virgilijus, bor visst också i krokarna så nu är vi åtminstone ett gäng på tre som tillsammans kommer prova på ultraintervaller med twist om lite drygt två dygn. Gissar att vi kommer känna varandra mycket bättre efter lördag 🥳
Finns det något bättre sätt att lära känna människor än att göra diverse prövningar ihop?

Så hur kommer det att gå?

Ingen aning. Men däri ligger ju hela grejen med att utmana sig själv. Det handlar om att utforska och flytta gränser. Både för vad som är bekvämt och för vad man klarar av.

Jag gjorde i och för sig något liknande i höstas. Då sprang jag backyard-ultra intervaller á 6.7 kilometer + ett kallbad varje timme i fem timmar på ett event för psykisk hälsa. Men nu är vi bara tre stycken som kör och vi ska hålla på i nästan ett dygn. Det blir spännande!

Särskilt ser jag fram emot den första intervallen.
Jag har badat kallt många gånger.
Jag har badat i mörkret många gånger.
Men jag aldrig gjort båda samtidigt. Ser fram emot att pröva.
Gissar att det blir de vid 0:00, 03:00 och 21:00 som kommer att ske i helt mörker.

Bor du i närheten så kom och bada eller heja på oss vet jag.
Körschemat finns här ovanför (lördag alltså) och gissar att vi lär vara i Surfbukten en kvart över varje klockslag.

💙

Luften är fri

Visste du att 2021 har blivit utsett till friluftslivets år?

När läget är som det är, känns det extra bra att uppmärksamma något som faktiskt är tillgängligt och bevisligen positivt för så väl hälsa, ekonomi och miljö. Tack vare den fantastiska allemansrätten har i stort sett alla i Sverige möjlighet att njuta av den friska luften. Hurra!

Luften är fri är ett nationellt projekt som leds av Svenskt Friluftsliv (med stöd av Naturvårdsverket) som ska uppmärksamma Frilftslivets år 2021. Målet är att fler människor ska prova på friluftsliv ​och vilja fortsätta med det. Särskilt fokus ligger på unga och nyanlända, som ofta har en högre tröskel för att komma ut.

Östersunds kommun har valt att inte själva driva några egna aktiviteter under året. Däremot har kommunen ansökt och beviljats pengar för en projektledarroll som ska samordna och hjälpa kommunens föreningar att arrangera olika friluftsaktiviteter. 

Uppdraget går främst ut på att rekrytera och stötta föreningar att genomföra olika aktiviteter som får ut fler människor i friska luften. Och det är otroligt roligt att berätta att det är jag som fått förtroendet att jobba aktivt med projektet Friluftslivets år åt Östersunds kommun. Det känns som ett riktigt drömuppdrag!

Jag är själv engagerad i flera olika föreningar och har utöver det ett mycket stort friluftsintresse. Tar varje tillfälle i akt att njuta ute och jag delar mer än gärna med mig av upplevelsen för att fler ska komma ut.

Det här kommer bli toppen!

Runstreak + förkylning?

En bra bit in i februari och jag kör på med min runstreak. Trots att det kanske inte varit riktigt sunt…

Bakgrund: I januari blev det 4 löppass. Väldigt lite i mina mått mätt. Så det var hög tid att ta tag i året och inleda löpsäsongen 2021 rejält med en runstreak i februari.

28 dagar.

En början och ett tydligt slut. Med en förmåga att fastna för saker och ting kändes det lika rimligt med ett tydligt slutdatum som ett startdatum.

Första veckan gick strålande.
Jag tog det medvetet försiktigt för att jag sprungit så lite månaden innan, men kände mig verkligen på gång.

Men så blir det som det så lätt blir i livet. VAB och först yngste sonen förkyld och sen hela familjen. På måndag 8/2 var det min tur. Jag blev förkyld hela veckan och är fortfarande inte helt hundra.

Men hur ska det bli nu med min runstreak?

Runstreak + förkylning?

Jag började googla. Ingen feber men rejält tjock i halsen och snorig. Hur gör de som kört runstreak i flera år? De måste ju blivit sjuka någon gång?

Hmm. Mycket riktigt. De verkar springa på ändå.

Jag vet inte vad du tycker, men jag upplever att en långsam löptur är mer skonsam än en rask promenad. Så det tog jag med mig. Fick lite pepp från Kristoffer och försökte känna efter lagom mycket. Okej, jag provar. Vid minsta lilla bröstkänning så går jag.

Så ja… jag körde på och sprang ändå. Eller springa och springa gjorde jag väl inte… Snarare lufsade. Med gång i backarna. Men jag fortsatte hur som helst. Blev inte ens svettig och det säger rätt mycket för jag brukar svettas som bara den när jag tränar.

Mentalt var det väldigt skönt mentalt att kunna röra på sig på det sättet fast jag var förkyld.

Ska man springa när man är förkyld?

Nej. Det är min bestämda åsikt. Jag tycker inte det. Och jag hade själv inte stuckit ut på löpning om det inte var för runstreaken som fortfarande är intakt.
Gjorde jag rätt?

Jag vet inte. Jag vet inte om lufsande påverkat något alls? Om det gjort skada, förlängt eller förkortat sjukdomsperioden.

Men runstreaken är fortsatt intakt.
Det återstår 11 löppass och jag fortsätter köra på i sakta mak till jag känner mig helt återställd.

Runstreak 4 månader om året?

Innan förkylningen kändes det så himla bra med runstreaken. Jag körde en ifjol också och upplevde att det gjorde mest gott. Men jag skulle inte vilja köra det jämt, varje dag, året om. Så efter en del klurande har jag kommit fram till att jag ska testa köra runstreak under fyra månader 2021.

Februari - Uppstart

Exakt fyra veckor av kontinuitet. Komma igång igen. Stärka senor och leder.

Maj - Uppbyggnad

Äntligen barmark och lätt att variera längd och intensitet. Ljust nästan dygnet runt och stor löparglädje. Det ska spritta i benen.

Augusti - uthållighet

I september hoppas jag att Lidingöloppet kommer gå av stapeln. Så efter en bra löpsommar med fart vill jag träna upp min uthållighet och köra på bra i augusti så jag kan börja släppa på träningen in i september.

November - nedvarvning

Ofta en mörk och murrig månad. Kanske barmark? Här känns det extra viktigt med en morot att komma ut och få frisk luft och förhoppningsvis lite dagsljus för välmåendet. En runstreak i november tror jag sitter bra.

Så min plan är att satsa på dessa fyra månader. Jag tror det kan bli riktigt bra!

Ann-Mari

Foto: Niklas Persson

Utan godis i drygt en månad?

I slutet av januari skrev jag om mål och nystarter.

Dags för lite uppföljning. Mål är bra för att motivera sig själv men om du vill öka möjligheten att lyckas är det viktigt att följa upp, utvärdera och att hålla sig själv ansvarig för resultatet.

Mina kortsiktiga mål som jag skrev om sist:

• Gotteråttedetox

• Runstreak (kommer i nästa inlägg)

I det här inlägget tänkte jag följa upp hur det gått att avstå det söta.

Gotte-råtte-detox

Efter ett rätt hemskt slut av december och början på januari (ur sockersynpunkt!) behövde jag kickstarta 2021 med ett strikt uppehåll. Inget godis eller annan kafeteriadiet mellan 10 januari - 12 februari. För vissa är det här ett jätteenkelt mål men för mig var det en stor omställning eftersom jag ätit sött nästan dagligen under helgerna. I slutändan visade det sig också att det var de första dagarna som var klart värst…

Men efter sisådär dag fyra, fem kändes det bättre.

En av mina bästa (och emellanåt sämsta) egenskaper är förmågan att vara supertjurig när jag väl bestämt mig för mig något. Jag tänkte en vecka i taget och det fanns ju ett tydligt slut att jobba mot.

Fanns det några undantag?

Jag vet inte om de borde kallas för undantag (de var ju aldrig en del av problemet) men mina substitut när jag velat “lyxa” till det har varit frukt, fruktsallad (utan grädde) eller brieost och kex samt bubbelvatten. Funkat prima för mig.

Den första tiden fick Kristoffer sköta all handling. Butikerna är ju designade för att vi ska köpa sött och trilla dit. Så ett tips om du gör en liknande utmaning - låt någon annan handla åt dig eller köp mat online. Utan godis hemma är det betydligt lättare att avstå.

När det värsta suget lagt sig gick det fint att handla igen. Det blev nästan som om jag fick ett filter som gjorde mig immun mot sötsakerna. Sen är det mycket tacksamt att inte vara någon semmelfantast just den här tiden på året…

Så utan felsteg klarade jag av min gotteråtte-detox fram till den 12 februari. Hurra!

Men då var jag klar. Målet var uppnått. Jag har inte längre några problem att avstå.

Den 12 februari fyllde Kristoffer 🥳 så det var väl lika bra att börja med stil igen? Bakade en repris på den enkla och supersmarriga tårtan jag fick på min födelsedag:

• Kladdkaka i botten.

• Vispad grädde med passionsfrukt, citronsaft och några droppar gul karamellfärg

• Sen ett lager köpt marängtårta.

• Mer grädde runt hela tårtan

• Till sist ett lock av röd marsipan uppepå.

• Dekorera med bär. I mitt fall blåbär, hallon och röda vinbär som jag hittade i frysen.

MUMS på den!

Nu då?

Ja nu är det tillbaka till den gamla och mer hållbara lördagstraditionen igen.
Gottegris på lördagar.
Det känns gott så!

/Ann-Mari

Nytt år, nya möjligheter - Om att sätta mål för sig själv

Nytt år, nya möjligheter!

Jag älskar nystarter. Känslan av att allt är möjligt. Det oskrivna bladet. Bara möjligheter. Förbättringspotential. Så nyårslöften är ändå för mig något positivt i grunden. Men. Skiftet 31 december - 1 januari är en ganska dålig tidpunkt att börja nya vanor. Speciellt om löftena gäller en bättre hälsa.

Tre skäl till varför nyårsafton är dålig för nystart

• Det är fortfarande skitmörkt. Kanske svinkallt också? Mörker påverkar humöret och det är lätt att bli nedstämd och melankolisk. Men förändring kräver målmedvetenhet och uppoffringar. För att lyckas kan vi försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt. Att börja när det är som allra mörkast är inte direkt vad jag skulle kalla att underlätta för sig…

• Nyårsdagen kallas också för Pizzadagen… Vad händer med tron på vår förmåga att skapa förändring om ett nyårslöfte bryts redan första dagen?

• Julhelgerna är ännu inte över med all sin gotta. För egen del fyller jag år på annandag nyår, så nystart den 1 januari lämpar sig icke, men för de flesta sträcker sig gottandes minst över trettonhelgen också.

Pizza smakar, precis som all mat, ännu bättre ute i naturen.

Varje dag kan vara din egen nystartsdag.

Glöm aldrig att det är du som sitter i förarsätet i ditt liv. Du kan skapa förändring om du vill, men välj en dag som passar dig. Det måste inte ske på den Allmänna Nystartsdagen, annars är det kört.

Jag tänker att just idag, den 31 januari, är ett utmärkt tillfälle att fundera över förändring som kan börja imorgon - den 1 februari. Helgerna är slut sedan ett tag. Det är kännbart ljusare ute och blir än ljusare för varje dag som går. Känn optimismen!

Häng inte upp dig på att förändring måste börja den 1 januari.

Tips för att skapa hållbar förändring

Det spelar inte bara roll vad vi vill förändra i våra liv utan även hur vi formulerar målen. Den största studien i sitt slag gällande nyårslöften gjordes vid Stockholms Universitet 2018. Resultatet visar att det är troligare att du lyckas om du satt ett närmande-mål istället för ett undvikande-mål. Det är inte oväntat lättare att börja med något än att sluta med något.

Ett par exempel;

• Istället för; sluta äta skräpmat kan du börja äta mer hälsosam mat.

• Istället för; sluta slösa pengar kan du börja spara mer pengar.

Kanske börja vinterbada?

Bli inte nedslagen

Så vad ska du göra om det skiter sig? Ja, då ställer du dig upp igen och fortsätter.

Det du inte ska göra är att ge upp. Misstag händer. Livet händer. Var inte för hård mot dig själv. Förändringar tar tid att implementera och det onaturliga vore istället om vi aldrig bjöds på motgångar längs vägen. Som palettkirurgsfisken Doris i filmen Hitta Nemo sjunger, Just keep swimming…

Runstreak i februari. Någon fler som är på?

Mina egna löften

Jag har som alltid en radda löften igång eller på g. De sträcker sig över lång eller kort tid. De börjar lite huller om buller. Går omlott eller startar direkt efter varandra. De är av olika svårighetsgrader. precis som jag vill ha det.

Runstreak

Ett av mina mål är att köra en runstreak* i februari. Januari har inte blivit vad jag velat löpningsmässigt (pga olika anledningar), men i februari vill jag komma igång ordentligt. Så varför inte en runstreak? Jo. Det blir nog bra det.

Gotte-råtta-detox-grej

Jag brukar vara ganska duktig på att hålla mig till lördagsgodis men innan och under julhelgerna spårade det rejält. Som vanligt. Så innan jag återgår till lördagsgodis-dealen med mig själv, ville jag ge kroppen ett riktigt break. Så nu kör jag drygt 30 dagar utan godis, läsk eller fikabröd. Jag vet, det är mer av ett undvikandemål än ett närmandemål, MEN bara under en begränsad tid.

Jag började med det den 10 januari och siktar mot den 12 februari. Som du märker en annan period än runstreaken. Alla mål måste som sagt inte börja den 31/!2 och pågå exakt ett år utan det går utmärkt att ha mindre, större, kortare eller längre mål och börja när det känns bäst för dig själv.

Varje dag kan vara en nystartsdag!

Men nu är jag redigt nyfiken. Har du några mål som du kämpar mot? Vad i så fall och hur länge siktar du på?
Berätta mer än gärna! Kanske kan vi peppa varandra längs vägen?

Allt gott!
Ann-Mari 💙

---

*För mig är en runstreak att springa minst 2 km per dag i 28 dagar utan några som helst krav på fart.

Klimatkrisens Sverige

För två månader sen lyssnade jag på ett digitalt klimatseminarium som länsstyrelsen i Jämtlands län anordnade.

Erica Bjerström, SVTs klimatkorrespondent, var med och berättade om insikter hon fått under arbetet med boken Klimatkrisens Sverige. Hon berättar på ett sätt som får det att bränna bakom ögonen, fast hon försökt lägga band på sina egna känslor och låta forskarna komma till tals.

Varför lyssnar jag på sånt här?

Det vore så mycket enklare att inte göra det.
Det vore så mycket enklare att fortsätta precis som vanligt och låtsas att allt är bra.

Men det kan jag inte. För jag är ingen struts.
Jag tror på forskning och jag tror på inhämtning av kunskap.
Jag tror på att det är bättre att veta och agera än att leva i ovisshet och inte göra någonting.
Om inte för min så för mina barns och kanske framtida barnbarns skull. För alla andras barn och framtida generationer.

Så jag lånar boken på biblioteket.

Och ja. Det är ruskig läsning. Inte ruskigt som i att titta på en skräckfilm där monstret står bakom dörren och kan flyga in när som helst… Utan mer som om en asteroid långsamt är på väg mot jorden och politikerna tjafsar om huruvida ett paraply eller ett parasoll skyddar bäst mot nedfallande asteroider.

Här får läsaren följa med på en Sverigeresa där klimatförändringarna oåterkalleligen har och håller på att förändra landet vi bor i.

Fjällvärlden som inte hade någonstans att ta vägen

Området kring Abisko klassas inte längre som en arktisk zon utan som en barrskogszon eftersom medeltemperaturen överstiger noll grader. Sverige har inte haft någon riktigt kall vinter sedan 1989.

Under de senaste 100 åren har trädgränsen flyttat sig 230 meter upp på Nuoljafjället ovanför Abiskos naturvetenskapliga station. Alltså 2.3 m per år. Det innebär att den som vill fjällvandra i slutet av seklet, snarare får slåss mot mygg i snårskog än njuta av kalfjällets ändlösa vidder. Sveriges växtzonerna flyttas norrut i en hastighet av 4 kilometer per år eller en halv meter per timme… Det är galet fort.

I Alperna går klimatförändringarna ännu snabbare och det finns minst runt 200 övergivna skidanläggningar i de italienska Alperna. De svenska fjällturistorterna riskerar att gå liknande öden till mötes. Det rimmar illa tillsammans med ny flygplats i Sälen, fler pister, byggboom av fjällstugor och planer på nya skidorter likt Örndalen i Härjedalen.

Klimatkrisen har redan gett upphov till många miljoner klimatflyktingar i form av djur och växter som dragit sig längre norrut när levnadsvillkoren förändrats. Till exempel har fästningar, invasiva växter och skadedjur lättare att sprida sig i det varmare klimatet.

Men klimatflyktingar kan bara de som har turen att kunna flytta på sig bli. Andra har försvunnit eller är starkt hotade. Djur och växter som bara finns i fjällvärlden har ingenstans längre norrut att fly till. De kommer helt enkelt inte klara sig.

Genom boken intervjuar Bjerström olika forskare som får svara på,

Vad oroar dig mest?

I princip alla svarar samstämmigt;

“Det som oroar mig mest är demokratin.”

Att demokratin skulle vara det som är mest hotat kanske inte är uppenbart, men logiskt om det får sjunka in lite.

Vad händer när de inte bara är djur och växter som är på flykt utan även människor?

Vi vet redan idag att områden där det bor miljontals invånare kommer bli obeboeliga på grund av stigande havsyta, fler extrema väder, svår torka och skogsbränder mm. Siffrorna är såklart väldigt osäkra och varierar mellan 25 miljoner upp till en miljard människor, men den mest vedertagna siffran säger att 200 miljoner människor kommer att vara klimatflyktingar till år 2050.

Jag tar det igen.

2 0 0 0 0 0 0 0 0

Människor.
Som du och jag. Våra barn. Systrar. Bröder. Föräldrar. Vänner. Släktingar. Grannar. Kollegor.

På flykt.

ÅR 2050.

Det är mindre än 30 år bort. Känns det långt?
1990 var inte så himla länge sen… Men ändå längre sen än hur de kommande trettio åren kommer att upplevas. Tid funkar så.

Hur bra klarade vårt demokratiska system flyktingkrisen 2015.
Sådär bra va?

Och då pratar vi om knappt 163 000 asylansökningar…

Finns det hopp?

Klimatförändringar är inget som kommer att ske i en avlägsen framtid och enbart drabba andra delar av världen. Sluta bortförklara det som sker som enstaka företeelser, istället för långsiktiga trender. Steg ett är att acceptera att klimatförändringar är något som även sker här och nu. I Sverige.

När vi accepterat att världen håller på att förändras är det lättare att sätta igång och agera. Det finns inte så mycket mer att förlora (än pengar) på att försöka förbereda sig och ställa om för att mildra effekterna så gott det går.

Det finns också mycket att lära sig av historien. De som tidigare levt visste att det var vansinne att bygga bo nära vatten eller i sänkor. De har till och med lämnat landmarkörer för att berätta för oss att nedanför den här nivån ska vi inte bygga. Men det är lite värt i en tid när undantag för strandskyddet ofta frångås. Ett monument över hur långt politiken står från forskningen i den här frågan manifesteras i Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB) nybyggda huvudkontor. Det ligger alldeles invid Väners strand i Tullviken, Karlstad. Ironin är slående.

I Vellinge kommun planeras en 23 kilometer lång mur att byggas för att skydda dyra fastigheter mot havshöjningen och stranderosion. Men många av husägarna är inte nöjda med lösningen som de anser kommer att förstöra havsutsikten och öka insynen i de dyra villorna. Ansvarsfrågan är en annan puck som behöver hanteras. Vem ska stå för alla kostnader och hur mycket mer kostar det i framtiden om kostnaderna inte tas nu?

Norrköping kan ses som ett gott exempel på en kommun som klimatanpassar och försöker ta ansvar. Det gäller såväl stadsplanering, vatten- och avfallshantering som säkerhet bland annat genom ett samarbete med SMHI. Särskilt reningsverk och krav på bättre rening kommer bli livsviktigt i alla Sveriges kommuner då varmare vatten gör det lättare för bakterier och parasiter att frodas.

Utmaningen vi står inför kräver goda samarbeten mellan forskare och politiker, regioner, länder, organisationer och opinionsbildare för att få till nödvändiga förändringar. Den enskilde medborgaren måste ges rätt förutsättningar för att kunna fatta bra val men kan inte själv förändra det som sker och bära den bördan.

Min största oro just nu

Det är ett otäckt virus.
Många människor blir sjuka, en del allvarligt sjuka och en liten andel dör av smittan. Den redan ansträngda vårdapparaten har stora problem att klara av extra vårdbehov som en ny smitta för med sig. Jag förstår och respekterar försöken att platta ut kurvan över längre tid. Det ska rädda liv och inte tvinga vårdpersonalen att göra helt fruktansvärda prioriteringar.

Men trots det hemska med viruset, är det inte viruset jag är mest orolig för.
Min största oro är vad vi låter vår oro göra med oss. Vad oro och rädsla kan förvandla ett samhälle till. Vårt samhälle. När höga röster riskerar att överrösta kunniga röster.

Det är redan uppenbart att restauranger, affärer, hotell samt rese- och flygbranschen har stora problem. Fabriker stängs och kan inte producera som de brukar utan arbetskraft. Verkstäder fungerar inte utan reservdelar. Bransch efter bransch stryps av.

Väldigt många människor förlorar kort- eller långsiktigt sin möjlighet till försörjning.

Vad händer då ?

Ekonomiskt

Rent ekonomiskt försöker staten lugna genom att ge någon form av ekonomiska garantier. Men hur länge kan den göra det? Och vad händer sen? Kommer människor bli av med sina hem och bostadsmarknaden kollapsa?

Emotionellt

Hur länge kan vi hålla ut? Vad händer när man isolerar miljoner flockdjur en längre tid (om vi i förlängningen pratar månader)? Hur länge kan man stanna hemma med barn samtidigt som man förväntas jobba hemifrån och hur hanterar barnen det?

Inte många veckor skulle jag tro. Så om vi spinner vidare... Vad händer när folk ledsnar på att sitta i karantän? För det kommer de att göra. En nyvunnen frihet som ganska snabbt övergår i att klättra på väggarna. Jag kan lätt föreställa mig hur ofrivillig karantän av friska människor leder till allsköns problem som depressioner, missbruk eller övervikt. Reella diagnoser som också kräver vård och kostar liv.

Vem tjänar på vår oro? Vem eldar på den och vill skapa panik och frustration? Det finns alltid någon som tjänar på att vi går omkring rädda och förvirrade.

När vi väger åtgärder och deras effekter mot varandra så kan det sammanfattas i en enda fråga;

Är effekterna som all oro skapar, större än effekterna från själva viruset?

Bokrecension: Fördel kvinna

Emma Leijnses bok är en faktaspäckad och upplysande resa med berättelser från verkligheten. En vardag som jag delvis hade koll på men också inte. Boken skildrar en på många sätt fantastisk men samtidigt djupt problematisk samhällsutveckling som fler behöver förstå. För det går fort. Skrämmande fort. En väldigt intressant bok om utbildningens effekter på den värld vi lever i, som du verkligen borde läsa!

Fördel kvinna av Emma Leijnse

Själv fick jag upp ögonen för ämnet och Emma efter hennes sommarprat som var ett av de sista som sändes i augusti. Pratet var en bra introduktion till vad boken handlar om.

Tycker du att arbetet med jämställdhet går trögt? Det tyckte Emma också förut, men under arbetet med boken slås hon av hur fort det har gått. Det slås jag också av när jag läser boken, för utveckligen som vi ser idag är allt annat än långsam.

Hur ser det ut i världen idag?

I stora delen av världen pågår en tyst revolution där kvinnor utbildar sig och lyckas bättre inom nästan alla områden. Sen millenieskiftet studerar fler kvinnor än män på universitet globalt. Flickor har bättre studieresultat än pojkar i många länder och där de inte redan har det - närmar de sig snabbt. I Bangladesh har den målmedvetna satsningen på just kvinnors utbildning, fått landets ekonomi att blomstra. Utbildning av kvinnor ger nästan ofattbara ringar på vattnet. Förutom att hälsan hos hela befolkningen bättras, minskar fattigdomen och den social rättvisan ökar så blir dessutom hela samhället fredligare överlag.

Hur ser det ut i Norden?

I Sverige och övriga Norden har den tysta revolutionen hållit på länge. Längre än någon annanstans i världen. 41 % av kvinnorna i Sverige har en eftergymnasial utbildning jämfört med 30% av männen. Det är en tre gånger större skillnad än genomsnittet hos OECD länderna. Så vill vi titta i spåkulan och se framtiden finns ingen bättre stans att studera än här.

Kvinnorna tar över medelklassen, medan männen håller i sig kvar i toppen. Och på botten.

Fortfarande är män i klar majoritet när det gäller toppen av högavlönade tjänster, men kvinnorna närmar sig. I 40 år har kvinnorna varit i majoritet på landets universitetsutbildningar och idag tas två tredjedelar av alla yrkesexamina på högskolor av kvinnor. Men förutom att hitta en majoritet av män i toppen, så utgör män samtidigt klar majoritet av samhällets botten. Medan antalet utbildade kvinnor i medelklassen ökar stadigt och blir de stora vinnarna, så halkar en snabbt växande skara lågutbildade män i arbetarklassen efter. En klyfta som bara ser ut att öka.

Risker med låg utbildning

Låg utbildning ökar risken för utanförskap, fattigdom och förtidspensionering. Killar utan utbildning riskerar förutom att bli utan arbete, även att gå miste om chansen att få bli pappor. Av dagens 40-åriga män är det färre än två tredjedelar som har dagligt ansvar för barn. För bara en generation sen levde drygt tre fjärdedelar med barn. När kvinnor, med samhällets skyddsnät och bättre möjligheter att försörja sig, ska bilda familj - väljer de i större utsträckning bort “dåliga pappor”. Skilsmässor är vanligare i familjer där pappan är utan arbete.

Igenkänning

I tidigare generationer kunde nästan alla få jobb, bilda familj och fungera bra i samhället oavsett utbildning. Men i takt med att många yrken försvunnit utomlands och/eller automatiseras bort, har det blivit svårt att finna vettig sysselsättning. Särskilt utan gymnasiebehörighet. Fenomenet syns tydligast på gamla bruksorter/gruvorter. Jämnåriga tjejer söker sig bort från det lilla samhället och skaffar sig en utbildning medan killarna ofta blir kvar. Det är också här jag känner jag igen mig själv. Inte för att Sveg är någon gammal bruks- eller gruvort, men diskussionen och problematiken är desamma. I centralorten med ett par tusen invånare och 18 mil till stan (Östersund) handlade särskilt gymnasietiden mycket om att vara någon som drar eller stannar kvar. Efter tjugo år blev mina ambitioner och nyfikenhet för stor.

“Unga män utan utbildning, arbete eller familj är bördig mylla för extremism, kriminalitet, missbruk och våld. Deras utanförskap är en av vårt samhälles stora framtida utmaningar.”

Så varför utbildar sig inte männen?

Ett stort problem är förväntningar. Bilden av den manliga mannen = Samhällets bild av hur en man ska vara. Bland killar anses det ofta som kvinnligt och ocoolt att plugga, med följden att killar sällan gör sitt bästa i skolan. Kanske gick det bra för farsan så då går det väl bra för mig också?

Ett annat problem är avsaknaden av manliga förebilder inom det som traditionellt förknippas som kvinnliga yrken inom förskola, skola, vård där det finns goda arbetsmöjligheter.

Men även i hemmet behövs manliga förebilder som läser böcker, tvättar, lagar mat och finns där. Män som tar ut föräldraledighet och är med sina barn. Något som författaren pekar ut som extra viktigt är fäder som läser böcker högt för sina söner. Bakom varje jämställd man står en utbildad kvinna.

Vad är tanken med eljest egentligen?

Eljest handlar i grund och botten om att vilja göra världen lite bättre.
Bättre för dig, mig och alla runtomkring oss.

Jag tror att delad glädje ger mångdubbel glädje.
Att dela med sig av bra saker är att starta positiva spiraler. Tänk om vi kan lämna världen lite bättre än den var, när vi blev till?

En del på eljest handlar om träning eftersom fysisk rörelse får oss att må bättre på alla sätt och vis.
Kemiskt, psykologiskt och fysiologiskt. Mår vi bra kan vi göra bra saker och orka längre.

En annan del handlar om pengar. Förhållandet till pengar, hur du kan göra för att få dina pengar att växa och hur de kan användas till att göra mer nytta i världen. Att prata om pengar och investeringar handlar också om att sprida demokrati och ge fler bättre och mer likartade förutsättningar. Privatekonomi lärs sällan ut i skolan, så enbart det fåtal som fått kunskapen hemifrån ges goda förutsättningar att bygga vidare och få en god start i livet. Det är som att de får starta 50 m längre fram i en 100 m sprint.

Den sista delen på eljest handlar om lycka. Vad är meningen med allt? Hur kan vi må bättre och vilka val gör oss lyckliga(re). Finns det små knep att ta till? Ja, Absolut! det gör det.
På eljest kommer vi fortsätta lära oss, ta del av andras spännande historier och dela med oss av sånt som vi snappar upp längs vägen!

Tack för att du vill vara med på den resan <3

Foto: Maria Östling

Åre Extreme Challenge - En utmaning för både kropp och hjärna

Vindbyarna slet i tältduken och den lilla tältlyktan i taket svingades ömsom höger, ömsom vänster. Det kändes som om jag låg vaken hela natten, trots öronproppar i silikon för att eliminera ljuden. Å andra sidan hade jag troligtvis inte sovit bättre i någon hotellsäng. Det är sen gammalt att natten innan tävling inte bjuder på den bästa sömnen. Jag har lärt mig att ta det med ro och resonerar att det viktigaste är att kroppen får vila. Att ligga ned. Mina snart 7 år som småbarnsförälder har lärt mig att det inte är något farligt med en natts dålig sömn. Det går att fungera ändå.

Vindsäkrad stormlina.
Kanske ser ambitiöst ut, men de linor som inte var ambitiöst fastsatta, satt heller inte kvar nästa morgon…

Tältplatsen vi valt låg på Åreskutans läsida, men efter den här natten var det ändå lätt att förstå varför de behövt ställa in paddlingen för alla som skulle köra lake class. Det går knappt att föreställa sig ett räddningsuppdrag av många kanotister i ett riktigt kallt vattnet med höga vågor...

Inlämning av cykel i lugnet före stormen. Kvällen innan race.

Vår start blev flyttad till Åre torg. Upp bredvid bergsbanan, genom skogen och sen längs liftgatan efter Fjällgården. 

Med andra ord: Uppför och öppna spjäll från start.
I den dryga liftgatan upp till sadeln funderade jag verkligen vad jag höll på med. Ville vända ned igen. Strunta i detta självplågeri och ägna dagen åt att äta lördagsgodis och läsa bok nere med Kristoffer istället.

Men det hade ju varit orimligt. 

Sånt gör jag bara inte. 

Istället resonerade jag med mig själv om att mitt tempo kanske var lite för högt just nu. Så jag tog rygg på en snubbe som var liiite långsammare än mig och tvingade mig själv att inte gå om honom förrän vi nått upp till sadeln. Märkte snabbt på både kropp och tankar att jag fattat ett klokt beslut. Efter inte så lite pustande nådde äntligen sadeln och det gick att sträcka ut benen under några meter av plan mark. Passerade min tidigare farthållare med klubbkompis Judith hack i häl. 

Det var obligatoriskt med race bib utanpå den obligatoriska väskan med obligatorisk utrustning. Då får man Dolly-Ringaren-looken på köpet…

Judith, jag och en tjej som heter Sara höll ihop vid en genomkörning av löp och cykelbanan för tre veckor, sen så jag visste att vi var rätt jämna på löpningen men att Judith är en starkare MTB-cyklist. 

Vidare upp på Lillskutan blev vindarna starkare och starkare. Sikten försämrades och vi fick verkligen känna av stormen 🌪

“Löpglädjen kom som ett brev på posten och är det inte fantastiskt att springa i fjällen så säg!?! Varför gör jag inte det här oftare?”

Toppen var helt täckt i dimma/moln och med vindarna som vi kände ett par hundra höjdmeter längre ned, var jag otroligt glad att slippa en toppbestigning. 

Istället för fortsätta uppåt sista biten, vände vi ner på bergets baksida och började skråa västerut. Så himla gött med lite nerför!

Uppför, nedför, på platten, genom träsk, över snöfält, rakt igenom många iskalla bäckar. Ibland med vinden i ryggen, ibland framifrån, sidan och bitvis i lä. 

Och så lite regn på det.
Vi hejade ivrigt på Sara när vi passerade henne. Skrek att hon såg stark ut (för det gjorde hon) trots att hon dessutom paddlat 25 km från Tännforsen innan löpningen (alla som tävlade i River Class fick paddla).

Glad över valet att köra i cykelbyxor och ullunderställströja istället för långa byxor. Låren var såklart kalla men så länge jag höll igång så funkade det. Att skippa stavarna kändes också som rätt val då det underlättade att käka och dricka vatten medan jag sprang. Den här dagen tvingade jag mig att inte slarva utan hålla mig till min energiplan och käka gel var 45:e minut och dricka vatten varje kvart. För tre veckor sen fick jag helt slut på energi så det misstaget tänkte jag inte göra om...

Förutom två vurpor och lite blod på ena knäet är jag rätt nöjd med löpsträckan. Mina skor som jag köpte EFTER genomlöpningen för tre veckor sen funkade klockrent. Pjuh! Bra köp :D

Judith tog ett snabbstopp i buskarna under slutet av löpningen så jag sprang före henne in till växlingen i Huså. Kom också ut före henne efter växlingen men visste att det bara var en tidsfråga innan hon körde förbi så jag försökte fokusera på att göra min egen cykling så bra jag kunde.

Efter några kilometer på grusväg kommer en lång skoterleds-passage över en blötmyr. Bara att hoppa av och leda cykeln. Som mest hade jag halva låren täckt i gyttja. Yummy!

Någon kilometer senare låg en tjej och grinade illa vid sidan av banan. Hon hade sällskap av en kille men jag frågade ändå hur det stod till. Kramp. Ajdå. Inte optimalt med 25 km kvar…

Jag gav henne en av mina salttabletter och önskade dem lycka till. 

Om du kört på länge och sen plötsligt kastas av cykeln så är risken stor att du omedelbart får kramp. Det fick jag själv erfara bara ett par km senare, vid ett vattendrag när jag försökte parera ett par stenar men istället ramlade av cykeln. Jisses vad det högg i ena vaden! Kunde bara ligga där tills det gav med sig efter en stund. Några tjejer i publiken hjälpte mig att dra bort cykeln från stigen. De fyllde också på min vattenflaska <3 Efter en stund kunde jag fortsätta. På’t igen bara. Äta gel och salttablett.

Efter 8 km kom Judith ikapp mig. Men med ny energi i kroppen märkte jag att hon inte helt försvann ur mitt sikte även om hon låg en bit längre fram och vi bitvis hade några cyklister mellan oss. Att tänka på avståndet mellan oss och att hålla henne inom synhåll så länge jag orkade gav mig något att fokusera på istället för trötthet, smärta och jobbighet.

Bara cyklingen bjuder på 750 höjdmeter över 30 km, med en hel del långa och sugande uppförsbackar och jag tyckte mig ana att Judith började få en energidipp samtidigt som jag kände mig starkare och starkare. Avståndet minskade snabbt så efter kanske 14 km var jag ikapp och peppade innan jag körde om både henne och personen framför.

Cyklar och ler. Det här är kul! De långsega stigningarna och svåraste tekniska partierna är avklarade och jag mår mycket bättre än vid samma ställe förra gången. Kör ikapp en kille som varit ute och paddlat och frågar lite om hur paddlingen var? Han tyckte det hade varit fantastiskt roligt :) Jättebra förhållanden. Så kul att höra! Trampar vidare.

När vi närmar oss Åre Björnen är Judith ikapp mig och vi fortsätter hålla ihop. Även om det hela tiden är löjligt jobbigt och gränsen är ruskigt nära, så är min trend över hela loppet positiv. Så skönt att veta vad som kommer, känna att det håller och att jag på något sätt är stark mitt i allt slit.

Förutom naturligt upp och ned bjuder banan på tre rejäla stigningar de sista 12-14 kilometrarna. Den första, vid Åre Björnen går på riktigt fin och härlig bana i den nya XC-arenan som Skistar anlagt. Inga rötter, hårt och fint, böljande uppförsklättringar och sköna downhillsvängar neråt.

Utför, uppför, knixar. Lite klättrande på smal brant stig i ängsmark innan vi når Totthyllan. Här ramlade jag förra gången och kanske är det här det tuffaste stället mentalt på hela banan där jag får kämpa med att hålla mina hjärnspöken på stång genom att säga peppande saker till mig själv. Jag är bra, jag är stark och jag klarar det här.

Väl ute på asfalten tar jag min sista energi och får två (!) kedjehopp på varandra vilket gör att jag tappar Judiths rygg. Lite längre fram börjar den näst sista jobbiga stigningen på serpentinvägarna upp till Fjällgården. I en av kurvorna cyklar jag långsamt förbi klubbkompis Anders som jag inte sett sedan han försvann framför mig i liftgatan i början på loppet. Han har rekapitulerat och går, likt många andra deltagare, men hejar ivrigt på mig när jag passerar. Själv nöter jag i mycket sakta mak ned hela backen på lättaste växeln innan det blir några sköna downhillsvängar.

Ser Judiths rygg och bestämmer mig för att kriga ikapp den uppför sista, sista stigningen. När Judith hoppar av cykeln och börjar gå, tänker jag att om jag bara orkar hålla mig cyklandes så kommer jag att komma ikapp. Det gör jag också och hon säger åt mig att fortsätta, men jag peppar och tycker att vi hellre slutför tillsammans :) Hon hoppar på cykeln igen och vi trampar vidare ihop.

Sista uppförsbacken och fighting face är på!
Foto: Oklart men troligen någon av följande duktiga fotografer, Sven Åke Nordenmark, Darren Hamlin, och Anders Bursjöö, Anton Thorstensson.

Och så händer det.

Vi är uppe. Den sista jobbiga stigningen är gjord!

Lite lättnad, men inte slappna av nu. Inte riktigt än.
Först väntar en hel lång blå downhillbana på min hardtail-cykel…

Snabbt kommer vi ifatt en kille som ramlat men hojtar att han är ok.
Glider förbi en annan som också ramlat men intygar att det gått bra.
Sen är det min tur.

I en högerkurva flyger jag av cykeln och jag vet faktiskt inte varför. Var det några stenar som släppte? Bromsade jag för hårt med frambromsen?

När jag ligger där kommer den omedelbara krampen i BÅDA vaderna med ett sånt kraftigt hugg att det förlamar mig momentant där jag ligger. Judith hjälper mig att få undan cykeln så andra kan passera. Efter en liten stund släpper det såpass att jag kan ställa mig upp, sätta mig på cykeln och fortsätta nerför banan.

Även om vi kan höra målområdet och vet att vi är nära så spelar varken tid eller placering någon roll. För mig har de aldrig gjort det. Lerig, och med blod som rinner längs benen tänker jag att jag hade en himla tur. Det hade kunnat gå betydligt sämre.

Fattar fortfarande inte hur den där “busken” lyckats hamna i mina cykelskor…

Bara rulla nedför backen nu. Vi kommer ikapp ena killen som ramlade högre upp. Han är ännu försiktigare. Vi far förbi och rullar i rätt hög hastighet ut på asfalten. För en av få gånger idag, får vi cykla med den starka vinden i ryggen istället för emot oss!!!

Fantastiskt!
Tillbaka in i byn, uppför sista backen till torget och hand-i-hand passerar vi mållinjen!

Yes!

Glad. Lättad. Stolt. Trött. Mörbultad. Lite kall men också väldigt väldigt nöjd över hur jag krigat på hela dagen med både knopp och kropp!

Det här är ett lopp som ligger en bra bit utanför min komfort-zon. Särskilt cykeldelen. Men jag älskar känslan av utveckling och att jag vågade så mycket mer nu än för bara tre veckor sen.

Totalt gick det också en timme snabbare och vi fick en sluttid på lite drygt 5 timmar :D

Vem vet? Kanske måste jag göra om detta någon gång?

3 anledningar till varför det är svårt att spara

Har du någon gång tänkt att du skulle vilja börja träna, spara, eller leva ett helt annat liv. Jag med. Men trots att vi har en dröm som pekar i en riktning så fattar vi beslut som leder oss åt ett helt annat håll. Varför vill vi en sak, och gör en annan?

Det här glappet mellan vad vi vill och vad vi gör är intressant. De flesta vet redan vad de ska göra, ändå händer det inte. Det är bara att acceptera att det är så vår hjärna fungerar, och inte något vi kan ändra på. Istället får vi sätta upp strategier för att lyckas i alla fall.

Vad hjärnan vill i korthet

🍭Vår hjärna söker belöning. I jägar/samlarsamhället åt vi upp alla frukter på fruktträdet vi hittade eftersom vi inte visste om det skulle finnas några kvar imorgon. Det fungerade bra så länge mat inte fanns i överflöd. Idag gör samma drift att vi äter alldeles för mycket socker, som när vi tar den där bakelsen på jobbet trots att vårt långsiktiga mål inte närmar sig om vi äter fler bakelser.

För att öka din chans till överlevnad rent evolutionärt söker din hjärna olika typer av kortsiktiga kickar.

🧠Din hjärna är lat. Den är byggd för att alltid se till att du har en energibuffert kvar. Det vore farligt för dig att stå inför ett hot där det krävs att du måste springa snabbt, om du redan vore helt tömd på energi psykiskt eller fysiskt.

Den briljanta lösning hjärnan kommit på är att alltid säga till dig att du är trött innan du faktiskt är det. Den skickar ut signaler som säger att du har slut på energi innan du har det, för den vill alltid spara en reserv om det dyker upp nåt livsviktigt. 

När du är ute och springer skickar hjärnan ut signaler att vi ska sluta med det där. Mjölksyran bränner i benen, axlarna faller framåt och du känner att du vill lägga av. Om du då plötsligt möter någon du tycker är snygg, ja då är chansen rätt stor att hållningen genast blir rakare och löpsteget bättre. 🏃Det är tydligt att det fanns energi kvar trots att du nyss kände dig jättetrött. Hjärnan vill aldrig missa en chans att göra ett gott intryck (eller föröka sig för den delen). 

⏲️Din hjärna vill lösa problem här och nu. Den försöker se till att du har det bra idag, nästa vecka och den närmsta framtiden. Hjärnan är absolut inte designad för att tänka på din pension. Vad du kan komma att ha för ekonomiska utmaningar om 30 år när du kanske har arbetat klart, är alldeles för abstrakt för hjärnan. Den vill hellre tänka på hur skönt det vore att lata sig eller äta något precis just nu.

Hjärnan:

• Är en belöningsjunkie som letar snabba kickar.

• Är lat

• Har svårt att tänka långsiktigt

Sparande och investeringar handlar om:

• Uppskjuten belöning

• Någon form av ansträngning. Du behöver stänga av Netflix och bestämma vilka fonder du ska investera i. Om du ska sluta köpa utelunch för att spara pengar behöver du planera mer, laga mer mat och se till att få med dig matlådorna till jobbet.

• Långsiktigt tänkande. 

Helt enkelt tre områden som är exakta motsatser till vad vår hjärna är designad för.

Testat i studier

En studie testade det här genom att fråga människor om de till fikat om en vecka ville ha ett hälsosamt snacks som en banan eller morot, eller en bit tårta. De flesta valde det hälsosamma alternativet. När tillfället väl inträffade och det var dags för fika fick de frågan om de fortfarande ville ha det hälsosamma alternativet eller om de ville byta till sötsakerna. De flesta bytte. 🧁

Det är så vi fungerar. Hjärnan är programmerad att leta snabba kickar. Experiment visar också att vi är bättre på att ta beslut som är bra för oss om de ligger långt i framtiden.

Det är lätt att tänka att vi ska göra en förändring som ligger långt fram i tiden, nästa vecka ska jag börja träna, efter semestern ska jag göra en budget och liknande. Vi fattar vad de rätta besluten är, men när vi väl kommer dit väljer vi ändå något annat.

“If you can’t beat them, join them.”

Hur kan man göra det enklare

Eftersom din hjärna är skapt som den är, kan du lika gärna börja samarbeta med den. Tyvärr går det inte att säga till sin hjärna, kan du sluta belöna mig när jag äter grädde och socker. Istället får vi försöka förstå hur den funkar och använda det till vår fördel.

Konkreta mål är hjälpsamt för hjärnan. Luddiga mål som att ha 30 000 kronor i en buffert om 12 månader är ett alldeles för oklart mål för hjärnan. Den behöver delmål för att kunna ta sig dit. Bryt ner det till att spara 2500 i månaden istället.

Samma sak gäller om du skulle anmäla dig till ett marathon. För att lyckas och få en bra dag behöver du bryta ner slutmålet i mindre delar. Det första steget blir kanske att skaffa löparskor, börja planera, starta lugnt och sen öka för att kanske börja springa 3-4 gånger i veckan. För att ha tid med det behöver du kanske sluta titta på minst en tv-serie. 

Sätt en deadline. Om du tar bort tid så blir det lättare att se till att saker och ting börjar hända. Utan deadline kan du skjuta upp det du tänkt göra hur länge som helst. En tydlig deadline gör att du måste börja planera i tid och att du sen kan utvärdera om du lyckades när datumet passerat.

Sätt upp delmål och belöna dig själv. Delmål gör det mer konkret och innebär en mängd små deadlines. Eftersom din hjärna älskar belöningar är det lika bra att ge den vad den vill ha i lagom dos. När du nått ett delmål kan du ge dig själv en belöning. Det behöver inte betyda att du köper eller äter något utan kan lika gärna vara att du tar dig tid för att ligga och läsa en timme i badkaret om det är en belöning för dig.

Utnyttja grupptrycket till din fördel. Om det är ett buffertsparande, se till att du har någon som kollar hur det går för dig. Någon du behöver skämmas och bortförklara dig inför om du inte lyckas. Det ökar sannolikheten att du ror det i hamn. Men berätta inte för alla du möter, då minskar faktiskt chansen att du når dina mål. 

Vad vill du veta mer?

Vill du veta mer om beteendevetenskap, beteendeekonomi, hur vår hjärna fungerar och hur vi tar olika typer av ekonomiska beslut? Då kan du antingen gå kursen i privatekonomi eller den om investeringar på börsen. Båda tar hänsyn till hur vår hjärna fungerar och för att du ska lyckas.

Men du kan också lämna en kommentar här eller gå med i vår gemenskap och skriva vad du vill läsa om framöver.

Varför du äter godsaker på kvällen. Om mental trötthet.

Ju fler beslut vi behöver ta på en dag, desto sämre blir de. I slutet av en lång dag kan mentalt uttröttning göra att vi bestämmer oss för saker vi inte hade funderat på om vi varit utvilade.

Beslut behöver vi ta, i mängder och om allt möjligt. Lite beroende på hur man räknar handlar det om några hundra till många tusentals beslut under en enda dag. Vi ska välja kläder, var vi ska äta, vad vi ska välja när vi väl kommer dit, vilken musik vi ska lyssna på, vilka poddar vi vill följa, och vad vi ska göra på fritiden. Alla beslut kräver energi från vår begränsade mängd.

Det finns en hel del forskning som tyder på att vi människor har en begränsad mängd mental energi att ägna åt beslutsfattande. Speciellt krävande är de typer av beslut där de olika alternativen både har för och nackdelar.

Exempelvis har studier av domstolar visat att domare betydligt oftare friar än fäller tidigt på morgonen och att andelen friande domar faller allt eftersom dagen fortskrider.

Hur drabbar det dig?

I köpsituationer där vi behöver ta många beslut kan säljare ibland utnyttja vår mentala utmattning för att sälja sådant som vi normalt sett inte hade köpt. Vid bilköpet är det mängder av beslut att ta, i sista stund kan bilhandlaren därför lyckas sälja en extra rostskyddsgaranti eller lackförsegling på en helt ny bil. Något som de flesta rimligen inte skulle köpt om de bara haft tid och ork att kolla upp att nya bilar redan har en längre rostskyddsgaranti än vad de just köper till.

Det sker också i mer vardagliga situationer. I matbutiken tar vi ställning till mängder av varor, går igenom tänkbara middagar, funderar över vad vi redan har hemma, jämför priser, försöker avgöra om hitflugen ekologisk sparris är bättre än oekologisk lokalproducerad och liknande.

Därför har vi helt enkelt inte energi (och blodsocker) nog att stå emot den där godsaken som alltid ligger i kassan.

Men det kan också handla om att du lovat dig själv att börja ett hälsosammare liv, men redan efter en mentalt uttröttande dag orkar du inte stå emot suget och tar den där godisbiten du lovat dig själv samma morgon att det var slut med.

Vad kan du göra åt det?

Du kan undvika svåra situationer. Om du brukar handla lunch på lösvikt i matbutiken och lovat dig själv en mer sund kost är det bättre att handla lunchen innan du blir hungrig. Annars riskerar du att lägga på för stora portioner eller välja något mindre nyttigt än du tänkt dig.

Se till att inte åka och handla när du är trött och hungrig. Gör det efter middagen när du inte har lågt blodsocker och lika kort tålamod som en argsint tax.

Om du inte vill äta godsaker, se helt enkelt till att inte ens ha dem hemma. Vips behöver du inte försöka motstå någonting.

Att minska mängden beslut generellt är något annat du kan jobba med.

I matbutiken kan du ha funderat ut en matplanering (och kollat erbjudanden) i förväg och gjort en lista som du håller dig till. Då minskar mängden beslut dramatiskt när du väl står i butiken och risken minskar att du kommer ut med saker du inte hade tänkt köpa.

Färre antal beslut är anledningen till att jag bara köpt enfärgade t-shirts på senare år, de ska alla gå att kombinera med vilka vardagsbyxor som helst utan att jag ska behöva slösa en massa tankekraft på någonting så enkelt som att matcha ihop kläder. Trist? Ja kanske. Smidigt? Otroligt.

Slutsats

Om du vill ha mer energi över till det som betyder något, se till att ta bort en massa lågvärda beslut ur din vardag. Och undvik de situationer som du vet ofta leder till att du misslyckas.

Några läsvärda länkar

• Lider du av beslutströtthet?

• Uppskjuten belöning

Bokrecension: Skärmhjärnan

Ett av våra mest populära blogginlägg här på eljest.se har varit det som refererade en Anders Hansen-föreläsning och tar upp alla fantastiska saker som sker i kroppen vid fysisk aktivitet! Har du någon gång svårt att ta dig ut på en träningsrunda så måste du läsa det! Sen kommer det garanterat spritta i benen ;)

Nu är Hansen åter bokaktuell med sprillans nya Skärmhjärnan.

Vilka är problemen?

I den här boken analyserar Hansen den ökande psykiska ohälsan, de allt mer undermåliga studieresultaten i skolan, vår försämrade förmåga att fokusera, problemen med allt vanligare sömnbrist osv, med sambandet att vi drastiskt ökat vår skärmtid framför allt de senaste 8 åren. Resultatet? Ja, även om alla samband ännu inte är helt bevisade så talar mycket för att den ökade skärmanvändningen inte är odelat positiv för vår hälsa.

Det finns statistik som säger att vi tänder skärmen på våra smartphones 150 gånger per dag, men att vi vidrör själva skärmen hela tvåtusensexhundra (2600!!!) gånger på ett dygn. I genomsnitt plockas telefonen upp var tionde minut! Många unga kollar dessutom av sina telefoner flera gånger per natt och kanske är det då inte så konstigt om sömnen blir lidande?

Ett annat problem är att skärmarnas blå ljus minskar vår melatoninproduktion, vilket gör att hjärnan tror att det är dag när den egentligen borde vara inställd på kväll. Hjärnan behöver sömn för att städa undan slaggprodukter och fungera fullt ut nästa dag.

Sämre koncentrationen om telefonen är i samma rum

Två grupper elever skulle göra ett test. Den ena gruppen fick lämna sina telefoner utanför klassrummet medan den andra gruppen fick ha den med sig telefonen in i klassrummet dock utan att kunna nå den. Gruppen utan telefoner presterade både bättre och snabbare. Bara kännedomen om att telefonen fanns i rummet störde elevernas fokus.

En annan studie visade att om telefonen låg på bordet under en fika med en annan person eller ett möte på jobbet räckte det för att samtalet skulle upplevas som tråkigare och den andre personen som mindre intressant än i de fall då telefonen inte låg på bordet.

Hjärnan inte anpassad evolutionärt

Hansen förklarar hur allt detta kommer sig med enkel evolutionsteori. Våra hjärnor är helt enkelt anpassade efter en annan tid och till ett annat slags liv där mycket av våra val handlade om överlevnad. Evolutionärt har våra hjärnor inte på långa vägar hunnit ställa om sig kemiskt till att leva i en digital tidsålder.

Vår tids vanligaste drog? Sociala medier.

Framför allt sociala medier är utformade för att vi ska använda dem så mycket som möjligt. De ger oss små och kontinuerliga dopaminkickar som gör att vi hela tiden vill ha lite till. Och lite till. Till slut är vi helt beroende och får svårt att stänga av. Det blir skrämmande likt ett drogberoende.

Vi inbillar oss att den kontakt vi får med bekanta och obekanta online ska kompensera för utebliven verklig social kontakt, men forskning visar entydigt att så fungerar det inte. Mer sociala medier förbindelser genererar mer upplevd ensamhet. Lägg därtill jämförelsesjukan som lätt drabbar oss när vi är ute på sociala medier. Och nej, ALLA mår såklart inte sämre av sociala medier, men många gör det.

Den mest brännande frågan är såklart vad detta göra med våra barn. De som alltid är uppkopplade. De som blir jämförda, bedömda och inte kan fly undan. De som växt upp vid en skärm utan att de kanske egentligen valt det själva.

Vad kan du göra?

Författaren föreslår inte att vi ska sluta använda skärmar helt men att vi måste försöka hitta hållbara förhållningssätt till våra smartphones, plattor och datorer och begränsa vår användning av dem.

Idag äter var nionde svensk psykofarmaka. För vissa patienter är den helt livsavgörande men många patienter skulle kunna hitta lika bra eller bättre alternativ som inte ligger i en pillerbox. Författaren anser att fler behöver jobba aktivt för att förebygga psykisk ohälsa.

Några av Hansens tips på saker som får nästan alla att må bra:

• Var fysiskt aktiv

• Prioritera sömn

• Odla relationer utanför skärmen

• Begränsa ditt skärmanvändande

Några saker du kan göra aktivt för att minska skärmbruket:

• Prova att stänga av mobilen en eller ett par timmar varje dag.

• Se till att du inte ser, når eller hör mobilen när du kör bil.

• Om du arbetar med något som är koncentrationskrävande - se till att mobilen ligger i ett annat rum.

• Avsätt några minuter varje timme för att kolla sms/mail mm

• När du umgås med när och kära: Umgås! Ha mobilen på ljudlöst och en bit ifrån dig.

• För unga borde det var obligatoriskt att ingen får ha mobil i klassrummet. Annars ställ krav på skolan och prata ihop dig med andra föräldrar.

• Sätt gränser för skärmtid åt barnen. Föregå med gott exempel. Barn imiterar ju som bekant snarare än att göra det vi säger åt dem. Gör saker tillsammans.

• Se till att stänga av platta eller mobil minst en timme före läggdags och lämna den utanför sovrummet.

• På sociala medier: Följ bara personer du aktivt vill interagera med och se på sociala medier som ett verktyg för att just interagera.

Vidare lästips!

Här hittar du förresten inlägget om fördelarna med fysisk aktivitet!

Här hittar du ett annat av våra inlägg om hur du kan skaffa sundare mobilvanor :)