Aborten

lördag. vinrött på vitt

I instruktionerna står det att det kan ta någon eller ett par minuter innan svaret kommer. Efter ett par sekunder syns ett otvetydigt vinrött streck brevid kontrollstrecket. Ett litet streck med stora konsekvenser. Strecket bekräftar det min kropp redan vet. För tredje gången i livet är jag gravid. Fast den här gången var det oavsiktligt. Och alldeles i onödan... Fan.

I Sverige är det upp till den som är gravid att fatta beslut om abort. Det förs också en debatt om huruvida män borde ges möjlighet att genomföra en juridisk abort fram till vecka 18. En intressant debatt med rimliga för- och motargument där jag inte riktigt vet hur jag ställer mig. Helst skulle jag vilja att manliga p-piller blev verklighet innan vi diskuterar möjligheter till juridisk abort.

Det här inlägget kommer inte handla om varför vi valde att göra en abort eller hur du ska tänka om du någonsin behöver fatta ett liknande beslut. Det måste var och en komma fram till själv. Men vi var eniga i vårt beslut. Dagen efter testet bokar jag en abort via 1177.se.

Måndag. Du har en tid bokad

Barnmorskan låter trött när hon ringer upp. Formulärfrågorna ställs rakt upp och ned.

-Är du sikker på att du vill göre en abort?
-Ja

Tyvärr har de ont om lediga tider. Men till helgen ska vi resa iväg på semester med barnen och vara borta i 9 dagar. Jag vill absolut inte låta graviditeten fortsätta i drygt två veckor till. Hon förstår och klämmer in mig på torsdag eftermiddag.

Det finns två olika sätt att göra abort. Antingen med hjälp av tabletter (medicinsk abort) eller genom en mindre operation. År 2019 var 96 % av alla aborter i Sverige medicinska aborter. Numera är jag en del av den statistiken, fast för 2021.

Torsdag. Aborten

En ovanligt stressig dag. Med andan i halsen kommer jag fram till sjukhuset sju minuter innan det är dags. Släpps in på avdelningen där jag får träffa en ung kvinnlig gynekolog. Vi pratar om abortförloppet, preventivmedel och komplikationer. Kan inte låta bli att fundera på om hon har någon egen erfarenhet av det som är hennes yrke. Vet hon hur det är att föda? Har hon själv behövt göra någon abort?

Jag pratar om mina rädslor att förblöda. Det står att blödningarna under en abort kan bli 2-3 gånger så stora som en vanlig menstruation. Hur mycket blod kan man förlora innan det blir farligt? Vad gör jag om det inte slutar? Jag har läst på och särskilt om fallen där kvinnor faktiskt förblött. Vi pratar om hur vi ska hantera det. Sen frågor hon,

-Är du säker?
-Ja

Vi fortsätter in i ett undersökningsrum och hon gör en ultraljudsundersökning. Till skillnad från tidigare gånger är skärmen vänd från mig så att bara hon kan se. Det känns fel. Jag vill se. Hon förklarar att de inte brukar visa skärmen vid en abort, men jag får se om jag vill och orkar. Det vill jag. Fostersäcken är en tydlig svart yta bland allt blurr på skärmen. Hon zoomar in och jag ser något litet, knappt synbart i den. Hon uppskattar det till 3,8 mm stort och säger att jag befinner mig i vecka 5.

När undersökningen är klar får jag gå tillbaka till väntrummet. Barnmorskan som hämtar mig är äldre och inger ett stort lugn. Jag sätter mig i en fåtölj vid ett fönster. Det känns lite lättare att andas här. Tillsammans går vi igenom instruktionerna steg för steg med vad som ska hända nu och var jag kan vända mig vid behov. Det finns olika telefonnummer som jag kan ringa vid olika tider på dygnet, men alltid någonstans jag kan höra av mig.

Hon frågar inte om jag är säker. Istället plockar hon fram tabletterna som startar aborten. Jag tar dem tillsammans med något smärtlindrande och sköljer ned allt med vatten. Sen är det är viktigt att sitta kvar på mottagningen en stund innan jag får cykla hem. Under tiden fyller jag i en abortundersökning från Uppsala Universitet. Det här steget gjorde inte ont fysiskt men det kan såklart ha berott på den smärtstillande tabletten.

Lördag. Vräkning

Två dagar senare är det dags för utsötning av graviditeten. Vi är i Uppsala. Inget jobb inplanerat för varken mig eller K. När du gör en hemmaabort bör du absolut inte vara ensam. Du ska heller inte ha ansvar för något eller ha några aktiviteter inplanerade. Barnen får till sin stora lycka hänga med farfar hela dagen, vilket känns riktigt bra då de inte träffas så ofta. De får en riktig kanondag ihop ❤️

Själv följer jag instruktionerna. Först tar jag de smärtlindrande tabletterna och sen de speciella tabletterna som ska stöta ut graviditeten. Då måste man ligga ned i en halvtimme. Vi löser korsord medan vi väntar. Efter en halvtimme får jag kliva upp och röra mig, men eftersom det inte händer så mycket så tar vi en promenad i närområdet.

Efter en timme känner jag att det drar igång och vi går hem. Resten av dagen blöder det desto mer och jag lämnar inte lägenheten. Det kommer mycket blod, men ändå en hanterbar mängd för någon som är van att blöda mycket. Det kommer också ut något som kallas tablettskelett. Rester av tabletterna som inte lösts upp helt och hållet. Kvinnor som genomför aborter i länder där det är olagligt kan bli ertappade av tablettskelett och riskera grymma straff. Jag ryser vid tanken.

I instruktionerna står det att du kan fortsätta blöda i några veckor. Från början ungefär som en mens eller kanske lite mer, men sen ska den avta. Så länge du blöder får du inte bada, ha samlag eller använda tampong.

Om blödningarna inte avtar, börjar lukta illa, du får ont eller feber ska du uppsöka vård!

Torsdag. En vecka efteråt

En vecka har gått sen jag avbröt graviditeten och jag fortsätter dessvärre blöda. Rikligt. Problemet är att vi reser. Jämtland - Uppland - Småland - Östergötland - Närke - Dalarna - Härjedalen innan vi åter är hemma i Jämtland.

Jag ringer numret på lappen. Sköterskan låter lite orolig och tycker att jag borde åka in och kolla. Kolla var? Få se, idag passerar vi Örebro. K letar fram ett nummer och jag ringer. Efter ett tag ringer de upp. Kvinnan i luren ser att jag hör till en annan region och föreslår en telefonkonsultation imorgon fredag. Men det går inte. Imorgon är jag i Falun. Ska jag ringa till region Dalarna?

Nä, jag orkar inte... Hon önskar mig ett försiktigt lycka till och vi lägger på.

Fredag och Lördag

Fredag börjar ändå positivt. Jag blöder klart mindre än igår och kanske det faktiskt har vänt?

Tillsammans med Emelie gör jag mitt första löppass på 10 dagar. Det går i väldigt makligt tempo upp till Lugnet och hem igen. Några kilometer. Känslan påminner om den när du ska börja springa igen efter en förlossning och oroar dig för framfall. Det är så långt ifrån den fina löpformen jag hade för några veckor sen man kan komma. Det är riktigt varmt och badhjärtat värker. Någon frågar varför jag inte badar. Jag säger som det är. Känner ingen skam eller behov av att hålla något som uppenbart påverkar mig hemligt.

På lördag gör jag ett nytt löppass på egen hand. Får precis ihop fem kilometer i väldigt sakta fart, men är ändå jublande glad för det. Den tvära avsaknaden av träningsendorfiner plus hormoner gör faktiskt ingenting lättare.

Drygt en månad senare

Jag kan träna på nästan som vanligt igen men blöder fortfarande. Mycket mindre än under första tiden men ändå. Jag har pratat med gyn och om det inte slutar snart behöver jag åka in och kolla vad det beror på. Det har tagit längre tid än jag naivt trodde att det skulle göra innan jag känt mig i balans igen.

Efter en månad tog jag ett nytt test. Det händer att en del kvinnor fortfarande är gravida men det är mycket ovanligt. I så fall behövs en kirurgisk abort. Tack och lov visade mitt andra test negativt.

En del som genomgår en abort känner sig nedstämda efter behandlingen och jag tror absolut att jag haft en ganska stor hormonell rubbning som jag inte var riktigt beredd på.

Jag har alltid föreställt mig att en abort ska vara sjukt jobbig mentalt men inte fysiskt. I mitt fall blev det tvärtom. Det var mycket mer påfrestande fysiskt än vad jag någonsin hade kunnat ana. Fast jag bara var i femte veckan hade kroppen hunnit ställa om väldigt mycket. Det var min tredje graviditet så jag antar att kroppen visste precis vad som skulle hända och ödslade ingen tid på att “sätta igång”. Så kanske är det rimligt att det tar minst lika lång tid att ställa tillbaka allting?

Mentalt har jag inte alls vacklat på samma sätt. Jag hade en kort sorgeprocess i början men aldrig tvekat inför vad som behöver göras och vad jag vill. Vårt beslut har känts rätt hela tiden.

Därför berättar Jag

Efter jag läst allt tekniskt om hur en abort går till ville jag läsa det mer personliga och relaterbara. Sverige fick fri abort den 1 januari 1975 och sen dess har det genomförts mellan 30 000 och 38 000 aborter varje år. Det måste ju finnas en massa skrivet om ämnet? Till min förvåning hittade jag bara två bloggposter om aborter.

Den första träffen var skriven av Terese Alvén och handlade om en påtvingad abort i vecka 21+2. Hjärtskärande. Hon gick själv bort i cancer en kort tid senare och även om vi bara hade lite kontakt via instagram så tänker jag ofta på henne och hennes familj. Inlägget fick mig att börja gråta även om det inte var direkt relaterbart och jag ville återigen #springforterese ❤️

Det andra inlägget var skrivet av Lady Dahmer. Det var öppet och reflekterade också om hur lite det skrivs och talas om aborter. Hennes inlägg och långa kommentarsfält var det närmaste vittnesmål från riktiga kvinnor jag kom.

Annars fick jag såklart ohemult många träffar från tyckare i ämnet. Artiklar med anonyma källor och diverse skräckreportage för att inte säga allt material som antiabortorganisationer spyr ur sig.

Jag antar att det jag mest av allt ville i mitt sökande var att känna mig mindre ensam. Det relaterbara är viktigare än man kan tro. Och det är anledningen till att jag ägnat en lång stund åt att mentalt bearbeta den senaste tiden och skriva det här långa inlägget som du läser nu.

Abort är sjukvård. Det är inget att skämmas för och jag vill inte att det ska finnas något tabu att prata om det. Därför väljer jag att vara öppen med vad jag gått igenom, hur det påverkat mig mer än jag trott och om mina ord på något sätt kan stötta en enda kvinna som tvingas gå eller gått igenom samma sak så är det värt det.

En lång varm kram,
Ann-Mari
❤️