Juli

Efter den galna månaden juni var det dags att landa hemma och steppa upp träningen.

Agendan i stort:

Familj
Träning.
Upprepa.

Uppblandat med lite annat såklart…

Taklagsfest, invigning av Sveriges näst största fotbollscup för ungdomar - Storsjöcupen, vann en trädgårdsslangsvinda och barnen körde wakeboard i Surfbukten.

Under Storsjöyran njöt jag stort av Sara Parkman och hela familjen ryktes med av det massiva tryck som uppstod när Hooja klev ut på Stortorgets scen.

Men tydligast fokus var att få till mycket träning och vissa nyckelpass.
Tex att provspringa ett marathon (trots 40-årskalas senare samma dag).

Vi njöt av livet i Bräcke.

Spårade rötter ihop med barnens farfar kring Umeå och Botsmark ❤️

Cyklade Frösön-Sundsätt!
En logistisk utmaning men när den var ordnad så fanns ingen återvändo. Bara att kliva upp i ottan och börja trampa.
19 mil landsväg och rätt många höjdmeter.
E45:an ca 12 mil mellan Svenstavik och Nilsvallen bland husbilar och annan bråte var stundtals skitläskig, men annars en häftig tur som jag tänkt på i många år. Står det 18 mil cykel i träningsscheman så var det lika bra att välja en spricka jag länge fantiserat om. I trakterna av Åsarna regnade det lätt men annars hade jag uppehåll hela vägen. Mycket tursamt med tanke på hur ostabilt vädret över länet var denna dag. Många regnskurar florerade runtomkring och asfalten var ofta blöt längs sträckan. Framme i Sundsätt gjorde jag ett snabbt skobyte och sprang några kilometer run-off-bike ihop med mamma som cyklade bredvid. Stretch, dopp i poolen och lagom tills maten var klar (mindre än en halvtimme efter att träningen var avslutad) började världens åskoväder. Regnet piskade ned och höll i sig i flera timmar. Snacka om bra tajming!

Fick njuta av fint häng med mor och far, morgonsim, besök på sommarcafét i Ytterberg, konstutställning av bästa Anna och en väldigt rolig återträff med brudarna som jag tog studenten med för 20 år sen(!). ❤️

Efter 4 veckors lugn semester och nära 50 timmar loggad träning kunde jag ana något som liknade form. Nu återstod knappt 3 veckor kvar till Ironman Kalmar och min chans att kvala till VM i Ironman på Hawaii…

Augusti

Började jobba i slutet av juli för att spara semester till Kalmar-resan. Det kändes rätt okej ändå. 2023 var det en vinstlott med tidig semester för dem som gillar vackert väder. För mig brukar det också vara lättare att få in träningen när jag jobbar än när jag är ledig. Upp i svinottan, på lunchen och transportträning är mina favoriter för tidseffektiv träning. Då finns det ingen tvek-mån. Antingen gör du ditt pass NU eller så kommer du inte hinna med det alls den här veckan. Den inre argumentationen funkar bra på mig.

När sista tuffa veckan var gjord fick jag ofrivillig vila från löpningen pga plötslig smärta i en hälsena. Vad är nu detta? Ja, ja. Bara att packa väskan, påbörja den långa resan mot Kalmar och hoppas på det bästa. Skönt med stopp i både Sundsätt och Falun längs vägen. Sista onlinemötet med coach inför att vi skulle träffas IRL första gången i Kalmar fick bli i bilen på väg ned. Bra att snacka igenom dagen och raceupplägg.

Ironman Kalmar har jag redan skrivit om här. Inte min bästa dag, men en stabil och bra dag. Och den här gången räckte det.

Jag hade lyckades med årets andra stora mål - att kvala till VM i Ironman på Hawaii i oktober! Jabadabadooo!!! En dröm sedan jag läste boken om paraidrottraren Anders Olsson för 15 år sen.

Augusti avslutades med ekonomisnack för ett härlig gäng donnor på Gamla teatern, den årliga Kräftskivan, en jobbresa till Skellefteå och sommarens sista badsväng till Önsjön. Som ett brev på posten blev jag förkyld och fick kasta in handduken då Klubbmästerskapet för Östersund Triathlon gick av stapeln.

September

När jag tillfrisknat var det tillbaka till träningen igen. Ungefär en månad till att underhålla formen. Men kroppen var inte lika positiv som huvudet. Den kändes stel och trög . Motivationen och orken började också sina i takt med att dagarna blev kortare och kallare.

Kristoffer försökte peppa med lite AI-konst. Jag sökte omväxling och körde ett träningspass i skid(löp)skytte med Jean-Marc Chabloz. Flera trainerpass framför Netflix. Träning i underställ, regnkläder och efterföljande bastusessioner för att försöka anpassa kroppen till Hawaiis tropiska klimat.

En helg med ES-gänget i Sälen-fjällen bjöd på rekreation, träning, finfint häng med älskade vänner och en födelsedagsmiddag med mor på vägen hem. Sveg ligger ofta bra till oavsett vart vi är på väg.

Försökte maxa tiden med barnen. Vi grävde sjövärme i Bräcke, Assar gjorde läxan på sitt sätt och vi tog tåget med obligatoriskt span på det forna kallbadhuset i Stavre. När armén hade öppet hus sköt pappan kanon och ungarna imponerades stort av dagens Gripenuppvisning. Men roligast var kanske att få köra gokart på Multichallenge?

Gjorde en arbetsresa till Sollefteå…

… Men tankarna upptogs mer och mer av det stora äventyret. Bara någon vecka kvar nu.

Oktober

Oktober började, som varje oktober sen 2012, med att den förstfödde fyllde år. Härligt att få vara hemma och fira detta!

Gjorde en sista jobbresa till Älvkarleby innan det var dags att åka hem och packa stora väskan för Hawaii. Detaljerna började falla på plats. Fokus skiftade från träning till att hålla sig frisk.
Fredde lånade generöst ut sin cykelväska, Kent (som jag simmade med i Göteborg i juni) hjälpte oss med våra ESTA och ny race-energi införskaffades.

Så kom dagen för avresa.

Hela resan var bokad via SAS och rutten gick:
Frösön - Arlanda - Köpenhamn - San Fransisco (en övernattning)- Kona, Hawaii

Att jag som helt vanlig typ kan färdas så snabbt från jordens ena hörn uppe i Norden - över Atlanten - Grönlandsisen - över klippiga bergen och hela den Nordamerikanska kontinenten - över halva det enorma Stilla havet - för att slutligen landa på en ögrupp mitt ute i ingenstans. I ett annat hörn av världen. Hur makalöst är inte det?

Resan funkade hyfsat smidigt så när som på sista etappen som sköttes av United Airlines. Den var mest ett enda strul åt båda hållen. Men tack vare god framförhållning löste sig även detta och fram till ögruppen Hawaiis största ö - Hawaii (aka Big Island) kom vi och allt vårt bagage.

Ah… Känslan av att kliva ur planet och möta värmen… Mmm. Som en smekning på kinderna och handlederna. Att Konas flygplats är mer som ett utomhus (utan väggar) än ett inomhus gjorde det första exotiska intrycket extra starkt.

Kristoffer fick vänta med all packning medan jag tog en shuttle bus och hämtade den bokade hyrbilen. Proviant handlades och så orienterade vi oss lite i Kona innan vi letade upp vår lägenhet. Den låg alldeles vid vattnet längs Ali‘i Drive, ett par kilometer söder om Kona och var exakt lika fin som bilderna i annonsen. Solnedgången den här första kvällen gjorde ingen besviken och jag var så glad att vi valde att betala extra för att bo vid vattnet.

Varje morgon tassade jag upp medan det var mörkt. Öppnade glasdörrarna och satte mig i soffan för att skriva eller bara lyssna till vågorna som rytmiskt slog in över lavastenarna. Lugnt och majestätiskt. Våg efter våg. Sakta kom gryningsljuset och fåglarna började sjunga. Himlen färgades rosa när solen gick upp bakom vulkanerna och speglade sig på vackraste vis i havet. Eftersom vi bodde på den västra sidan av ön hade vi istället första parkett över solnedgångarna men mornarna gick inte av för hackor de heller.

Men nu var jag inte på Hawaii bara för att njuta av en tropisk ö. Att resa till en tropisk ö är möjligt när som helst, men ett VM i Ironman kommer jag med största sannolikhet inte vara med om igen. Därför ville jag gå all-in i Ironman-bubblan och min fantastiska man stöttade mig fullt ut i det beslutet.

K skjutsade mig till norra änden av ön så att jag kunde testcykla den sista milen både till och från vändpunkten i Hawi på tävlingens cykelsträcka. Skönt att ha testat på backarna och den ökända vinden innan race. Det kändes också bra att ha åkt hela sträckan med bil så jag visste vad som väntade på tävlingsdagen. Ett riktigt monster var svaret.

Inne i Kona provade vi simbanan och fick njuta av koraller, färgglada fiskar och en vilsen sköldpadda. Surrealistiskt. Ska jag verkligen få tävla här?

Trots att jag inte lärt mig att dricka kaffe så drack jag kaffe vid coffee boat ute i havet. Förmodligen världens mest kända båt i triathlonkretsar.

Vi sprang välgörenhetsloppet underpants run, var med på cultural evening och deltog i nationsparaden ihop med övriga i Team Sweden. Vi besökte mässan ett flertal gånger och jag köpte några merchandises.

Kona är ett väldigt litet samhälle och den här veckan kryllade stället bokstavligen av tusentals fantastiska och starka kvinnor. Vi (eh… jag) spanade efter fullblodsproffs som Lisa Nordén och Lucy Charles Barclay. De strosade runt som vem som helst och det kändes milt sagt som en jättehäftig miljö att få vara del av. Tänk att jag är här. Att jag ska få göra det här. Tillsammans med drygt 2000 andra tjejer som kvalat hit ska jag snart få göra ett av de tuffaste loppen som finns. VM i Ironman. Nyp mig!

För att inte helt förgås i Ironmandimman gjorde vi också lite andra äventyr under veckan. Som att nattsnorkla med mantor!

Vi hade bokat en båttur som tog oss till en plats som riggats med belysning på botten och på undersidan av en SUP-bräda. Vi fick hänga i handtag på brädan och ha en flytkorv under benen för att ligga just på ytan och inte hänga ner. Det var absolut förbjudet att stoppa ned handen eller på något sätt försöka röra de mäktiga och, för människor, helt ofarliga djuren. Instruktören berättade att de kan snudda vid er och det är okej. Men ni får absolut inte snudda vid dem för att våra feta fingrar kan skada deras känsliga hud.

Spotlightsen på undersidan av brädan lockar till sig djurplankton som är mantarockornas basföda. De behöver äta kopiösa mängder varje dygn. Efter bara en kort stund dök de första upp. Det kändes som att de både lekte med oss och åt när de cirklade alldeles under lamporna. Både jag och Kristoffer tänkte att den här gången kommer den kittla mig på magen! Men det gjorde de aldrig fast de kan inte varit många millimeter ifrån.

Jättemantan kan som fullvuxen mäta mer än 7 meter mellan vingspetsarna, rekordet är omkring 9 meter. De som vi simmade med var mellan 3 - 5 meter och kallas för revmantor. Jättemantor kan väga uppåt 2 ton och bli upp mot 20 år gammal.

Vi gjorde några fina snorklingar, ett hike-äventyr och åt lunch med utsikt i världsklass och sällskap av små små ödlor.

Någonstans under veckan gick det också upp för mig att jag inte enbart var här för att njuta av livet. Jag skulle visst prestera också och göra något som vara jättelångt och utmanande.

Men den här gången var målet att ta in ALLT. Och att ha en bra dag. En riktigt bra dag. Och inte bra som i vinna-VM-bra, utan bra som i köra-stabilt-och-hålla-ihop-hela-vägen. Jag behövde inte köra slut på kroppen för att kapa placeringar som inte längre spelade någon roll. Istället ville jag fokusera på att ha en så rolig och behaglig resa som möjligt givet temperatur, vind och nerver. Och att fullfölja såklart. Att inte gå i mål hade varit en enorm besvikelse. Det var är min femte och kanske sista Ironman.

Ett liv.
En dag.
Ett ögonblick.
En känsla.

Mer än någonsin tidigare var det här dagen som jag tog med mig Kalmar Ironmans tävlingsmotto: race with a smile ❤️

En dag du kan läsa allt om här.

Dagen efter checkade vi och hängde på stranden. Planen var att göra vår årliga kickoff. I teorin lät det perfekt att vila och visonera livet framöver. I verkligheten var jag inte redo att blicka framåt. Jag behövde vila i gårdagen och känslan av att ha uppnått ett stort mål. Ville memorera. Konservera. Ha kvar känslan för att plocka fram vid behov.

På kvällen lämnade vi tillbaka hyrbilen och påbörjade den långa resan hemåt.

På Frösön tog världens bästa välkomstkommitté emot oss. Oändlig tacksamhet ❤️

Cykeln stannade (enligt min airtag) ett extra dygn i Hudson Bay men vad gjorde det? Tur som attan att det inte försvann på ditvägen.

Livet återgick till sitt vanliga. Som om inget hänt. Vi jobbade och barnen fortsatte höstterminen. En vecka efter tävlingen på Hawaii fick jag sällskap av Arvid att springa (i lite svalare väder) på hemmaplan för organisationerna #suicidezero och #tomtenfinns i Jämtland. En ynnest som gjorde gott på många sätt.

När vi kom hem gick också startskottet för Assar att börja fixa Halloween 🏁
Som han längtat!

Det blev en sväng till Bräcke med familjen och till Stockholm på jobb samtidigt som ännu en förkylning bröt ut. Men för första gången det här året kände jag noll stress över det. Skönt.

I slutet av oktober hade vi också jättefina skridskoisar. Det blev en idyllisk tur till Tysjöarna med K och Assar. Tills Assar ramlade och slog ut en halv framtand. Aj aj aj. Då blev det tandakuten istället.

På självaste Halloween kom Alve och hälsade på. Killarna åkte för att hämta från nattåget. Jag hade klivit upp tidigt för att baka scones till mysfrukost så länge.

Barnen härjade på under dagen medan jag jobbade hemifrån.

På eftermiddagen kom en spekulant förbi och köpte min tempocykel. Han planerar att rasta den på Kalmar Ironman till sommaren vilket känns himla fint.

Planen var att grilla korv till middag uppe vid vindskyddet på toppen av berget. Hade några saker som jag behövde jobba undan, så K gick i förväg med ungarna.

Någon gång efter 18 slog jag igen datorn. Valde trailskor, en svart dunväst med mörk ullfrottétröja under och ett par svarta regnbyxor för att inte synas utan kunna smyga på killarna i mörkret. Tog också ett par rejäla vantar då nordvästan ven och det var fyra minusgrader ute. Men tji fick jag. Ungarna blev inte ett dugg skraja när de upptäckte mig. Ja, ja. Trevligt hade vi ändå.

Efter korvgrillning var planen att gå hem med barnen som tänkte gå bus eller godis. Viskade till K att jag kunde ta vägen via slalombacken och handla godis på Coop. Bäst att vara beredd om det kommer en anstormning av läskiga typer. Hade sett flera gäng drälla runt i kvarteren längs vägen upp på berget.

Framme vid Ladängsbacken tar jag en bild med mobilen. Flygplatsen lyser starkt och två personer med pannlampa springer nedför backen.

Kanske en minut efter att jag tagit bilden så händer det.

Ett stenkast från Frösötornet råkar jag trampa i en liten frusen krafter i grusvägen. Det ligger is i botten av den och ett florsockertunt snölager på isen.

I fallet snurrar två tankar parallellt:

Så det är så här det känns att bryta något?
Vilken tur att det här händer nu och inte innan Hawaii!

Har aldrig varit gladare att jag haft med mobilen. Ringer K och säger att han måste hämta bilen, men när jag väl vågar titta på min vänstra fot och ser den onaturliga vinkeln så lägger jag på och ringer 112 istället.

Det tar 22 minuter för ambulansen att komma och vid det laget är jag kraftigt nedkyld och hackar tänder. Den fantastiska personalen lyfter upp mig på bår och rullar in mig i den varma bilen. Nu är prio ett uppvärmning och foten får komma i andra hand innan vi åker in till akuten.

Efter fyra timmar på akuten inklusive röntgen får jag ett rum på ortopedavdelningen. Då är klockan ett på natten. Tack vare att jag haft foten i högläge exakt hela tiden har den inte svullnat och det finns hopp om operation nästa dag…

November

… Nästa dag råkar vara den 1 november. I Östersund vräker snön ned. Flera, flera decimeter. Den underbara personalen kommer in och berättar att de inte trodde sina ögon när de skulle gå på eller av sina skift och möttes av snösmockan ute på gatan. De stackars snöröjarna eller planeraren av stadens snöröjning verkar helt tagna på sängen.

Själv är jag rädd att var och varannan person kommer bryta lårbenshalsen så att operationen ska bli uppskjuten till en annan dag. Har mycket ont.

Tack och lov verkar de flesta hålla sig inomhus eller ha bra balans (eller kanske landar de som trots allt faller mjukt?) för plötsligt ska jag duscha och förberedas för operation. Ryggmärgsbedövningen och all smärtlindring är mer än välkommen och jag sover igenom nästan hela operationen. Det är första gången på många timmar som jag inte har ont.

Ortopeden vittnar om ett komplicerat fotledsbrott där den yttre fotknölen gått i fem delar, den inre i två delar och så har jag brutit den bakåt också. Jag lär mig att en fraktur i tre riktningar kallas för en trimalleolär fraktur. Kanske årets nyord i min vokabulär? Det känns ospektakulärt och förvånande. Men mest av allt onödigt. Hur kan man göra sig själv så illa bara av att ramla från gående till liggande på en promenad? Hur lyckades jag landa på mig själv och orsaka den här mängden våld på min fotled? Så många frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Operationen gick bra tack och jag har numera en del titan inopererat i fotleden. Jag antar att jag blivit en riktig Ironman som Alex så fyndigt konstaterade…

Kvällen efter operationen får jag åka hem och en för mig främmande vardag tar vid. Jag är fortfarande väldigt rörlig. Så när som på mitt gipsade underben och foten som bara vill vara i högläge med allt vad det innebär. Försöker jobba ungefär 25% för att det finns så mycket som behöver göras. Jag har inte tid för det här. Men det har man väl aldrig.

Jag får lära mig:

Att be om hjälp.
Att ta emot hjälp.
Att ta sprutor på mig själv.
Att ligga på mage är en skön omväxling till att ligga på rygg och då är pärlande en bra aktivitet.
Hur mycket utomhus betyder för mig
Hur mycket träningen betyder för mitt välmående

Jag tänker på de som tampas med både smärtor och/eller nedstämdhet och som inte har en bas av träning att luta sig mot. Som inte vet hur stor skillnad kontinuerlig träning kan göra för att må bättre. Jag känner själv hur jag sakta faller djupare och djupare i ett svart hål men vet att jag med hjälp av träningen förr eller senare kommer ta mig upp igen.

Det som håller mig flytande är framförallt familjen. Kristoffer, min klippa, steppar upp ännu mer (hur det nu är möjligt). Barnen är extra goa och hjälpsamma. Vänner och släkt kommer förbi med luncher eller fika. Jag får fantastiska blombud levererade av Kulturarvet ett stenkast bort.

Varje kväll kryssar jag för en dag. Sex veckor med gips? Hur ska jag stå ut? Paradoxalt nog känner jag ett dåligt samvete. När jag ändå bara ligger i sängen hela tiden så…

borde jag jobba mer även om arbetsställningen är utmattande och allt annat än ergonomisk och jag går på mycket smärtstillande
borde jag åtminstone träna armstyrka.
borde jag skriva mer.
borde jag lära mig saker.
borde jag… borde borde borde
borde jag inte ha dåligt samvete för att jag inte gör något av ovanstående…

December

December blev varken så härlig eller mysig som månaden brukar vara. Men vi gjorde vårt bästa. Ett sista polkafärgat paket avslutade sex veckor instängd i gips.

Jag klädde på mig människokläder igen…

…och så bjöd jag K på julkonsert med Sofia Karlsson och Martin Hederos på Storsjöteatern. En överraskning som jag bokat långt innan olyckan för att fira att 16 år tillsammans.

Tredje gången vi ser Sofia och Martin i Östersund med omnejd. Två magnifika musiker och vilken gudabenådad röst hon har 🤩

Julafton blev en Frösö-historia.

Ett alldeles lagom stillsamt knykalas med mormor, morfar och farmor.

Äntligen fick barnen hugga in i julklappshögen men det var tydligen inte bara barnen som varit snälla. Även jag fick jättefina klappar.

❤️ Mamma hade vävt en ljuvlig jättelång julmatta till hallen.
❤️ K hade ägnat sig åt luffarslöjd och gav mig en startplats till 2024 års Cypakutsi i Skålan
❤️Assar hade gjort ett svärd till mig så jag kan skydda familjen vid behov.
❤️Elisabeth hade sytt två väskor till mig. Den ena har lång axelrem och är utmärkt för dem som hoppar på kryckor men vill få med sig prylar
❤️Arvid gav mig sitt hjärta

Vi avrundade ett av de mest omtumlande åren i mitt liv på nyårsafton i Bräcke. Från himmelska toppar och fullmatat med upplevelser till att ha ont och vara sängliggande med allt som kom med det. Från att ha sprungit marathon för mindre än tre månader sen till att vilja gråta av smärta efter ett varv inne på Maxi. Det relativa fallet har varit högt. Väldigt högt.

Men jag kommer inte se tillbaka på 2023 med bitterhet. Det har varit ett otroligt år som jag aldrig vill glömma. Vilka fantastiska saker jag fått vara med om.

Så även om känslan just nu domineras av att vara trött och sliten på ett sätt som jag inte hade kunnat förutse för 12 månader sen, så är det bara att acceptera att jag är under uppbyggnad på väg mot något annat.

2024 är året då vi båda fyller 40 och ska fira hela året. Det ska bli ett glädjefyllt år och det finns massor av saker som jag vill göra och planerar att uppnå. Men för ovanlighetens skull kommer det vara ett år fritt från krav på fysiska prestationer. Ett beslut jag tog långt innan olyckan.

Nu börjar en ny era som 40-nånting!

Tack till dig som följer med och hejar på längs vägen 🥳

Gott nytt år!

Ann-Mari