Lagom osmart hem

Igår byggde jag en sak jag funderat på ett tag. En led-lampa som visar om en dörr i källaren är öppen. Lagom smart, lagom osmart.

Mitt teknikintresse till trots har jag aldrig fattat grejen med “smarta hem”. Hur skulle det kunna vara enklare att prata med sina rullgardiner, eller använda mobilen för att släcka lamporna än att bara klicka på en lysknapp?

Men så uppenbarade sig trots allt ett lite problem värt att lösa med elektronik. I källaren har vi ett rejält batteri. För att minska risken vid en (osannolik) brand bor batteriet i ett rum med ståldörr och betongtak. I samma rum som batteriet finns också vår frysbox och lite andra pryttlar och därför springer man in där dagligen. Ibland glöms dörren tyvärr öppen och då spelar det ingen roll att batteriet håller till i sitt eget brandsäkra rum.

En våning upp precis vid källartrappen fanns ett annat problem, nämligen ett hål i väggen där nån lysknapp suttit tidigare. Inte speciellt vackert.

I ett ögonblick av gudomlig ingivelse fick jag en snilleblixt som skulle kunna lösa båda problemen samtidigt.

Tänk om det gick att sätta en platta över hålet med en liten lampa i som kunde visa att dörren i källaren var öppen, så att någon kunde gå ner och stänga den. Dessutom hade det varit lite roligt att klura ut hur man skulle lösa problemet. Sagt och gjort, jag plockade fram elektroniksakerna jag behövde och beställde det jag saknade.

Steg ett var att bygga en prototyp-krets för att se om idén fungerade. I princip är det bara en magnetkontakt som släpper igenom ström till en led-diod om dörren är öppen, och ett batteripack från en skrotad gammal leksak.

Nu behövde jag bara bekräfta att hålet i väggen ledde dit jag trodde och sätta igång. Till min förvåning verkade det inte alls vara ihopkopplat med det rör som finns på insidan källardörren, det här försvann någon helt annanstans.

Assar hjälpte till genom att blåste med tryckluften så att jag kunde jag höra att den andra änden av röret kom ut någonstans inne i väggen i källaren. Eller snarare precis ovanför en annan dörr i källaren.

Bort med det som satt i vägen och vips kunde jag dra ner en sladd. Ann-Mari blandade ihop en lik grön och sen kunde jag börja installera min led-diod i den träplatta som skulle täcka över det fula hålet.

Sladden i källaren tricksades fram till rummet med batteriet och väl där kunde jag löda på ett motstånd på batteripacket och koppla ihop det med min magnetkontakt som jag monterat på insidan dörren. Voila, en liten varningslampa var född.

Gör det lagom svårt

Självfallet kunde jag ha struntat i hålet i väggen, satt igen det och bara tjatat på barnen om att stänga källardörren istället. Men det är något lockande med att kunna bygga ihop små saker som blir precis som man vill ha dem. Om jag vill ha en liten lampa som lyser när en dörr är öppen så är det bara att ordna.

Förutom i plugget har jag aldrig riktigt pysslat med elektronik förren de tre senaste åren. Tidigare har det mest fascinerat mig, utan att jag har kunnat nåt. Men sen slog jag till på en lödstation när den var nersatt, köpte ett sortimentskåp som jag fyllde med komponenter och sen har jag lagat och byggt ihop roliga saker.

Ta chansen att lära dig nåt nytt även om det är lite motigt i början.