Behöver du krisa för att ändra?

Tidigare managementkonsult?

Vi har alla hört historier om de som gått in i väggen som managementkonsulter för att sen bli bagare som de i hemlighet drömt om hela livet. Eller de som drabbats av en svår sjukdom och först efter att ha fått beskedet börjat uppskatta livet.

Det finns mängder av exempel på personer som genomgått någon form av kris för att sen resa sig och ändra livet i grunden.

All heder åt de som ändrat någonting till det bättre. Men hade det inte varit enklare om de ändrat sig innan krisen var ett fullbordat faktum?

Behöver du krisa?

Givetvis inte. Om du vågar erkänna för dig själv att det barkar åt fel håll, redan innan du brakat ner i botten är allting mycket enklare att ta tag i. De som börjar förändringen i tid har mer energi och kraft kvar att göra ändringen.

Själv har jag ofta skrivit ner mina tankar för att kunna se klart i olika situationer. Vad är det värsta som kan hända om jag byter jobb? Vad är det bästa som kan hända?

Alla gånger hittills har jag kommit fram till att uppsidan väger över och att eventuell nersida inte alls verkar speciellt farlig. Jag har också listat mer specifikt vad det är jag inte trivs med och vad jag tycker är bra och vill ta med mig till nästa arbetsplats. Det gör det enklare att utvärdera andra alternativ.

På samma sätt har jag gjort lite oavsett område där jag velat ha en förändring. Vad är det värsta som kan hända om jag flyttar till en helt ny stad? Vad är det bästa som kan hända?

Varför ändrar då inte alla sitt beteende innan det nästan är försent, innan de har ansamlat skuldberg eller gått in i väggen?

Hoppet

En del av förklaringen finns nog i hur vi människor hela tiden hoppas att det ska bli bättre, att nästa dag ska ljusna lite och gå åt rätt håll. Vi lever ibland på hoppet för att slippa acceptera sanningen, för att det är jobbigt att erkänna för sig själv och andra att det inte blev som man ville.

Vi hoppas att den där aktien som rasat snart ska vända uppåt för att vi inte vill erkänna att pengarna redan är borta och att potentialen i bolaget ser blek ut.

Ju förr du erkänner för dig själv desto snabbare ger du dig själv möjlighet att göra någonting åt det. Jag älskar känslan efter att ha tagit ett jobbigt beslut. Plötsligt blir jag fri den där ångestkänslan som ofta växer ju längre man drar ut på det.

För stor ändring på en gång

Istället för att försöka dela upp ändringen i små små steg ser vi ett berg framför oss. Ändringen känns så oöverstigligt stor att vi tappar all energi bara av att tänka på den.

Istället borde vi bryta ner ändringen till görbara steg. Fundera ut vilket det allra minsta steget mot en bättring är och börja med det. Om du kan avvara 3 minuter för att kolla upp det där telefonnumret du ska ringa så kan du åtminstonde börja med det. Nästa steg kan vara att ringa, men baka inte ihop båda stegen i ett om det inte blir av.

Eftersom jag vet att ångestkänslan växer om jag drar ut på beslutet brukar jag börja bryta ner uppgiften så fort jag märker att jag inte vill ta tag i den.

De okända hjältarna

En annan anledning kan vara att vi helt enkelt inte hör om alla de som ändrar i tid. Det blir inte lika spektakulära historier att berätta. Jag tycker att vi borde vara stolta och berätta mer om de gånger vi tagit tag i något innan det blivit ett problem.

Om alla de där gångerna vi tittar in i framtiden och sett att vi måste ändra kurs för att inte hamna snett.

Själv hoppas jag att inlägg som den här kan få oss att berätta om så bara för oss själva.

Vad har du att berätta?

Har du gjort någon ändring som du vill dela med dig av? Kanske den där gången du insåg att du bodde dyrare än vad du borde och bytte boende innan du stannat kvar för länge och använt upp bufferten.

Eller har du kanske en gnagande känsla om någonting du borde ändra men aldrig tar tag i? Vilket skulle i såna fall vara det första lilla steget mot en ändring?