Lite bakgrund:

Vår äldsta son har precis fyllt 7 år.
Han går i en klass med 24 elever, men har även en hop kompisar utanför skolan. Det är såklart jätteroligt, men som ni kanske anar så finns det ingen hejd på det här med barnkalas 🥳

Vilka får komma på kalas?

Om barnen vill bjuda någon från klassen finns en oskriven regel att alla i klassen ska bjudas eller alla av samma kön.
Fin tanke. ALDRIG någon som aldrig blir bjuden på kalas.

Men också ett logistiskt problem.
Horder av ungar. Hemma hade varit omöjligt. Vi funderade på utomhus men vågade inte riktigt chansa med vädret.

Istället hyrde vi närmsta idrottshall av kommunen för 150 kr/timme. Rymmer massor av barn och behövs inga uppstyrda aktiviteter. I lördags hade vi fullt ös i två timmar bland redskap och ballonger i en helt fri lek. Barnen satt bara stilla när de åt korv och när de fikade. Trötta och lyckliga när det blev dags att gå hem.

Keep it simple säger jag.

Presentångesten

Nu känns det orimligt, men jag minns en tid när jag fann ett nöje i att handla julklappar. Jag brukade planera och göra listor med vad jag skulle ge till vem och vad som skulle passa hen osv. Men tiden går. Och jag vill tro att jag blivit klokare. Nu är läget ett helt annat.

Om jag behöver något måste jag först tillsätta en hel utredning.

Behöver jag det verkligen?
Äger jag redan något jag kan använda istället? => Inventera!
Går det att låna?
Kan jag köpa det begagnat?
Om ja, nej, nej, nej ovan så måste jag undersöka utifall det finns miljövänliga, hållbara och etiska alternativ?

Kallsvetten rinner och jag känner mig nästan kräkfärdig av att slentrian-leta presenter åt barn som redan har svårt att få plats i sina, av leksaker, översvämmade rum. Leksaker som de aldrig hinner lika med. Varje gång ett paket ska fixas får jag ett hugg i magen. Ska det vara så här? Måste det vara så här?

FÖR VEMS SKULL???

På föräldramötet för ett år sen kom vi med ett förslag.
Skriv på inbjudan att barnet önskar sig (max) tre guldtior, samla ihop alla tior i en skattkista och köp en present från alla kompisar. Ingen stress att leta presenter, en lägre summa pengar än vad många lägger på enskilda presenter. En bra sak, istället för tjugo meningslösa. Alla föräldrarna tyckte det lät som en jättebra idé och var med på tåget.

Hur blev det sen?

Ingen vågade. Förutom vi.
Men eftersom vi är envisa i vår övertygelse om vad vi tror är rätt och ett måste för framtiden så kommer vi fortsätta.

När vi lärde sonen om pengar

Den korta versionen:
Arvid har önskat sig en dyr present sen i somras. En tekniklegomodell som kosta 2500 kronor ny eller cirka 1400 begagnad. En orimligt dyr present tycker vi. Istället har han fått jobba ihop pengar till presenten. Han har plockat bär, burit ris, samlat pant, sålt saft, sparat veckopengen och annat påhittigt. Med det sista tillskottet från kalaset kom han över gränsen och hade råd med en begagnad legomodell.

Jag inbillar mig att det här har gjort att han både kommer vara med rädd om den och insikten att pengar är något att vara rädd om eftersom de inte kommer av sig själv.

Så här såg det ut när han det VÄLDIGT EFTERLÄNGTADE paketet äntligen blivit hans.

När du får något du suktat efter länge ❤️

Ps!
Alla presenter är såklart inte dåliga presenter. Det går ju att satsa på både upplevelser eller godsaker men köp inte strunt. Konsumera inte för att du tycker att det förväntas av dig. Tro mig. Våra barn kommer tacka oss.