Att fånga dagen. På mitt sätt.

Telefonens alarm väcker mig. 
Det tar någon sekund innan jag kommer på vart jag befinner mig...
Just det. 
Ett mysigt litet bed & breakfast. 

Dagens agenda börjar inte än på 2,5 timme och frukost först om en timme. 
Det är kolsvart ute... 
Staden sover. 

Min säng är också ruskigt skön. 
Och varm. 
Och jag är trött. 
Borde jag inte bara somna om?
Kör en kort överläggning med mig själv, fast jag redan vet hur det kommer sluta. 

Tänker igenom dagen.  
Efter frukosten kommer jag och min kollega ta en taxi. 
Kliva av utanför lokalen. 
Gå in. 
Sitta ned på konferensen. 
Fika. 
Sitta.
Kort promenad för att äta lunch. 
Kort promenad tillbaka. 
Sitta.
Fika. 
Sitta.
Sen promenad till tåget. 
Därefter fem timmars tågresa. 
Väldigt stillasittande. 
Om tåget är i tid borde jag komma fram till Östersund 22 ikväll.

Kort sagt...
Det är nu eller inte alls. 

Så jag masar mig ur sängen. 
Fumlar runt i mörkret för att hitta mina skor och löparkläder 
Utan att väcka min kollega som jag delar rum med. 
Det går sådär. 
Byter om på toa och sticker ut. 

Fortfarande mörkt. 
Och kallt. 
Oväntat kallt!

Förra veckan när jag var i huvudstaden kändes det som värmebölja. 

Nu? Not so much… 

Jag vet att det tar 7- 8 minuters löpning innan värmen kommer tillbaka till mina fingrar. 
Det känns som världens längsta kilometer. 
Brunnsviken är blåsig idag och det är inga varma vindar. 

IMG_3118.jpg

Väl inne i Hagaparken har åtminstone händerna blivit varma. 
Kommer mer och mer in i löpsteget 
Har inga krav på fart. 
Bara krav på att komma ut. 

Har ungefär 40 minuter på mig. 
Bestämmer mig för att springa 3.5 km och sen vända tillbaka. 
Det blir ganska snabbt ljusare och jag möter fler och fler människor. 
Utanför Haga Slott väntar ett gäng hantverkare på att sätta igång med något arbete. 
Ett gäng pendlarcyklister svischar förbi. 
Någon är ute och går med hunden. 
En till.

Ser en annan löpare i grå huvtröja lite längre fram. 
Möter en tjej i löparväst, mössa och vantar.  
Jojo.
En väst eller jacka hade minsann varit en god idé. 
Bara att bita ihop.
Så är det plötsligt dags att vända tillbaka. 
Har aldrig sprungit här förut men det är väldigt lättnavigerat och inga problem att hitta tillbaka. 

När jag passerar slottet igen funderar jag ofrånkomligen på livet som kunglig. 
Möjligheter och avkall. 
Bestämmer mig för att jag förmodligen inte hade passat något vidare som kunglighet.
Tankarna skingras när jag möter löparen i grå huvtröja igen. 
Han måste ha vänt någonstans.

Springer förbi värdshuset.
De tomma båtplatserna.
Avslutar rundan med en uppförsbacke.

Stoppar klockan och känner en våg av tacksamhet. 
Tacksamhet över att min kropp ställer upp. 
Att min hjärna får styra och övertala den med rationella argument. 

Att jag bara gör.

För att ta mig den här stunden...
Det är livsviktigt för mig. 
Det kommer påverka min sinnesstämning och koncentrationsförmåga resten av dagen. 

Jag har gjort detta så många gånger förr.
Pinat mig iväg när många andra sover en stund till. 
I mörker. 
Kyla. 
Regn.
Sol.
Ljus.
Värme. 

Och jag har hittills aldrig ångrat mig efteråt. 

Bara känt tacksamhet.
Och det gör jag den här gången också.

Tack livet.

IMG_3122.jpg