Minimalism del 1 - Fördelar och utmaningar

Fördelarna med minimalism och varför det tilltalar mig

Minimalism är visserligen på modet, men det är också något som jag och Kristoffer attraherats av under väldigt lång tid utan att direkt ha ett ord för fenomenet. Eller, i ärlighetens namn är det framför allt Kristoffer som vurmat för rensning, färre fysiska ägodelar och bättre ordning så länge jag känt honom (+11 år). Men även jag tilltalas av tanken på färre saker och drömmer ibland i hemlighet om en nystart utan prylar.
Tänk om vi bara skulle göra oss av med allt?
Börja om.
Utgå från behov.

Mindre prylar = mindre oreda = enkelhet.
Mindre prylar gör det luftigare, man känner sig lättare till mods och det blir också enklare att hålla fokus på rätt saker i livet utan ett prylfilter som stör synen.

En annan himla trevlig aspekt med färre saker är att mindre prylar ger mer tid till bra saker. Tänk om jag kunde kapa bort BÅDE min dagliga dos av att plocka upp OCH leta efter föremål som mystiskt sugits in bland alla föremål som jag inte hunnit plocka reda på än. Vilken dröm alltså!

 Ett rum som ofta behöver plockas i...

Ett rum som ofta behöver plockas i...

Mina två svårigheter med minimalism

Som ni förstått så gillar jag minimalism av många olika anledningar.
Det skulle kanske nästan kunna vara som en slags religion för mig om den inte krockade så hårt med min sentimentala sida. Jag är helt enkelt en jäkligt blödig en. Har svårt att skiljas från prylar som jag fått, som har en historia för mig och som kan framkalla minnen. Även om jag vet att det egentligen inte är prylen i sig som är viktig. Det är personen bakom prylen. Alltid.

Oftast någon som jag aldrig kan skapa nya minnen tillsammans med, och därför håller hårt i föremålen som finns kvar. Om fysiska föremål kan hjälpa mig att minnas så går det inte bara att göra sig av med dem. Eller det är i alla fall en process som jag måste genomgå först. Varje gång. Först när jag (återigen) nått insikten om att en pryl aldrig kan få mig att skapa nya minnen, samtidigt som de jag bär på kommer att finnas kvar - pryl eller inte - så är jag redo att släppa taget.

En annan sida som strider mot det minimalistiska tänket är min praktiska och sparsamma sida som jag har ärvt i rakt nedstigande led, många generationer bakåt. Känner du kanske igen tankesätten, den här kan vara bra att ha eller den här skulle jag kanske kunna få användning för om jag någonsin skulle få tid över till att göra det där som jag förmodligen aldrig kommer hinna göra eftersom att dygnet fortfarande bara har 24 timmat, veckan 7 dagar och året för det mesta 365 dagar.

Här har jag en del kvar att jobba på känner jag. Men om jag lyckas med min novemberutmaning kommer det förhoppningsvis gå lite lättare i framtiden på den fronten :)

Hur känner du kring minimalism?
Tycker du att det är tilltalande eller bara en fluga?
Något att efterleva, kanske en hel livsstil att anamma eller känns det mer, nej du. Jag gillar mina prylar jag.