Jag ska hålla det här inlägget kort, eftersom både du och jag har lite dåligt med tid just nu. Det är mycket med både familjen och jobbet för tillfället. Om sanningen ska fram brukar det vara fullt upp mest hela tiden för de flesta. Att vara eller verka upptagen är ett av de vanligaste sätten vi låter andra veta att vi är viktiga. För om vi inte är upptagna kan vi väl inte vara viktiga, eller?

FEL

Några av de mest produktiva och framgångsrika personer jag träffat har massvis att göra, men det är inget du märker av. Du kanske inte får mycket av deras tid men under den du får har du deras odelade uppmärksamhet. De är fullt närvarande och maximerar varje ögonblick ni har tillsammans utan att hålla på med någon multi-tasking (som förresten inte fungerar).

Tid är den mest rättvist fördelade resursen som finns, alla har 24 timmar per dygn, varken mer eller mindre. Att säga att man inte har tid blir därför skevt. Det handlar istället om att de flesta lägger tiden på saker som de egentligen inte uppskattar i efterhand.

Det betyder att vi har färre timmar kvar att investera i det som spelar roll. Karriärmässigt kan det vara att utveckla sina yrkesfärdigheter, privat handlar det kanske om att utöva en hobby vi verkligen gillar eller spendera mer tid med nära och kära.

Varför slösar de flesta av oss med vår tid samtidigt som vi inte missar ett enda tillfälle att berätta för andra hur upptagna vi är? Förmodligen är en del av svaret att vi som samhälle glorifierar de som är upptagna. Upptagenheten är en omedveten måttstock för hur mycket vi betyder.

Att vara upptagen är inget att sträva efter i min värld.

Det gör oss stressade, skapar en kortsiktighet, förvärrar tunnelseendet, ökar risken för slarv och med förlorade möjligheter som resultat. Tillfällen vi aldrig kommer att få tillbaka.

Nästa gång du beklagar dig inför någon att du gärna skulle träffat eller svarat dem, men inte kunde för att du var så upptagen, fundera över budskapet du egentligen förmedlar.

Min tid är mer värdefull än din.
Jag är inte speciellt bra på att prioritera min tid.
Jag vill att du bedömer mig utifrån hur upptagen jag är, inte utifrån hur produktiv jag är.
Du är inte en prioritet, eller åtminstone det du vill prata med mig om är inte en prioritet.

Jag har en vän som hjälpt mig att komma bort från det här beteendet genom att helt enkelt ändra hur jag uttrycker mig.

Istället för att säga *Jag har inte tid*, säger jag nu alltid det betydligt mer sanningsenliga *Det är inte prioriterat för mig*.

Att titta människor i ögonen och säga att det som de frågade om för en vecka sen inte är prioriterat är inte lätt, tvärtom. Det är så svårt att det fått mig att ändra mitt beteende, att faktiskt börja prioritera saker i en bättre ordning. Och att inte slentrianmässigt tacka ja till saker om jag vet att jag inte kan lova någonting.

För sanningen är att du har ett val. Du kunde valt att inte jobba ikapp mailen de två senaste timmarna eller sitta i det där värdelösa statusmötet. Du kunde valt att inte se ännu ett avsnitt på Netflix och du kunde valt att bo på en ort där lång pendling inte existerar.

Om jag väljer att slappa eller göra någonting oproduktivt, och det behövs självfallet också, är det ett aktivt val. Istället för att fastna i att scrolla i ett flöde trekvart på kvällen kanske jag väljer att sova i 15 minuter och sen vara dubbelt som pigg som innan och ta tag i det där jag inte hade ork för.

Det handlar inte om att bli enormt produktiv dygnets alla timmar, det handlar om att stå till svars för sina val, främst inför sig själv. Att ta ansvar för sitt liv och sätta sig i förarsätet.

Jag hoppas det här inlägget har provocerat dig lite, men testa gärna att byta ut ditt standardsvar och se om det ändrar ditt beteende. Och kom ihåg, det är inte mina eller någon annans priolista du ska leva efter, gör din egen, men gör det aktivt.