Klimatkrisens Sverige

För två månader sen lyssnade jag på ett digitalt klimatseminarium som länsstyrelsen i Jämtlands län anordnade.

Erica Bjerström, SVTs klimatkorrespondent, var med och berättade om insikter hon fått under arbetet med boken Klimatkrisens Sverige. Hon berättar på ett sätt som får det att bränna bakom ögonen, fast hon försökt lägga band på sina egna känslor och låta forskarna komma till tals.

Varför lyssnar jag på sånt här?

Det vore så mycket enklare att inte göra det.
Det vore så mycket enklare att fortsätta precis som vanligt och låtsas att allt är bra.

Men det kan jag inte. För jag är ingen struts.
Jag tror på forskning och jag tror på inhämtning av kunskap.
Jag tror på att det är bättre att veta och agera än att leva i ovisshet och inte göra någonting.
Om inte för min så för mina barns och kanske framtida barnbarns skull. För alla andras barn och framtida generationer.

Så jag lånar boken på biblioteket.

Och ja. Det är ruskig läsning. Inte ruskigt som i att titta på en skräckfilm där monstret står bakom dörren och kan flyga in när som helst… Utan mer som om en asteroid långsamt är på väg mot jorden och politikerna tjafsar om huruvida ett paraply eller ett parasoll skyddar bäst mot nedfallande asteroider.

Här får läsaren följa med på en Sverigeresa där klimatförändringarna oåterkalleligen har och håller på att förändra landet vi bor i.

Fjällvärlden som inte hade någonstans att ta vägen

Området kring Abisko klassas inte längre som en arktisk zon utan som en barrskogszon eftersom medeltemperaturen överstiger noll grader. Sverige har inte haft någon riktigt kall vinter sedan 1989.

Under de senaste 100 åren har trädgränsen flyttat sig 230 meter upp på Nuoljafjället ovanför Abiskos naturvetenskapliga station. Alltså 2.3 m per år. Det innebär att den som vill fjällvandra i slutet av seklet, snarare får slåss mot mygg i snårskog än njuta av kalfjällets ändlösa vidder. Sveriges växtzonerna flyttas norrut i en hastighet av 4 kilometer per år eller en halv meter per timme… Det är galet fort.

I Alperna går klimatförändringarna ännu snabbare och det finns minst runt 200 övergivna skidanläggningar i de italienska Alperna. De svenska fjällturistorterna riskerar att gå liknande öden till mötes. Det rimmar illa tillsammans med ny flygplats i Sälen, fler pister, byggboom av fjällstugor och planer på nya skidorter likt Örndalen i Härjedalen.

Klimatkrisen har redan gett upphov till många miljoner klimatflyktingar i form av djur och växter som dragit sig längre norrut när levnadsvillkoren förändrats. Till exempel har fästningar, invasiva växter och skadedjur lättare att sprida sig i det varmare klimatet.

Men klimatflyktingar kan bara de som har turen att kunna flytta på sig bli. Andra har försvunnit eller är starkt hotade. Djur och växter som bara finns i fjällvärlden har ingenstans längre norrut att fly till. De kommer helt enkelt inte klara sig.

Genom boken intervjuar Bjerström olika forskare som får svara på,

Vad oroar dig mest?

I princip alla svarar samstämmigt;

“Det som oroar mig mest är demokratin.”

Att demokratin skulle vara det som är mest hotat kanske inte är uppenbart, men logiskt om det får sjunka in lite.

Vad händer när de inte bara är djur och växter som är på flykt utan även människor?

Vi vet redan idag att områden där det bor miljontals invånare kommer bli obeboeliga på grund av stigande havsyta, fler extrema väder, svår torka och skogsbränder mm. Siffrorna är såklart väldigt osäkra och varierar mellan 25 miljoner upp till en miljard människor, men den mest vedertagna siffran säger att 200 miljoner människor kommer att vara klimatflyktingar till år 2050.

Jag tar det igen.

2 0 0 0 0 0 0 0 0

Människor.
Som du och jag. Våra barn. Systrar. Bröder. Föräldrar. Vänner. Släktingar. Grannar. Kollegor.

På flykt.

ÅR 2050.

Det är mindre än 30 år bort. Känns det långt?
1990 var inte så himla länge sen… Men ändå längre sen än hur de kommande trettio åren kommer att upplevas. Tid funkar så.

Hur bra klarade vårt demokratiska system flyktingkrisen 2015.
Sådär bra va?

Och då pratar vi om knappt 163 000 asylansökningar…

Finns det hopp?

Klimatförändringar är inget som kommer att ske i en avlägsen framtid och enbart drabba andra delar av världen. Sluta bortförklara det som sker som enstaka företeelser, istället för långsiktiga trender. Steg ett är att acceptera att klimatförändringar är något som även sker här och nu. I Sverige.

När vi accepterat att världen håller på att förändras är det lättare att sätta igång och agera. Det finns inte så mycket mer att förlora (än pengar) på att försöka förbereda sig och ställa om för att mildra effekterna så gott det går.

Det finns också mycket att lära sig av historien. De som tidigare levt visste att det var vansinne att bygga bo nära vatten eller i sänkor. De har till och med lämnat landmarkörer för att berätta för oss att nedanför den här nivån ska vi inte bygga. Men det är lite värt i en tid när undantag för strandskyddet ofta frångås. Ett monument över hur långt politiken står från forskningen i den här frågan manifesteras i Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB) nybyggda huvudkontor. Det ligger alldeles invid Väners strand i Tullviken, Karlstad. Ironin är slående.

I Vellinge kommun planeras en 23 kilometer lång mur att byggas för att skydda dyra fastigheter mot havshöjningen och stranderosion. Men många av husägarna är inte nöjda med lösningen som de anser kommer att förstöra havsutsikten och öka insynen i de dyra villorna. Ansvarsfrågan är en annan puck som behöver hanteras. Vem ska stå för alla kostnader och hur mycket mer kostar det i framtiden om kostnaderna inte tas nu?

Norrköping kan ses som ett gott exempel på en kommun som klimatanpassar och försöker ta ansvar. Det gäller såväl stadsplanering, vatten- och avfallshantering som säkerhet bland annat genom ett samarbete med SMHI. Särskilt reningsverk och krav på bättre rening kommer bli livsviktigt i alla Sveriges kommuner då varmare vatten gör det lättare för bakterier och parasiter att frodas.

Utmaningen vi står inför kräver goda samarbeten mellan forskare och politiker, regioner, länder, organisationer och opinionsbildare för att få till nödvändiga förändringar. Den enskilde medborgaren måste ges rätt förutsättningar för att kunna fatta bra val men kan inte själv förändra det som sker och bära den bördan.