Race report Ironman Hawaii 2023

Dan före dan

Släcker lampan. Klockan är åtta på fredag kväll och allt är klart. Cykeln är incheckad tillsammans med drygt 2000 andra i växlingsområdet inne i Kona. Likaså växlingspåsarna med allt jag tror mig kunna behöva under morgondagen. Det är dan före VM i Ironman på Hawaii.

Incheckning fredag eftermiddag

Nu gäller det bara att få in så mycket vila som möjligt innan klockan ringer vid 4. Jag brukar tänka så dagen innan tävling. En natt med dålig sömn spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vila fysiskt. Om jag tar bort pressen över att jag måste sova, så blir det lättare somna som en bonus.

Pip. Pip. Pip. Pip.

Det sitter en fågel utanför fönstret som inte är något fönster utan bara ett nät med ett jalusi innanför. Vi skrattar åt att den. Det är mörkt sedan länge och den borde verkligen sova nu. Kanske är den trasig? Jag kan ignorera den. Efter tio minuters konstant pipande skrattar jag inte längre. Då står jag istället och rotar frenetiskt i väskan efter mina öronproppar. Till slut hittar jag ett par och kryper åter till sängs. Efter en stund somnar jag, trots ett dovt pipande i bakgrunden.

Morgonbestyr

Klockan 4:00 ringer mobilen. Det är ungefär samma tid som jag vaknat hela veckan men just den här morgonen skulle jag vilja snooza. Bara lite till. Känner mig inte alls sugen på att kliva upp men vet att vi kommer att få det stressigt om jag inte går upp nu. Det är mörkt och varmt både inne och ute. Fuktig värme. Slänger fötterna över kanten på sängen. Okej. Nu kör vi.

Morgonens körschema:

1. Sätta på gnuggisar på överarmarna. Tävlingstatueringar (race tattoos) med nummer 172 som krävs för simdelen.

2. Applicera solskydd så att det hinner gå in i huden. Överallt ombeds vi att använda ett mineralbaserat solskydd (reef friendly) istället för ett kemiskt solskydd som sägs vara mindre skonsamt mot korallerna.

3. Smörja in kroppen med body glide för att försöka undvika skav. I mitt fall brukar jag få skavsår i princip över hela kroppen så det är bara att kleta på.

4. Klä på mig.
   Tar på baddräkten. Klar.
   Känns märkligt att inte ha på sig något mer, men det är så varmt att jag inte fryser och för simdelen räcker det med en baddräkt. De flesta kör med swim skin ovanpå sina tävlingskläder men dels så äger jag inget swim skin och dels har jag verkligen sett fram emot att köra ett lopp med våtdräktsförbud i bara baddräkt. Så skönt för axlarna.

5. Äta frukost och borsta tänderna.

6. Inte glömma flaska med gel och tävlingspåsen med chip och ombyte till efter loppet.

Vi har hyrt en lägenhet cirka 3 kilometer söder om Kona längs kända Ali’i drive. Om ganska många timmar är tanken att jag ska springa förbi här men nu hoppar vi istället in i hyrbilen. Horder av människor strömmar fram längs gatan eller står och väntar på en shuttle bus. En kilometer innan målet hoppar jag ur bilen medan Kristoffer kan börja jakten på en parkeringsplats. Kona är ett litet samhälle och egentligen inte alls anpassat för den här sortens anstormning. Ifjol kördes två lopp med två dagars mellanrum och det var 5-6000 deltagare med. Jag kan inte ens föreställa mig att det går. Det måste ha varit ett kaos. Iår är det drygt 2000 damer med och jag tycker det är fullt med folk.

Det är skönt att gå igång kroppen och få pysa ut lite nerver. Pratar kort med en tjej från San Diego. Vi skämtar om att det här är nästan ett lokalt lopp för henne. Knatar vidare förbi målportalen och försöka hitta insläppet till växlingsområdet. Får runda hela hotellet och lotsas in i en lång passage av vänliga funktionärer som i tur och ordning granskar att jag har mitt chip runt fotleden, att tatueringarna sitter där de ska, att jag inte försöker ta med mig egen cykelpump eller någon annan väska än den genomskinliga ombytespåsen in på området.

På växlingsområdet

Hittar direkt en cykelpump. Framdäcket går fint men jag får inte fast munstycket ordentligt på ventilen på bakdäcket. Istället pyser all luft ut. Suck. Jag tror fortfarande att det beror på att munstycket inte riktigt vill fastna och en tjej försöker hjälpa mig men vi lyckas inte. Går fram till en cykelmekaniker som har tryckluft. Han konstaterar snabbt att jag fått punka. Deja vu från exakt samma moment i Kalmar 2016. Fast då var det bara en kvart innan växlingsområdet stängde. Nu är det gott om tid. Han hänger upp cykeln i en ställning och byter blixtsnabbt slang åt mig och pumpar upp däcket. Djup tacksamhet.

Hoppas det var första och enda gången idag.

Leder tillbaka cykeln till min plats. Sätter på flaskorna och lägger godis plus kolsyrepatron i ramväskan. I med en lätt växel eftersom cykelbanan börjar med uppförsbacke. Tar av mig skorna och lägger dem i påsen tills efter loppet och knatar barfota ut från växlingsområdet med bara simglasögon och två badmössor i handen. Köar till bajamajorna och har för en gångs skull tur i kölotteriet.

Inför start

På väg mot start möter jag till min stora glädje Kristoffer som önskar mig lycka till och lotsar mig rätt vid starten.

Det har ljusnat och jag känner törsten riva i halsen. Inte bra. Varför tog jag inte med en vattenflaska hit? Det finns inget här. Nationalsången spelas. Shit. Snart ska proffsdamerna starta och sen är det 15 minuter tills min start går. Jag kommer simma i saltvatten i över en timme. Det är en lång tid att vara törstig under en dag som till stora delar handlar om att få i sig vätska och energi. Frågar en funktionär om han kan skaka fram ett glas vatten. Nej tyvärr, ni får vatten först när ni kommer upp efter simningen. Men det fanns ju vatten precis när vi gick in i växlingsområdet försöker jag. Kan du inte hämta lite åt mig eftersom jag inte får gå dit längre? Han funderar. Om du inte kan ge mig vatten nu så betyder det att jag inte får i mig dricka igen på minst 1.5 timme. Han funderar lite till och pratar med funktionären som står bredvid. Okej då. En tjej ska gå och hämta en flaska åt mig. Hurra! Tackar ödmjukast och får snart en kall flaska i handen. Gudomligt gott!

Medan jag ser eliten simma iväg kommer min nyfunna vän Malgorzata från Polen fram. Vi startar samtidigt och önskar varandra lycka till. Hon bor på samma ställe som oss och vi gav henne skjuts in till Under Pant Run för två dagar sen. Vi pratar simtider och jag säger att jag hoppas kunna simma under 1:10. Om jag simmar som jag gjorde på träningen i tisdags så ska det inte vara några problem. Hon tror mer på 1:15 för egen del.

Dags att gå i vattnet. Det känns ungefär lika kyligt som när du hoppar ned i en träningsbassäng. Liksom kallt en stund i början innan du kommit igång. Vi simmar ett par hundra meter ut till startlinjen som utgörs av funktionärer på surfingbrädor som paddlar runt runt.

Simning

När starten går sätter de sig upp på brädorna i färdriktningen så att vi kan simma mellan dem. Shit vad trångt det är. Armar och fötter överallt. Hittar inte något flyt utan det är hetsigt värre. Fokuserar på botten under mig. Koraller och färgglada fiskar. Så märkligt. Första dagen vi simmade här så såg vi en sköldpadda.

Det går lite dyningar och jag tycker att jag hela tiden hamnar lite ur kurs. Vi simmar till vänster om en radda orangefärgade bojar fram till en segelbåt som ligger knappt 2 km bort. Jag behöver stanna till och tömma glasögonen på vatten. Strax går solen upp. Det är vackert. Letar bra fötter att lägga mig bakom men lyckas inte. Tänker på träningarna med Mastersgruppen hemma i Östersund.

När båten äntligen är rundad tänker jag att det kommer gå lättare på väg tillbaka. Att jag ska kunna tajma dyningarna bättre. Simmar till vänster om ett gäng gula bojar men känslan är att dyningarna driver mig mer i sidled än framåt. Tänker på Byron Bay Stingrays och Saxon. Den vänlige australiensaren som introducerade mig för havssimning för 17 år sen när jag backpackade i Oz.

Några gröna badmössor simmar förbi. Det är de snabbaste i startgruppen efter. Tänker att det är bara att vänja sig för så här kommer dagen att fortsätta, inte minst på cykeln. Många starka kvinnor kommer att passera mig. Det är förväntat och det är helt okej. Det är trots allt ett lopp med de bästa av de bästa I HELA VÄRLDEN.

Ena örat ligger klämt under badmössan. Det gör ont men jag tänker inte stanna igen och rätta till det. Läpparna börjar närma sig upplösningstillstånd av saltet. Bara lite till nu. Några minuter till. Får bokstavligen en smäll på käften av kvinnan framför mig som oväntat drar till med ett bröstsimtag. Som tur är träffar hon precis i slutet av kicken så det är inte så mycket fart eller styrka kvar i sparken.

Ryser till av några iskalla strömningar. Vad hände där? Kommer det från duscharna på land? Korallerna, fiskarna och en och annan sjöborre byts ut mot sandbotten och det är dags att sätta ned fötterna. Simningen är avklarad men tyvärr inte med den där känslan som jag hoppats på innan.

Glöm inte att trycka på klockan…

Ser på klockan att det gått 1:15-1:16 nånting samtidigt som funktionärer hjälper mig upp. Lite besvikelse men ingen katastrof. Simningen var ju den enda delen av det här loppet som jag ville göra riktigt bra. Prestera. I efterhand ser jag också på min klocka att jag simmat nästan 4000 meter (banan är 3800 meter) så upplevelsen att navigeringen inte var på topp verkar stämma överens med verkligheten.

T1 (växling simning - cykel)

Direkt efter uppgång hänger det ned gröna slangar med sötvatten som vi får skölja av oss med. Ljuvligt att bli av med saltet. Sen ska jag hämta upp min cykelpåse men funktionärerna håller redan upp den åt mig. Tackar och fortsätter in i ombytestältet och tar av baddräkten. Dricker vatten och börjar smörja kroppen på skavsårs-utsatta områden. En funktionär hjälper mig att tejpa området där blixtlåset brukar ge elaka skav på halsen och magen. Hon hjälper mig även att ta på min sport-BH som såklart korvar sig på den blöta ryggen. Drar på min snygga svenska race-dräkt som jag köpte till VM i vintertriathlon, de supertighta calfes’en som egentligen är ett par sönderklippta kompressionsstrumpor. De är också svåra att trä på den våta huden. Tar på cykelskor och smörjer mig med extra solskydd. Växlingen tar en evighet men det känns värt att inte slarva med sånt som kan bli kostsamt efter många timmars tävlande.

Slänger simgrejerna i påsen och släpper den på golvet enligt funktionärernas instruktioner. Fortsätter springa genom hela växlingsområdet fram till min cykel och leder den till utgången.

Cykling

Även om cykling inte är min favoritgren så är det alltid roligt att börja trampa. Kroppen känns pigg och publiken jublar. Jag kan inte beskriva det som något annat än roligt. Jag vet att de 18 mil som väntar kommer bli brutala med cirka 1780 höjdmeter rolling hills.

Det går uppåt, vänster och runt. Tillbaka in i centrum och så en halvmil söderut. Cyklar förbi i utförsbackarna och blir omcyklad uppför. Helt enligt plan. Tillbaka in i centrum en sväng innan det bär av norrut på motorvägen - i triathlonkretsar känd som Queen K (Queen Ka'ahumanu Highway). En dryg mil har passerat i ett nafs och jag intalar mig att det bara är 16-nånting kvar. Sådär tänker jag hela tiden. Inte att det är ungefär 17 mil kvar, utan att nu är det 16-nånting. Om nånting i själva verket är 9 km eller mindre spelar ingen roll. Det viktiga är att bygga en mental känsla av att det går snabbt framåt och att det inte är så himla mycket kvar.

Strategin är att försöka att hålla igen och cykla smart. Trycka på utför för att få så många gratismetrar som möjligt och hålla hög kadens och lätta växlar i uppförsbackarna. Inte stressa upp mig för att folk cyklar förbi. Till skillnad mot Kalmar för knappt två månader sen behöver jag inte tänka på placeringar idag. Med ett tidigt startnummer så vet jag att många starka kvinnor kommer att cykla förbi. I Kalmar gick jag på för hårt under första halvan av cykeln och fick betala dyrt för det under resten av dagen. Ett misstag jag inte tänker göra om.

Fast tänker också att jag klarade av det här för mindre än två månader sen?! Då borde jag väl kunna klara av det idag också? Kalmar är i och för sig mycket plattare och inte närmelsevis lika hett. Den här banan påminner mycket mer om Ironman Haugesund som jag körde 2018 och som gick under epitetet cold Kona. Det stämmer ganska bra. Banprofilerna är väldigt snarlika även om temperaturerna skiljer en del…

Det finns i princip ingen skugga längs den karga banan. Svarta lavastenar och gulbrunt gräs. Efter tre mil på motorvägen kan man se nästan bort till vändpunkten i Hawi fast det är sex mil kvar. Det ser omöjligt långt ut. Motvinden är heller inget man skämtar bort.

De första sex milen rullar på finfint. Tänker att alla ”lätta” mil är bra mil. Funderar på när jag ska möta proffsen. Hur går det för Lisa?

I en lång utförsbacke ligger vi ihopkrupna i ca 50-55 km/h. Precis när jag går ut i omkörningsfilen är det som om en vattenspridare startar bakom tjejen jag nyss låg bakom. Hon tyckte visst att det här var en bra plats att uträtta sina behov och jag är glad att jag inte låg kvar bakom henne. Tjejen som ligger framför mig i omkörningsfilen får istället den briljanta idéen att dricka. Fullkomligt livsfarligt i den här hastigheten och mycket riktigt så tappar hon sin flaska. Den studsar i marken precis framför mitt framhjul men rullar vidare så jag slipper köra på den och jag hinner inte uppfatta om den fäller någon av de som ligger bakom oss. Jösses Amalia.

Efter ca 78 kilometer, i början på den långa klättringen mot Hawi, möter jag eliten. Lucy först. Klockar henne. Taylor Knibb ligger tvåa ca 1:45 efter och sen kommer en grupp om 3 cyklister med bla Lisa Nordén ytterligare några minuter efter. Det är trevligt att tänka på något annat än det jag själv håller på med. En tjej som cyklar förbi mig frågar vem som låg tvåa och jag kan glatt uppdatera henne på läget. Vet inte hur Sveriges andra pro-dam - Sara Svensk - är klädd eller när jag möter henne för nu möter jag dem alla på löpande band.

Det går tungt för mig upp mot Hawi. Glad att jag cyklat just den här backen i tisdags så att jag vet hur lång den är.

Energistationerna kommer ungefär varannan mil och är som oaser i öknen. De som langar vätska är mina hjältar. Tack för att ni står där i denna värme för alla oss som tävlar. Tar vatten i alla stationer och häller över huvudet och ibland energidryck. Käkar lite godis, dricker gels och tar salttabletter. Egentligen inte sugen på annat än vatten men tvingar mig att äta. Får inte gå tom på energi.

Efter mycket stånk och stön så kommer jag äntligen fram till vändningen vid Hawi. drygt 10 mil körda och nu väntar istället en lång utförskörning. Passerar Special need-stationen. Där ligger påsar som du fått lämna in innan loppet, om det finns något du behöver under loppet. Det finns en special needs-station på cyklingen och en på löpningen. Jag har ingen påse här men ser att påsen har fastnat i bakhjulet på tjejen framför. Hojtar till henne och hon tackar så mycket när hon passerar mig en stund senare.

Åh vad jag älskar utför. Kommer kastvindar från sidan lite då och då men jag trycker på ändå. Behöver alla gratismetrar jag kan få.

Snart vänder vinden och det blir motvind igen. Har det riktigt tungt kring backarna vid mil 12-15. Tänker på vad den trefaldiga vinnaren, Miranda Carfrae, sa under välkomstbanketten i torsdags. We don’t do this because it’s easy. We do this because it is hard. We’re here because it is hard.

Kom igen nu amo.

En svensk tjej, Jessica, cyklar förbi och hejar på svenska när hon ser min svenska dräkt. Vi byter några ord och det ger mig en nytändning så att jag lyckas öka lite de sista tre milen tillbaka till Kona. Allmänkänslan är ganska god även om jag länge haft känningar i höger knä och vänster fot. Värmen är obarmhärtig och i tempoställning strålar den svarta asfalten hårt mot ansiktet.

Börjar passera elitdamerna som är ute och springer längs Queen K i slutet av deras maraton. Konstaterar att Lisa fallit tillbaka några placeringar men ser inte ledaren… Kan det vara Lucy som leder än?

Lättnaden är alltid enorm när jag passerat 17 mil. Axlarna sjunker i takt med att kilometrarna rullar på. Nu ska det mycket till för att jag inte ska komma i mål. Rädslan för cykelhaveri är alltid ett av de största orosmomenten inför start. Längs banan har jag sett ett antal tjejer med uppgivna miner som försökt laga en punka eller fixa med växlarna.

T2 (växling cykel - löpning)

Med ett stort leende hoppar jag av cykeln innan stopplinjen och springer tillbaka med den till sin plats. Hänger hjälmen på styret och hör speakern ropa ut Lucy Charles-Barclay som vinnare. Efter fyra (!) andraplatser är det nog ingen (förutom möjligen Anne Haug som kommer tvåa) som kan tycka att det är fel vinnare. Lucy har lett loppet från start till mål och dessutom slagit simrekord, cykelrekord och banrekord! (8:24:31!!!) Anne slår å sin sida löprekordet efter att ha snittat 3:57 min/kilometer i 42 gassande kilometer. Galet starka och snabba brudar.

Själv har jag hela mitt maraton kvar. Rundar växlingsområdet för sista gången. Får min påse med löpargrejer och fortsätter in i tältet. Sätter mig på en ledig stol och någon lägger en iskall handduk om mina axlar. Aaaah! Tänker på det Sofie skrev om just det HÄR ögonblicket ifjol.

Ber om en handduk att lägga på huvudet och får det. Av med glasögonen och cykelskorna. Tar på min, vid det här laget, rinnande vaselin på fötterna innan jag sätter på strumpor och skor. Ett gäng gels i dräkten och på med nummerlapp. Känner mig kissnödig efter all vätska och tar ett besök på en bajamaja. Gör inte som jag gjorde i Kalmar utan tar av mig dräkten ordentligt. Tappar handduken som hängde över axlarna men beslutar mig för att ha kvar den jag fått på huvudet under löpningen, även om det är extremt osnyggt. På med kepsen utanpå i sann ökenvandrar-stil. Dags att tassa iväg på 42.2 kilometer löpning.

Löpning

Det är jättevarmt, fuktigt och inga moln. Solen bränner obarmhärtigt och jag hade svettats rejält bara av att sitta still den här dagen. Är inställd på att löpningen kommer att bli ett utdraget krig. Sprang en timme i tisdags vid samma tidpunkt och höll på att duka under i värmen. Så döm om min förvåning när de första stegen känns oväntat lätta. Publiken hejar och jag kan inte låta bli att le. Kristoffer hejar och ropar att det ser bra ut. Det känns... bra? Haha! Det känns bra! Underbart. Bara att njuta så länge det varar.

Efter några svängar i centrum går banan söderut på Ali’i drive i en halvmil och sen tillbaka till centrum igen. Hela sträckan är full av folk som är ute och dansar och hejar. Njuter verkligen av stödet.

Kommer jag hinna första milen innan det blir mörkt?

Längtar verkligen efter att solen ska går ner men vill samtidigt hinna så långt som möjligt innan det blir mörkt. Hawaii är en av jordens mest avlägsna platser och därmed skonad från mycket ljusföroreningar. Här finns stora observatorium och därför är gatlysen bannlysta. Med andra ord, när det blir mörkt blir det verkligen becksvart.

Bestämmer mig direkt för att gå genom alla depåerna. Det är ungefär två kilometer mellan dem och det är mycket lättare att tänka att jag bara behöver hålla mig springande tills nästa depå istället för att jag ska springa 42.2 kilometer.

Dricker vatten, energidryck, mer vatten och häller vatten i ansiktet. Fyller kepsen med is och handduken gör att isen smälter i lagom takt. Det är en lyx att ha med sig is i kepsen så att jag kan plocka en bit och kyla ansiktet eller stoppa i munnen när jag vill. Mm. Stoppar också is i sport-BHn och längs ryggen. Tar en gel var 30-40 minut. Viktigt att inte få slut på energi.

Vändpunkten kommer snabbare än jag förväntat mig. Härligt! Studsar tillbaka in till Kona. En mil redan? Härligt! Solen har en bra bit kvar innan den går ned. Kanske jag hinner två mil innan det blir mörkt?

Ser Kristoffer igen och blir glad. Nästa gång vi ses är det målgång. Det här släpper jag inte.

Efter en redig uppförsbacke viker vi åter norrut på Queen K Highway. Nu ska vi springa en halv evighet längs motorvägen. Ut till flygplatsen och tillbaka. Det syns ingen ände på lavafälten. Hela tiden möter jag tjejer som cyklar in mot växlingen och försöker peppa så mycket jag kan och orkar.

Vid 18 kilometer får jag plötsligt ett tryck över bröstet och slutar tvärt att springa och börjar gå. Hmm… kan det vara isen? Tar bort isbitarna i BHn och går en bit till. Att gå funkar. Trycket försvinner. Efter en stund testar jag att springa försiktigt igen och det går bra. Pjuh.

Två mil och solen har fortfarande inte gått ner! Hinner jag 3 mil innan det blivit mörkt??

En tjej framför mig stannar tvärt och står helt stilla. Jag frågar om hon är okej och hon svarar glatt, Ja! Jag är okej! Jag står bara och kissar! Jag skrattar och springer vidare.

När jag sprungit en halvmara så möter jag fortfarande tjejer som är ute och cyklar. Hejar ivrigt på de flesta. Få saker ger så mycket energi som att peppa andra medtävlare.

Dags att vika av från motorvägen och springa västerut i riktning ner mot havet och vändpunkten. Solen håller på att gå ned rakt framför mig och det är otroligt vackert.

Alldeles innan vändpunkten står det ett Red Bull-tält där de pumpar ut sjukt hög musik. Måste hålla för öronen när jag passerar och funderar om tjejerna som står där och dansar har någon form av öronproppar. Förmodligen inte.

Två meter innan vändpunkten lägger tjejen framför mig världens pizza på marken. Hinner inte ens fråga om hon är okej innan jag passerat men hör hur nästa person frågar hur hon mår. Stackare.

Bara hemvägen kvar nu.

Passerar Red Bull igen och strax efteråt kommer våra Special need-påsar för löpningen. Funktionärerna ropar mitt nummer och jag får påse 172. I den ligger två extra gel som jag stoppar ned i ryggfickorna. Tuffar vidare… Kan jag rent av hinna 3 mil innan det blir mörkt?

När jag sprungit knappt 28 kilometer försvinner det sista av solen ned bakom horisonten. Efter ytterligare 4 kilometer har det blivit mörkt och jag är tillbaka uppe på Queen K söderut. Trodde aldrig att jag skulle hinna så här långt innan det blev mörkt. Bara en ynka mil kvar. Lämnar min huvudduk i en depå och vänder kepsen bak- och fram. Nu vill jag se så mycket som möjligt. Tittar på klockan och räknar ut att jag har goda chanser att klara loppet under 13h om jag trycker på lite.

Fast näe. Inte den här gången. Det är visserligen ett VM - jag vet, men jag har inga placeringsmål med dagen. Inga tidsmål. Jag är här för att uppleva. För att känna. För första gången har jag lovat mig själv att njuta. Att stanna upp och ta in. Att få vara en del av det här mäktiga, på den plats där allt började. Där sporten jag älskar uppstod. Det spelar ingen roll om jag kommer på 17e, 223e eller 1987e plats. Jag ville så gärna komma hit och har velat det i så många år och tänk, nu är jag här. Just nu. Klockan och resultatlistan får visa vad de vill. Jag vill bara känna och ta in.

Okej, det är inte 100% sant. Jag har faktiskt lovat en sak. Att inte komma sist. Det var 11-åringen som fick mig att lova det. Fast i det här loppet (och på alla andra IM kan det faktiskt vara en riktig häftig sak att komma sist, då det är fullt med galen publik och i Kalmar var det MC-kortege för hjälten som kom sist). Vi kallar det för Heroes hour.

8-åringen ville å sin sida att jag skulle leda loppet vid något tillfälle 😂… det kunde jag bestämt lova att jag INTE skulle göra.

Hela veckan har det varit mulet på kvällarna. Dagen innan loppet regnade det. Men ikväll är det molnfritt och stjärnklart. Det är sagolikt vackert och jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Mörkret är varmt och inte ett dugg skrämmande. Evigheten är där, alldeles ovanför oss.

Någon har sagt till mig att de brukar dela ut ljusstavar och jag hinner inte mer än tänka tanken så står det en funktionär där och delar ut ljusstavar. Det känns bra att hålla i något som lyser i trafiken närmare Kona. Trafikljusen ser ut att fortsätta hur långt som helst men jag gnetar på i mitt tempo.

Efter 39 kilometer känner jag att det vore bra att gå på toa. Hade det varit något annat lopp hade jag ignorerat det och gått på toa efter målgång. Men den här gången handlar det om njutning. Och jag njuter betydligt mer efter mitt toastopp.

En kille hojtar att nu springer vi upp för den allra sista uppförsbacken. Jag ropar tillbaka att det har du sagt förut. Det har jag inte alls, svarar han och vi skrattar.

Viker av ner mot centrum och passerar Kristoffer som hejar att jag snart är i mål. Love that smile hör jag fler gånger än jag kan räkna. Publiken är så varm och generös i sitt hejande. De blir fler och fler ju närmare mål jag kommer. Och det är verkligen ingen publik som står tyst och i bästa fall applåderar när jag passerar. Nej, de är högljudda och känns genuint glada för oss som passerar.

De flesta börjar springa när upploppet närmar sig. Jag gör tvärtom. Springer fram till röda mattan och upploppet börjar. Sen går jag. Det har jag aldrig gjort förut. Har alltid spurtat in i mål. Men inte den här gången.

Det är svårt att sätta ord på. Jag är så stolt över mig själv. Jag gjorde det. Bemästrade monstret Ironman Hawaii. Klarade av distansen för femte gången. Framför allt är jag så himla glad över att löpningen gick så mycket bättre än jag förväntat mig. Att jag fick avsluta dagen med 42 kilometer glädje istället för 42 kilometer kamp. Inte ont någonstans utan glad och… relativt fräsch!

Försöker absorbera stunden. Eufori. Ta in allt. Gör high-fives och tackar publiken längs röda mattan fram mot målportalen och låter dem heja på mig.

Och som de hejar! Wow! Så mycket kärlek ❤️

This is it.

Det här är mitt tack och hej till IM-cirkusen. Och vilket fantastiskt avslut! Det hade inte kunnat bli bättre än så här. Det här går inte att toppa. Jag är så otroligt stolt och glad. Jag har spöat skiten ur bowser och räddat prinsen/prinsessan. Nu rullar eftertexterna.

Armarna i skyn och så går jag i mål.

Tackar tyst kroppen, huvudet och hjärtat i den ordningen.

🌺 Mahalo - Tack ❤️

Race report från Ironman Kalmar 2023

Simningen

Precis som Östersund brukar bjuda på isande vindar från fjällen i väster, så brukar Kalmar bjuda på sydliga vindar.

Inte den här dagen. Prognosen utlovar nordliga vindar på cirka 7-8m/s och upp emot 12m/s i byarna. Direkt från morgonen. Ett tak av mörka, gråa moln täcker himlen och därunder är världen täckt av lätt dimma. Inramningen av Ironman Kalmar 2023 är respektingivande på gränsen till skräckinjagande den här morgonen. Särskilt för dem som inte är vana simmare.

På plussidan så är det uppehåll och vattnet är runt 18 grader varmt. I min träningslogg ryms mycket simning i kallt, ibland vågigt och ofta strömt fjällvatten så jag känner mig förberedd och trygg i att simningen kommer gå bra.

På Ironman är det självseedning som gäller och jag siktar högt och ställer mig lite framför skylten där det står 1h och 10 minuter för simbanan som mäter 3.8 kilometer. Ja, alltså 3800 meter om du navigerar bra... Det kan lätt bli för långt om du simmar snett.

Efter vacker nationalsång avfyrar karolinerklädda artillerister en kanon och proffsdamerna drar iväg. Traditionsenligt spelas Just idag är jag stark och vid 7:00 går starten för de flesta av oss. En ringlande orm av förväntansfulla och nervösa triathleter rör sig sakta fram mot plattformen där vi ska hoppa i vattnet. En dryg handfull atleter hoppar i åt gången tills alla 2000 atleter har påbörjat den långa resan mot mål.

Innan start får jag en flaska havsvatten av Kristoffer. Häller i nacken, ansiktet, i glasögonen, på händerna och över fötterna för att minimera risken för chock när jag hoppar i vattnet. Även om det är hyfsat varmt så kan det bli en chock så här tidigt på morgonen. Vinkar hejdå och ser honom försvinna i folkhavet medan jag rör mig mot det oundvikliga. Det kommer förmodligen dröja ett antal timmar innan jag ser en skymt av honom igen. Det brukar vara kompakt med folk kring växlingsområdet.

Framme på pontonen börjar min tävlingstid att ticka, jag startar klockan och sen är det bara att hoppa i. Känslan är god. Äntligen!

Så fort jag börjar veva med armarna släpper nervositeten. Det här kan jag. Det är ganska trångt i vattnet men känns som jag hamnat rätt i ledet av simmare. Bara några få som jag behöver simma förbi och några få som behöver simma förbi mig. Första delen av simningen är rätt skyddad från vågor men efter första svängen kommer den tuffaste sträckan. Det finns ingenting mellan oss och Öland på andra sidan där vinden kommer ifrån. Böljande vågor slår rakt emot oss och det är motströms. Vågorna är inte jättehöga men tillräckligt höga för att det ska bli svårt att navigera och ihop med dimman. Bitvis är det svårt att se nästa boj och veta vars man ska sikta. Tänker att många kommer få det svårt idag, men det enda jag kan göra är att veva på. Till slut är jag över på andra sidan och ska runda två bojar innan samma sträckning ska simmas tillbaka. Det här är det roligaste partiet på hela banan. Känner hela tiden hur jag fångar vågor och får farten med mig.

Simningen går helt okej och det känns som om jag navigerar bra. Blir kissnödig, som man så ofta blir i vatten, men lyckas inte kissa i våtdräkten. Får emellanåt några slag i huvudet men lyckas undvika sparkar och det får man vara rätt nöjd med när det är så mycket folk. Inte värre än ett Vansbrosim…

Tiden blir till slut blygsamma 1:18:39 (snitt 2:02/100 m) men när jag ser alla cyklar som står kvar i växlingsområdet så förstår jag att det förmodligen är en rätt konkurrenskraftig tid just idag.

Första växlingen - T1

Springer in i växlingsområdet och letar reda på min blå cykelpåse. Av med våtdräkt, mössa och glasögon. Under våtdräkten har jag min blöta tävlingsdräkt. Funderar en sekund på om jag ska komplettera med torra armvärmare och/eller en väst när jag känner vinden isa till men struntar i det. Brukar bli varm ganska snabbt och när jag väl är på Öland är det ju medvind första delen. Sätter på cykelskor, racebelt (ett tunt bälte med nummerlappen som ska sitta på ryggen under cyklingen), hjälm och glasögon. Ner med simgrejerna i påsen som hängs tillbaka på sin plats. Sen iväg till min cykel för att sticka ut på en runda på drygt 18 mil. De första 12 milen går på Öland och de sista 6 milen på fastlandet.

Tid - 3:25

Cyklingen

Det är packat med publik inne vid växlingen och jag ler stort när jag cyklar ut. Det är lätt att dras med i ett (för) högt tempo redan från början. Skit också! Jag gick inte på toa i växlingen. Jaja, jag kommer kanske svettas så mycket att kissnödigheten går över.

Hör och får syn på min coach Christian på väg ut mot Öland. Han bor i Blekinge och det här är första gången vi “möts” på riktigt. Kul!

Jag har längtat till utförsbacken på Ölandsbron. Ligga i tempoställning och bara trycka på. Sex kilometer exklusiv cykling som bara är tillåten en gång per år. Den här dagen. På Ironman Kalmar. Vanligtvis är det strikt förbjudet att cykla över Ölandsbron så det gäller att njuta när tillfälle bjuds.

Men njutet kommer av sig när dimman pärlar mina glasögon och världen blir suddig. Vägbanan är blöt och hal. Det är ömsom motvind, ömsom kastvindar från sidan och jag vågar absolut inte använda bromsarna. Ekipaget blir aningens mer stabilt om jag hukar mig, så det gör jag, men törs inte hålla i tempopinnarna där växlingsreglagen sitter. Händerna håller istället ett krampaktigt tag om bockstyret.

Alla har nummerlappar med namn, flagga (det är 62 olika nationaliteter med idag!) och så står det vilken åldersgrupp personen tävlar i. Jag tävlar tex i F35-39. När en kille som heter (?) Fräsjan cyklar förbi kan jag inte hålla mig för skratt. Leendet sitter kvar tills jag äntligen är över på Ölandsidan. Många starka cyklister flyger förbi, men jag ler för mig själv. Tänk att jag är snabbare än alla dem här på att simma! Asfalten blir snabbt torr igen och med bra grepp under däcken är det underbart att trampa söderut med den starka vinden i ryggen.

Att cykla Ironman på Öland är fantastiskt. Folk sitter ute och dricker sitt morgonkaffe i trädgårdarna och hejar på. Det spelas musik och det dansas trots att det är tidigt. Många gör vågen när vi passerar och jag ler och gör tummen upp åt alla jag ser.

Jag fullkomligt älskar den här genuina och hjärtliga hejarkulturen. Det finns tyvärr så många tävlingar i Sverige där publiken står helt tyst och oengagerad i väntan på att just deras anhöriga ska komma så de kan heja åt hen, men ids inte heja på andra deltagare. Så är det ABSOLUT INTE i Kalmar. Här hejar alla på allt som rör sig med nummerlapp. Även medtävlande hejar på varandra och jag säger något vänligt till många av dem som jag kör förbi eller blir passerad av.

Underskatta inte effekten av att heja och låta sig hejas på. Där finns massor med energi att hämta.

Planen är att trycka på medan det är lätt. Jag kommer behöva lite marginal sen när det vänder och blir motvind.

Då kommer en jäkligt stark tjej och kör förbi mig. Vill svara men börjar genast känna av knäna. Shit! Inte redan nu. Jag har ju bara cyklat 3 mil. Okej. Ta det lugnt nu. Slappna av i knäna. Det är INTE knäna som ska jobba. Det är låren. Rundtramp. Rundtramp. Så ja. Rundtramp.

Hittar sakta in i tekniken. Förutom att det känns lättare så går det fortare när jag hittar rätt i tekniken. Snart får jag syn på tjejen och plötsligt är jag ikapp. Och förbi. Säger något vänligt. Med några minuter och kilometers mellanrum drar vi förbi varandra och konstaterar att vi är väldigt jämna. En kille från Indien håller på preja mig av vägen när han viker in alldeles för tvärt fram för mig. Sen vinglar han lite fram och tillbaka och är väldigt svår att passera.

Efter 5-6 mil bär det tillbaka norrut. Rakt mot vinden. Ser många som draftar (ligger på rulle tätt bakom en annan cyklist) vilket är förbjudet. Samtidigt är det förståeligt idag i den obarmhärtiga vinden. Själv är jag livrädd för att få ett tidsstraff så jag gör några tunga dragningar för att inte riskera något utan lägger mig först. Det åker ofta förbi domare på MC men jag ser ingen som får ett blått varningskort. Efter 9 mils cykling viker vi äntligen av från nordanvinden för att korsa Alvaret. En man från Kanada håller på köra av vägen och är en bra bit ute i gräset innan han lyckas styra tillbaka in på asfalten. Jag frågar hur det är med honom när jag cyklar förbi och han säger att det är bra och tackar för frågan. Här någonstans tvingas jag släppa snabb-tjejen och ser henne inte något mer under loppet. Har fått krampvarningar och försöker trycka i mig extra energi och vatten. På cykeln har jag två falskor. En med vatten och en med flytande gels. Utöver det har jag en ramväska med cykelfixargrejer, salta kex, GT-tabletter och lösviktsgodis. Jag äter och dricker strikt var tjugonde minut. Flaskan med gel ska vara slut innan växling till löpning.

Kalmars motto: Race with a smile

Tillbaka över Ölandsbron känns det mer som sidvind än medvind men det är åtminstone en stund utan motvind. Vid vändningen inne i Kalmar är det packat med jublande publik. Ser en skymt Kristoffer som hejar och det är första gången jag ser honom på 5,5 timme. ”Bara” tre mil cykel ut och tre mil hem igen innan jag får hänga ifrån mig tvåhjulingen. Strax efter vändningen möter jag Lisa Norden som är på väg in för växling. Så imponerande!

Fastlandsbiten är dryg. Inte bara för att jag är trött utan för att det är mycket vind och öppna fält här också. Men publiken längs banan hjälper. De sista tre milen är det lite medvind och jag lyckas öka farten något på väg tillbaka till Kalmar. Det är alltid en stor lättnad och tacksamhet som sköljer över mig när cykeln är överstökad utan incidenter (punka).

Tid - 5:51:12 (snitt 30.75 km/h)

Andra växlingen - T2

Springer in med cykeln och bort till min röda påse med löpgrejer. Plockar ur skor och strumpor. Tar av hjälmen och beslutar mig för att skippa glasögonen. Det får räcka med en keps ifall solen skulle spricka igenom. Lägger ned cykelskorna och kostar på mig en extra minut att smörja in fötterna med vaselin i hopp om att det ska hjälpa mig mot blåsor. Fyller fickorna på ryggen med gels och hänger tillbaka påsen med cykelgrejer. Snurrar racebelt så att nummerlappen vänds framåt och springer raka vägen in på en bajamaja. Kissnödigheten från simningen har nämligen inte alls gått över utan nu har jag varit kissnödig i minst 6.5 timme. Eftersom jag är kittad och redo att springa iväg så finns det bara en sak att göra. Jag kissar rakt igenom dräkten. Känns som om det kommer flera liter och lättnaden är enorm. Nu är jag redo att börja springa.

Tid T2: 5:52

Löpningen

Bara ett marathon kvar nu så kan vi gå hem sen. Nemas problemas! Löpningen börjar med ett kort varv genom stan och publiktrycket är bitvist så massivt att jag inte hör mina egna tankar. Det saknar motstycke! Centrum är som en kokande kittel och en enorm folkfest! Jag springer av förklarliga skäl igenom alla duschar och uppsatta vattenslangar längs banan trots att det inte är särskilt varmt. Tar två muggar vatten i alla depåer (varje 2.5 kilometer). Dricker en och häller en över huvudet. Varje gång jag får vatten över huvudet så piggnar jag till i tanken.

Vinden är påtaglig även på löpningen men bansträckningen är mer skyddad så det påverkar inte lika mycket som på de andra grenarna. Kom igen nu Ann-Mari. Det är bara tre varv á 14 kilometer som ska avverkas. Det blir min tröstande tanke. Tre ynka varv. Det hjälper också att det är mycket få delar längs banan som det inte finns någon publik.

Mest tryck (förutom i centrum på röda mattan) är det på Neptunusvägen eller checkpoint Neptunus (tips googla eller sök på YouTube så kanske ni får en aning om vad det är jag pratar om). Det är en gata som passeras två gånger per varv där de boende byggt två gigantiska portaler. En med ballonger och röd matta samt en med TV-spelstema där du kan trycka på knappar och få olika Nintendoljud uppspelade. Det öses på med musik, folk står och dansar. I en trädgård står en enorm rosa elefant. Varför inte liksom? Några har satt upp läktare i sina trädgårdar och jag vet inte allt. Snacka om folkfest! Helt otroligt!

Tyvärr har jag inte benen för att göra den mara jag vill den här dagen. Krampen lurar ständigt trots att jag försöker trycka i mig en gel var tjugonde minut. Efter tre timmar mår jag så illa att jag ökar gel-intervallet till 30 minuter. Tänker att magen ändå hållit ihop fantastiskt bra. Fokuserar på att jag varken har ont i knän eller fötter. Inga blåsor som ömmar under fötterna. Det brukar jag alltid få annars…

Lyckas hålla mig löpande precis hela vägen men farten är blygsam. Det är ungefär samma människor runt mig hela tiden. De flesta går genom depåerna och jag passerar dem där, men sen kommer de sakta och springer förbi mig mellan depåerna.

I slutet av varje varv springer man in på en idrottsarena och får ett band runt armen för att hålla koll på hur många varv man sprungit. Varv 1  - ett gult band. Varv 2 - ett grönt band.

När jag har fyra kilometer kvar till mål springer en finländska i min åldersklass förbi mig. Nu tänds något jag inte visste att jag hade i mig och jag känner vittring av både målgång och tävlingslust. Beslutar mig för att hänga på. Kosta vad det kosta vill. Efter några hundra meter trippar jag förbi tjejen. Men Hej löpsteget! Vars har du varit i 38 kilometer???

Omkörning på insidan… Här gäller det att kapa hundradelar ;)

Får direkt en lucka och bestämmer mig för att hålla farten uppe de sista kilometrarna. Får mitt 3e band - det röda som berättigar mig att springa i mål.

Bara två kilometer kvar ser jag Kristoffer som hejar på och jag tar ett extra stort språng. Aj aj aj vad det krampar i låret!

Nej, inte nu! Bit ihop! Så jag biter ihop. Ökar och springer mitt absolut snabbaste på hela loppet under upploppet. Nummerlappen där namnet står har gått sönder och hänger på sniskan så speakern ropar ut Wow wow wow när han ser min spurt och sen ”Anna-Klara! You are an Ironman!”… Ja ja…

“Anna-Klara, you are an Ironman”

Tid löpning - 4:38:14 (snitt 6:36/km)
Total tid - 11:57:20

Efter loppet

Pyser ihop på röda mattan och det tar en stund innan jag orkar ställa mig upp och ta emot medaljen. Väldigt glad att jag klarade mig under 12 timmar idag och att jag inte brakade igenom.

Alla som går i mål får en volontär tilldelad sig som visar runt i Athlete Garden bakom mål där bara tävlande får vara. Här finns dusch, toa, sjukvård, ombytespåsen som jag lämnade in imorse, finisher-tröja, restaurang och massage.

Tvingar mig själv att stretcha innan jag kliver in i duschen. Får kämpa hårt för att inte skrika rakt ut när vattnet sköljer saltet genom alla skaven på kroppen efter tävlingsdräkt, våtdräkt och sport-BH. Det enda som klarat sig bra under dagen är ironiskt nog fötterna som jag smorde in med vaselin. De som alltid brukar krångla mest. Insmorningen och kisspausen i T2 var dagens mest välinvesterade minuter.

Plötsligt känner jag hur mig kräksjuk och väldigt yr på samma gång. Det är två tyska kvinnor inne i duschrummet samtidigt och de säger åt mig att sätta mig ned. Så jag sätter mig naken ned på golvet i duschkabinen med fötterna utanför på golvet och har huvudet mellan knäna. Den ena tjejen lägger min handduk om mig. Det är skönt att blunda. Som tur är så är det ingen kö till duschen just nu och efter en lång stund har det värsta gått över. Jag kommer nog inte svimma trots allt och lyckas reda på mig…

Skämtar efteråt med en funktionär att det är allt bra konstigt ändå. Man springer ett marathon och så fort man passerar en linje på marken så är det som om man inte ens kan gå längre. Tar typ lika lång tid att gå 200 meter som att springa ett varv på 14 kilometer.

Efter en evighet kommer jag ut till Kristoffer igen. Nyduschad, ombytt, fått massage samt mat och dryck. Snackat med flera som gått i mål och de flesta är överens om att det varit en riktigt tuff dag ute på banan.

Vi hämtar ut cykeln och växlingspåsarna och går iväg med allt till bilen. Sen vill jag tillbaka in i smeten och känna på stämningen. Träffar coach Christian igen och får heja på några av atleterna som fortfarande är ute och krigar fast det blivit alldeles mörkt ute vid det här laget. Det känns så roligt att få ge tillbaka lite av all den kärlek jag själv fått under loppet. Får heja på min vän Anna som just har fixat sin allra första ironman! Så coolt!

Vi stannar tills heroes hour börjar. Det är den allra sista timmen av loppet då alla samlas kring målet för att ta emot hjältarna som kämpat allra längst. DJ spelar musik och särskilt Loreens Tattoo som är årets temalåt. Det råder karnevalstämning i Kalmar!

För att klara Ironman måste du på egen hand transportera dig från simpontonen på morgonen till målportalen mitt på torget via 3.8 km simning, 18 mil cykel och ett marathon på under 16 timmar. Det är en lång tid att hålla igång kroppen och de som går i mål sist får välförtjänt motta det största jublet. Dagens vinnare, Lisa Nordén, är också tillbaka för att dela ut medaljer till de som kommer i mål på slutet men jag tror att många är för trötta och distraherade av showen runtomkring för att ens märka det. Det är en magisk (i ordets rätta bemärkelse) avslutning på en riktig kanondag!

Prisceremoni och drömmen om Hawaii

Dagen efter är det prisceremoni. Vinnare bland proffsdamerna och elitmotionärerna i varje åldersklass prisas.

Sen är det dags för stunden jag väntat på. Kvalplatserna till årets VM på Hawaii den 14 oktober ska delas ut. Jag håller tummarna och till min stora lycka blir jag erbjuden en startplats! Det är något jag inte vågat ha som ett mål men som jag drömt om sen jag läste boken, Det finns ingen gräns om den fantastiska paralympiern Anders Olsson, år 2008.

Jag fick frågan om jag inte haft det som mål att kvala - även om jag inte sagt något om det på förhand. Och det ärliga svaret är nej. Jag har inte haft det som mål. Men jag har haft det som en dröm och en stor förhoppning.

När Ironman 2022 valde att dela upp VM på Hawaii i en herr- och en damtävling så ökade  chanserna att kvala eftersom det blev fler kvalplatser både för män och kvinnor. Så jag visste att jag hade en bra chans om jag gjorde ett stabilt lopp i Kalmar. Men jag visste inte exakt vad som krävdes och det hade varit orättvist mot mig själv att sätta det som ett personligt mål. Den här dagen kunde jag bara kontrollera min egen prestation, inte vilka jag ställs emot på tävlingsdagen.

Oavsett dröm eller mål så slog den in och jag är överlycklig över möjligheten att få uppleva VM i Ironman på Hawaii! Det känns jättestort!

Avslutningsvis jag vill från botten av mitt hjärta tacka Kristoffer, Arvid och Assar. Coach Christian, familj, släkt och vänner, välkända, halvkända och okända. Alla ni som hejat, följt och grattat mig längs resan såväl innan, under som efter loppet!

T A C K
❤️

Aloha
Ann-Mari