Tågluff med barn i Europa. Del 7 - Danmark

Det är inte bara tåg som kan bli försenade. Även flyget från Nice till Köpenhamn blev försenat. Någon hade visst checkat in, ångrat sig, vilket medföljde att personalen behövde lokalisera och avlägsna bagaget som inte fick resa iväg på egen hand. Skönt att inte ha någon ytterligare tid att passa utan att bara kunna slappna av trots förseningen.

I Köpenhamn satte vi oss längst fram i den självkörande metron och bytte sen till buss. Precis när vi kliver på bussen börjar det ösregna. Utanför fönsterrutan får jag syn på den enda människa jag känner i Köpenhamn.

Där är ju Anne! Ser ni? Hon springer där med barnvagnen och skrattar i regnet!

Haha! Så osannolikt och roligt!

Förseningen med planet gjorde att vi kom fram lagom för att få checka in på vandrarhemmet - Danhostel.

Bra utsikt från vårt rum!

Lättade från vårt bagage gav vi oss ut på jakt efter mat då allas batterier började lysa rött vid det här laget.

Bubblor, bubblor, bubblor!

Efter maten strosade vi fram längs Ströget och jagade enorma såpbubblor. Sen frågade vi om barnen möjligen hade energi för en kväll på Tivoli? Plötsligt fanns det inga som helst tecken av någon tidigare energibrist.

---

Tivoli

Barnen fick varsitt åkband och sen sa vi,

Ha så kul!

Fattar ni lyxen? Ränna runt fritt på Tivoli med brorsan och ett åkband runt armen!

Airtag - En finurlig manick på resa med barn

Under hela resan har barnen haft varsin Airtag (en Apple-produkt) runt halsen i varsitt halsband som jag flätat i deras önskade färger. Hur bra sak som helst. Instruktionen har varit: Om vi kommer ifrån varandra, ställ er där det finns en massa människor och vänta - så kommer vi.

Min Iphone kan spåra Airtags:en med hjälp av andra människors Iphone, så så länge det finns en Iphone i närheten så kommer jag hitta dem. Jag kan dessutom få dem att låta, så om barnen hör att dem ger ifrån sig ett litet pipande ljud, så vet de att jag är på väg och att jag letar dem.

Hunken!

Spårfunktionen funkade perfekt på Tivoli. Vi mötte upp dem ungefär en gång i halvtimmen och kollade om någon behövde gå på toa, äta en pölse eller vila en stund. Det sistnämnda var det aldrig någon som behövde konstigt nog…

Spännande glaskonst!

Det blev en lyxig och fin sommarkväll för K och mig också. Vi kände oss rätt möra efter resdagen så lite promenad, en utomhuskonsert med alla danskar som picknickade i gräset och varsin glass blev helt perfekt för oss.

Ja, okej… Vi tog det inte enbart lugnt. Vi körde en femkamp också.
Grenarna var:

• Luftgevärsskytte

• Banka hammare på saker som ploppar upp

• Kasta boll i munnen på stora afrikanska djur

• Skjuta pil med sned båge och usla pilar samt

• Basket.

Ni kan ju gissa vem som vann.

Trötta och glada gick vi hemåt först efter att karusellerna slutat gå.

Nästa dag tog vi sovmorgon. Efter frukost hamnade vi på en antikloppis men det tyckte barnen var ganska trist, så istället fortsatte vi till en av två Legobutiker. Det var desto roligare, så vi blev kvar rätt länge (utan att köpa något).

Fanns knappt något Lego Technic att bygga med bland “bygg fritt legot”men Arvid lyckades bygga ihop en riktigt häftig bil ändå.

Från stan blev det långpromenad hem till Anne och hennes fina familj! De bjöd på grillat och vi hängde på den härliga innergården resten av eftermiddagen. Väldigt gott att ses!

På kvällen anslöt kusinerna och farmor till vandrarhemmet. Vi tog med killarna och gjorde varsitt ljuvligt kvällsdopp i den härliga sommarkvällen. Extra god stämning då Danmark spelade kvartsfinal i herrarnas EM-fotboll. Det var glada människor överallt och det fanns stor-TV en bit från badplatsen, så vi kunde höra all action utan att faktiskt se matchen.

Nu förlorade visserligen Danmark, men det var först efter att vi kommit hem och lagt oss så den landssorgen var inget vi märkte av.

Nästa dag öste regnet ner, men vad gjorde det? Den här dagen skulle vi påbörja hemresan efter drygt två veckor och det var första gången som regnkläderna åkte på! Snacka om tur med vädret!

På väg till tågstationen gjorde vi ett stopp på den andra Legobutiken och killarna köpte och designade varsin specialgubbe som fick följa med hem. Fint minne ändå!

Nu var det bara hemresan kvar!

Tidigare delar av tågäventyret hittar du här:

Del 1: Lämna Sverige
Del 2: Tyskland
Del 3: Österrike
Del 4: Schweiz (och lite lite Liechtenstein)
Del 5: Italien
Del 6: Frankrike (och lite Monaco. Mer Monaco än Liechtenstein i alla fall…)

Tågluff med barn i Europa. Del 6 - Frankrike (och Monaco)

Morgonen när vi lämnade Arenzano så väntade en liten överraskning. Precis efter att Assar slagit oss alla i kortspelet Chicago passerade tåget Sanremo, och farmor dyker upp som gumman i lådan! Mycket trevligt! Kanske en liten fågel messat hennes telefon och gett förhandstips om vilken vagn vi satt i. Ingen vet.

Målet för dagen var Nice, men medan farmor skulle dit och jobba så valde vi att ta ett stopp i pyttelandet Monaco över dagen. Kul att ha sett när vi ändå passerar.

Monaco - en syntetisk parentes

Det började inget vidare. Planen var precis att låsa in bagaget på stationen. Men vi hittade varken skåp eller förvaring. Och det var snordyrt att mobilsurfa så vi fick vackert knata med våra ryggsäckar i den 30-gradiga värmen.

För att distrahera barnen lite så hittade jag på en tävling om vem som först kan se en röd Ferrari bredvid en gul Lamborghini. Det tog knappt 2 minuter! Sjukt!

Efter en stunds knatande var vi i stort behov av glass och hittade ett Häagen Dazs-hak. Ungarna fick varsin strut med tre kulor och jag tog en bägare med två kulor. Cirka 250 väl spenderade kronor, trevlig personal, rejält med glass och gott som bara den.

Glassen höll oss svalkade såpass att vi orkade titta lite på åbäkena som försökte bräcka varandra i hamnen. Och så alla åbäken som låg och guppade till havs, p g a för stora. Jag fokuserade dock mest på mellanrummet. Det som inte syns för ögat. Vad gömmer sig bakom all flärd i denna syntetiska parentes?

Vi korsade i princip hela landet till landet till fots och det tyckte varken min fot eller jag om. Jag var rejält less och ville inte gå en meter till. Passande nog hade vi kommit fram till stranden larvotto. Fast jag kallar den för Larv-Otto.

Känslan att ta av sig ryggsäcken och sänka ner den svettiga kroppen i det svalkande Medelhavet... Aaaah! Sällan har ett bad varit mer efterlängtat. Bad är magiskt. Även om det sker på en artificiell strand. Det rinner liksom av en. Det dåliga humöret. Och livet återvänder. Det funkade den här gången också.

Efter bad var jag pånyttfödd och det gick bra att knata tillbaka till tåget och fortsätta 20 minuter till med tåg till dagens slutmål - Nice. Kul att ha sett Monaco och skönt att lämna detsamma.

Frankrike och Nice

I Nice var det alla väder på en gång. Det regnade, åskade och solen sken. En pytteliten lokalbuss tog oss en bra bit mot nästa lägenhet som vi hyrt via booking.com. Det hade nästan slutat regna när vi kom fram.

Lägenheten var nyrenoverad och med stora fina rum. Det fanns dubbla balkonger och den hade ett riktigt bra centralt läge.

Dessutom bodde vi nära farmors hotell för natten, så vi kunde mötas upp och äta middag ihop på den närbelägen restaurangen Pam pam.

Kvällen avslutades med att spana in farmors hotell och strandpromenaden, promenade des Anglais.

Mor och son ❤

Nästa dag var en full dag i Nice vilket för oss betyder äventyrsdags!

Kristoffer lotsade oss till coco beach med buss. En stenstrand med bra snorkling nära ett busstopp. Vi tog rygg på några andra för att komma ner till vattnet.

Det var bara det att vi kom aldrig ner till vattnet. Stigen slingrade sig upp och ner bland branta klippor och bara fortsatte.

Utsikten var det absolut inget fel på! Det var superfint, men barnen höll på att krevera av badsug.

Här bland klipporna och i de här vågorna kommer vi aldrig kunna bada!

Efter ett bra tag kom vi fram till en gammal gjuten kaj som var relativt skyddad med stege. Jackpot!

Barnen var skeptiska till en början och jag fick lära dem att tajma vågorna. Efter en lite trevande start slappnade de av. Den initiala reservationen kring klippbad och vågor förvandlades till ren entusiasm. Mission accomplished!

På väg tillbaka från kajbadet kunde vi se coco beach och hur vi gått fel tidigare.

Coco beach är “stranden” under “skogspartiet” till höger på denna bild.

Det betydde ett till badstopp till absolut ingens missnöje.

Coco beach var kul på ett annat sätt. Den pyttelilla stenstranden var inte så mycket att ropa hej över, men här fanns en hög klippa att hoppa från och andra saker att snorkla efter på lite grundare vatten.

Jag tyckte dock att kajen med de större vågorna och den häftiga promenaden dit var en ytterst lyckosam missräkning!

Klockan tickade på för oss och ner mot starten av Tour de France, som 2024 har målgång i Nice istället för Paris pga OS.

Färdigbadade, tog vi bussen tillbaka och mötte upp kusinerna och farmor. All lokaltrafik under resan har förresten Google maps hjälpt oss med och det har fungerat jättebra.

Vi fick se deras lägenhet, gå på toa och vila en stund innan hela gänget gick ut och åt indiskt tillsammans. Mysig miljö i gamla stan där vi strosade runt i de smala gränderna. Mycket trevligt!

Efter att vi skiljts åt, avslutades dagen med gelato och ett sista dopp i Medelhavet. Färdigbadad förresten. Ett sånt märkligt ord. Som om man någonsin skulle kunna vara färdigbadad?!!!

Nästa morgon var den tidigaste på hela resan. Vi tog en metro till flygplatsen strax efter klockan 6 på morgonen. En flygresa på 2 timmar ersatte 2 dygn på tåg för oss.

9-åringen hade så stora ögon att jag trodde att de skulle ploppa ut när planet lyfte. Han minns knappast hur det känns att flyga (då han bara var 2 år senast det hände). Spännande värre! Ja, att vara på en flygplats över huvudtaget. Checka in bagage, säkerhetskontroll, titta på flygplan, blippa biljett osv.

Tills den tidiga morgonen till slut tog ut sin rätt… Zzzz. Som tur var satt vi längst bak på planet (som inte var fullsatt), så det gick finfint att bre ut sig.

Nästa stopp: Danmark! 🇩🇰
Del 7 - Köpenhamn finns här

---

Tidigare delar av tågäventyret hittar du här:

Del 1: Lämna Sverige
Del 2: Tyskland
Del 3: Österrike
Del 4: Schweiz (och lite lite Liechtenstein)
Del 5: Italien

Tågluff med barn i Europa. Del 5 - Italien

Jag är hungrig, säger ett av barnen. Vi är varma och svettiga efter språngmarschen med all packning på tågstation i Milano där vi just lämnat kusinerna och farmor (som skulle med ett senare tåg).

Vi har inget med oss säger jag. Kollar ändå kylväskan för säkerhets skull. Snart är bordet dukat med några frallor, ost, skinka och sallad som pålägg, salta kex och brieost, banan, körsbär och äppelmust. Tack och lov för lite reserver och en bra kylväska.

Barnen tycker att Italien verkar skitigt. Och så märkligt de torkar kläder mellan husen. Vagnen är varm. Någon tänder en cigarett bakom oss.

I Genua står tåget stilla en stund och Assar hoppar ut på perrongen och tillbaka på tåget. Jag har varit i Genua!

När tåget rullar vidare blickar vi ut över Medelhavet. Äntligen! Tänk att vi tagit oss hit från Östersund. Med tåg!

Från Genua till vår destiantion - Arenzano tar tågresan bara 20 minuter. Skönt. Det är varmt ute när vi kliver av tåget och det verkar precis ha regnat. Vi slingrar snart in oss bland smala gränder tills vi hittat igen Laura, vars lägenhet kommer vara vårt hem de närmsta tre nätterna. Nu är det bara vi i några dagar. Farmor och kusinerna fortsätter en bit längre västerut och bor i Sanremo.

Arenzano var en chansning från min sida. En liten prick på kartan mellan större och mer kända prickar. Något som INTE är som de skräniga och ofta rätt så dränerande storstäderna. Jag ville till en liten italiensk ort vid Medelhavet, som ändå var tillräckligt stor för att ha det nödvändigaste, en del bra restauranger och där allt finns på gångavstånd. Arenzano visade sig ticka av alla min boxar.

Lägenheten vi hyrt av Laura visade sig vara något utöver det vanliga. På vindsvåningen fanns inte bara utsikt över Medelhavet utan ett helt eget museum över Arenzanos historia! Det var Lauras pappa, en historieintresserad konstnär, som gjort hela utställningen inklusive en imoponerande kanon-replika.

Vi samlade ihop oss en stund innan vi gick ut och åt på restaurang. Barnens första pizza i pizzans hemland.

Medan vi åt klarnade vädret upp så vi gick ned till strandpromenaden för att känna på havet och plocka stenar.

Nästa dag var regnet tillbaka. Inte så att det spöregnade hela tiden, mer som ett svagt duggregn med inslag av skurar. Trots det var det varmt och behagligt ute, så vi gav oss ut på ett litet äventyr och följde stranden bortåt för att se vars vi hamnade.

Fler avlägsna stränder visade det sig.

Till slut kom vi till en tunnel som hade både gång- och cykelväg. Å, här vore det härligt att cykla! Undrar om de hyr ut cyklar här någonstans? Jag frågade några tjejer i en informationskur och jo. i Andra änden av tunneln fanns en cykeluthyrare! Vi knatade dit, men tyvärr var det stängt på måndagar. Det fick bli morgondagens aktivitet istället.

Vi fortsatte vår promenad in i den stora stadsparken. Först möttes vi av en stor lekplats för barnen, även om våra killar var på gränsen till att vara för gamla för den.

Ganska imponerande kommunhus ändå

Istället fastnade vi för den konstgjorda “bäcken” som rann via massor av små dammar genom hela parken. I varje lilldamm fanns det små sköldpaddor!

Knasigt träd

Samma kommunhus fast “uppifrån”

I och vid parken fanns också flera påfåglar. Oväntat, men roligt att se.

Arvid ägnade sig åt att rensa bäcken på grenar och kvistar för att skapa bättre vattenmiljö åt sköldpaddorna. Inte förrän regnet tilltog fick jag med honom hem för lunch och siesta.

När regnet och åskan passerat gick vi ned till stranden för att bada. Det var bara vi och några stackars livräddare där.

Jag gjorde strandkonst

Som Arvid bättrade på

Borta i Genua såg vädret dystert ut, men i Arenzano sprack det upp mer och mer.

När solen kikade fram fick vi sällskap av flera italienska familjer.

Assar har fått simhud under vår resa 🐠

Efter att vi blivit lagom skrynkliga gick vi hem och svidade om för middag. Just den här kvällen råkade Italien spela åttondelsfinal mot Kroatien i fotbolls-EM. Självklart var storbildstvn på inne i restaurangen. Barnen (och maken) fick noggranna instruktioner att inte jubla om Modric eller någon av hans vitklädda medspelare gjorde mål. Bara om de blåa gjorde mål. Man vill ju inte riskera att få maten spottad på…

När vi strosade hem var det storbildstv och massor av folk ute för att heja tillsammans längs strandpromenaden. Arvid ville gärna stanna kvar, men jag försäkrade att vi skulle höra om Italien gjorde mål. Och mycket riktigt. När vi borstade tänderna så bröt världens jubel ut. Följt av några sekunders tystnad och sen ett ännu större jubel. Italien hade kvitterat i den 8e (!) tilläggsminuten och gått vidare till kvartsfinal efter 1-1 i matchen.

Flygtur till grannbyn

Nästa dag var det dags att cykla! Hyrstället var öppet och plötsligt kändes det som att flyga fram efter så många dagar till fots. Mums!

Cykel- och gångbanan gick längs en gammal omgjord järnväg som kändes väldigt säker och rolig att trampa fram. Skönt att slippa fundera på biltrafiken. Vi rullade igenom tre tunnlar likt den på bilden innan vi kommit till grannbyn Cogoleto.

Vi simmade, badade och lekte några timmar innan vi rullade tillbaka till Arenzano igen.

Mera bad blev det och inget av dagens utlovade regn föll på oss. Tack igen!

Efter en riktigt härlig dag tog vi omvägen hem via mataffären. Längs den fick pojkarna se apelsinträd, citronträd och ännu fler påfåglar. Sista kvällen i Arenzano lagade vi egen middag, preppade matsäck och packade.

Nästa dag var resdag och nu vankades två nya länder! 🇲🇨🇫🇷

Del 6 - Monaco och Frankrike finns här

---

Tidigare delar av tågäventyret hittar du här:

Del 1: Lämna Sverige
Del 2: Tyskland
Del 3: Österrike
Del 4: Schweiz (och lite lite Liechtenstein)

Tågluff Kristoffer - Del 1

När jag var sådär tio år gammal tågluffade jag tillsammans med mamma och syrran ner till rivieran och tillbaka igen. Idag när jag tänker tillbaka på den resan gick allting toppen, det var kanelbullar och glada barn hela tiden. Eller ja, kanske croissant mer troligt. 🥐 Men när jag berättade det för mamma upplyste hon mig om att vi inte hunnit längre än till Paris (andra stoppet) innan hon gav oss ett ultimatum: “Sluta bråka, eller så åker vi hem.” Sluta gjorde vi tydligen för en tågluff blev det och något år senare även en bil-luff genom Europa.

En utsikt från Mont Boron i Nice från det förra årtusendet.

När vi äntligen skulle bege oss var både jag och Ann-Mari i stort behov av semester, om inte annat efter att ha planerat själva tågluffen. 😮‍💨 Senast när jag tågluffade var det så spontant att vi aldrig visste var vi skulle sova innan vi kom fram, och det funkade helt ok (i mitt minne) även om en del vandrarhem var riktigt tveksamma ställen där det övriga klientelet hade tatueringar och ärr från gamla fängelseslagsmål.

Den typen av tågluff var inte ett alternativ med två familjer plus mamma. Istället hade vi från hemmets trygga vrå bokat boenden och planerat resdagar. På förhand visste vi redan när och hur vi skulle resa och var vi skulle bo, men oftast inte vad vi skulle göra på varje ställe.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag låste dörren och gick mot busshållplatsen. Vad hade vi inte tänkt på? Vilka missar skulle uppdagas under resans gång? En minut innan bussen skulle gå upptäckte vi att Arvid tagit finskorna istället för de vanliga gympadojorna. För att citera den stora filosofen Mike Tyson “Everyone has a plan until they get punched in the mouth.”

Samtidigt tror jag att det är bra med en del osäkerhet. Det finns en poäng i att för en stund vara den udda fågeln i ett land. Den som inte kan språket, vet hur man åker lokaltrafik eller känner till allt det där uppenbara som alla andra verkar veta. Förhoppningsvis blir man en mer ödmjuk människa av pröva det. Puttas man dessutom utanför sin komfortzon blir man också en modigare individ. Dessutom får man chansen att visa barnen att det mesta ordnar sig, folk är vänliga och teckenspråk är hyfsat universellt när orden tryter.

Tuff tuff 🚂🚃🚃

Den egentliga luffen började i Sthlm därifrån vi först skulle ta oss med dagtåg till Malmö. Under resan växlade jag mellan tre olika lägen; Att förmana mina barn att lugna ner sig och vara tysta, låtsas att det inte var mina barn eftersom jag satt på andra sidan en liten skiljevägg, och uppgivet försöka intala mig att mina barn inte är värre än andras ungar. Redan innan vi passerat Linköping tyckte jag att det var bra gjort av mamma att hålla ut med sitt ultimatum till dag tre.

Tack och lov grep en kvinnlig medpassagerare in när hon med knappt tillbakahållen urskogsvrede inte stod ut längre och i närheten av Höör liksom skälvde fram att “Nu får ni ta och LUGNA NER ER, det är bara en halvtimme kvar.”

Det underliggande hotet om att hon och hela tågvagnen med henne skulle explodera och bli ett minne blott om de inte skärpte sig fungerade utmärkt. Plötsligt förvandlades barnen till små ljus som, liksom jag själv i mitt förvrängda minne, snällt och tyst blickade ut genom fönstret och hyssjade om någon talade för högt.

För en stund kunde jag låtsas att det var min goda uppfostran som producerat de här små beskedliga änglarna.

Väl i Malmö bytte vi till sovvagnarna på samma tåg, installerade oss, valde sängar, och sa Kamelåså när vi rullade över till Danmark. Den första etappen avklarad.

Ultimatumet?

Hur var det med det där ultimatumet? Jo, mor, jag och syster hade först bott femstjärnigt i en svit på Four Seasons i Bryssel som betalats med någon slags EU-medel. Jag och syrran knatade runt i centrum och tittade på Manneken Pis med tillhörande museum, knypplande gummor och åt våfflor, sånt man gör i Bryssel helt enkelt. Mamma, hon var på konferens på dagarna så vi fick klara oss på egen hand, det var andra tider då.

Nästa stopp var Paris och här bytte vi ände på lyx-skalan. Nu var det inte andras pengar som spenderades och då råkade vi hamna på vandrarhemmet De tre musketörerna precis så långt från centrum att det började bli ruffigt. Förmodligen fanns det med i den guide som gick att få via STF. Här stod en bister fransman bred som en ladugårdsvägg i receptionens flackande neonljus och undrade vad såna som vi, en barnfamilj, gjorde på ett ställe som det här. Vi checkade in på ett rum för tre.

Väl på rummet utbröt ett sånt bråk mellan mig och syrran att mamma tog till stororden. På mammas uppmaning satte vi oss på golvet och hon förkunnade att “Varken pappa, morfar eller GUD skulle komma och hjälpa oss reda ut det här. Nu hade vi att välja på att åka hem, biljetter hade vi ju via interrail, eller sluta bråka och fortsätta resan.”

Kanske var det med inblandning från högre makt för vi kom överens om vem av oss som skulle få överslafen och sen var det ur världen.

Tågluff med barn i Europa. Del 4 - Schweiz (och lite Liechtenstein)

Vårt försenade direkttåg till Zürich förvandlades till två olika tåg med byte i Buchs. På vägen till Buchs susade vi bland annat igenom Österrikes längsta tågtunnel (den var lång) och miniputtlandet Liechtenstein (men det märkte jag inte). Det fortsatte regna och jag hade inte fönsterplats så en del av storslagenheten med att åka tåg i Alperna gick tyvärr om intet. Om man inte ser topparna så påminner det dramatiska landskapet mycket om att resa i Norge.

Bredvid mig satt Tina. Hon bor i Schweiz men kommer från Österrike och hade varit hemma och hälsat på. Tina hävdade att det är alltid strular när hon ska resa så jag fick skylla på henne om jag ville. Hon gav också lite tips för vår fortsatta resa i Schweiz.

Medan vi väntade på tåget i Buchs så var det uppehåll och jag slängde iväg en bild. Vad jag inte visste då, var att det var landet Liechtenstein som jag fotat. Vårt nästa tåg reste följde gränsen mellan Schweiz och Liechtenstein så att vi kunde se huvudstaden Vaduz. Det är verkligen inget stort rike.

I Zürich fick vi springa till tåget mot Lugano men vi hann precis med, även om vi behövde gå igenom hela tåget med all vår packning för att hitta sittplatser. Pjuh!

Lugano ligger längst söderut i Schweiz bredvid Luganosjön. Regionen sträcker ut sig som en tunga ner i Italien. Och det känns faktiskt lite som att vara i Italien. Det pratas mycket italienska, är skyltar på italienska, vimlar av italienare fast priserna, valutan och dyr mobilsurf avslöjar att vi fortfarande befinner oss i Schweiz.

Vi kom fram till vandrarhemmet runt 21 på kvällen, två timmar senare än planerat. De andra hade åkt ett par timmar tidigare och tog emot oss när vi kom. Kusinerna var jätteglada över återföreningen och passade på att ta ett kvällsdopp i poolen innan läggdags. Äh, ni som känner mig förstår nog att det inte bara var kusinerna som badade. Även jag och K tog ett uppfriskande dopp efter den långa resdagen. Det var midsommarafton det.

Vill skriva lite mer om vandrarhemmet, för det var ett ställe värt att skriva hem om.

Hela stället bygges för att vara ett vandrarhem och under mer än 20 års tid har det förbättrats hela tiden. Det är gjort med kärlek och smarta lösningar. Allting är barnvänligt.

Vi bodde i ett fyrbäddsrum med vacker utsikt.

Förutom pool finns beachvolleyplan, fotbollsplan, boulebana, pingisbord, lekrum etc.

Trädgården är enastående. Många vrår och avskilda platser för den som önskar det.

Jag fick jättebra tips av föreståndare Eva om hur man tar sig fram i stan med lokaltrafiken (gratis biljett för lokaltrafik ingick i boendet) och vad man kan göra, trots att hon gett nästan exakt samma info till damen före mig (fast på lite för snabb tyska). Det här är ett ställe jag kan tänka mig att komma tillbaka till.

Vi tog bussen ner på stan. Och när jag säger ner, så menar jag verkligen ner. Typ allt lutar, utom området allra närmast sjön.

Det var lördag och marknad i centrum. Mycket spännande att titta på. Arvid ville att jag skulle fråga hur mycket en leksak kostade. Jag sa att du får en euro om du frågar själv.

När vi sett nog av marknaden gick vi till sjön. Det gjorde på riktigt ont i ögonen. Så sabla fint.

Och även denna här gången hade vi en tumme med vädergudarna. Eva sa att det här var på riktigt första varma och soliga dagen hittills i år.

Vi strosade längs stranden, kom till en lekpark och åt vår matsäck. Fortsatte längs vattnet och kände den överhängande badlusten göra sig påmind.

Men först försvinnande god gelato!

Vi var inne på att åka bergbana uppför Monte Bré eller San Salvatore. Någon av de närmsta mäktiga ”kullarna”.

Men istället ville killarna hyra en motorbåt och åka ut på sjön. Så det gjorde vi!

Om jag skulle välja min favorittimme på hela resan så skulle det bli den här. Så otroligt härligt i vattnet också.

Under kvällen slog vädret om när vi var tillbaka på vandrarhemmet.

Regnvädret kom närmare och nästa dag var det över oss. Vi ägnade förmiddagen åt sällskapsspel och åkte sen buss till järnvägsstationen.

Nästa stopp: 🇮🇹
Del 5 - Arenzano kan du läsa om här!

---

Tidigare delar hittar du här:

Del 1: Att lämna Sverige 🇸🇪
Del 2: Tyskland 🇩🇪
Del 3: Österrike🇦🇹

Tågluff med barn i Europa. Del 3 - Österrike

Termometern visade 28 grader varmt när vi kom fram till München.

Samtidigt startade en 26 minuter lång nedräkning innan nästa tåg skulle gå. Med hjälp av Google Maps lokaliserade jag snabbt ett Supermarket en bit från stationen. Snart var jag tillbaka med kallt vatten och glass till alla i tid till vårt nästa snabbtåg. Viktigt med glass när det är högsommarvärme.🍦

Kort efter att vi lämnat München började de äntligen poppa upp. Ett efter ett… bergen. Alperna! Äntligen här!

Det tog ungefär sex timmar från det att vi lämnat Berlin tills vi klev av tåget i Innsbruck, Österrike. Här var det 30 grader varmt, vilket kändes oväntat då Alperna haft en ovanligt kall och sen vår. Mycket regn och svåra översvämningar i bland annat södra Tyskland och Schweiz. Och så kommer vi och prickar in en värmebölja! Märkligt, men trevligt. Nu kommer jag alltid tro att det är så i Alperna.

Familjerna hade hyrt varsin lägenhet via AirBnB här. Vår låg centralt, men var inte så mycket mer. Den var enkel, o-charmig och kändes som en typisk ungkarlslya. Inget att skriva hem om, men den var ok och hade allt vi behövde. I närheten fanns både servering med storbilds-TV för live EM-fotboll och stor mataffär. Perfekt. Vi handlade, lagade middag och gjorde inte så mycket mer den här första kvällen. Förutom att vara hänförd av bergen runtomkring. Wow!

Mieders - Alpidyll, Alpine coaster och bad!

Nästa dag valde Elisabeth och kusinfamiljen att ta det lugnt och strosa runt i Innsbruck. Vi ville ut på äventyr. Läs jag. Familjen får hänga på trots att de normalt är motsträviga i varierande grad till mina briljanta idéer. Initialt alltså. Så småningom mjuknar de och till slut brukar de uppskatta det. Det här är ju roligt! Det är sällan lätt och inte alltid som min energi räcker till (särskilt inte det senaste året) för att övertala kollektivet och sen genomföra aktiviteterna Läs, försöka övertyga för att sen ta till mutor eller hot beroende på vad som krävs. Varför? Jag är övertygad om att upplevelser gör livet rikare. Och jag hoppas att barnen kommer tycka att det är självklart att fortsätta prova nya saker, nya smaker och utmana sig själva även då jag inte kommer vara med. Att de kommer välja att upplevelser istället för att gå på myten om att materiella ting är detsamma som lycka.

Dagens äventyr utspelade sig i Mieders. En liten alpby cirka tjugo minuter med buss från Innsbruck. En kollega hade tipsat mig om byn och det verkade fantastiskt, så vi packade matsäcken och gav oss ut.

Fattas bara ett kommer ut en liten man i lederhosen och börjar joddla 🎶

Busschauffören hade ett hetsigt samtal med ungdomarna som stod före oss i kö. Jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om fast till slut fick de ändå kliva på bussen. Efter att chauffören krävt att de skulle säga tack. Dank, sa sista killen och fick kliva ombord. Jag tyckte det var fantastiskt att se, apropå att hjälpas åt och uppfostra hövliga medmänniskor. Tack. Ett så litet men viktigt ord.

På bussen hamnade jag bredvid en gammal dam och fick anledning att damma av skoltyskan i praktiken. Skoj! Vi pratade om italiensk export, den svenska skolan, Alfred Nobel och vädret - såklart.

Vädret fortsatte le mot oss. Riktigt varmt och härligt. Vi åkte gondol uppför berget till en riktig Alpidyll. Det var typ exakt som jag föreställt mig. Blommande ängar, kossor med bjällror, några enstaka turister, sol och branta imponerande toppar, där de högsta vi kunde se var uppemot 3500 meters höjd.

Mata tjur. Nom nom 🐂🐂🐂

Lägg ägg så fint!

Det fanns en lagom kort promenadslinga som vi följde. Plötsligt kom vi till den brantaste rutschkana jag någonsin åkt. Det var så roligt att jag behövde göra om det två gånger till. Hade min fot varit bättre hade jag säkert gjort det tio gånger till. De andra stackarna behövde hjälpa till med benen för att komma ut. Jag höll på att flyga ur den…

Det fanns också diverse vattenleksanordningar. Balansgång och flotte…

Titta på grodyngel. Öppna och stänga dammluckor. Bara roligheter!

När vi ätit och lekt av oss var det dags för le grand finale och anledningen till att vi var just här. Att åka Alpine Coaster /Mountain Coaster utför berget (finns en youtube-film på sidan i länken).

Vi spände fast oss i varsin kälke/pulka som åkte på en räls från toppen ner till starten av gondolbanan. Farten styr föraren själv genom att släppa på bromsen. Om jag släppte bromsen helt så stannade ekipaget.

Enligt många recensioner verkar banan i Mieders vara den bästa i hela Alperna. Hela åket är 2800 meter långt, fördelat över 640 höjdmeter. Banan slingrar sig genom skogen på ett härligt sätt. Genom tunnlar, över broar i en variation av branta sträckor, mindre branta partier och hela 40 stycken roliga kurvor. Det tog gissningsvis mer än 5 minuter innan vi var nere och bakom mig som åkte först, kom en skrattande Arvid. Sist kom Kristoffer och Assar susande tillsammans i två hopkopplade slädar.

Arvid bönade och bad om ett åk till, men vi hade varit supertydliga med att vi bara skulle åka en gång. Till slut insåg han att det var kört. Hur lär man barn att uppskatta det man får och inte mer, mer, mer hela tiden? Pjuh.

Från liften gick vi en sommarstig över fälten bort till Mieders allmänna bad. Kristoffer berättade att det är det äldsta badet i hela Tyrolen. En trevlig pool i rostfritt stål. Jag är ett fan av rostfritt stål istället för kakelplattor när det gäller allmänna bad. Håller sig fräscht, lättare att underhålla osv. Vattnet höll en ganska modest vattentemperatur men det var ändå skönt att duscha och bada i värmen. Här tillbringade vi resten av eftermiddagen och Assar badade mer eller mindre hela tiden. Entréavgiften ingick i liftkortet, så det var en trevlig win-win. För oss fyra kostade Gondol + Alpine coaster + Bad 66,5 euro.

Enda minuset vid badplatsen (och typ hela sydeuropa) var de andra badgästerna som satt och rökte. Herregud vad folk röker. Blir lika förvånad varje gång.

Glada, trötta och höga på Alp-bonanzan tog vi bussen tillbaka till Innsbruck, som lär ha varit riktigt varmt under dagen. Vi orkade inte så mycket mer än att laga middag och spela kort innan det var dags att gå och lägga sig. Nästa dag var det både Midsommarafton och resdag.

Ett svenskt flaggspel och någon slags bakelse med varsin liten flagga blev det till frukost, men mer Midsommar än så blev det inte då vi behövde packa ihop och röra oss. Alla tåg i riktning mot Zürich var kraftigt försenade på grund av regn och katastrofläge i södra Tyskland. Eventuellt hade det skett någon olycka också, det var inte så lätt att tolka informationen.

Vi låste in bagaget på stationen och tog vara på förmiddagen genom att en egen stadsvandring runt i Innsbruck. Höjdpunkterna var den drömskt goda gelaton (nu närmar vi oss Italien ungar!) och ett marknadsstånd med kaktusar som kunde härma din sång!

Det fanns avspärrningar lite här och var, för tydligen gick Tyrol Läuft av stapeln samma dag. I en millisekund hann jag tänka, åh det kanske man skulle springa innan jag kom på mig själv. Just ja. Saker och ting är som de är och jag försöker acceptera det, men just saknaden efter löpning gör extra ont i hjärtat 💔

Lagom tills det började spöregna och åska hoppade vi på vårt två timmar försenade tåg (pjuh!)

Nästa: 🇨🇭🧀🍫🕰️
Del 4 - Schweiz hittar du här

Tidigare delar finns här:

Del 1 av tågluffen läser du här.
Del 2 av tågluffen läser du här.

Tågluff med barn i Europa. Del 2 - Tyskland

Tåget var någon timme sent till Berlin men det var bara bra för oss. Istället för att hoppa av vid 7-tiden så kunde vi äta vår medhavda frukost i lugn och ro, borsta tänderna, packa ihop våra grejer och vara klara lagom tills vi gled in på Berlin Hauptbahnhof.

Gedächtniskirche och Zoo Berlin

Efter lite allmän förvirring kring biljettsystemet för lokaltrafiken, så delade vi på oss och tog två olika rutter till hotellet. Rummen var inte klara, men det gick fint att låsa in bagaget och ta vara på dagen i Berlin. Det är över 20 år sen jag var på klassresa i Berlin, men jag påmindes snabbt om hur grön staden är och varför jag fortfarande tycker om den.

Familjen delade upp sig efter intresse. Arvid och K besökte Computerspielemuseum och tittade på Berlinmuren, medan jag och Assar och tittade på Gedächtniskirche och gick på Zoo Berlin.

Är visst något fotbollsevent i Tyskland just nu… 😏

Zoo Berlin ligger bara ett stenkast bort från kyrkan.

Det är Tysklands äldsta djurpark och en av de äldsta i hela Europa. Dock inte att förväxla med stadens andra zoo, Tierpark Berlin som är en av Europas större djurparker. Zoo Berlin var dock fullt tillräckligt för oss. Vi spenderade flera timmar och många steg i djurparken. Hann kolla på de flesta djuren och Assar testade den jättefina lekparken. Höjdpunkten på besöket var säluppvisningen! Wow!
I mitt nästa liv tror jag att säl kan vara något…

Djurparken är designad med vallgravar istället för galler/stängsel mellan många av djuren och besökarna. Det gav en mäktig känsla av närhet. Tex bara någon meter luft mellan oss och den enorma afrikanska elefanten!

Under lunchpausen lyckades jag hitta ett eluttag och ladda mobilen (powerbanken låg kvar i packningen på hotellet). Det fanns ett värdshus inne på området där Assar åt schnitzel och jag tog en gryta med ris i någon form av dagens. Mycket gott!

Trötta och nöjda med dagen summerade Assar besöket i en enda mening;
Varför har jag aldrig gått på djurpark förut?

Just leoparden hade ett skyddsfönster framför sig 😅

Tropical Islands

Farmor bodde kvar på hotellet en natt till, medan vi andra tog tåget en timme sydost till Tropical Islands. Ett ställe som min kompis Linn berättat om. En luftskeppshangar (!) som byggts om till ett tropiskt paradis och äventyrsbad med en stor regnskog i mitten (!!!). Byggnaden är ofattbara 107 meter hög, 210 meter bred och 360 meter lång! I anslutning till byggnaden finns också bad utomhus.

Vi hade bokat bad med övernattning i tält på stranden.

Det fanns ett antal hinkar som tömdes med jämna mellanrum, här är den maffigaste.

Ja, men ni kan ju försöka att föreställa er lyckan… Att som barn få leka fritt på ett gigantiskt äventyrsbad och dessutom få sova över! Det går att ta både midnattsdopp och morgondopp i Söderhavet om en känner för det.

På eftermiddagen började det regna häftigt och åska. Det ökade mysfaktorn en tiopotens till. Regnet bokstavligen forsade utför sidorna och mullret överröstade det ständiga sorlet från vattenrutschkanorna.

Ovädret gick över, men det började regna och åska igen när vattenrutschkanorna stängt för kvällen och det börjat mörkna ute. Blixt efter blixt lyste upp stället medan jag väntade i tältet på K och ungarna som var ute och knatade i regnskogen. Här någonstans exploderade mysfaktor-skalan!

Söderhavet med de mindre rutchkanorna till höger och de jättestora kan skymtas litegrann i bakgrunden till vänster om ön. Önskar att vi haft trappräknare och stegräknare på barnen 😅

Om det är en turistfälla?
Nej, vi tycker inte det. I väldigt tuff konkurrens var besöket på Tropical Islands det bästa på hela resan enligt våra barn. Och även som vuxen är det minst sagt ett spektakulärt ställe som känns väldigt roligt att ha upplevt. Tilläggas bör att vi var här innan högsäsongen kommit igång och det tyckte jag var skönt.

Värt att veta är att om man bokar en övernattning på Tropical Islands så ingår bad både hela ankomstdagen och avresedagen. Assar och jag tog ett morgondopp innan frukost men mer bad än så blev det inte för oss dag två, då vi skulle möta upp farmor tillbaka i Berlin och fortsätta resan söderöver.

Det är förbjudet att ha med egen mat in på området (förståeligt då det är en perfekt miljö och temperatur för skadedjur) men det finns food courts och restauranger med brett utbud av mat. Allt du köper blippas på ditt armband och betalas vid utcheckning.

Smidigt system, men när vi skulle gå så fanns plötsligt inte mitt armband runt handleden längre. Oh no. Vi letade och letade och missade tåget med kusinerna tillbaka till Berlin. Gissningsvis lossnade det under morgondoppet.

För att inte missa vårt måste-tåg gav vi upp letandet och gick till infon för att bekänna vad som hänt. De var superschyssta och hjälpsamma. Vi fick bekräfta våra utlägg (det finns ju alltid en rädsla att någon annan hittat det och shoppat loss - blipp blipp blipp) och allt stämde lyckligtvis. Så här i efterhand hade det varit bättre om vi gått hit direkt istället för att ägna en massa tid åt att leta nålen i höstacken.

Shuttle bussen kom och med cirka 1.5 minuts marginal hann vi med tåget tillbaka till Berlin. Lugnt ju…
I Berlin mötte vi upp resten och hann också köpa varsin sallad innan det var dags att åka snabbtåg!

Nästa: 🇦🇹
Del 3 - Österrike kan du läsa om här

Del 1 av tågluffen läser du här.

Tågluff med barn i Europa. Del 1 - Lämna Sverige

Tre minuter kvar tills bussen ska gå. Det spritter i de små kropparna och det är underbart att se. Det stora äventyret väntar och det är nu det sker. Bara ett dygn sedan de fick sommarlov och ALLT ligger framför oss. En av de bästa känslorna.

Dörren är låst och allt är klart. Den genomtänkta packningen ligger i varsin ryggsäck och i den rosa frysväskan ligger matsäck och dryck. Och varsin godispåse. Fast dem kommer bli bejublade överraskningar först i höjd med Ockelbo. Precis när jag dragit en lättnadens suck får jag syn på…

-Men Arvid, varför har du tagit dina finskor och inte dina vanliga?
-Eh… Jag… vet inte?

Suck. Vi hinner inte hem och byta nu. Det är som det är. Hoppas det inte blir skavsår…

Bakgrund resa

Tågresan är en 40-årspresent till mig och K från Elisabeth. Hon frågade vart vi ville resa och vi ville till Alperna. Jag har aldrig varit där. Ska vi inte tågluffa då? Ni fyra, jag och K:s syster med familj.
Totalt nio personer varav fyra barn i åldrarna 5, 9, 10 och 11 år.

Jag hade aldrig tågluffat heller, så det lät skoj. Tur att jag inte visste hur mycket tid det skulle ta att planera bara… 😅 Många kvällar, sökningar och videosamtal. Fast under själva resan har vi fått lön för förarbetet. Då kunde vi lättare slappna av och njuta istället. Alla boenden och nästan alla platsreservationer på tågen som kräver platsreservationer var fixade på förhand.

Basen för vår resa var interrailkort med 15 dagars fria resor för 4851 kr styck. Alla barn upp till 12 år reser gratis i vuxet sällskap. Elisabeths kort kostade 4388 kr eftersom hon reser som senior. Priserna ovan är efter någon form av boka-tidigt-rabatt och jag är inte alls säker på att det är det billigaste sättet att göra vår resa, men så gjorde vi i alla fall.

Rutten

Förutom Alperna så ville jag resa med barnen till Medelhavet. Vi velade länge om vi skulle välja väster eller öster om Alperna (personligen hade jag gärna rest mer österut, men det kanske blir någon annan gång). Nu blev det den västra sidan och det blev jättebra det med.

🚂 - 🇸🇪 🇩🇪 🇦🇹 🇱🇮 🇨🇭 🇮🇹 🇲🇨 🇫🇷 🇩🇰 🇸🇪

🇸🇪 Lördag Östersund - Uppsala
🇸🇪🇩🇪 Söndag-Måndag Uppsala - Berlin (nattåg)
🇩🇪 Tisdag -Onsdag Berlin - Tropical island tor
🇩🇪🇦🇹 Onsdag Berlin - Innsbruck
🇦🇹🇱🇮🇨🇭 Fredag Innsbruck - Lugano
🇨🇭🇮🇹 Söndag Lugano - Arenzano
🇮🇹🇲🇨🇫🇷 Onsdag Arenzano - Nice
🇫🇷🇩🇰 Fredag Nice - Köpenhamn (✈️)
🇩🇰🇸🇪 Söndag-Måndag Köpenhamn - Östersund (nattåg)

Etapp 1: Östersund - Uppsala

På perrongen i Östersund väntade glada överraskningar. Flera av våra vänner åkte med samma tåg till Ljusdal respektive Järvsö. Underbart! Där försvann de första timmarna i ett trevligt nafs! Vi kom fram till Uppsala vid 22-tiden och knatade hem till farmor och sov över. Den här sträckan ingick inte i våra Interrail-kort eftersom resan ut ur landet måste påbörjas på en och samma dag.

Etapp 2: Uppsala - Sthlm, Sthlm -Malmö, Malmö - Berlin

På söndagen vaknade vi upp i ett somrigt Uppsala. Vi packade om vår optimerade packning och skalade bort saker som vi omklassat som överflödiga.

Vädret bjöd in till promenad och vi strosade fram längs Fyrisån. Tittade in genom fönstren på det gamla Pumphuset vid Kvarndammen, beskådade det omtalade brodebaclet - Tullgarnsbron, studerade båtarna och Assar upptäckte flera gäddor i vassen! Den här gången såg vi ingen bäver som vi gjorde för en dryg månad sen.

Älskar Uppsala. Har så många fina minnen från studietiden här. Stråket längs ån med sina maffiga lövträd är sannerligen inte vardag för oss norrlänningar.

Bortanför Studenternas var Uppsala Summer Zone i full gång. Massor av roliga gratis-aktiviteteter att prova på för barn och vuxna, men för oss blev det bara en blixtvisit denna gång. Efter lunch passade vi på att ta TBE-vaccin innan vi tog tåget mot Stockholm.

Äntligen möta upp kusinerna, A och P samt farmor - som passade all packning medan vi köpte Take away-mat och en tågkarta över Europa från Kartbutiken!

Sen rullade vi söderut mot Malmö. Det lektes med playdoo och spelades… Ticket to Ride Europe! Såklart!

En annan vuxen sa till våra barn att dämpa sig (tack till dig) och efter den läskiga tillsägningen var barnen betydligt lugnare hela tågluffen igenom. Och med den lilla parentesen vill jag bara säga att vi har ett kollektivt ansvar att uppfostra nästa generation hur man bör uppföra sig för att visa hänsyn gentemot medmänniskor. Huvudansvaret bär såklart vi som föräldrar, men våga säga ifrån även om det är andras barn som uppför sig på ett störande sätt.

I Malmö klev vi ombord på Snälltåget mot Berlin där vi bokat två liggvagnskupéer. Mycket spännande för barnen. Självklart var de både vakna och storögda när vi åkte över Öresund och plötsligt befann oss utomlands! Danmark var dock bara en kuliss den här gången. När vi vaknade nästa morgon susade Tyskland förbi utanför fönstret!

Tillbakablicken 2023 - Del 2

Juli

Efter den galna månaden juni var det dags att landa hemma och steppa upp träningen.

Agendan i stort:

• Familj

• Träning.

• Upprepa.

Uppblandat med lite annat såklart…

Taklagsfest, invigning av Sveriges näst största fotbollscup för ungdomar - Storsjöcupen, vann en trädgårdsslangsvinda och barnen körde wakeboard i Surfbukten.

Under Storsjöyran njöt jag stort av Sara Parkman och hela familjen ryktes med av det massiva tryck som uppstod när Hooja klev ut på Stortorgets scen.

Men tydligast fokus var att få till mycket träning och vissa nyckelpass.
Tex att provspringa ett marathon (trots 40-årskalas senare samma dag).

Vi njöt av livet i Bräcke.

Spårade rötter ihop med barnens farfar kring Umeå och Botsmark ❤️

Cyklade Frösön-Sundsätt!
En logistisk utmaning men när den var ordnad så fanns ingen återvändo. Bara att kliva upp i ottan och börja trampa.
19 mil landsväg och rätt många höjdmeter.
E45:an ca 12 mil mellan Svenstavik och Nilsvallen bland husbilar och annan bråte var stundtals skitläskig, men annars en häftig tur som jag tänkt på i många år. Står det 18 mil cykel i träningsscheman så var det lika bra att välja en spricka jag länge fantiserat om. I trakterna av Åsarna regnade det lätt men annars hade jag uppehåll hela vägen. Mycket tursamt med tanke på hur ostabilt vädret över länet var denna dag. Många regnskurar florerade runtomkring och asfalten var ofta blöt längs sträckan. Framme i Sundsätt gjorde jag ett snabbt skobyte och sprang några kilometer run-off-bike ihop med mamma som cyklade bredvid. Stretch, dopp i poolen och lagom tills maten var klar (mindre än en halvtimme efter att träningen var avslutad) började världens åskoväder. Regnet piskade ned och höll i sig i flera timmar. Snacka om bra tajming!

Fick njuta av fint häng med mor och far, morgonsim, besök på sommarcafét i Ytterberg, konstutställning av bästa Anna och en väldigt rolig återträff med brudarna som jag tog studenten med för 20 år sen(!). ❤️

Efter 4 veckors lugn semester och nära 50 timmar loggad träning kunde jag ana något som liknade form. Nu återstod knappt 3 veckor kvar till Ironman Kalmar och min chans att kvala till VM i Ironman på Hawaii…

Augusti

Började jobba i slutet av juli för att spara semester till Kalmar-resan. Det kändes rätt okej ändå. 2023 var det en vinstlott med tidig semester för dem som gillar vackert väder. För mig brukar det också vara lättare att få in träningen när jag jobbar än när jag är ledig. Upp i svinottan, på lunchen och transportträning är mina favoriter för tidseffektiv träning. Då finns det ingen tvek-mån. Antingen gör du ditt pass NU eller så kommer du inte hinna med det alls den här veckan. Den inre argumentationen funkar bra på mig.

När sista tuffa veckan var gjord fick jag ofrivillig vila från löpningen pga plötslig smärta i en hälsena. Vad är nu detta? Ja, ja. Bara att packa väskan, påbörja den långa resan mot Kalmar och hoppas på det bästa. Skönt med stopp i både Sundsätt och Falun längs vägen. Sista onlinemötet med coach inför att vi skulle träffas IRL första gången i Kalmar fick bli i bilen på väg ned. Bra att snacka igenom dagen och raceupplägg.

Ironman Kalmar har jag redan skrivit om här. Inte min bästa dag, men en stabil och bra dag. Och den här gången räckte det.

Jag hade lyckades med årets andra stora mål - att kvala till VM i Ironman på Hawaii i oktober! Jabadabadooo!!! En dröm sedan jag läste boken om paraidrottraren Anders Olsson för 15 år sen.

Augusti avslutades med ekonomisnack för ett härlig gäng donnor på Gamla teatern, den årliga Kräftskivan, en jobbresa till Skellefteå och sommarens sista badsväng till Önsjön. Som ett brev på posten blev jag förkyld och fick kasta in handduken då Klubbmästerskapet för Östersund Triathlon gick av stapeln.

September

När jag tillfrisknat var det tillbaka till träningen igen. Ungefär en månad till att underhålla formen. Men kroppen var inte lika positiv som huvudet. Den kändes stel och trög . Motivationen och orken började också sina i takt med att dagarna blev kortare och kallare.

Kristoffer försökte peppa med lite AI-konst. Jag sökte omväxling och körde ett träningspass i skid(löp)skytte med Jean-Marc Chabloz. Flera trainerpass framför Netflix. Träning i underställ, regnkläder och efterföljande bastusessioner för att försöka anpassa kroppen till Hawaiis tropiska klimat.

En helg med ES-gänget i Sälen-fjällen bjöd på rekreation, träning, finfint häng med älskade vänner och en födelsedagsmiddag med mor på vägen hem. Sveg ligger ofta bra till oavsett vart vi är på väg.

Försökte maxa tiden med barnen. Vi grävde sjövärme i Bräcke, Assar gjorde läxan på sitt sätt och vi tog tåget med obligatoriskt span på det forna kallbadhuset i Stavre. När armén hade öppet hus sköt pappan kanon och ungarna imponerades stort av dagens Gripenuppvisning. Men roligast var kanske att få köra gokart på Multichallenge?

Gjorde en arbetsresa till Sollefteå…

… Men tankarna upptogs mer och mer av det stora äventyret. Bara någon vecka kvar nu.

Oktober

Oktober började, som varje oktober sen 2012, med att den förstfödde fyllde år. Härligt att få vara hemma och fira detta!

Gjorde en sista jobbresa till Älvkarleby innan det var dags att åka hem och packa stora väskan för Hawaii. Detaljerna började falla på plats. Fokus skiftade från träning till att hålla sig frisk.
Fredde lånade generöst ut sin cykelväska, Kent (som jag simmade med i Göteborg i juni) hjälpte oss med våra ESTA och ny race-energi införskaffades.

Så kom dagen för avresa.

Känslosamt att krama om pojkarna och hoppa in i taxin. Men jag vet ju att de kommer ha det bra med far- och morföräldrar ❤️

Hela resan var bokad via SAS och rutten gick:
Frösön - Arlanda - Köpenhamn - San Fransisco (en övernattning)- Kona, Hawaii

Att jag som helt vanlig typ kan färdas så snabbt från jordens ena hörn uppe i Norden - över Atlanten - Grönlandsisen - över klippiga bergen och hela den Nordamerikanska kontinenten - över halva det enorma Stilla havet - för att slutligen landa på en ögrupp mitt ute i ingenstans. I ett annat hörn av världen. Hur makalöst är inte det?

Resan funkade hyfsat smidigt så när som på sista etappen som sköttes av United Airlines. Den var mest ett enda strul åt båda hållen. Men tack vare god framförhållning löste sig även detta och fram till ögruppen Hawaiis största ö - Hawaii (aka Big Island) kom vi och allt vårt bagage.

Ah… Känslan av att kliva ur planet och möta värmen… Mmm. Som en smekning på kinderna och handlederna. Att Konas flygplats är mer som ett utomhus (utan väggar) än ett inomhus gjorde det första exotiska intrycket extra starkt.

Kristoffer fick vänta med all packning medan jag tog en shuttle bus och hämtade den bokade hyrbilen. Proviant handlades och så orienterade vi oss lite i Kona innan vi letade upp vår lägenhet. Den låg alldeles vid vattnet längs Ali‘i Drive, ett par kilometer söder om Kona och var exakt lika fin som bilderna i annonsen. Solnedgången den här första kvällen gjorde ingen besviken och jag var så glad att vi valde att betala extra för att bo vid vattnet.

Varje morgon tassade jag upp medan det var mörkt. Öppnade glasdörrarna och satte mig i soffan för att skriva eller bara lyssna till vågorna som rytmiskt slog in över lavastenarna. Lugnt och majestätiskt. Våg efter våg. Sakta kom gryningsljuset och fåglarna började sjunga. Himlen färgades rosa när solen gick upp bakom vulkanerna och speglade sig på vackraste vis i havet. Eftersom vi bodde på den västra sidan av ön hade vi istället första parkett över solnedgångarna men mornarna gick inte av för hackor de heller.

Men nu var jag inte på Hawaii bara för att njuta av en tropisk ö. Att resa till en tropisk ö är möjligt när som helst, men ett VM i Ironman kommer jag med största sannolikhet inte vara med om igen. Därför ville jag gå all-in i Ironman-bubblan och min fantastiska man stöttade mig fullt ut i det beslutet.

K skjutsade mig till norra änden av ön så att jag kunde testcykla den sista milen både till och från vändpunkten i Hawi på tävlingens cykelsträcka. Skönt att ha testat på backarna och den ökända vinden innan race. Det kändes också bra att ha åkt hela sträckan med bil så jag visste vad som väntade på tävlingsdagen. Ett riktigt monster var svaret.

Inne i Kona provade vi simbanan och fick njuta av koraller, färgglada fiskar och en vilsen sköldpadda. Surrealistiskt. Ska jag verkligen få tävla här?

Trots att jag inte lärt mig att dricka kaffe så drack jag kaffe vid coffee boat ute i havet. Förmodligen världens mest kända båt i triathlonkretsar.

Vi sprang välgörenhetsloppet underpants run, var med på cultural evening och deltog i nationsparaden ihop med övriga i Team Sweden. Vi besökte mässan ett flertal gånger och jag köpte några merchandises.

Kona är ett väldigt litet samhälle och den här veckan kryllade stället bokstavligen av tusentals fantastiska och starka kvinnor. Vi (eh… jag) spanade efter fullblodsproffs som Lisa Nordén och Lucy Charles Barclay. De strosade runt som vem som helst och det kändes milt sagt som en jättehäftig miljö att få vara del av. Tänk att jag är här. Att jag ska få göra det här. Tillsammans med drygt 2000 andra tjejer som kvalat hit ska jag snart få göra ett av de tuffaste loppen som finns. VM i Ironman. Nyp mig!

För att inte helt förgås i Ironmandimman gjorde vi också lite andra äventyr under veckan. Som att nattsnorkla med mantor!

Vi hade bokat en båttur som tog oss till en plats som riggats med belysning på botten och på undersidan av en SUP-bräda. Vi fick hänga i handtag på brädan och ha en flytkorv under benen för att ligga just på ytan och inte hänga ner. Det var absolut förbjudet att stoppa ned handen eller på något sätt försöka röra de mäktiga och, för människor, helt ofarliga djuren. Instruktören berättade att de kan snudda vid er och det är okej. Men ni får absolut inte snudda vid dem för att våra feta fingrar kan skada deras känsliga hud.

Spotlightsen på undersidan av brädan lockar till sig djurplankton som är mantarockornas basföda. De behöver äta kopiösa mängder varje dygn. Efter bara en kort stund dök de första upp. Det kändes som att de både lekte med oss och åt när de cirklade alldeles under lamporna. Både jag och Kristoffer tänkte att den här gången kommer den kittla mig på magen! Men det gjorde de aldrig fast de kan inte varit många millimeter ifrån.

Jättemantan kan som fullvuxen mäta mer än 7 meter mellan vingspetsarna, rekordet är omkring 9 meter. De som vi simmade med var mellan 3 - 5 meter och kallas för revmantor. Jättemantor kan väga uppåt 2 ton och bli upp mot 20 år gammal.

Vi gjorde några fina snorklingar, ett hike-äventyr och åt lunch med utsikt i världsklass och sällskap av små små ödlor.

Någonstans under veckan gick det också upp för mig att jag inte enbart var här för att njuta av livet. Jag skulle visst prestera också och göra något som vara jättelångt och utmanande.

Men den här gången var målet att ta in ALLT. Och att ha en bra dag. En riktigt bra dag. Och inte bra som i vinna-VM-bra, utan bra som i köra-stabilt-och-hålla-ihop-hela-vägen. Jag behövde inte köra slut på kroppen för att kapa placeringar som inte längre spelade någon roll. Istället ville jag fokusera på att ha en så rolig och behaglig resa som möjligt givet temperatur, vind och nerver. Och att fullfölja såklart. Att inte gå i mål hade varit en enorm besvikelse. Det var är min femte och kanske sista Ironman.

Ett liv.
En dag.
Ett ögonblick.
En känsla.

Mer än någonsin tidigare var det här dagen som jag tog med mig Kalmar Ironmans tävlingsmotto: race with a smile ❤️

En dag du kan läsa allt om här.

Dagen efter checkade vi och hängde på stranden. Planen var att göra vår årliga kickoff. I teorin lät det perfekt att vila och visonera livet framöver. I verkligheten var jag inte redo att blicka framåt. Jag behövde vila i gårdagen och känslan av att ha uppnått ett stort mål. Ville memorera. Konservera. Ha kvar känslan för att plocka fram vid behov.

På kvällen lämnade vi tillbaka hyrbilen och påbörjade den långa resan hemåt.

På Frösön tog världens bästa välkomstkommitté emot oss. Oändlig tacksamhet ❤️

Mitt support crew ❤️

Cykeln stannade (enligt min airtag) ett extra dygn i Hudson Bay men vad gjorde det? Tur som attan att det inte försvann på ditvägen.

Livet återgick till sitt vanliga. Som om inget hänt. Vi jobbade och barnen fortsatte höstterminen. En vecka efter tävlingen på Hawaii fick jag sällskap av Arvid att springa (i lite svalare väder) på hemmaplan för organisationerna #suicidezero och #tomtenfinns i Jämtland. En ynnest som gjorde gott på många sätt.

När vi kom hem gick också startskottet för Assar att börja fixa Halloween 🏁
Som han längtat!

Det blev en sväng till Bräcke med familjen och till Stockholm på jobb samtidigt som ännu en förkylning bröt ut. Men för första gången det här året kände jag noll stress över det. Skönt.

I slutet av oktober hade vi också jättefina skridskoisar. Det blev en idyllisk tur till Tysjöarna med K och Assar. Tills Assar ramlade och slog ut en halv framtand. Aj aj aj. Då blev det tandakuten istället.

På självaste Halloween kom Alve och hälsade på. Killarna åkte för att hämta från nattåget. Jag hade klivit upp tidigt för att baka scones till mysfrukost så länge.

Barnen härjade på under dagen medan jag jobbade hemifrån.

På eftermiddagen kom en spekulant förbi och köpte min tempocykel. Han planerar att rasta den på Kalmar Ironman till sommaren vilket känns himla fint.

Planen var att grilla korv till middag uppe vid vindskyddet på toppen av berget. Hade några saker som jag behövde jobba undan, så K gick i förväg med ungarna.

Någon gång efter 18 slog jag igen datorn. Valde trailskor, en svart dunväst med mörk ullfrottétröja under och ett par svarta regnbyxor för att inte synas utan kunna smyga på killarna i mörkret. Tog också ett par rejäla vantar då nordvästan ven och det var fyra minusgrader ute. Men tji fick jag. Ungarna blev inte ett dugg skraja när de upptäckte mig. Ja, ja. Trevligt hade vi ändå.

Efter korvgrillning var planen att gå hem med barnen som tänkte gå bus eller godis. Viskade till K att jag kunde ta vägen via slalombacken och handla godis på Coop. Bäst att vara beredd om det kommer en anstormning av läskiga typer. Hade sett flera gäng drälla runt i kvarteren längs vägen upp på berget.

Framme vid Ladängsbacken tar jag en bild med mobilen. Flygplatsen lyser starkt och två personer med pannlampa springer nedför backen.

Kanske en minut efter att jag tagit bilden så händer det.

Ett stenkast från Frösötornet råkar jag trampa i en liten frusen krafter i grusvägen. Det ligger is i botten av den och ett florsockertunt snölager på isen.

I fallet snurrar två tankar parallellt:

1. Så det är så här det känns att bryta något?

2. Vilken tur att det här händer nu och inte innan Hawaii!

Har aldrig varit gladare att jag haft med mobilen. Ringer K och säger att han måste hämta bilen, men när jag väl vågar titta på min vänstra fot och ser den onaturliga vinkeln så lägger jag på och ringer 112 istället.

Det tar 22 minuter för ambulansen att komma och vid det laget är jag kraftigt nedkyld och hackar tänder. Den fantastiska personalen lyfter upp mig på bår och rullar in mig i den varma bilen. Nu är prio ett uppvärmning och foten får komma i andra hand innan vi åker in till akuten.

Efter fyra timmar på akuten inklusive röntgen får jag ett rum på ortopedavdelningen. Då är klockan ett på natten. Tack vare att jag haft foten i högläge exakt hela tiden har den inte svullnat och det finns hopp om operation nästa dag…

Med ullfrotté, dunväst, värmeplatta och täcke håller jag sakta på att tina upp igen.

När knävinkel och fot inte riktigt lirar

November

… Nästa dag råkar vara den 1 november. I Östersund vräker snön ned. Flera, flera decimeter. Den underbara personalen kommer in och berättar att de inte trodde sina ögon när de skulle gå på eller av sina skift och möttes av snösmockan ute på gatan. De stackars snöröjarna eller planeraren av stadens snöröjning verkar helt tagna på sängen.

Själv är jag rädd att var och varannan person kommer bryta lårbenshalsen så att operationen ska bli uppskjuten till en annan dag. Har mycket ont.

Tack och lov verkar de flesta hålla sig inomhus eller ha bra balans (eller kanske landar de som trots allt faller mjukt?) för plötsligt ska jag duscha och förberedas för operation. Ryggmärgsbedövningen och all smärtlindring är mer än välkommen och jag sover igenom nästan hela operationen. Det är första gången på många timmar som jag inte har ont.

Ortopeden vittnar om ett komplicerat fotledsbrott där den yttre fotknölen gått i fem delar, den inre i två delar och så har jag brutit den bakåt också. Jag lär mig att en fraktur i tre riktningar kallas för en trimalleolär fraktur. Kanske årets nyord i min vokabulär? Det känns ospektakulärt och förvånande. Men mest av allt onödigt. Hur kan man göra sig själv så illa bara av att ramla från gående till liggande på en promenad? Hur lyckades jag landa på mig själv och orsaka den här mängden våld på min fotled? Så många frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Operationen gick bra tack och jag har numera en del titan inopererat i fotleden. Jag antar att jag blivit en riktig Ironman som Alex så fyndigt konstaterade…

Kvällen efter operationen får jag åka hem och en för mig främmande vardag tar vid. Jag är fortfarande väldigt rörlig. Så när som på mitt gipsade underben och foten som bara vill vara i högläge med allt vad det innebär. Försöker jobba ungefär 25% för att det finns så mycket som behöver göras. Jag har inte tid för det här. Men det har man väl aldrig.

Jag får lära mig:

• Att be om hjälp.

• Att ta emot hjälp.

• Att ta sprutor på mig själv.

• Att ligga på mage är en skön omväxling till att ligga på rygg och då är pärlande en bra aktivitet.

• Hur mycket utomhus betyder för mig

• Hur mycket träningen betyder för mitt välmående

Jag tänker på de som tampas med både smärtor och/eller nedstämdhet och som inte har en bas av träning att luta sig mot. Som inte vet hur stor skillnad kontinuerlig träning kan göra för att må bättre. Jag känner själv hur jag sakta faller djupare och djupare i ett svart hål men vet att jag med hjälp av träningen förr eller senare kommer ta mig upp igen.

Det som håller mig flytande är framförallt familjen. Kristoffer, min klippa, steppar upp ännu mer (hur det nu är möjligt). Barnen är extra goa och hjälpsamma. Vänner och släkt kommer förbi med luncher eller fika. Jag får fantastiska blombud levererade av Kulturarvet ett stenkast bort.

Varje kväll kryssar jag för en dag. Sex veckor med gips? Hur ska jag stå ut? Paradoxalt nog känner jag ett dåligt samvete. När jag ändå bara ligger i sängen hela tiden så…

• borde jag jobba mer även om arbetsställningen är utmattande och allt annat än ergonomisk och jag går på mycket smärtstillande

• borde jag åtminstone träna armstyrka.

• borde jag skriva mer.

• borde jag lära mig saker.

• borde jag… borde borde borde

• borde jag inte ha dåligt samvete för att jag inte gör något av ovanstående…

December

December blev varken så härlig eller mysig som månaden brukar vara. Men vi gjorde vårt bästa. Ett sista polkafärgat paket avslutade sex veckor instängd i gips.

Jag klädde på mig människokläder igen…

…och så bjöd jag K på julkonsert med Sofia Karlsson och Martin Hederos på Storsjöteatern. En överraskning som jag bokat långt innan olyckan för att fira att 16 år tillsammans.

Tredje gången vi ser Sofia och Martin i Östersund med omnejd. Två magnifika musiker och vilken gudabenådad röst hon har 🤩

Julafton blev en Frösö-historia.

Ett alldeles lagom stillsamt knykalas med mormor, morfar och farmor.

Äntligen fick barnen hugga in i julklappshögen men det var tydligen inte bara barnen som varit snälla. Även jag fick jättefina klappar.

❤️ Mamma hade vävt en ljuvlig jättelång julmatta till hallen.
❤️ K hade ägnat sig åt luffarslöjd och gav mig en startplats till 2024 års Cypakutsi i Skålan
❤️Assar hade gjort ett svärd till mig så jag kan skydda familjen vid behov.
❤️Elisabeth hade sytt två väskor till mig. Den ena har lång axelrem och är utmärkt för dem som hoppar på kryckor men vill få med sig prylar
❤️Arvid gav mig sitt hjärta

Vi avrundade ett av de mest omtumlande åren i mitt liv på nyårsafton i Bräcke. Från himmelska toppar och fullmatat med upplevelser till att ha ont och vara sängliggande med allt som kom med det. Från att ha sprungit marathon för mindre än tre månader sen till att vilja gråta av smärta efter ett varv inne på Maxi. Det relativa fallet har varit högt. Väldigt högt.

Men jag kommer inte se tillbaka på 2023 med bitterhet. Det har varit ett otroligt år som jag aldrig vill glömma. Vilka fantastiska saker jag fått vara med om.

Så även om känslan just nu domineras av att vara trött och sliten på ett sätt som jag inte hade kunnat förutse för 12 månader sen, så är det bara att acceptera att jag är under uppbyggnad på väg mot något annat.

2024 är året då vi båda fyller 40 och ska fira hela året. Det ska bli ett glädjefyllt år och det finns massor av saker som jag vill göra och planerar att uppnå. Men för ovanlighetens skull kommer det vara ett år fritt från krav på fysiska prestationer. Ett beslut jag tog långt innan olyckan.

Nu börjar en ny era som 40-nånting!

Tack till dig som följer med och hejar på längs vägen 🥳

Gott nytt år!

Ann-Mari

Tillbakablicken 2023 - del 1

Hela mitt liv har jag velat saker.

Jag har också varit beredd att jobba hårt för att uppnå dem. Väldigt hårt. Vi kan kalla det för en inneboende kompromisslöshet, som jag aldrig skulle kräva av någon annan. Det vore groteskt. Men mot mig själv har det varit ett ickeval. Det väl bara så jag är antar jag?

Motorn är nyfikenheten och viljan att lära. Gäldjen i att klara av utmaningar har varit drivmedlet.

Som en följd av detta kan jag inte minnas när livet inte har varit intensivt. Att vilja göra allt. Prova allt. Det har varit mitt sätt att leva. Blivit mitt sätt att leva. Vadå välja bort och avstå från? Det är ju roligt! Klart jag ska! Klart jag kan!

Det här stegrades till en ny nivå i augusti-september 2021. Min första bok hade kommit ut med all markandsföring på min axlar, projektledning för två projekt i det egna företaget och så mitt första jobb i chefsposition med allt vad det innebär. Två ideella styrelseuppdrag, rollen som tränare, den egna träningen, upprätthållandet av sociala relationer och så den älskade familjen ❤️

Sen dess har livet levts i ett. Utan att lugna ned sig. I samma nanosekund som något blivit klart så har något annat täppt till gluggen. Månad för månad fram till kulmen som inträffade i oktober 2023. Eller var det kanske i juni 2023 när jag tänker efter?

Ja, ja… vi tar året från början så får vi se.

Januari 2023

Året började som alla tidigare år med att jag fyllde år.
Frukost på sängen, skönsång och fina presenter.

Fick tyvärr också höra tuffa nyheter från två kära vänner. Ännu en påminnelse om att det är en gåva att få åldras och fortsätta jaga sina drömmar.

Målade en tavla om kärleken som jag känner för fjäll och hav och min eviga längtan till dem båda. Den symboliserar också min dröm om att genomföra både ett VM i Vinter-triathlon och VM på Hawaii. Den har fungerat som en peppande påminnelse många gånger under året.

Hösten 2022 anlitade jag Christian som triathloncoach i hopp om att utveckla min fysiska potential och förhoppningsvis kvala till VM i Ironman på Hawaii. Spännande att låta någon annan planera och själv enbart fokusera på att genomföra träningen. Okej genomföra och pussla. Att få in passen i vardagen är ibland lättare sagt än gjort.

Fast just den här tiden kände jag mest frustaration på träningsfronten. Hade ett halsont som spökat till och från sen oktober. Först i slutet av januari fick jag bra hjälp och halsen skärpte till sig.

Men. Om träningen inte blir som en vill så kan det ju gå bättre på andra fronter.

Tex den där dagen när K och jag strosade ensamma på stan någon timme och möttes av ett westerndrama i teaterform följt av en tre-rätters som ungarna fixat åt oss ❤️

Skidåkning, frukost på sängen en dag som inte är ens födelsedag och sällskapsspel är också trevliga saker som vi hade tid för i januari.

Hem-hemma skottade vi av såväl garagetak som solceller.

Med inspiration av barnensboktips på Instagram införde vi läskvartar. En kvart med egen läsning varje kväll och en hemlig belöning i slutet av månaden. Första avklarade månaden firade vi med en dags slalom i Björnrike, följt av Bowling och middag tillsammans med mormor och morfar samt morbror och Ann i Vemdalen. Väldigt uppskattat!

Jag fortsatte måla och drömma.

Ett stort steg för att förverkliga drömmen om Hawaii så bokade vi flygbiljetter och boende. Detta var alltså 7 månader innan jag kanske skulle lyckas kvala... Men vi sansade oss såpass att biljetterna åtminstone var återbetalningsbara om allt skulle skita sig. En Ironman är en lång tävling och mycket kan hända både innan och under loppet. Beställde också hem lite energi inför kommande utmaningar (obs! Ej sponsrad av Enervit och kommer byta märke inför framtiden.)

Februari

Så när som på en ovälkommen influensa kände jag mig på gång i februari. Äntligen mer träning av alla former och allra helst längdskidor. Snön smälte nästan bort men då öppnade Medvinden och bjöd på fin skridskoträning istället. Under en promenad hittade jag och Arvid en stor Sverigeflagga på marken. Mycket oklart varför…

Ks tur att fylla 39 år och Arvid uppträdde på skolans Lilla Mello!

Den här månadens läsbelöning var bowling och middag på Max. Inte lika häftigt som i januari men ändå väldigt bra enligt barnen.

Mars

I början av mars tog vi sportlov! Första stopp var som vanligt i härliga Härjedalen och hemma hos mormor och morfar. Barnen stannade kvar där medan jag och K körde vidare till Dalarna och Nattvasan.

30 km skejt mellan Oxberg och Mora var tanken. Men spåret var mer blankis än spår och medvinden gränsade till storm. Så det blev stakning i rälsen snarare än skejt och fy tusan vad fort det gick! För en gångs skull kändes Lars-Åkes fantastiska vallning nästan överflödig. Här gällde det att stå på benen och hålla tungan rätt i munnen för ett fall i utförslöporna skulle kunnat ge riktigt allvarliga konsekvenser… Inte läge för det.

Från Mora till Falun och häng hos Kjell-Bränd över helgen ❤️
Förutom att skida och bada i nya simhallen på Lugnet så åt vi gemensam Vasaloppsfrukost. Mysig tradition med Vasaloppstv!

Sen var det dags för oss att röra oss norrut igen. Vi lyssnade på loppet på radion och jag började räkna efter… Men vi kommer ju vara i Mora ungefär när det är målgång! Tänk om vi hinner se det live!

Det var K som körde och precis i närheten av målgången satt det ett tillfället trafiklyse som lyste rött. Det fanns ingen chans för båda att hinna om vi först skulle parkera och sen ta oss gemensamt till målet.
-Spring! Du hinner! Sa K och jag kastade mig ut. Med cirka två minuters marginal fick jag se Emil Persson ta hem 2023 års Vasalopp (efter alldeles för många år med norska segrar). En riktig höjdare!

Filmen är inte den bästa men det är för att jag var upptagen med att skrika och titta live.

Vi hejade också på vår super-kompis Matza som körde de 9 milen mellan Sälen och Mora i en imponerande hastighet. E hade skickat med oss ett knippe ballonger som blivit kvar efter ett kalas i januari! Snacka om ballongkvalitét!
Och som om inte det var frosting nog på min glädjecupcake så sprang jag dessutom ihop med älskade Z inne på Vasaloppsmässan och fick gå på mitt livs fräschaste bajamaja (kolla spegeln liksom!) En dag av episka mått!

Sportlovet fortsatte med skidåkning i Åre, Harry Potter-läsning, lek i Vinterparken, Gregoriemarknad samt häftig fotoutställning med ekorrar som fotomodeller av Geert Weggen.

Tillsammans med Åsa blev det både träning på Vintertriathlon och kallbad.

Och det var ju en himla tur att jag fick träna på det, för i slutet av mars bar det av till Skeikampen i Norge för att delta på mitt första VM någonsin. VM i vintertriathlon!

En helt osannolik resa som resulterade i ett VM-silver för mig och som du kan läsa mer om här!

Hann med en snabbresa till Stockholm och hem för en inskjutning innan mars övergick till april…

April

Den första april var det nämligen dags för Östersundsloppet!
Sveriges största motionslopp i skidskytte och ett helroligt event att vara med på.

Kroppen hade fått kämpa efter den senaste tidens resande, tränande, tävlande (samt Åsas baciller på väg hem från Norge 😏) så jag var glad att få köra en kortare stafettsträcka för Statkraft ihop med Gerd och Urban istället för den långa individuella sträckningen.

Flera vinteridoler som var med och hejade eller passade på att köra någon eller ett par stafettsträckor denna dag. Mycket uppskattat av tävlande och publik, och jag gissar ovant för stjärnorna att köra utan gevär på ryggen.

Kring påsklovet körde vi en sista längdsväng till Edsåsdalen innan vi firade själva påsken hemma i Härjedalen. Längdskidor på skare, åka bakom fyrhjuling och fiska* (= åka skoter ut på isen och grilla korv), träffa flickorna G, fira en nybliven 8-åring och njuta av ledigheten med familjen H i Bräcke. Kallbad blev det också för både stora och små.

En tur till Helags med E blåste tyvärr bort men jag fick se bergsmassivet från luften åtminstone. Den här gången gick färden först till Frankfurt och sen vidare med buss till Nordstadt ihop med svenska och norska kollegor. Mycket intressant första besök på en pumpkraftsanläggning.

Återigen slog en förkylning till och näsan började tokrinna. Den andra morgonen i Tyskland roffade jag åt mig en liten stund ur det hektiska schemat. Det blev en desperat jakt efter näsdukar och något vaselinliknande åt snoken på ett par olika supermarkets. Lite gamla tyskakunskaper dammades av och till slut fann jag det jag letade efter. Kollegorna skrattade gott när jag kom in i konferenslokalen med 36 näsdukspaket under armen. Men det visade sig vara fler än jag som drabbats av näsrinning och då kunde jag generöst dela med mig av näsdukspaket till alla behövande under resten av resan. Förkylningen gick tack och lov över ganska fort.

Trots mötet med våren i Tyskland så var vintern inte klar med oss på långa vägar i Jämtland än. Vi gjorde vad vi kunde med att höja värmen och hälsa våren välkommen på Valborgsfirandet men det dröjde ändå en bra stund tills värmen var här för att stanna. Den här gången firade vi läskvartar med att gå och se Jämtland basket och äta på Pinchos.

Maj

Finns det någon månad där det händer så mycket som maj i naturen? Från snö och is till dagar i bikini från en gassande himmel där solen nästan inte går ner. 2023 var inget undantag från intensitetshöjningen, även om jag försökte minimera resandet så gott jag kunde eftersom jag visste vilken best till månad som väntade…

På jobbet hade jag min hittills mest utmanande period och därtill kom träningen som skulle in, plus långhelgerna med familjen och barnen som räknade ner till det hägrande sommarlovet.

Å andra sidan. Om jag inte hade träningen skulle jag dukat under för länge sedan. Hur orkar alla som inte tränar med livet??? Äntligen dags för cykeln att komma ut från grottan nere i källaren och det var vi lika glad över - TREK och jag.

En tidig träningsdag cyklade jag till Brasta från Frösön och duschade hemma hos kusin ❤️
Familjen mötte upp med bilen men jag kom faktiskt fram några sekunder före.
Därifrån fortsatte vi till ett riktigt bra Öppet hus på Nord Locks fabrik och efter det åkte vi hem för att svida om och vara med på Matstafetten i Östersund. Tur att vi hade ansvar för efterrättsdelen som redan var förberedd. Hursom avslutades en riktig kanondag med massor av skratt på Storsjöteatern någon gång efter midnatt.

Maria är en fantastisk träningskompis både vad gäller löpning och cykling lite när som. Fredde bjöd på ett prima brickpass där jag fick känna på formen och temperaturvariationerna runt Brunfloviken. Rolig sim-AW med skönaste masterssimmarna!

Annat som hände var ett försenat firande för 8-åringen på Frösön, och att min Hibiskus slog ut för första gången. Wow! I mitten av maj skickade mamma en bild från hem-hemma på en nätt snödump som vittnar om att du aldrig riktigt kan vara säker på att vintern är slut förrän den är slut.

Sen fyllde svärmor 70 och det firade vi i vackra Bräcke. Till hennes ära var också vintern äntligen officiellt över och vi fick njuta av riktigt pangväder under hela Kristi Himmelfärdshelgen! Bad och träning blev det också. Såklart.

Jag for hem lite tidigare än de andra för att hinna med min årliga tradition Andersön Runt. Ett löpevent som brukar gå i slutet av maj och som sedan flera år tillbaka anordnas av Hej Främling och Inlöparna. Det 11.2 km lång trailloppet genom Andersöns vackra naturreservat råkar också vara min årliga kontroll av löpformen i slutet av maj. Målet är alltid att komma under timmen och jag känner alltid ångest och nervositet inför. Men trots utebliven formtoppning och hög träningsbelastning var det inga som helst problem att komma i mål under timmen. Nåja. Klarade det i alla fall och ett års lugn till nästa gång ;)

Från Andersön till jobb i ett grönskande Skellefteå och 16 km vacker kvällslöpning längs älven. Sen behövde jag åka hem och byta av Kristoffer som skulle ned till Uppsala några dagar för att bla skjuta kanon. Lite knepigt för mig eftersom jag hade 5h cykel planerat på lördagen och 3h löpning på söndagen.

Så hur löser en detta?

Uppstigning i gryningen är svaret.
Cykel nere i grottan (källaren) lördag: 5:00-10:00.
Löpning söndag 6:00-9:00.
Utöver det blev det riktig lyxfrukost, badhuset med kidsen och så fick jag finaste teckningen eftersom det var mors dag. Avslutade därmed ännu ett bra träningsblock och kände mig så redo som jag kunde bli för att kasta mig ut i håll-i-hatten-JUNI…

Juni

Barnens farmor har fyra barnbarn. Hon har sagt att de får välja varsin europeisk stad att besöka tillsammans när de har blivit 10 år gamla. Först ut var Arvid som valt Paris. När jag fyllde 39 år fick jag i present att följa med till Paris eftersom jag aldrig varit i Frankrike. Vi hade sedan länge planerat att det här skulle ske kring Nationaldagen eftersom det råkade bli en långhelg 2023.

2-6 Juni - Paris, Frankrike

En oförglömlig och alldeles fantastisk resa som jag är så tacksam över att jag fick vara med på. Det började redan med Arvids lyrik över att se Östersjön från luften (Alltså va?!?! Är det där Östersjön!?!? På riktigt??? Den riktiga Östersjön liksom??? Det är ju helt sjukt!!!). Resten av flygresan hade vi båda nackspärr för att jag behövde pekade ut andra städer, vägar, sjöar, länder mm som han bara läst om eller hört tidigare.

På Arlanda hade vi ganska många timmars väntetid så då lyxade A och jag till det med att lösa in oss på Clarions gym och utomhusbad i Skycity innan vi anslöt till E för att äta lunch. En oas jag använt mig av vid flera långresor. Vi hade det riktigt gött plus att jag fick in lite styrka som komplement till morgonens genomförda brickpass.

Jag ids inte redogöra för Paris-resan i detalj men i korthet:
Eiffeltornet, Hop on-hop off-bus med alla sevärdheter, Aqua Boulevard (vattenland), sightseeing och en i brist på bättre ord supermaxad dag på Disneyland Paris. E gav upp på eftermiddagen men jag och Arvid röjde runt från öppning till stängning.
Antal steg? Ca 95 000 loggade fredag - måndag 😅

På tisdag var det Sveriges nationaldag och dags att åka hem. Utpumpade och fullmatade av intryck höll en fransk strejk på att ställa till det för oss på målsnöret, men hem kom vi (efter en maxad löpinsats på Arlanda) och det var en himla tur det… För på kvällen kom Sanna och Riccard på middag och jag behövde raskt packa om för att resa vidare till Norge dagen efter.

7-9 JUNI - Sylarna, Norge

Från ledighet och 30 graders värme i Paris - till jobb i underställ och snö, på norska sidan av Sylarnas och Helags fjällmassiv. Vilka häftiga kontraster livet kan bjuda på 🤍
I Norge klämde jag också in två löpturer och lite styrka med iskallt och uppfriskande bad.

Kom hem från Norge på fredag eftermiddag. Här kom jag upp till ytan och andades djupt nästan hela helgen. Ljuvligt att få rå om ❤️, tvätta och packa om… Killarna flyttade ut vardagsrummet.

11-15 Juni - Göteborg

På söndagkväll hoppade jag på nattåget mot Göteborg. Ändå tacksamt med transportmedel där man kan sova bort själva resmomentet.

Nu väntade några dagar på en internationell dammsäkerhetsmässa i Göteborg där typ alla i branschen deltog. Intensivt, roligt, lärorikt.

I Göteborg var det i princip lika varmt som det varit i Paris. Så efter en Cultural evening på Liseberg var vi ett gäng som tog en taxi för att svalka av oss ute i havet vid midnatt. Finns det något bättre än spontana äventyr?

Nästa dag skulle jag ta nattåget hem igen men först blev det ytterligare ett spontant äventyr med simning i havet ihop med Kent och Angela. Kent är amerikan och vi träffades 2017 när jag var i Colorado på en jobbresa. Fast det kom inte jag ihåg. Jag minns mest att min kollega Stina pratade länge med någon om drivgodsproblematik. Någon visade sig vara Kent. Förutom att jobba med dammsäkerhet så är Kent tydligen en riktigt bra simmare och tillsammans med sin irländska fru Angela och några till ska han simma över Engelska Kanalen 2025. Nu letade han simsällskap och någon tipsade om mig. Blev ett väldigt roligt simpass och ett oväntat härligt möte med likasinnat levnadsglada människor.

Från Göteborg till skolavslutning på Jamtli och ett väldigt efterlängtat sommarlov.

Väldigt tacksam att jag fick vara med och fira in sommarlovet ihop. Den finaste tiden på året hemmavid. Kanske försöker jag absorbera allt extra mycket eftersom jag vet att jag snart måste iväg igen? Njuta gjorde jag i alla fall. Genomförde också några favoritpass innan det var dags att packa väskan igen. Som att springa ut till Bynäset, köra varvet runt där och springa hem igen. Blev en tur på 3 mil.

19-21 juni - Skevik, Stockholms skärgård

På måndag var det dags att hoppa på tåget igen. Den här gången bara till Stockholm men ändå. Väskan ska packas. Det vankades 3 dagars avdelningsträff på Skeviks gård i Stockholms skärgård. Självklart var våtdräkten med när jag hörde att vi skulle vara i skärgården. Det var kallt. Men härligt ändå efter en dag med konfererande.

22-24 Juni - Midsommar i Härjedalen

Till midsommar började min semester och vi drog till Härjedalen. Efterlängtat. En dröm gick i uppfyllelse när jag fick simma fram och tillbaka till Sundsättdammen. Det var fler som badade och höll på med andra typiska Sundsätt-saker. Som att leka med stora maskiner.

I en vedlåda fann jag ballongerna (se Vasaloppet i mars) som fortfarande höll luften sen de blåstes upp i januari. Här var det inte tal om att luften skulle gått ur på något sätt.

25-28 Juni - Göteborg

Nä. Det var inte färdigrest riktigt än.

Från Härjedalen fortsatte vi till Göteborg där vi hyrt ett radhus ihop med mormor och morfar i några dagar. Eftersom det var en fantastisk sommarvärme var vi tvungna att stanna och bada i Siljan. Vi åt lunch på Big Hill Lodge med ett rejält utsiktstorn utanför Filipstad (kan rekommendera) och så blev det badstopp igen i Vänern utanför Mariestad. Det finns inget härligare än badstopp på långa bilresor.

I Göteborg blev det lek med forna Frösö-grannar. De visade oss en fantastiskt fin vandring längs Säveån (med två goa badstopp). Vi fick också uppleva vår första Bruce Springsteen-konsert och körde en heldag på Liseberg.

När upplevelsekontot lyste illrött var det skönt att äntligen få åka norrut igen. Det var dags att steppa upp både träning och återhämtning.

Mer om det i Tillbakablicken 2023 - Del 2.

Race report Ironman Hawaii 2023

Dan före dan

Släcker lampan. Klockan är åtta på fredag kväll och allt är klart. Cykeln är incheckad tillsammans med drygt 2000 andra i växlingsområdet inne i Kona. Likaså växlingspåsarna med allt jag tror mig kunna behöva under morgondagen. Det är dan före VM i Ironman på Hawaii.

Incheckning fredag eftermiddag

Nu gäller det bara att få in så mycket vila som möjligt innan klockan ringer vid 4. Jag brukar tänka så dagen innan tävling. En natt med dålig sömn spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vila fysiskt. Om jag tar bort pressen över att jag måste sova, så blir det lättare somna som en bonus.

Pip. Pip. Pip. Pip.

Det sitter en fågel utanför fönstret som inte är något fönster utan bara ett nät med ett jalusi innanför. Vi skrattar åt att den. Det är mörkt sedan länge och den borde verkligen sova nu. Kanske är den trasig? Jag kan ignorera den. Efter tio minuters konstant pipande skrattar jag inte längre. Då står jag istället och rotar frenetiskt i väskan efter mina öronproppar. Till slut hittar jag ett par och kryper åter till sängs. Efter en stund somnar jag, trots ett dovt pipande i bakgrunden.

Morgonbestyr

Klockan 4:00 ringer mobilen. Det är ungefär samma tid som jag vaknat hela veckan men just den här morgonen skulle jag vilja snooza. Bara lite till. Känner mig inte alls sugen på att kliva upp men vet att vi kommer att få det stressigt om jag inte går upp nu. Det är mörkt och varmt både inne och ute. Fuktig värme. Slänger fötterna över kanten på sängen. Okej. Nu kör vi.

Morgonens körschema:

1. Sätta på gnuggisar på överarmarna. Tävlingstatueringar (race tattoos) med nummer 172 som krävs för simdelen.

2. Applicera solskydd så att det hinner gå in i huden. Överallt ombeds vi att använda ett mineralbaserat solskydd (reef friendly) istället för ett kemiskt solskydd som sägs vara mindre skonsamt mot korallerna.

3. Smörja in kroppen med body glide för att försöka undvika skav. I mitt fall brukar jag få skavsår i princip över hela kroppen så det är bara att kleta på.

4. Klä på mig.
   Tar på baddräkten. Klar.
   Känns märkligt att inte ha på sig något mer, men det är så varmt att jag inte fryser och för simdelen räcker det med en baddräkt. De flesta kör med swim skin ovanpå sina tävlingskläder men dels så äger jag inget swim skin och dels har jag verkligen sett fram emot att köra ett lopp med våtdräktsförbud i bara baddräkt. Så skönt för axlarna.

5. Äta frukost och borsta tänderna.

6. Inte glömma flaska med gel och tävlingspåsen med chip och ombyte till efter loppet.

Vi har hyrt en lägenhet cirka 3 kilometer söder om Kona längs kända Ali’i drive. Om ganska många timmar är tanken att jag ska springa förbi här men nu hoppar vi istället in i hyrbilen. Horder av människor strömmar fram längs gatan eller står och väntar på en shuttle bus. En kilometer innan målet hoppar jag ur bilen medan Kristoffer kan börja jakten på en parkeringsplats. Kona är ett litet samhälle och egentligen inte alls anpassat för den här sortens anstormning. Ifjol kördes två lopp med två dagars mellanrum och det var 5-6000 deltagare med. Jag kan inte ens föreställa mig att det går. Det måste ha varit ett kaos. Iår är det drygt 2000 damer med och jag tycker det är fullt med folk.

Det är skönt att gå igång kroppen och få pysa ut lite nerver. Pratar kort med en tjej från San Diego. Vi skämtar om att det här är nästan ett lokalt lopp för henne. Knatar vidare förbi målportalen och försöka hitta insläppet till växlingsområdet. Får runda hela hotellet och lotsas in i en lång passage av vänliga funktionärer som i tur och ordning granskar att jag har mitt chip runt fotleden, att tatueringarna sitter där de ska, att jag inte försöker ta med mig egen cykelpump eller någon annan väska än den genomskinliga ombytespåsen in på området.

På växlingsområdet

Hittar direkt en cykelpump. Framdäcket går fint men jag får inte fast munstycket ordentligt på ventilen på bakdäcket. Istället pyser all luft ut. Suck. Jag tror fortfarande att det beror på att munstycket inte riktigt vill fastna och en tjej försöker hjälpa mig men vi lyckas inte. Går fram till en cykelmekaniker som har tryckluft. Han konstaterar snabbt att jag fått punka. Deja vu från exakt samma moment i Kalmar 2016. Fast då var det bara en kvart innan växlingsområdet stängde. Nu är det gott om tid. Han hänger upp cykeln i en ställning och byter blixtsnabbt slang åt mig och pumpar upp däcket. Djup tacksamhet.

Hoppas det var första och enda gången idag.

Leder tillbaka cykeln till min plats. Sätter på flaskorna och lägger godis plus kolsyrepatron i ramväskan. I med en lätt växel eftersom cykelbanan börjar med uppförsbacke. Tar av mig skorna och lägger dem i påsen tills efter loppet och knatar barfota ut från växlingsområdet med bara simglasögon och två badmössor i handen. Köar till bajamajorna och har för en gångs skull tur i kölotteriet.

Inför start

På väg mot start möter jag till min stora glädje Kristoffer som önskar mig lycka till och lotsar mig rätt vid starten.

Det har ljusnat och jag känner törsten riva i halsen. Inte bra. Varför tog jag inte med en vattenflaska hit? Det finns inget här. Nationalsången spelas. Shit. Snart ska proffsdamerna starta och sen är det 15 minuter tills min start går. Jag kommer simma i saltvatten i över en timme. Det är en lång tid att vara törstig under en dag som till stora delar handlar om att få i sig vätska och energi. Frågar en funktionär om han kan skaka fram ett glas vatten. Nej tyvärr, ni får vatten först när ni kommer upp efter simningen. Men det fanns ju vatten precis när vi gick in i växlingsområdet försöker jag. Kan du inte hämta lite åt mig eftersom jag inte får gå dit längre? Han funderar. Om du inte kan ge mig vatten nu så betyder det att jag inte får i mig dricka igen på minst 1.5 timme. Han funderar lite till och pratar med funktionären som står bredvid. Okej då. En tjej ska gå och hämta en flaska åt mig. Hurra! Tackar ödmjukast och får snart en kall flaska i handen. Gudomligt gott!

Medan jag ser eliten simma iväg kommer min nyfunna vän Malgorzata från Polen fram. Vi startar samtidigt och önskar varandra lycka till. Hon bor på samma ställe som oss och vi gav henne skjuts in till Under Pant Run för två dagar sen. Vi pratar simtider och jag säger att jag hoppas kunna simma under 1:10. Om jag simmar som jag gjorde på träningen i tisdags så ska det inte vara några problem. Hon tror mer på 1:15 för egen del.

Dags att gå i vattnet. Det känns ungefär lika kyligt som när du hoppar ned i en träningsbassäng. Liksom kallt en stund i början innan du kommit igång. Vi simmar ett par hundra meter ut till startlinjen som utgörs av funktionärer på surfingbrädor som paddlar runt runt.

Simning

När starten går sätter de sig upp på brädorna i färdriktningen så att vi kan simma mellan dem. Shit vad trångt det är. Armar och fötter överallt. Hittar inte något flyt utan det är hetsigt värre. Fokuserar på botten under mig. Koraller och färgglada fiskar. Så märkligt. Första dagen vi simmade här så såg vi en sköldpadda.

Det går lite dyningar och jag tycker att jag hela tiden hamnar lite ur kurs. Vi simmar till vänster om en radda orangefärgade bojar fram till en segelbåt som ligger knappt 2 km bort. Jag behöver stanna till och tömma glasögonen på vatten. Strax går solen upp. Det är vackert. Letar bra fötter att lägga mig bakom men lyckas inte. Tänker på träningarna med Mastersgruppen hemma i Östersund.

När båten äntligen är rundad tänker jag att det kommer gå lättare på väg tillbaka. Att jag ska kunna tajma dyningarna bättre. Simmar till vänster om ett gäng gula bojar men känslan är att dyningarna driver mig mer i sidled än framåt. Tänker på Byron Bay Stingrays och Saxon. Den vänlige australiensaren som introducerade mig för havssimning för 17 år sen när jag backpackade i Oz.

Några gröna badmössor simmar förbi. Det är de snabbaste i startgruppen efter. Tänker att det är bara att vänja sig för så här kommer dagen att fortsätta, inte minst på cykeln. Många starka kvinnor kommer att passera mig. Det är förväntat och det är helt okej. Det är trots allt ett lopp med de bästa av de bästa I HELA VÄRLDEN.

Ena örat ligger klämt under badmössan. Det gör ont men jag tänker inte stanna igen och rätta till det. Läpparna börjar närma sig upplösningstillstånd av saltet. Bara lite till nu. Några minuter till. Får bokstavligen en smäll på käften av kvinnan framför mig som oväntat drar till med ett bröstsimtag. Som tur är träffar hon precis i slutet av kicken så det är inte så mycket fart eller styrka kvar i sparken.

Ryser till av några iskalla strömningar. Vad hände där? Kommer det från duscharna på land? Korallerna, fiskarna och en och annan sjöborre byts ut mot sandbotten och det är dags att sätta ned fötterna. Simningen är avklarad men tyvärr inte med den där känslan som jag hoppats på innan.

Glöm inte att trycka på klockan…

Ser på klockan att det gått 1:15-1:16 nånting samtidigt som funktionärer hjälper mig upp. Lite besvikelse men ingen katastrof. Simningen var ju den enda delen av det här loppet som jag ville göra riktigt bra. Prestera. I efterhand ser jag också på min klocka att jag simmat nästan 4000 meter (banan är 3800 meter) så upplevelsen att navigeringen inte var på topp verkar stämma överens med verkligheten.

T1 (växling simning - cykel)

Direkt efter uppgång hänger det ned gröna slangar med sötvatten som vi får skölja av oss med. Ljuvligt att bli av med saltet. Sen ska jag hämta upp min cykelpåse men funktionärerna håller redan upp den åt mig. Tackar och fortsätter in i ombytestältet och tar av baddräkten. Dricker vatten och börjar smörja kroppen på skavsårs-utsatta områden. En funktionär hjälper mig att tejpa området där blixtlåset brukar ge elaka skav på halsen och magen. Hon hjälper mig även att ta på min sport-BH som såklart korvar sig på den blöta ryggen. Drar på min snygga svenska race-dräkt som jag köpte till VM i vintertriathlon, de supertighta calfes’en som egentligen är ett par sönderklippta kompressionsstrumpor. De är också svåra att trä på den våta huden. Tar på cykelskor och smörjer mig med extra solskydd. Växlingen tar en evighet men det känns värt att inte slarva med sånt som kan bli kostsamt efter många timmars tävlande.

Slänger simgrejerna i påsen och släpper den på golvet enligt funktionärernas instruktioner. Fortsätter springa genom hela växlingsområdet fram till min cykel och leder den till utgången.

Cykling

Även om cykling inte är min favoritgren så är det alltid roligt att börja trampa. Kroppen känns pigg och publiken jublar. Jag kan inte beskriva det som något annat än roligt. Jag vet att de 18 mil som väntar kommer bli brutala med cirka 1780 höjdmeter rolling hills.

Det går uppåt, vänster och runt. Tillbaka in i centrum och så en halvmil söderut. Cyklar förbi i utförsbackarna och blir omcyklad uppför. Helt enligt plan. Tillbaka in i centrum en sväng innan det bär av norrut på motorvägen - i triathlonkretsar känd som Queen K (Queen Ka'ahumanu Highway). En dryg mil har passerat i ett nafs och jag intalar mig att det bara är 16-nånting kvar. Sådär tänker jag hela tiden. Inte att det är ungefär 17 mil kvar, utan att nu är det 16-nånting. Om nånting i själva verket är 9 km eller mindre spelar ingen roll. Det viktiga är att bygga en mental känsla av att det går snabbt framåt och att det inte är så himla mycket kvar.

Strategin är att försöka att hålla igen och cykla smart. Trycka på utför för att få så många gratismetrar som möjligt och hålla hög kadens och lätta växlar i uppförsbackarna. Inte stressa upp mig för att folk cyklar förbi. Till skillnad mot Kalmar för knappt två månader sen behöver jag inte tänka på placeringar idag. Med ett tidigt startnummer så vet jag att många starka kvinnor kommer att cykla förbi. I Kalmar gick jag på för hårt under första halvan av cykeln och fick betala dyrt för det under resten av dagen. Ett misstag jag inte tänker göra om.

Fast tänker också att jag klarade av det här för mindre än två månader sen?! Då borde jag väl kunna klara av det idag också? Kalmar är i och för sig mycket plattare och inte närmelsevis lika hett. Den här banan påminner mycket mer om Ironman Haugesund som jag körde 2018 och som gick under epitetet cold Kona. Det stämmer ganska bra. Banprofilerna är väldigt snarlika även om temperaturerna skiljer en del…

Det finns i princip ingen skugga längs den karga banan. Svarta lavastenar och gulbrunt gräs. Efter tre mil på motorvägen kan man se nästan bort till vändpunkten i Hawi fast det är sex mil kvar. Det ser omöjligt långt ut. Motvinden är heller inget man skämtar bort.

De första sex milen rullar på finfint. Tänker att alla ”lätta” mil är bra mil. Funderar på när jag ska möta proffsen. Hur går det för Lisa?

I en lång utförsbacke ligger vi ihopkrupna i ca 50-55 km/h. Precis när jag går ut i omkörningsfilen är det som om en vattenspridare startar bakom tjejen jag nyss låg bakom. Hon tyckte visst att det här var en bra plats att uträtta sina behov och jag är glad att jag inte låg kvar bakom henne. Tjejen som ligger framför mig i omkörningsfilen får istället den briljanta idéen att dricka. Fullkomligt livsfarligt i den här hastigheten och mycket riktigt så tappar hon sin flaska. Den studsar i marken precis framför mitt framhjul men rullar vidare så jag slipper köra på den och jag hinner inte uppfatta om den fäller någon av de som ligger bakom oss. Jösses Amalia.

Efter ca 78 kilometer, i början på den långa klättringen mot Hawi, möter jag eliten. Lucy först. Klockar henne. Taylor Knibb ligger tvåa ca 1:45 efter och sen kommer en grupp om 3 cyklister med bla Lisa Nordén ytterligare några minuter efter. Det är trevligt att tänka på något annat än det jag själv håller på med. En tjej som cyklar förbi mig frågar vem som låg tvåa och jag kan glatt uppdatera henne på läget. Vet inte hur Sveriges andra pro-dam - Sara Svensk - är klädd eller när jag möter henne för nu möter jag dem alla på löpande band.

Det går tungt för mig upp mot Hawi. Glad att jag cyklat just den här backen i tisdags så att jag vet hur lång den är.

Energistationerna kommer ungefär varannan mil och är som oaser i öknen. De som langar vätska är mina hjältar. Tack för att ni står där i denna värme för alla oss som tävlar. Tar vatten i alla stationer och häller över huvudet och ibland energidryck. Käkar lite godis, dricker gels och tar salttabletter. Egentligen inte sugen på annat än vatten men tvingar mig att äta. Får inte gå tom på energi.

Efter mycket stånk och stön så kommer jag äntligen fram till vändningen vid Hawi. drygt 10 mil körda och nu väntar istället en lång utförskörning. Passerar Special need-stationen. Där ligger påsar som du fått lämna in innan loppet, om det finns något du behöver under loppet. Det finns en special needs-station på cyklingen och en på löpningen. Jag har ingen påse här men ser att påsen har fastnat i bakhjulet på tjejen framför. Hojtar till henne och hon tackar så mycket när hon passerar mig en stund senare.

Åh vad jag älskar utför. Kommer kastvindar från sidan lite då och då men jag trycker på ändå. Behöver alla gratismetrar jag kan få.

Snart vänder vinden och det blir motvind igen. Har det riktigt tungt kring backarna vid mil 12-15. Tänker på vad den trefaldiga vinnaren, Miranda Carfrae, sa under välkomstbanketten i torsdags. We don’t do this because it’s easy. We do this because it is hard. We’re here because it is hard.

Kom igen nu amo.

En svensk tjej, Jessica, cyklar förbi och hejar på svenska när hon ser min svenska dräkt. Vi byter några ord och det ger mig en nytändning så att jag lyckas öka lite de sista tre milen tillbaka till Kona. Allmänkänslan är ganska god även om jag länge haft känningar i höger knä och vänster fot. Värmen är obarmhärtig och i tempoställning strålar den svarta asfalten hårt mot ansiktet.

Börjar passera elitdamerna som är ute och springer längs Queen K i slutet av deras maraton. Konstaterar att Lisa fallit tillbaka några placeringar men ser inte ledaren… Kan det vara Lucy som leder än?

Lättnaden är alltid enorm när jag passerat 17 mil. Axlarna sjunker i takt med att kilometrarna rullar på. Nu ska det mycket till för att jag inte ska komma i mål. Rädslan för cykelhaveri är alltid ett av de största orosmomenten inför start. Längs banan har jag sett ett antal tjejer med uppgivna miner som försökt laga en punka eller fixa med växlarna.

T2 (växling cykel - löpning)

Med ett stort leende hoppar jag av cykeln innan stopplinjen och springer tillbaka med den till sin plats. Hänger hjälmen på styret och hör speakern ropa ut Lucy Charles-Barclay som vinnare. Efter fyra (!) andraplatser är det nog ingen (förutom möjligen Anne Haug som kommer tvåa) som kan tycka att det är fel vinnare. Lucy har lett loppet från start till mål och dessutom slagit simrekord, cykelrekord och banrekord! (8:24:31!!!) Anne slår å sin sida löprekordet efter att ha snittat 3:57 min/kilometer i 42 gassande kilometer. Galet starka och snabba brudar.

Själv har jag hela mitt maraton kvar. Rundar växlingsområdet för sista gången. Får min påse med löpargrejer och fortsätter in i tältet. Sätter mig på en ledig stol och någon lägger en iskall handduk om mina axlar. Aaaah! Tänker på det Sofie skrev om just det HÄR ögonblicket ifjol.

Ber om en handduk att lägga på huvudet och får det. Av med glasögonen och cykelskorna. Tar på min, vid det här laget, rinnande vaselin på fötterna innan jag sätter på strumpor och skor. Ett gäng gels i dräkten och på med nummerlapp. Känner mig kissnödig efter all vätska och tar ett besök på en bajamaja. Gör inte som jag gjorde i Kalmar utan tar av mig dräkten ordentligt. Tappar handduken som hängde över axlarna men beslutar mig för att ha kvar den jag fått på huvudet under löpningen, även om det är extremt osnyggt. På med kepsen utanpå i sann ökenvandrar-stil. Dags att tassa iväg på 42.2 kilometer löpning.

Löpning

Det är jättevarmt, fuktigt och inga moln. Solen bränner obarmhärtigt och jag hade svettats rejält bara av att sitta still den här dagen. Är inställd på att löpningen kommer att bli ett utdraget krig. Sprang en timme i tisdags vid samma tidpunkt och höll på att duka under i värmen. Så döm om min förvåning när de första stegen känns oväntat lätta. Publiken hejar och jag kan inte låta bli att le. Kristoffer hejar och ropar att det ser bra ut. Det känns... bra? Haha! Det känns bra! Underbart. Bara att njuta så länge det varar.

Efter några svängar i centrum går banan söderut på Ali’i drive i en halvmil och sen tillbaka till centrum igen. Hela sträckan är full av folk som är ute och dansar och hejar. Njuter verkligen av stödet.

Kommer jag hinna första milen innan det blir mörkt?

Längtar verkligen efter att solen ska går ner men vill samtidigt hinna så långt som möjligt innan det blir mörkt. Hawaii är en av jordens mest avlägsna platser och därmed skonad från mycket ljusföroreningar. Här finns stora observatorium och därför är gatlysen bannlysta. Med andra ord, när det blir mörkt blir det verkligen becksvart.

Bestämmer mig direkt för att gå genom alla depåerna. Det är ungefär två kilometer mellan dem och det är mycket lättare att tänka att jag bara behöver hålla mig springande tills nästa depå istället för att jag ska springa 42.2 kilometer.

Dricker vatten, energidryck, mer vatten och häller vatten i ansiktet. Fyller kepsen med is och handduken gör att isen smälter i lagom takt. Det är en lyx att ha med sig is i kepsen så att jag kan plocka en bit och kyla ansiktet eller stoppa i munnen när jag vill. Mm. Stoppar också is i sport-BHn och längs ryggen. Tar en gel var 30-40 minut. Viktigt att inte få slut på energi.

Vändpunkten kommer snabbare än jag förväntat mig. Härligt! Studsar tillbaka in till Kona. En mil redan? Härligt! Solen har en bra bit kvar innan den går ned. Kanske jag hinner två mil innan det blir mörkt?

Ser Kristoffer igen och blir glad. Nästa gång vi ses är det målgång. Det här släpper jag inte.

Efter en redig uppförsbacke viker vi åter norrut på Queen K Highway. Nu ska vi springa en halv evighet längs motorvägen. Ut till flygplatsen och tillbaka. Det syns ingen ände på lavafälten. Hela tiden möter jag tjejer som cyklar in mot växlingen och försöker peppa så mycket jag kan och orkar.

Vid 18 kilometer får jag plötsligt ett tryck över bröstet och slutar tvärt att springa och börjar gå. Hmm… kan det vara isen? Tar bort isbitarna i BHn och går en bit till. Att gå funkar. Trycket försvinner. Efter en stund testar jag att springa försiktigt igen och det går bra. Pjuh.

Två mil och solen har fortfarande inte gått ner! Hinner jag 3 mil innan det blivit mörkt??

En tjej framför mig stannar tvärt och står helt stilla. Jag frågar om hon är okej och hon svarar glatt, Ja! Jag är okej! Jag står bara och kissar! Jag skrattar och springer vidare.

När jag sprungit en halvmara så möter jag fortfarande tjejer som är ute och cyklar. Hejar ivrigt på de flesta. Få saker ger så mycket energi som att peppa andra medtävlare.

Dags att vika av från motorvägen och springa västerut i riktning ner mot havet och vändpunkten. Solen håller på att gå ned rakt framför mig och det är otroligt vackert.

Alldeles innan vändpunkten står det ett Red Bull-tält där de pumpar ut sjukt hög musik. Måste hålla för öronen när jag passerar och funderar om tjejerna som står där och dansar har någon form av öronproppar. Förmodligen inte.

Två meter innan vändpunkten lägger tjejen framför mig världens pizza på marken. Hinner inte ens fråga om hon är okej innan jag passerat men hör hur nästa person frågar hur hon mår. Stackare.

Bara hemvägen kvar nu.

Passerar Red Bull igen och strax efteråt kommer våra Special need-påsar för löpningen. Funktionärerna ropar mitt nummer och jag får påse 172. I den ligger två extra gel som jag stoppar ned i ryggfickorna. Tuffar vidare… Kan jag rent av hinna 3 mil innan det blir mörkt?

När jag sprungit knappt 28 kilometer försvinner det sista av solen ned bakom horisonten. Efter ytterligare 4 kilometer har det blivit mörkt och jag är tillbaka uppe på Queen K söderut. Trodde aldrig att jag skulle hinna så här långt innan det blev mörkt. Bara en ynka mil kvar. Lämnar min huvudduk i en depå och vänder kepsen bak- och fram. Nu vill jag se så mycket som möjligt. Tittar på klockan och räknar ut att jag har goda chanser att klara loppet under 13h om jag trycker på lite.

Fast näe. Inte den här gången. Det är visserligen ett VM - jag vet, men jag har inga placeringsmål med dagen. Inga tidsmål. Jag är här för att uppleva. För att känna. För första gången har jag lovat mig själv att njuta. Att stanna upp och ta in. Att få vara en del av det här mäktiga, på den plats där allt började. Där sporten jag älskar uppstod. Det spelar ingen roll om jag kommer på 17e, 223e eller 1987e plats. Jag ville så gärna komma hit och har velat det i så många år och tänk, nu är jag här. Just nu. Klockan och resultatlistan får visa vad de vill. Jag vill bara känna och ta in.

Okej, det är inte 100% sant. Jag har faktiskt lovat en sak. Att inte komma sist. Det var 11-åringen som fick mig att lova det. Fast i det här loppet (och på alla andra IM kan det faktiskt vara en riktig häftig sak att komma sist, då det är fullt med galen publik och i Kalmar var det MC-kortege för hjälten som kom sist). Vi kallar det för Heroes hour.

8-åringen ville å sin sida att jag skulle leda loppet vid något tillfälle 😂… det kunde jag bestämt lova att jag INTE skulle göra.

Hela veckan har det varit mulet på kvällarna. Dagen innan loppet regnade det. Men ikväll är det molnfritt och stjärnklart. Det är sagolikt vackert och jag är så tacksam att jag får uppleva det här. Mörkret är varmt och inte ett dugg skrämmande. Evigheten är där, alldeles ovanför oss.

Någon har sagt till mig att de brukar dela ut ljusstavar och jag hinner inte mer än tänka tanken så står det en funktionär där och delar ut ljusstavar. Det känns bra att hålla i något som lyser i trafiken närmare Kona. Trafikljusen ser ut att fortsätta hur långt som helst men jag gnetar på i mitt tempo.

Efter 39 kilometer känner jag att det vore bra att gå på toa. Hade det varit något annat lopp hade jag ignorerat det och gått på toa efter målgång. Men den här gången handlar det om njutning. Och jag njuter betydligt mer efter mitt toastopp.

En kille hojtar att nu springer vi upp för den allra sista uppförsbacken. Jag ropar tillbaka att det har du sagt förut. Det har jag inte alls, svarar han och vi skrattar.

Viker av ner mot centrum och passerar Kristoffer som hejar att jag snart är i mål. Love that smile hör jag fler gånger än jag kan räkna. Publiken är så varm och generös i sitt hejande. De blir fler och fler ju närmare mål jag kommer. Och det är verkligen ingen publik som står tyst och i bästa fall applåderar när jag passerar. Nej, de är högljudda och känns genuint glada för oss som passerar.

De flesta börjar springa när upploppet närmar sig. Jag gör tvärtom. Springer fram till röda mattan och upploppet börjar. Sen går jag. Det har jag aldrig gjort förut. Har alltid spurtat in i mål. Men inte den här gången.

Det är svårt att sätta ord på. Jag är så stolt över mig själv. Jag gjorde det. Bemästrade monstret Ironman Hawaii. Klarade av distansen för femte gången. Framför allt är jag så himla glad över att löpningen gick så mycket bättre än jag förväntat mig. Att jag fick avsluta dagen med 42 kilometer glädje istället för 42 kilometer kamp. Inte ont någonstans utan glad och… relativt fräsch!

Försöker absorbera stunden. Eufori. Ta in allt. Gör high-fives och tackar publiken längs röda mattan fram mot målportalen och låter dem heja på mig.

Och som de hejar! Wow! Så mycket kärlek ❤️

This is it.

Det här är mitt tack och hej till IM-cirkusen. Och vilket fantastiskt avslut! Det hade inte kunnat bli bättre än så här. Det här går inte att toppa. Jag är så otroligt stolt och glad. Jag har spöat skiten ur bowser och räddat prinsen/prinsessan. Nu rullar eftertexterna.

Armarna i skyn och så går jag i mål.

Tackar tyst kroppen, huvudet och hjärtat i den ordningen.

🌺 Mahalo - Tack ❤️

Race report från Ironman Kalmar 2023

Simningen

Precis som Östersund brukar bjuda på isande vindar från fjällen i väster, så brukar Kalmar bjuda på sydliga vindar.

Inte den här dagen. Prognosen utlovar nordliga vindar på cirka 7-8m/s och upp emot 12m/s i byarna. Direkt från morgonen. Ett tak av mörka, gråa moln täcker himlen och därunder är världen täckt av lätt dimma. Inramningen av Ironman Kalmar 2023 är respektingivande på gränsen till skräckinjagande den här morgonen. Särskilt för dem som inte är vana simmare.

På plussidan så är det uppehåll och vattnet är runt 18 grader varmt. I min träningslogg ryms mycket simning i kallt, ibland vågigt och ofta strömt fjällvatten så jag känner mig förberedd och trygg i att simningen kommer gå bra.

På Ironman är det självseedning som gäller och jag siktar högt och ställer mig lite framför skylten där det står 1h och 10 minuter för simbanan som mäter 3.8 kilometer. Ja, alltså 3800 meter om du navigerar bra... Det kan lätt bli för långt om du simmar snett.

Efter vacker nationalsång avfyrar karolinerklädda artillerister en kanon och proffsdamerna drar iväg. Traditionsenligt spelas Just idag är jag stark och vid 7:00 går starten för de flesta av oss. En ringlande orm av förväntansfulla och nervösa triathleter rör sig sakta fram mot plattformen där vi ska hoppa i vattnet. En dryg handfull atleter hoppar i åt gången tills alla 2000 atleter har påbörjat den långa resan mot mål.

Innan start får jag en flaska havsvatten av Kristoffer. Häller i nacken, ansiktet, i glasögonen, på händerna och över fötterna för att minimera risken för chock när jag hoppar i vattnet. Även om det är hyfsat varmt så kan det bli en chock så här tidigt på morgonen. Vinkar hejdå och ser honom försvinna i folkhavet medan jag rör mig mot det oundvikliga. Det kommer förmodligen dröja ett antal timmar innan jag ser en skymt av honom igen. Det brukar vara kompakt med folk kring växlingsområdet.

Framme på pontonen börjar min tävlingstid att ticka, jag startar klockan och sen är det bara att hoppa i. Känslan är god. Äntligen!

Så fort jag börjar veva med armarna släpper nervositeten. Det här kan jag. Det är ganska trångt i vattnet men känns som jag hamnat rätt i ledet av simmare. Bara några få som jag behöver simma förbi och några få som behöver simma förbi mig. Första delen av simningen är rätt skyddad från vågor men efter första svängen kommer den tuffaste sträckan. Det finns ingenting mellan oss och Öland på andra sidan där vinden kommer ifrån. Böljande vågor slår rakt emot oss och det är motströms. Vågorna är inte jättehöga men tillräckligt höga för att det ska bli svårt att navigera och ihop med dimman. Bitvis är det svårt att se nästa boj och veta vars man ska sikta. Tänker att många kommer få det svårt idag, men det enda jag kan göra är att veva på. Till slut är jag över på andra sidan och ska runda två bojar innan samma sträckning ska simmas tillbaka. Det här är det roligaste partiet på hela banan. Känner hela tiden hur jag fångar vågor och får farten med mig.

Simningen går helt okej och det känns som om jag navigerar bra. Blir kissnödig, som man så ofta blir i vatten, men lyckas inte kissa i våtdräkten. Får emellanåt några slag i huvudet men lyckas undvika sparkar och det får man vara rätt nöjd med när det är så mycket folk. Inte värre än ett Vansbrosim…

Tiden blir till slut blygsamma 1:18:39 (snitt 2:02/100 m) men när jag ser alla cyklar som står kvar i växlingsområdet så förstår jag att det förmodligen är en rätt konkurrenskraftig tid just idag.

Första växlingen - T1

Springer in i växlingsområdet och letar reda på min blå cykelpåse. Av med våtdräkt, mössa och glasögon. Under våtdräkten har jag min blöta tävlingsdräkt. Funderar en sekund på om jag ska komplettera med torra armvärmare och/eller en väst när jag känner vinden isa till men struntar i det. Brukar bli varm ganska snabbt och när jag väl är på Öland är det ju medvind första delen. Sätter på cykelskor, racebelt (ett tunt bälte med nummerlappen som ska sitta på ryggen under cyklingen), hjälm och glasögon. Ner med simgrejerna i påsen som hängs tillbaka på sin plats. Sen iväg till min cykel för att sticka ut på en runda på drygt 18 mil. De första 12 milen går på Öland och de sista 6 milen på fastlandet.

Tid - 3:25

Cyklingen

Det är packat med publik inne vid växlingen och jag ler stort när jag cyklar ut. Det är lätt att dras med i ett (för) högt tempo redan från början. Skit också! Jag gick inte på toa i växlingen. Jaja, jag kommer kanske svettas så mycket att kissnödigheten går över.

Hör och får syn på min coach Christian på väg ut mot Öland. Han bor i Blekinge och det här är första gången vi “möts” på riktigt. Kul!

Jag har längtat till utförsbacken på Ölandsbron. Ligga i tempoställning och bara trycka på. Sex kilometer exklusiv cykling som bara är tillåten en gång per år. Den här dagen. På Ironman Kalmar. Vanligtvis är det strikt förbjudet att cykla över Ölandsbron så det gäller att njuta när tillfälle bjuds.

Men njutet kommer av sig när dimman pärlar mina glasögon och världen blir suddig. Vägbanan är blöt och hal. Det är ömsom motvind, ömsom kastvindar från sidan och jag vågar absolut inte använda bromsarna. Ekipaget blir aningens mer stabilt om jag hukar mig, så det gör jag, men törs inte hålla i tempopinnarna där växlingsreglagen sitter. Händerna håller istället ett krampaktigt tag om bockstyret.

Alla har nummerlappar med namn, flagga (det är 62 olika nationaliteter med idag!) och så står det vilken åldersgrupp personen tävlar i. Jag tävlar tex i F35-39. När en kille som heter (?) Fräsjan cyklar förbi kan jag inte hålla mig för skratt. Leendet sitter kvar tills jag äntligen är över på Ölandsidan. Många starka cyklister flyger förbi, men jag ler för mig själv. Tänk att jag är snabbare än alla dem här på att simma! Asfalten blir snabbt torr igen och med bra grepp under däcken är det underbart att trampa söderut med den starka vinden i ryggen.

Att cykla Ironman på Öland är fantastiskt. Folk sitter ute och dricker sitt morgonkaffe i trädgårdarna och hejar på. Det spelas musik och det dansas trots att det är tidigt. Många gör vågen när vi passerar och jag ler och gör tummen upp åt alla jag ser.

Jag fullkomligt älskar den här genuina och hjärtliga hejarkulturen. Det finns tyvärr så många tävlingar i Sverige där publiken står helt tyst och oengagerad i väntan på att just deras anhöriga ska komma så de kan heja åt hen, men ids inte heja på andra deltagare. Så är det ABSOLUT INTE i Kalmar. Här hejar alla på allt som rör sig med nummerlapp. Även medtävlande hejar på varandra och jag säger något vänligt till många av dem som jag kör förbi eller blir passerad av.

Underskatta inte effekten av att heja och låta sig hejas på. Där finns massor med energi att hämta.

Planen är att trycka på medan det är lätt. Jag kommer behöva lite marginal sen när det vänder och blir motvind.

Då kommer en jäkligt stark tjej och kör förbi mig. Vill svara men börjar genast känna av knäna. Shit! Inte redan nu. Jag har ju bara cyklat 3 mil. Okej. Ta det lugnt nu. Slappna av i knäna. Det är INTE knäna som ska jobba. Det är låren. Rundtramp. Rundtramp. Så ja. Rundtramp.

Hittar sakta in i tekniken. Förutom att det känns lättare så går det fortare när jag hittar rätt i tekniken. Snart får jag syn på tjejen och plötsligt är jag ikapp. Och förbi. Säger något vänligt. Med några minuter och kilometers mellanrum drar vi förbi varandra och konstaterar att vi är väldigt jämna. En kille från Indien håller på preja mig av vägen när han viker in alldeles för tvärt fram för mig. Sen vinglar han lite fram och tillbaka och är väldigt svår att passera.

Efter 5-6 mil bär det tillbaka norrut. Rakt mot vinden. Ser många som draftar (ligger på rulle tätt bakom en annan cyklist) vilket är förbjudet. Samtidigt är det förståeligt idag i den obarmhärtiga vinden. Själv är jag livrädd för att få ett tidsstraff så jag gör några tunga dragningar för att inte riskera något utan lägger mig först. Det åker ofta förbi domare på MC men jag ser ingen som får ett blått varningskort. Efter 9 mils cykling viker vi äntligen av från nordanvinden för att korsa Alvaret. En man från Kanada håller på köra av vägen och är en bra bit ute i gräset innan han lyckas styra tillbaka in på asfalten. Jag frågar hur det är med honom när jag cyklar förbi och han säger att det är bra och tackar för frågan. Här någonstans tvingas jag släppa snabb-tjejen och ser henne inte något mer under loppet. Har fått krampvarningar och försöker trycka i mig extra energi och vatten. På cykeln har jag två falskor. En med vatten och en med flytande gels. Utöver det har jag en ramväska med cykelfixargrejer, salta kex, GT-tabletter och lösviktsgodis. Jag äter och dricker strikt var tjugonde minut. Flaskan med gel ska vara slut innan växling till löpning.

Kalmars motto: Race with a smile

Tillbaka över Ölandsbron känns det mer som sidvind än medvind men det är åtminstone en stund utan motvind. Vid vändningen inne i Kalmar är det packat med jublande publik. Ser en skymt Kristoffer som hejar och det är första gången jag ser honom på 5,5 timme. ”Bara” tre mil cykel ut och tre mil hem igen innan jag får hänga ifrån mig tvåhjulingen. Strax efter vändningen möter jag Lisa Norden som är på väg in för växling. Så imponerande!

Fastlandsbiten är dryg. Inte bara för att jag är trött utan för att det är mycket vind och öppna fält här också. Men publiken längs banan hjälper. De sista tre milen är det lite medvind och jag lyckas öka farten något på väg tillbaka till Kalmar. Det är alltid en stor lättnad och tacksamhet som sköljer över mig när cykeln är överstökad utan incidenter (punka).

Tid - 5:51:12 (snitt 30.75 km/h)

Andra växlingen - T2

Springer in med cykeln och bort till min röda påse med löpgrejer. Plockar ur skor och strumpor. Tar av hjälmen och beslutar mig för att skippa glasögonen. Det får räcka med en keps ifall solen skulle spricka igenom. Lägger ned cykelskorna och kostar på mig en extra minut att smörja in fötterna med vaselin i hopp om att det ska hjälpa mig mot blåsor. Fyller fickorna på ryggen med gels och hänger tillbaka påsen med cykelgrejer. Snurrar racebelt så att nummerlappen vänds framåt och springer raka vägen in på en bajamaja. Kissnödigheten från simningen har nämligen inte alls gått över utan nu har jag varit kissnödig i minst 6.5 timme. Eftersom jag är kittad och redo att springa iväg så finns det bara en sak att göra. Jag kissar rakt igenom dräkten. Känns som om det kommer flera liter och lättnaden är enorm. Nu är jag redo att börja springa.

Tid T2: 5:52

Löpningen

Bara ett marathon kvar nu så kan vi gå hem sen. Nemas problemas! Löpningen börjar med ett kort varv genom stan och publiktrycket är bitvist så massivt att jag inte hör mina egna tankar. Det saknar motstycke! Centrum är som en kokande kittel och en enorm folkfest! Jag springer av förklarliga skäl igenom alla duschar och uppsatta vattenslangar längs banan trots att det inte är särskilt varmt. Tar två muggar vatten i alla depåer (varje 2.5 kilometer). Dricker en och häller en över huvudet. Varje gång jag får vatten över huvudet så piggnar jag till i tanken.

Vinden är påtaglig även på löpningen men bansträckningen är mer skyddad så det påverkar inte lika mycket som på de andra grenarna. Kom igen nu Ann-Mari. Det är bara tre varv á 14 kilometer som ska avverkas. Det blir min tröstande tanke. Tre ynka varv. Det hjälper också att det är mycket få delar längs banan som det inte finns någon publik.

Mest tryck (förutom i centrum på röda mattan) är det på Neptunusvägen eller checkpoint Neptunus (tips googla eller sök på YouTube så kanske ni får en aning om vad det är jag pratar om). Det är en gata som passeras två gånger per varv där de boende byggt två gigantiska portaler. En med ballonger och röd matta samt en med TV-spelstema där du kan trycka på knappar och få olika Nintendoljud uppspelade. Det öses på med musik, folk står och dansar. I en trädgård står en enorm rosa elefant. Varför inte liksom? Några har satt upp läktare i sina trädgårdar och jag vet inte allt. Snacka om folkfest! Helt otroligt!

Tyvärr har jag inte benen för att göra den mara jag vill den här dagen. Krampen lurar ständigt trots att jag försöker trycka i mig en gel var tjugonde minut. Efter tre timmar mår jag så illa att jag ökar gel-intervallet till 30 minuter. Tänker att magen ändå hållit ihop fantastiskt bra. Fokuserar på att jag varken har ont i knän eller fötter. Inga blåsor som ömmar under fötterna. Det brukar jag alltid få annars…

Lyckas hålla mig löpande precis hela vägen men farten är blygsam. Det är ungefär samma människor runt mig hela tiden. De flesta går genom depåerna och jag passerar dem där, men sen kommer de sakta och springer förbi mig mellan depåerna.

I slutet av varje varv springer man in på en idrottsarena och får ett band runt armen för att hålla koll på hur många varv man sprungit. Varv 1  - ett gult band. Varv 2 - ett grönt band.

När jag har fyra kilometer kvar till mål springer en finländska i min åldersklass förbi mig. Nu tänds något jag inte visste att jag hade i mig och jag känner vittring av både målgång och tävlingslust. Beslutar mig för att hänga på. Kosta vad det kosta vill. Efter några hundra meter trippar jag förbi tjejen. Men Hej löpsteget! Vars har du varit i 38 kilometer???

Omkörning på insidan… Här gäller det att kapa hundradelar ;)

Får direkt en lucka och bestämmer mig för att hålla farten uppe de sista kilometrarna. Får mitt 3e band - det röda som berättigar mig att springa i mål.

Bara två kilometer kvar ser jag Kristoffer som hejar på och jag tar ett extra stort språng. Aj aj aj vad det krampar i låret!

Nej, inte nu! Bit ihop! Så jag biter ihop. Ökar och springer mitt absolut snabbaste på hela loppet under upploppet. Nummerlappen där namnet står har gått sönder och hänger på sniskan så speakern ropar ut Wow wow wow när han ser min spurt och sen ”Anna-Klara! You are an Ironman!”… Ja ja…

“Anna-Klara, you are an Ironman”

Tid löpning - 4:38:14 (snitt 6:36/km)
Total tid - 11:57:20

Efter loppet

Pyser ihop på röda mattan och det tar en stund innan jag orkar ställa mig upp och ta emot medaljen. Väldigt glad att jag klarade mig under 12 timmar idag och att jag inte brakade igenom.

Alla som går i mål får en volontär tilldelad sig som visar runt i Athlete Garden bakom mål där bara tävlande får vara. Här finns dusch, toa, sjukvård, ombytespåsen som jag lämnade in imorse, finisher-tröja, restaurang och massage.

Tvingar mig själv att stretcha innan jag kliver in i duschen. Får kämpa hårt för att inte skrika rakt ut när vattnet sköljer saltet genom alla skaven på kroppen efter tävlingsdräkt, våtdräkt och sport-BH. Det enda som klarat sig bra under dagen är ironiskt nog fötterna som jag smorde in med vaselin. De som alltid brukar krångla mest. Insmorningen och kisspausen i T2 var dagens mest välinvesterade minuter.

Plötsligt känner jag hur mig kräksjuk och väldigt yr på samma gång. Det är två tyska kvinnor inne i duschrummet samtidigt och de säger åt mig att sätta mig ned. Så jag sätter mig naken ned på golvet i duschkabinen med fötterna utanför på golvet och har huvudet mellan knäna. Den ena tjejen lägger min handduk om mig. Det är skönt att blunda. Som tur är så är det ingen kö till duschen just nu och efter en lång stund har det värsta gått över. Jag kommer nog inte svimma trots allt och lyckas reda på mig…

Skämtar efteråt med en funktionär att det är allt bra konstigt ändå. Man springer ett marathon och så fort man passerar en linje på marken så är det som om man inte ens kan gå längre. Tar typ lika lång tid att gå 200 meter som att springa ett varv på 14 kilometer.

Efter en evighet kommer jag ut till Kristoffer igen. Nyduschad, ombytt, fått massage samt mat och dryck. Snackat med flera som gått i mål och de flesta är överens om att det varit en riktigt tuff dag ute på banan.

Vi hämtar ut cykeln och växlingspåsarna och går iväg med allt till bilen. Sen vill jag tillbaka in i smeten och känna på stämningen. Träffar coach Christian igen och får heja på några av atleterna som fortfarande är ute och krigar fast det blivit alldeles mörkt ute vid det här laget. Det känns så roligt att få ge tillbaka lite av all den kärlek jag själv fått under loppet. Får heja på min vän Anna som just har fixat sin allra första ironman! Så coolt!

Vi stannar tills heroes hour börjar. Det är den allra sista timmen av loppet då alla samlas kring målet för att ta emot hjältarna som kämpat allra längst. DJ spelar musik och särskilt Loreens Tattoo som är årets temalåt. Det råder karnevalstämning i Kalmar!

För att klara Ironman måste du på egen hand transportera dig från simpontonen på morgonen till målportalen mitt på torget via 3.8 km simning, 18 mil cykel och ett marathon på under 16 timmar. Det är en lång tid att hålla igång kroppen och de som går i mål sist får välförtjänt motta det största jublet. Dagens vinnare, Lisa Nordén, är också tillbaka för att dela ut medaljer till de som kommer i mål på slutet men jag tror att många är för trötta och distraherade av showen runtomkring för att ens märka det. Det är en magisk (i ordets rätta bemärkelse) avslutning på en riktig kanondag!

Prisceremoni och drömmen om Hawaii

Dagen efter är det prisceremoni. Vinnare bland proffsdamerna och elitmotionärerna i varje åldersklass prisas.

Sen är det dags för stunden jag väntat på. Kvalplatserna till årets VM på Hawaii den 14 oktober ska delas ut. Jag håller tummarna och till min stora lycka blir jag erbjuden en startplats! Det är något jag inte vågat ha som ett mål men som jag drömt om sen jag läste boken, Det finns ingen gräns om den fantastiska paralympiern Anders Olsson, år 2008.

Jag fick frågan om jag inte haft det som mål att kvala - även om jag inte sagt något om det på förhand. Och det ärliga svaret är nej. Jag har inte haft det som mål. Men jag har haft det som en dröm och en stor förhoppning.

När Ironman 2022 valde att dela upp VM på Hawaii i en herr- och en damtävling så ökade  chanserna att kvala eftersom det blev fler kvalplatser både för män och kvinnor. Så jag visste att jag hade en bra chans om jag gjorde ett stabilt lopp i Kalmar. Men jag visste inte exakt vad som krävdes och det hade varit orättvist mot mig själv att sätta det som ett personligt mål. Den här dagen kunde jag bara kontrollera min egen prestation, inte vilka jag ställs emot på tävlingsdagen.

Oavsett dröm eller mål så slog den in och jag är överlycklig över möjligheten att få uppleva VM i Ironman på Hawaii! Det känns jättestort!

Avslutningsvis jag vill från botten av mitt hjärta tacka Kristoffer, Arvid och Assar. Coach Christian, familj, släkt och vänner, välkända, halvkända och okända. Alla ni som hejat, följt och grattat mig längs resan såväl innan, under som efter loppet!

T A C K
❤️

Aloha
Ann-Mari

Små ögonblick och den ständiga jakten på perspektiv

Sitter vid fönstret på någon av raderna längst bak och väntar tålmodigt på min tur. Tar ryggsäcken och kliver av. Vet inte om det beror på att jag klev upp gruvligt tidigt eller att jag småslumrat men känner mig helt desorienterad. Vart ska jag nu?

Sakta kommer bitarna tillbaka. Just det. Jag befinner mig i Tyskland nu. En uniformerad person i gul väst väntar på oss när vi kliver in i terminalen. Han verkar aktivt leta efter bortkomna personer att lotsa ur deras desorientering. Han snappar upp ett svenskt par framför mig som kanske såg om möjligt ännu mer vilsna ut.

-Can I help you?

De mumlar på svenska till varandra att planet förmodligen inte kommit upp på tavlan än. Det är visst fyra timmar kvar tills det ska gå.

-We are going to Turin. Do you know Turin?

Heter det Torino bara på italienska eller heter det så även på engelska funderar jag tyst för mig själv medan jag lämnar paret och mannen i den gula västen bakom mig. Jag väljer höger och ser nästan direkt en skylt med orden bagage claim. Något bekant fladdrar förbi och väcker mig ur dvalan innan jag får tag i tanken.  Just det. Jag checkade ju in en väska igårkväll. Då är det dit jag ska. Känns skönt att veta vart jag är på väg igen. Hade lika gärna kunnat glömma bort den.

Bagageband nummer 7 är nästan helt öde fast planet var nästintill fullt. Frankfurt am Main är mer av en jättehubb för flyg vidare någon annanstans än en slutdestination.

Stockholm estimated 30 minutes.

Känns otroligt att det ska ta 30 minuter att få hit min väska när det bara är jag och några få andra personer i det här monstret till bagagehall. Men vem är jag att ifrågasätta packpersonalen? För en gångs skull har jag ändå inte bråttom.

Passar på att gå på toa. Skönt att ha det gjort innan jag fått en stor väska att släpa på. En kvinna med långt lockigt hår i snygg trenchcoat, höga klackar och en liten rullväska tar över båset efter mig. Hon hinner dock inte ens stänga dörren förrän hon vänder sig tillbaka mot mig för att fråga,

-Ist das dain handy?

-Va? Öh… Ja. Vielen dank.

Herregud amo. Hur kan man bli så disträ? Jag har inte varit i Tyskland i mer än 20 minuter och redan lyckats lägga ifrån mig mobilen. Tur att ingen jag känner är här och får reda på det. Å andra sidan skulle de knappast bli förvånade.

Traskar tillbaka till bandet. Sätter mig i en soffa och iakttar de få själar som passerar förbi. En lång vacker kvinna med kläder och slöja i beige står en liten bit bort. Hon håller i en paraplyvagn med ett litet sovande barn i ena handen och försöker hålla koll på tre rullväskor med den andra.  Det ser… utmanade ut. Vi utbyter ett leende. Tänker att det är lite märkligt att hon bara står där utan att vara på väg någonstans? Hon har ju uppenbarligen fått sitt bagage men gissar att hon troligen väntar på någon.

Det passerar en familj på tre generationer. Två små systrar med hästsvans och rosa kläder. Den ganska slitna mamman bär sin yngsta tös i famnen medan morfarn lyfter upp storasyster på kanske 4 år. Han sätter henne i gränsle på sin enorma rullväska och hon ser med ens mycket belåten ut.

En gul pöl några meter utanför handikapptoaletten. Usch. Lägger den vagt på minnet för att inte råka kliva precis där när jag fått min väska. Ögonblicket efter kommer en ung kille med färgglad t-shirt, stora hörlurar och en rullväska med ärtiga steg. Han lyckas både kliva rakt i och rulla sin väska genom det gula utan att märka någonting. Ibland är det bättre att inte veta tänker jag.

In wenigen minuten står det nu istället för 30 minuter kvar. För första gången kan jag följa min resväska i realtid med hjälp av en airtag som jag lagt i väskan. Det är en fiffig liten produkt som K (av uppenbar anledning) gav mig i födelsedagspresent.

Så länge det finns någon med en iphone i närheten av min airtag så berättar appen Hitta min iPhone för mig precis var väskan är. Ett par minuter senare är väskan exakt där jag befinner mig på kartan. Bara att den är en våning under. Då startar bandet och min solgula väska kommer upp först av en handfull väskor.

Lämnar bagagebandet och går ut genom glasdörrarna till ankomsthallen. Tåg eller taxi in till Frankfurt? Taxi. Nej, jag måste testa tåget! Tar rulltrappan en våning ner och börjar gå mot tåget. Just då kommer en stor svartklädd kvinna med slöja fram till mig och frågar ganska förtvivlat,

-Hast du meine Tochter gesehen?!?

Vilken märklig fråga.
Och varför frågar hon just mig??
Men kanske är det lika märkligt när jag hör mig själv svara,

-Ja. Ja, ich glaube das…

Damen blir alldeles till sig av lycka och jag säger åt henne att följa med mig. Vi åker tillbaka upp till glasdörrarna där jag nyss kom ut. Problemet är att dörrarna är frostade och inte genomskinliga. De öppnas bara när du vill gå ut i ankomsthallen. Inte om du vill komma in bagagehallen.

Jag frågar om hon kan ringa sin dotter men hon ruskar på huvudet. Av oklar anledning kan hon inte det, men precis då kommer en annan familj ut genom glasdörrarna och damen slinker in i slussen från fel håll.

En stund senare ser kommer den svartklädda damen ut igen. Hon drar en paraplyvagn med sitt lilla barnbarn och kvinnan i beige släpar på alla väskorna. Fint ändå. Vinkar hejdå till dem och de tackar så mycket. Det känns bra i magen.

Bestämmer mig för att jag vill åka taxi ändå.  En kille norpar Mercedesen längst fram i kön precis framför mig och jag tar den betydligt mer anonyma Skodan som står bakom. Chauffören öppnar dörren åt mig, stänger den efter mig och lyfter in min stora gula väska. Jag har svårt för sånt men försöker ta seden dit jag kommer.

Någon pratar redan när jag sätter mig i bilen och jag ser att killen har ett aktivt telefonsamtal igång. Så fort han hoppat i där framme så kopplar han bort samtalet och frågar vart jag ska. Jag säger namnet på hotellet och han frågar vilket av dem? Finns det flera?

Ja, fyra-fem stycken åtminstone.
Känner mig dum och letar efter mer information bland mina papper. Lyckas få fram såpass med information för att han ska veta vilket hotell det är och sen kör vi.

Här har du som passagerare ett val.
1. Det tysta.
2. Det som kan ta vägen vart som helst.

Personligen föredrar jag det andra. Efter att ha åkt taxi som skolskjuts genom hela uppväxten gillar jag att prata med taxichaufförer. Särskilt på nya platser. Du vet aldrig vart samtalet ska ta vägen. Du kan be om lokala guldtips, få hela livsöden berättade, prata politik eller sport. Nästintill alltid lär du dig något nytt.

För att bjuda in till ett gott samtal är det bra att först ge bort något om dig själv. Något som erbjuder en naturlig fortsättning och sen efter en brytpunkt kan samtalet ta vilken väg som helst. Det är spännande!

Den här gången inleder jag lite klassiskt med att kommentera hur långt våren kommit här. Berättar att hemma i norra Sverige har vi fortfarande massor av snö och is. I helgen badade jag isvak. Han skrattar och berättar att han skulle aldrig klara av det. Han kommer från Afghanistan och är skapt för ett varmt klimat. Jag blir imponerad av hans engelska och funderar på om det är hans andra eller tredje språk.

Du skulle visst klara av det säger jag. Det handlar om att omfamna det kalla och våga stanna kvar i passe obehaget en liten stund. Det går ju över. Jag tror till och med du skulle gilla det. Jo… det vore kul att testa någon gång. Innan pandemin hade han planerat en rundresa i Europa. Kanske borde han resa till Sverige någon gång?

Jag frågar hur länge han kört taxi. I 10 år. Det är ett okej jobb. Han klarar sig. Får lön och kan betala skatt. Jag förstår att det är viktigt för honom. Att bidra. Att kunna bidra till samhället och inte känna sig som en belastning.

Jag frågar vad han tycker om Tyskland. Han blir lite ställd och vet inte vad han ska svara. Det är väl okej. Framför allt är det inte krig. Kommer fram till att han är jämnårig med mig men berättar om en uppväxt så brutalt annorlunda än den som var min. Att leva och växa upp i krig är… svårt. Milt sagt. Han har förlorat många och förlorat kontakten med ännu fler. Han berättar detaljer som är så jobbiga att jag inte ens vill skriva om dem här. Men han berättar också om drömmar och livsval.

Vi pratar om lycka. Att han inte är bitter utan accepterar läget och att man måste göra det bästa av det man får. Och att lycka är något man måste välja. Vi pratar om drömmar. Och om personer som ger oss hopp.

En av hans kompisar hade bara ett halvår kvar innan han skulle bli färdig maskiningenjör. Då blev kompisens mamma så allvarligt sjuk att hon avled. Kompisen fattade då det tuffa beslutet att hoppa av ingenjörsprogrammet och istället utbilda sig till läkare. Han ville ägna sitt liv till att hjälpa andra som blir svårt sjuka. Det märktes att han var djupt imponerad av kompisens val och att det aldrig är försent. Att göra det du var tänkt att göra.

Vi snuddar vid några av planetens rikaste människor och enas om att de knappast är lyckligast för att de har fetast plånbok. Jag berättar om livsglädjen jag mötte i Kina hos människor som hade mycket mycket lite av ekonomiskt värde. Några av de gladaste personer jag någonsin sett. Han säger att han tror på ödet, men samtidigt att lycka är något man måste välja. Och jag håller med.

Jag tror också att en viktig pusselbit i att hitta lycka är att ge sig ut på jakt efter perspektiv. Den som skaffar sig perspektiv har bättre möjligheter att förstå vad den har och kan därför bättre värdesätta de små ögonblicken.

Jag frågar vad som gör honom glad?
Han funderar en liten stund.

-Respekt.

Oj. Det svaret var jag inte beredd på. Jag ber honom att utveckla. Han berättar att i Frankfurt går det ganska bra. Här finns väldigt många nationaliteter och religoner. Men utanför och på mindre ställen spelar namn, hudfärg och ens ursprung roll. Du blir inte tagen på allvar. Sedd ned på. Det är frustrerande. De som dömer mig känner mig inte. Han berättar att han pluggat biologi i Afghanistan. Mikrobiologi. I Tyskland godkänns inte hans examen så jobbet som taxichaufför är vad som bjuds. Det är okej. Även om han saknar att utmana hjärnan mer.

Vi är strax framme vid hotellet nu. En kvart går fort. Ändå hann vi djupt. Så djupt som du bara kan komma med en person som du vet att du har en utmätt tid tillsammans med. Där du kan vara brutalt ärlig och skippa plattityderna. Gå direkt ned till kärnan av det som är viktigt.

Jag önskar honom genuint ett lyckligt liv och känner mig väldigt nöjd över beslutet att åka taxi den här dagen. Tur att jag slapp åka Mercedes och vad glad jag är över att jag ständigt utmanar mig själv att söka nya perspektiv. Perspektiv som hjälper mig att förstå andra bättre och som gör mig ännu mer tacksam över vad jag fått och vad jag har.

Och du. Nästa gång. Lova mig att du inte sitter tyst.

Sagan om VM-silvret

Det är fortfarande mörkt när Åsa klättrar ned från sängen och försvinner ut i allrummet. Jag kan höra hur Stefan brygger kaffe och det slamrar från porslinet när han plockar ur diskmaskinen. 

-18!! Utbrister Åsa!

-Är det sant?

Det låter kallt. Låter täckets värme omsluta mig en liten stund till. Det blev en tidig kväll igår för att ta höjd för nattens tidsomställning. Sov i ett svep till 4-tiden och sen slumrat till och från. Drömt om loppet. Gått igenom detaljer i huvudet. En dålig natts sömn innan ett viktigt lopp gör mig inte orolig längre. Kroppen har fått vila och just den här natten har varit helt ok. 

Så mycket som möjligt är redan förberett, men det finns inga stora tidsmarginaler att leka med. Drar upp rullgardinen och låter ljuset flöda in. Efter grötfrukost drar pärlbandet av praktiska göromål och detaljer igång. Sopor ska sorteras, obligatorisk gruppbild ska tas (utifall vi glömmer att ta en på plats innan start - vilket vi naturligtvis glömmer) cyklar ska lastas, lägenhetsnyckel returneras och all packning ska med. Triathlon är en brutal materialsport där Vintertriathlon befinner sig i det yttre spektrumet. 

Taggade för start!

Vi kommer till startområdet 60 minuter innan age group* männen ska starta och 70 minuter innan damerna, vilket var helt perfekt. En hel del ska hinnas med, men samtidigt vill vi inte bli för kalla. Cyklar en liten sväng, checkar in cykel och skidor, fixa växlingslådan, nervöskissa samt uppvärmning. 

*Age group eller Masters som det också kallas - betyder att du inte tävlar i elitklass. Istället brukar det vara en salig blandning av tidigare elitaktiva, riktigt vassa elitmotionärer mixat med nybörjare som vill testa på. Här ställs du mot andra i samma ålder som dig själv (35-39 för mig) så att det ska bli så lika villkor som möjligt. Det gör också att du aldrig blir för gammal för att hålla på. Istället flyttar du bara upp till en ny åldersklass. Gemensamt för alla som tävlar är kärleken till sporten och mixen av nivå, kön och ålder brukar vara väldigt rolig och leda till många givande möten. 

Förbereda växlingszon

Solen börjar värma fast det är så kallt. Himlen är klarblå och känslan är att det kommer bli en bra dag med fantastiska förhållanden. Igår snöade det hela dagen. Banan var täckt av ett tjockt lager nysnö och det var väääldigt mjuka spår när vi provkörde banan. I en brant backe fick jag hoppa av och leda cykeln en bit för att det var så mjukt. Idag är det stenhårt manchesterföre, gott om utrymme och kanonfina spår. Helt otroligt att det (med hårt arrangörsarbete såklart) går att skapa en sådan skillnad över en natt med tjugo minusgrader till hjälp!

Mäktiga Skeikampen 1162 möh [Uttalas “tjejkampen”] i bakgrunden.

Dags för start på mitt första världsmästerskap

Till slut är det dags att dra av överdragskläderna, värma upp och göra mig klar för start. Önskar Åsa lycka till och ställer mig lite längre bak. Fryser inte, men känner nervositet eftersom jag vet vilket monster banan är. Det här kommer bli tufft. Planen är att köra jämnt och kontrollerat, inte på max utan ha respekt för en rejäl tävlingstid och det är lätt att gå in i väggen då det är många höjdmeter som ska avverkas. Startfältet domineras av amerikanskor och norskor men totalt är det ett tjugotal nationer med under VM här på Skeikampen i Norge (World Triathlon | Winter World Championships). Jenkarna peppar och mantrar högt two-four-four till varandra. Remember two-four-four! Ironiskt nog kommer just den sifferkombinationen avgöra utfallet av tävlingen till min fördel, men vi återkommer till det. 

Löpning

Många drar iväg i ett högt tempo när startskottet går. Banprofilen är ungefär så här;
lång uppförsbacke - lång utförsbacke - lite knixar - nästan lika lång uppförsbacke - utförsbacke och så alltihop ett varv till. Två gånger ska vi springa varvet som är 2.7 kilometer och för min del gäller återhållsamhet. Inte bränna för mycket krafter redan nu. Åsa tar rygg på amerikanska nummer ett (låt oss kalla henne A1), men går snart upp i ledning och skapar lucka. Försprånget ökar varje gång jag möter dem. Själv ligger jag på tredje plats och märker att mitt försprång till amerikanska nummer två (A2) ökar. Vid varvning hejar svenska coachen Josef på oss och det ovärderligt att veta att någon håller koll på en och ropar att du är stark och att det ser bra ut! Tack Josef! Dricker en mugg vatten och ska bara göra om allt en gång till innan löpningen är avklarad. 

Foto: Josef Bränsvik

Ni ser ju vilka omgivningar vi fick tävla i 🤩
Foto: Josef Bränsvik

Första växlingen

Kommer in till första växlingen (även kallad T1) precis efter lagkompis Stefan. Klappar honom på axeln medan jag springer förbi till mitt lilla markerade utrymme. Här ligger skidor och stavar, cykeln hänger på ett klädstreck och så har alla en plastlåda där allt annat du behöver ska rymmas. Jag har bara skidpjäxor och cykelskor i min. Byter till cykelskor och lämnar löparskorna i lådan. Sätter på och knäpper hjälmen (viktigt!) och sen är det tillåtet att plocka ned cykeln från räcket och springa vidare till mattan där du får kliva upp på cykeln och börja cykla. 

Under cykelskorna sitter det silvertejp. Det är en lösning som jag tänkte ut i halvslummern under natten. Egentligen är det ett big no-no att testa nya saker för första gången på tävling. 

Orsaken till mitt experiment är att jag haft problem med hårt packad snö under skorna på alla mina träningspass. Då har det varit jättesvårt att ”klicka fast skorna” i pedalerna. På genomcykling av banan igår fick jag inte fast dem över huvudtaget. Men det är en stor fördel, framför allt i uppförsbackarna så det är ändå värt ett försök. Då kan jag använda benmusklerna till att både dra upp tramporna och trycka nedåt (även kallat rundtramp) och få dubbel utväxling. Funkar det inte så har det kostat max några sekunder extra. 

Framme på den blå mattan där det är dags att börja cykla sliter jag av tejpen och skorna klickar i direkt! Yes!

Cykling

Underlaget på cyklingen är en dröm jämfört med gårdagen. Det känns nästan som att cykla på asfalt vs spårig djupsnö. Då var jag livrädd i utförsbackarna men idag vågar jag gå ned i fartställning och trampa på utför. Banprofilen är ungefär samma som på löpningen så det är mest upp eller ned. Två rejäla uppförsbackar per varv ska cyklas fyra gånger vardera. 

Åsa ökar stadigt avståndet till A1, och mitt avstånd fram till A1 är ganska konstant medan det växer bak till A2. Det är en bra känsla. Även om mitt enda mål för dagen är att komma i mål under två timmar (den enda prestationen som ligger i mina händer) så är det absolut en dröm att få komma upp på prispallen och ta emot en medalj. Det är för tusan VM!

Varje varv efter första dryga uppförsbacken dricker jag gel (eller slush som kylan förvandlat det till). Mina tankar;

• En gång - Bra. 

• Två gånger - Härligt, snart hälften! 

• Tre gånger - Tänk nu ska jag bara cykla den här backen en gång till!

• Fyra gånger - Fan! Kedjehopp!

Hoppar av och fixar. Nytt kedjehopp direkt. Hoppar av och fixar igen. Trampar lite bakåt och kedjan lägger sig till rätta. Pjuh! Vet inte hur mycket tid jag tappat men bestämmer mig för att inte växla till stora klingan igen förrän i sista utförsbacken. Då har jag så mycket fart att jag kommer in till växling även om kedjan skulle hoppa av igen, men det gör den inte.  På väg in mot växling ser jag en amerikanska på håll. Hon har rosa hjälm som A1 men tänker att det måste vara någon som liknar henne. De var ju så många. 

Andra växlingen

Kommer in till andra växlingen, T2. 

Först hänga tillbaka cykeln och SEN får du knäppa av hjälmen och hänga den på styret. Glasögonen har immat igen så jag slänger dem i lådan och byter till skidpjäxor. Det strular lite men snart är de på. Tar skidorna och stavarna och springer bort till växlingsmattan där jag får knäppa på mig skidorna och sticka ut på den avslutande disciplinen. 

Skidåkning

Direkt efter mattan är det en liten, liten backe och skidorna är så hala att jag så när ramlar omkull men klarar mig precis. Känner mig som Bambi med skakiga ben. Till skillnad från löp- och cykelsträckan som båda börjat uppför, så börjar skidåkningen med rätt brutala utförslöpor för att avsluta med två ”väggar” tillbaka upp till stadion. 

Det är fina klassiska spår men också rätt häftiga kurvor i slutet av dem så första varvet ligger jag i skejtbädden i alla utförslöpor. Att ligga i skejtbädden kräver mycket mer aktiv åkning och när jag klättrat upp tillbaka till stadion känner jag mig riktigt trött. Hur ska jag orka 3 varv till?

Stilstudie på benvärmare som hasat ned. Inte har man tid att fixa sånt trivialt på ett VM heller. Det är bara att köra på ändå!

Foto: Josef Bränsvik

Andra varvet har cyklingen lämnat benen och jag hittat in i känslan av att åka skidor. Bestämmer mig för att åka i de klassiska spåren utför och det gör en enorm skillnad. Inte bara för att jag glider förbi flera åkare på mina superskidor utan också för att jag får lite efterlängtad återhämtning, lite ”gratismetrar”. 

Det märks att många som är med inte är skidåkare utan sommartriathleter som vill testa på den vintriga kusinvarianten. Det är kul! Jag blir glad när jag ser länder som Mexico, Japan och Spanien. Ropar, nåja… kanske snarare flämtar glatt Heja, heja, allez allez till höger och vänster när jag passerar. 

Precis efter varning hejar Josef på oss och därefter kommer en vattenkontroll. Dricker vatten vid varje passage. En mugg, två muggar, tre muggar…

Precis innan jag ska ta min fjärde mugg och köra sista varvet så passerar jag A2. Blir förvånad men glad och vi hejar på varandra som vi gjort varje gång vi setts tidigare. Fint ändå. För mig är det extra skönt för det betyder att jag kan slappna av lite. Om jag ligger mer än ett varv före A2 så behöver jag bara ta mig upp för båda väggarna en gång till och bärga den där bronsmedaljen. Jag har inte sett Åsa eller A1 på skidåkningen och behöver inte koppla på yttersta jaktläge utan försöker mest utföra någon form av tekniskt duglig skidåkning. Uppför sista brutala uppförsbacken och ensam på upploppet ids jag inte spurta utan försöker njuta av upplevelsen. 

Passerar mållinjen med ett stort flin och är väldigt glad över mitt brons tills jag hör speakern ropa ut att jag är silvermedaljör. Va? Silver???

Foto: Josef Bränsvik

Förvirringen

Men va?

Har A1 brutit? A1 måste ha brutit.

Förvirrad glädje sprider sig i kroppen. Jag har inte märkt att jag passerat A1 så den enda förklaringen måste vara att hon brutit loppet. Pratar med coach Josef som också gratulerar till silver, en fin tid och jag börjar sakta smälta att jaha… jag har kanske tagit silver ändå!… Och tiden är 1h 53 minuter och 9 sekunder på en helt rå bana! Kan inte vara annat än stolt över min insats!

Sen kommer Åsa och jag blir nästan tårögd när jag får ge en riktig bamsekram till min kompis och nyblivna världsmästarinna! Blir nästan ännu gladare över hennes prestation!

🐻❤️

Foto: Josef Bränsvik

Ett par minuter senare inträffar dock det märkligaste. A1 kommer i mål. Blir bronsmedaljör. Va? Jag går fram och gratulerar henne men ser att hon är lika förvirrad som jag. Men istället för förvirrad glädje har hon förvirrad förtvivlan. 
Hur kan du vara i mål för mig? Du har ju inte passerat mig. 

Och jag kan bara hålla med. Jag vet ju att jag inte har passerat henne. Sen vänder hon sig till en funktionär istället och förklarar samma sak, hon är före mig i mål men hon har aldrig passerat mig! Funktionären säger att alla resultat är preliminära och hon måste gå till domaren och överklaga om hon har några synpunkter på resultatet. 

Jag frågar om hon kanske har åkt ett varv för mycket och hon svarar att jag kanske har åkt ett varv för lite. Men jag har räknat mina slush-sippar och vattenmuggar (samt att passet ligger loggat i min klocka) så jag är 100% övertygad om att jag inte kapat något varv.  Byter om till torra kläder och analyserar vad som kan ha hänt ihop med Åsa. 

När vi kollar resultaten och ser att hennes T2 ligger på 13 minuter förstår vi att hon kört ett helt extra varv på cykeln. Det var trots allt A1 som jag skymtade på väg ut på hennes femte varv när jag var på väg in till växlingen, fast jag just då avfärdade tanken som absurd. Det finns inga regler mot att åka ett extra varv men det är ooptimalt om du vill ha en så bra tid som möjligt. Och det vill du ju på ett världsmästerskap. 

Om och men

Att det blev som det blev, väcker ju en hel del filosofiska tankar.
Hur hade loppet slutat om hon åkt rätt antal varv?

• Hon hade inte besegrat Åsa. Det framgår helt klart från resultatlistan. 

• Förmodligen hade hon varit före mig, men det går inte att säga lika säkert. Om du ändrar små saker i en alternativ tidsrymd kan utfallet i slutändan bli ett helt annat. 

• Det poängterades också extra under den obligatoriska race briefingen dagen innan loppet att det inte kommer finnas någon varvräknare. Ni måste hålla koll på era varv själva. Det är eget ansvar som gäller och jag är tämligen säker på att i princip alla kör med en GPS-klocka som kan hjälpa dem med detta. 

• Att förse hjärnan med energi och att orka tänka och hålla fokus är också en del av tävlingen. Precis som du måste känna till bansträckning, tävlingsregler etc. 

Foto: Josef Bränsvik

Sammantaget landar jag i att jag förtjänar och kan glädjas åt mitt VM-silver även om det var tråkigt att jag vann det på just det här sättet.

Tänk att two-four-four som jenkarna mässade om på startlinjen blev det som i slutändan fällde avgörandet för min del. Two laps running, four laps biking, four laps skiing…

Team Sweden

Team Sweden;
Rebecka, Stefan, Albert, Leon, Ella, Åsa, Cecilia och Ann-Mari

Totalt sett var vi fyra svenska masters triathleter som kom till start. Tre av oss kom från Östersund Triathlon och vi levererade ett guld, ett silver och en 9-plats med guldkant! Grattis Jämtland! Cecilia från Borås körde hem ett brons i sin åldersklass!

Förutom oss i mastersklasserna körde Ella och Leon hem ett gäng svenska medaljer i juniorklasserna i duathlon, triathlon och mixstafett. På elitsidan var Sverige representerat av Rebecka och Albert som även de förtjänstfullt representerade de blågula färgerna i samma discipliner!

Hur mycket kostar det att köra ett VM?

Att köra ett VM kostar en hel del pengar.
Anmälningsavgift, tävlingslicens, landslagsdräkt, resa, mat och logi och kanske övrig utrustning om du saknar något. Kanske behöver du dessutom ta ledigt från jobbet för att resa iväg?

Utöver pengarna kostar det mycket tid att planera och sen genomföra själva resan. Det tar energi och det kräver engagemang (i det här fallet var det lurigt att ens lyckas anmäla sig). Tillsammans med Stefan och Åsa har vi gått igenom gemensam logistik inför resan och försökt tänka på allt som kan hända under loppet.

Till skillnad från Johan Olsson och Stefan Holm har jag inte haft möjlighet att isolera mig ute i någon stuga trots att övriga familjen varit rejält förkylda och hemma från skolan under de senaste två veckorna (och på något mirakulöst sätt lyckats hålla mig frisk!) samtidigt som jag jobbar heltid och måste få in all nödvändig träning i pusslet. Utan oväderlig stöttning från Kristoffer hade det aldrig gått.

Och ja… livet står ju inte stilla bara för att jag ska köra VM. För en elitidrottare ser den ekvationen tack och lov inte lika hopplös ut och jag menar inte heller att ställa dem mot varandra utan min poäng är att de kan vara imponerande på olika sätt på samma gång. Det är svindlande att tänka på hur mycket ackumulerad träningstid och uppoffringar som det ligger i att ställa sig på startlinjen i ett lopp oavsett nivå om du menar allvar med din satsning. 

VM-silver!!!

Därför tycker jag också att VM-prestationen i slutändan är så mycket mer än bara löpning-cykel-skidåkning. Att stå på startlinjen var en seger i sig självt. Det är lätt att snacka som vi gjorde i höstas, men från snack till verklighet har det varit många steg. Och vi tog oss igenom dem alla. Steg för steg. Att utfallet sen blev bästa möjliga är en stor fin bonus. Vi tog oss också hem igen men det viktigaste var ändå hur roligt vi haft längs resan! Jag hade inte gjort det här utan er, Åsa och Stefan. Tack som tusan båda två!

Hallonet på grädden på våfflan var slutligen att uppnå både mitt tidsmål och att få uppfylla drömmen om en VM-medalj. Det gav mersmak…

Tack älskade familjen och alla som på olika sätt stöttat och hejat under resan!

På instagram finns alla stories från helgen samlade i en höjdpunkt.

Tillbakablicken 2022

Jo. De är både massiva och tidskrävande att skriva de här årssammanfattningarna. Men innan jag ger mig i kast med en ny, brukar jag börja med att läsa igenom den senaste. Då blir det uppenbart igen varför jag lägger ned tiden på att sammanfatta året. Tillbakablicken gör mig glad och på något märkligt vis känns året liksom lite mer fångat och mentalt avslutat om jag tagit tid att se tillbaka innan det nya tar vid. Jag gillar att reflektera och påminna mig om sånt som fick mig att må bra, vad jag vill ha mindre av och framför allt - i vilken riktning jag vill skjutsa på mitt liv? En stor del av just det arbetet har jag dock redan gjort för 2023 när vi hade vår kickoff för 1.5 månad sen.

Hur som helst - nu kör vi!

Två dagar innan nyårsafton 2021-2022 skrev jag färdigt och skickade in slutrapporten för det sista av de två stora projekten som jag projektlett under året. En milstolpe som innebar att jag plötsligt bara jobbade 100% igen!

En dag innan nyårsafton kom pandemin ifatt och tre av fyra insjuknade i covid.
Nyårsfirandet blev därför helt i karantän hemma på Frösön.

Men till tolvslaget smög vi oss ut 🥂

Så vad gör en i väntan på att karantänen ska vara över?

Vi skottade en plan och lirade lite på isen…

Passade på att renovera lite i hallen…

Och så fyllde jag 38 år! Fick en finfin och smarrig tårta från pojkarna 💖

När karantänen var över kunde vi göra säsongspremiär i slalombacken ett stenkast bort.

I Bräcke lekte vi paleontologer och åkte längdskidor. Vinnande kombo!

Resten av månaden bjöd på mera härligt uteliv men framåt slutet av januari hade vi knappt någon snö kvar. Det är vi inte vana vid!

I februari gjorde Emelie och jag slag i sak och drog iväg på en egen workation. Söndag till onsdag spenderade vi i trakterna kring Storhogna. Några dagar med jobb, skidor, bad, relax och god mat (som någon annan lagade, serverade och plockade undan) så att vi fick maximalt med tid att snacka och njuta av den fina miljön! Himla bra beslut alltså!

Vilka blir med 2023?!?

Killen med K fyllde också 38!
Min toyboy 😘

Mellan (men även under) jobbresor och mitt i övriga livet försökte jag klämma in lite skidmil här och var (och slalom och skridskor och och… 😅)

Fredagen som sportlovet började hade jag skrapat ihop nästan 30 mil skidor. Under fötterna satt nya skejtskidor som min mycket duktiga kollega Lars-Åke vallat åt mig. Det hade varit en galet stressig dag och det var tack vare många kära människor som jag till sist stod på startlinjen till Nattvasan45.

Emelie (som jag skulle kört med men som tyvärr blev sjuk), mamma och pappa (som bjöd på middagsstopp på väg söderut), Elisabeth (som mötte upp oss i Mora och stod för barnpassning), Kristoffer (chaufför och support) och Lotta & Emanuel (ovärderlig köhjälp till nummerlappen) - ni är alla guld värda. TACK ❤️

Själva loppet var det minst stressiga på hela dagen och jag njöt verkligen hela vägen till Mora medan det kändes som om skidorna gjorde jobbet. Vilken härlig kväll!
Så härlig att jag faktiskt anmält mig till 2023 igen 🤍

Sportlovet inledde vi i Dalarna. Ett epicentrum av människor vi gillar hänger ju där, och en god del av dem hade vi turen att träffa under några fina dagar.

Innan lovet var slut hann vi med lite annat skoj också. Som att pricka in en riktig pangdag i Åre med Gustlings! Det är en av de stora fördelarna med att bo där vi bor. Möjligheten att vara solskensnjutare av kräsnaste sort.

Bakade en tack-som-tusan-för-vallan-tårta till Lars-Åke!

Mot slutet av mars fick vi försmak på vårvintern ute vid Bynäset, med hon som fyllde stort dagen innan!

Roligt ställe för alla!

Sen fick vi äran att fira Maria på en kalashelg till fjälls!

Det har också blivit en hel del resande upp och ner. Kändes som jag mötte våren minst fem gånger i år.

Kanske har jag blivit liiite bättre på att sova på nattåg 2022? Det stående skämtet brukar ju annars vara att “inatt får jag sova många gånger” när jag ska åka nattåg…

29 mars i Halland på gränsen mot Skåne

För att vara tillbaka i stan den 1 april och köra Sveriges enda motionslopp i skidskytte - Östersundsloppet! Fi farao så roligt det är!

Påsken började smyga sig på lite här och var…

Njöt av små stunder hemma.

Vilket är betydligt svårare än det låter. Att vara närvarande i det stora fungerar bra, men i det lilla? Det blir utmanande med många resor.

När jag väl är hemma vill jag gärna hitta på mycket med barnen och maken. Skapa minnen. Vilket inte alltid är så lätt då jag själv skulle behöva vila och återhämtning. Tankar om hur det borde vara, krockar oftare än jag skulle vilja med verkligheten. Det är en skör tråd att balansera på. Jag undrar hur ungarna kommer minnas den här tiden?

Samtidigt vill jag inte klaga. Det finns många som har betydligt mindre närvarande föräldrar eller möjlighet att vara med sina barn. Mina barn har en fantastisk alltid närvarande pappa som håller koll på hämtningar - lämningar, gympakläder, och läxor mm. Det är fint att det får vara så.

Den här perioden längtade jag intensivt efter påskledigheten.

Men självklart hann jag med ett par resor till först!

Mina empiriska erfarenheter, efter ha firat majoriteten av mina påsklov norr om Dalälven, är att snön alltid ligger till påsk. Direkt efter påskledigheten är vintern slut. Oavsett hur tidigt eller sent den kommer.

2022 visade sig inte bli något undantag från den iakttagelsen, efter en nätt snödump den 9 april!

Det kom faktiskt så mycket snö att det raskt behövde byggas en pistmaskin och en ny nedfart i trädgården.

Själva påskledigheten blev en solig historia.

Gassande och härligt hem-hemma, minifjällsemester till Trillevallen och när vi kom hem till Frösön var snön nästan puts veck. Gjorde säsongens cykelpremiär på tempocykeln i kortärmat (!) redan den 21 april och ett par dagar senare kryllade trädgården av vår.

Med uppladdade batterier var det dags att resa iväg igen.

Har burit flera Harry Potter-böcker med mig på jobbresorna för att köra högläsning för den äldste killen på kvällarna. Inte sällan som jag läst en timme och varit helt död i halsen efter ett högläsningspass. Men det har det varit värt. En ovärderligt mysig stund tillsammans. Han som legat i ett nedsläckt sovrum med mamman som läst högt från högtalaren. Ett sätt att få vara med trots frånvaron.

Mötte sommarvärmen tidigt en morgon i Malmö i början på maj 💛

Kunde njuta av vackra vyer och björkar som höll på att slå ut i Tiraholm vid Bolmen 💚

Känna på havet utanför Mellbystrand 💙

Och sen komma hem till nordvästan och de sista envisa snödrivorna… Oslagbart ❤️

Vi orienterade oss genom en etapp på Frösö femdagars…

Innan det var dags att packa igen…

Nu gick resan en bra bit utanför Sveriges gränser. Och den här gången fick jag en dos av (svensk) högsommarvärme när jag besökte Albaniens huvudstad Tirana i mitten av maj. En veckas ledarskapsutbildning där jag fick lära känna Carla från Italien och Anne från Frankrike/Nederländerna och hör och häpna - träffa på Martin! Min gamla kamrat sen studietiden i Uppsala. Vilken glad överraskning!

Till sist kom sommaren till Jämtland.

På nationaldagen hängde jag och lillebror på Jamtli medan storebror körde det anrika cykelloppet Jämthjulingen. En fin dag!

Vi hälsade på kära människor i Brasta.

Och jag sprang vårruset med härliga kollegor!

Förra året gjorde vi en roadtrip veckan innan midsommar. Det var en så stor succé att vi bestämde oss för att göra om samma sak iår. Som ett helt sommarlov under en intensiv vecka, men ändå innan de stora folkmassorna tagit semester. Passar oss bra.

Den här gången gick turen sydväst.
Först hem-hemma (nästan alltid hem-hemma när det handlar om bilresa söderöver) och så vidare till Z i Särna.

I Oslo fick vi bo en natt hos fam Västermark och käka god lunch med Mörsil.
Ett par dagar på vackra Smögen (där vårt första försök att fiska krabba slutade med att vi fick napp på en ål!).

Vi gjorde Göteborg med mycket roliga besök på både Liseberg och Universeum. Det roligaste med Liseberg tycker jag var att jag fick ta rollen som tuff mamma och hänga på 9-åringen. Pappans mage var visst inte riktigt med i matchen och betydligt mer anpassad till 7-åringens utbud av attraktioner…

För egen del åkte jag både Valkyria och Helix (om än lite motvilligt) till 9-åringens stora glädje. Det var en extra lång kö för att sitta längst fram i Valkyria som vi valde att inte stå i. 40 minuters kö räckte liksom. Men när vi kommit längst fram i kön så frågade tjejen i personalen hur många vi var. Två, svarade jag varpå hon frågade om vi inte skulle vilja sitta längst fram ändå? (Eeeh NEJ TACK tänkte jag) men JAAAAA vrålade 9-åringen innan jag hann säga något alls och rusade fram.

Tja… Vad gör man inte för sina barn?!? Jo man kastar sig tydligen ut i någon liten stålkonstruktion på räls som bjuder på dödshäng, fritt fall, en färd i 700km/h i timmen och sjuttioelva loopar och på något sätt… både överlever man och gör det med ett leende på läpparna (se bildbevis).

Efter Göteborg blev det paus i vänners hus i Lerum innan vi körde österut för att gå på bröllop mellan A och E utanför Västerås❤️. Badstoppet i vänern utanför Mariestad var årets härligaste. Vågor, långgrunt och ljuvligt varmt vatten.

Innan årets mest fullmatade vecka var till ända hann vi också med badstopp i Falun med Emelie och Alve! Pjuh!

Skönt med lite lugnare sommarledighet efter det 😅

Årets varmaste dagar hade vi kring midsommar. Då höll vi på att smälta bort i värmen, men vi vet bättre än att klaga på när det är varmt. Vädret var faktiskt så gynnsamt att vi kunde plocka årets första gubbe från landet alldeles innan midsommar. Sanslöst söt och god!

Jag investerade i lokal konst som gör mig glad. “Yra” av Anders Hultman.

Det var en spännande natt när vi sov över i pappas jakttorn. I början på juli blir det knappt mörkt på hela natten. Ungarna såg minst 5 björnar var. Själv förundrades jag mest över ljuset och vaknade flera gånger under natten. Var tvungen att ställa mig upp och låta blicken vandra över dimman, skogarna, bergen och den lilla ån nedanför. Norrländska sommarnätter ute i naturen. Mmm… Det är en sorg att mina ungar inte får växa upp närmare naturen även om vi försöker vara ute en del.

Dagen efter firade vi 11-årig bröllopsdag.
A-L och Atte hade gemensamt födelsedagskalas i Ytterberg denna dag! Kalas tillbaka i byn där vi gifte oss! Snacka om lyckoträff ❤️

Det blev några dagar till i Härjedalen innan vi hade brått hem…

… för då skulle de Tre Musketörerna uppträda på Storsjöcupen!
Min älskade lilla artist och hans kompisar som sjöng inför massor av ungdomar på Sveriges näst största fotbollsturnering för ungdomar!

Det har inte blivit så många tältnätter iår. Men en av dem som blev var ute på Bynäset.

Sen hängde barnen med mormor tillbaka till Härjedalen medan jag och K ägnade oss åt jobb och renovering. Hall och omgjort vardagsrum stod på schemat. Men vi blandade också in lite kulturell bildning när vi såg Arnljot på en av juli månads kallaste sommarkvällar. Regn och kalla fjällvindar… Well. Dunjacka hade inte varit fel!

Förgylld matsal och barn återhämtade från Härjedalen.

Villa Saffran har fyllt 100 år 2022 🥳
Det har inte blivit någon fest under året, men på sätt och vis har vi ändå firat huset med lite piff. Såsom platsbyggd förvaring i hallen. Äntligen!

Nu är hallen klar, men här på bilden återstår en del fix även om den började arta sig.

Fixad kökssoffa.

En dag anordnade Destination Östersund Cityloppis. Jag passade på att boka två bord och ägna några timmar till att stå på gågatan och sälja saker som kunde vara till glädje för andra. Det gick strålande och jag frigjorde massor av plats, fick tillbaka lite kapital och såg till att prylar som numera bara tog plats hemma hos oss - kom i bruk igen hemma hos någon annan. Jag blev också intervjuad i radio.

Mina bästa tips för att sälja på loppis är att ha ett brett utbud av prylar så att människor i alla åldrar kan hitta något som lockar fram dem till bordet.
Bjud också in människor att komma och titta utan att de behöver köpa något.
Men det viktigaste är att sätta låga priser. Hellre bli av med grejerna än att bära hem allt igen. Den här loppisen var superbt anordnad då borden redan var fixade och någon annan plockade undan dem, plus att det fanns en lastbil från en lokal loppis redo redo att ta emot sakerna som inte blev sålda så jag slapp ta hem dem. Bravo Destination Östersund!

Maria fick en start i Salomon27K av mig i 40-årspresent. En perfekt dag på fjället då vi var lika glada från start till mål!

I början av augusti hängde vi i Bräcke.
Jag tog cykeln dit direkt efter jobbet 🖤🤍🧡

Efter ett par års uppehåll lyckades vi också få till Kärftskivan. Barnen var extra glada för de tog Lillkiosken i bruk och hade egen korv- och fikaförsäljning där.

Sen började en ännu en mastig resa.

Men den här gången var det både arbete och fritid. Först en tur till Uppsala och Oslo. Där anslöt familjen och vi hade lite ledigt tillsammans. För min del blev det också Sala Silverman. En ganska sen spontananmälan till en halv ironmandistans och det jobbigaste jag gjort på länge. 1900 m simning, 90 km cykel, 21 km löpning.

Nästa år ska jag förvisso avverka dubbla distansen igen men då är planen att vara betydligt mer beredd!

När familjen åkte hem fortsatte jag till Stockholm och avslutade det hela med ett par dagar nere i Laholm.

Nästa arbetsresa gick istället norrut till Vilhelmina, Hoting och Korsselbränna. På helgerna blev det både en sväng till Bräcke igen med Gustlingsbarnen 💜 och ett försenat men soligt härligt 7-årskalas för Assar.

Den andra helgen i september är alltid helgen för återträff med gänget jag pluggade med på Energisystem i Uppsala. En kär tradition som iår gick av stapeln i Rättvik. Alltid härligt att se de här människorna! För vår del är det också himla praktiskt med destinationer i Dalarna eftersom Härjedalen och pojkarnas mormor & morfar bor mycket praktiskt längs vägen. Win-win-win som vi brukar kalla det.

Direkt efter Rättvik blev det arbetsresa till Åre för omväxlings skull. Men det är ju praktiskt hemmaplan och räknas knappt.

Någonstans här började 7-åringen protestera skarpt mot mammans resor och under hösten har jag försökt ducka för resande så gott det går. En resa som jag inte kunde ducka var den till Hovs Hallar. Men vilket häftigt ställe det var!

Vi hade härligt släktkalas för han som fyllde 10 i oktober!

Hösten har tacksamt nog innehållit färre arbetsresor och mer skoj på hemmaplan.
Den där årliga kvällen då allt handlar om triathlon, en annan löjligt rolig AW med kollegorna, basketmatcher med först den ena och sen den andra sonen, traderafynd och föreläsning med Nils van der Poel.

För tolv år sen gjorde jag examensarbete i Kina tillsammans med ett härligt gäng och i höst hade vi en återträffsmiddag i Stockholm med kinamat på menyn såklart. Kul att snacka Kina-minnen med fler som vet hur det var blandat med tankar om livet som det är nu.

Dagen efter höll jag en föreläsning för branschkollegor och återsåg många människor från branschen som jag inte träffat på länge. Efterlängtat!

Det har varit en jobbresa till vackra Sigtuna, besök i vindkraftverk (en sak som legat länge på min bucketlist - yes!) och julfest i Sollefteå (bilden nedan) men annars har det varit betydligt lugnare på resfronten än under den galna våren.

Hösten har haft ett tydligt fokus på personlig säkerhet. Det känns bra att företaget satsar på saftey first. Jag har genomfört fallskyddsutbildning, brandsäkerhet och HLR-kurs, elsäkerhetsarbete samt arbete i vattenvägar och gjort halkkörning för att nämna en handfull grejer.

Hem-hemma fick Arvid glida runt på sin numera halvbandsutrustade trädgårdstraktor.

Själv fick jag lite genomgång av skogsbruk från mor och far.

Jag och K hade en weekend för oss själva på Knaust i Sundsvall för att genomföra ovan nämnda kickoff. Otroligt värdefullt att ta sig tid för eftertanke, samtal och meningar som får talas till punkt. Rekommenderar alla att göra det emellanåt. Livet går så fort att det som inte sägs i vardagskarusellen riskerar att förbli osagt om man inte avsätter dedikerad tid för att tänka och säga det.

Årets sista månad har varit kantad av kvalitetstid med familjen på hemmaplan. Mycket efterlängtat. Det har varit vitt och kallt ute, mycket levande ljus, två bra julkalendrar, äventurer, längdskidor, mys med kompisar och pulkabacken. En fin månad.

2022 har varit ett år med många sidor. Precis som det ska vara.
Händelserikt, lärorikt, slitsamt, mycket glädje, intensivt och massor av fina stunder.

Globalt sett lämnar 2022 en hel del att önska men det finns också bra saker som händer i världen. Krig och kriser förenar människor och vi kan göra bra saker när vi jobbar tillsammans. Allt är varken totalt mörker eller paradiset. Det finns nyanser med allt och det gäller att komma ihåg det när det känns tungt.

Jag hyser inga illusioner om att 2023 kommer bli ett lugnare år för egen del. Tvärtom finns det storslagna planer för sista året som 30-nånting. Som person älskar jag att värna om mina drömmar och göra upp planer. Då blir det också lättare att göra vad jag kan för att påverka livet i den riktningen jag vill leva. Å andra sidan händer det saker hela tiden. Livet är tack och lov inte levt på förhand utan det krävs ständigt kompromisser och ändringar av planer. Men om kompassriktningen är satt så tror jag att det är lättare att improvisera längs vägen.

Med det sagt har det blivit dags att tacka för mig och avrundar med en bild från årets julafton på Frösön.

Önskar dig ett riktigt gott 2023!
Skål!

Ann-Mari

Kickoffen 2022

Sällan har jag sett fram mot en personlig kickoff som iår.
Det har krupit i kroppen flera veckor innan det var dags och jag hade redan gjort en del av det mentala förarbetet. Inte alltid jag hinner med det. Men till slut kom i alla fall dagen vi for österut.

Barnen var kvar i tryggt förvar hos farmor som ställt upp med barnpassning.

Snabbstoppet i Bräcke var en fröjd för ögat

Sundsvallsresan inleddes med en sväng på IKEA. Vet inte om det är något jag kan rekommendera för att sätta stämningen på en kickoff-helg men vi är rätt effektiva och eniga så det var definitivt ingen humörsänkare.

Inhandlade ny bäddmadrass efter noga utprovning

Sen checkade vi in på hotell Knaust.
Jag hade aldrig bott där innan men entrén och trapphuset var ju väldans flott! Rummet var också fint men av betydligt modernare stuk.

Äntligen dags för Kickoff-arbete och huvudanledningen till att vi bokat en helg på tu man hand!

En reflektion av tiden som gått sen förra kickoffen, nuläget och framför allt tankar om framtiden.
I korta ordalag ser upplägget ut så här:

Nästa dag fortsatte arbetet med avbrott för lite novembersol och löptur runt vackra Sidsjö.

Till middag var det dags för avstämning och diskussion. Sällan en middag med favoritperson fylls med mer meningsfulla samtalsämnen. Tid att lyssna, tala, reflektera, utvärdera, omvärdera, drömma och planera.

Efter middagen firade vi med att gå på Bo Kaspers julkonsert.

Lika bra som alltid!

En riktigt härlig och fin helg till ända.
Tack E för barnpassning och Kristoffer för att du är en sån klippa ❤️

Ann-Mari

---

Om du vill göra en egen kickoff rekommenderar jag dig varmt att läsa det här inlägget. Vi uppdaterar både det och vår mall som finns att ladda ner gratis i inlägget löpande. Det är ett av de mest lästa och uppskattade inläggen här på Eljest.

Experimentet

I höstas höll jag en föreläsning för ett gäng som haft, eller har det tufft i livet.
Nyanlända och inhemska. Med eller utan arbete. En gemensam faktor var lite eller inga pengar.

Ändå körde jag på som vanligt. Så enkelt och passionerat jag kunde. Förklarade grunderna i vad det innebär att investera. Varför det är viktigt. Hur lätt det är att komma igång. Svarade på många bra frågor.

I snacket efteråt bubblade en idé upp om att göra ett experiment ihop. Att gemensamt börja köpa andelar i en global indexfond varje månad. De som vill och har möjlighet avvarar 20 kronor i månaden. Det är ok att vara med ibland och hoppa över ibland. I slutändan räknar vi ut hur mycket var och en gått in med och så delar vi upp pengarna därefter. Planen är att hålla på i ett år och sen utvärdera.

Vinnare oavsett

Oavsett om det går bra, dvs att pengarna vuxit eller inte, så finns det ett stort värde i att våga tänka på pengar och prata pengar. Även om de inte finns just nu.

Att få in en rutin kring sparande som sakta men säkert bygger upp en känsla av det är möjligt att ändra och styra upp sin ekonomi. Med små steg går det till och med att bygga ett litet överskott och börja investera.

En liten summa varje månad kan bli en nästan chockartat stor summa efter en tid utan att du märkt det. Lyckas du dessutom få avkastning på det så hurra! 🥳

När fröet slår rot 🌱

I experimentet kör vi ett zoom-möte varje månad. Då köps fonden “live” så att alla som är med kan se hur enkelt det är och såklart om fonden vuxit eller minskat.

I måndags hade vi ett sånt möte. En av deltagarna berättade att börsen blivit hennes nya grej. Hur hon börjat,

1. Läsa på

2. Följa ekonominyheter OCH

3. Investera på egen hand!

Genvägarna på skrivbordet gick nu till olika börsrelaterade sidor och Avanza. Allt detta efter min lilla föreläsning. Jag kan knappast beskriva nivån av stolthet jag kände när jag lyssnade på hennes historia. Så himla coolt!

Därför tycker jag att vi tillsammans kastar bort fördomen om att investeringar inte skulle vara något för alla! Det kan det visst vara.

Det är faktiskt helt unikt i historien att så många i Sverige, har möjligheten att skapa sig en tryggare framtid ekonomiskt genom att börja investera!

Kan de här härliga människorna, så kan alla 🌱

2021 - Ännu ett maxat år

Var det inte nyss jag summerade 2020 ? Det känns så, och ändå är det dags att summera 2021… Är det inte märkligt hur fort ett år kan gå men ändå innehålla så mycket?

För när jag gör min tillbakablick så ser jag ju hur rikt det är. På både stora och små ögonblick. Årstider, vardag och resor. Äventyr i det stora och det lilla. Jag har delat in återblicken i:

• Året i stort

• Rörelse

• Karriär

Året i stort

Vinter hem-hemma

Förra nyåret firades in i Härjedalen med familjen i det lilla, vänner på zoom och pusslande som sträckte sig från 2020 och in i 2021.

Det var redan mycket snö och det kom mera!
Pappa skottade upp snö mot fjöset så vi fick en förlängd pulkabacke från taknocken. Det minns jag att vi hade någon vinter på 80-talet så det var otroligt skoj att även mina pojkar fått uppleva det.

Övriga familjen åkte i morfars tinger…

Det är jätteroligt att åka tinger! 😂

… medan jag höll jag mig på jorden och firade min 37e födelsedag med lite snödusch!

Det var en sällsamt vacker (och ihärdigt kall) inledning på året.

Vinter hem-hemma

Nära 30 minusgrader på Frösön, vackert så det gjorde ont för ögonen varje gång en gick ut. Ont gjorde det även i fingrarna eftersom jag behövde fota av alltsammans…

Sen kom det ännu mer snö. Massor av snö på bara en natt. Ingenting tog sig fram i väntan på snöröjning. Förutom skidor. Den här dagen hoppas jag att barnen aldrig kommer glömma ❤️

Jag tog fulskidorna till tandläkaren på andra sidan stan. Fint före och bättre alterntiv än cykel just då. Passade på att ta ett kallbad påvägen hem sen. Dopp-in?

Efter många års uppehåll bestämde jag mig för att lufta snowboarden igen. Roligt javisst, men också uppenbart att vi kommit till vägs ände. Hädanefter får den rastas av någon annan istället för att samla damm hos mig. Håller mig till lagg i fortsättningen.

Älskar att den här arenan finns 10-15 minuters promenad hemifrån!

Familjehäng i Bräcke med barnens kusiner på sportlovet.

Blankis + Starka vindar = ?

= Sparksegling

Kristoffer tog ned en platta i halltaket och hittade guld (vacker spont). Därmed gick startskottet för hallrenoveringen som pågått i maklig takt under året… Det tar sin lilla tid men å andra sidan har vi inte bråttom. Det går framåt och det blir snyggt - för oss är det huvudsaken.

Vem har förresten tid att enbart renovera när det finns så mycket annat som måste göras?
Till exempel inviga sina nya turpjäxor på lunchturer ute på sjön…

Sen finns det ju episka fjällturer som måste skidas också?

Någon gång under våren kom det en leverans som vi är testfamilj för. Det krävdes en del förberedande markarbete och hjälp av starka grannar innan den kom på plats ❤️ men sen har vi kunnat njuta ute.

Lite mer utförsåkning hanns med innan vi la laggen på hyllan.

Som en kaskelot ligger hon där i bakgrunden 🤍

6-årskalas med klassikern - sätta knorr på grisen. Succé såklart!

Tog med mig barnen och åkte till Härjedalen kring mors dag. En ljuvlig tid på året med hela sommaren framför en 🌱

Min kära vän Ziggy såg att jag var i krokarna och kom och hälsade på från Särna. 9 mil bort. Enkel resa. Det är fint på riktigt det!

Lilleman slutade på förskolan 💛

Storebror slutade tvåan 💚

Vi tog tidig semester iår, sen jobbade vi lite till och sen var vi långlediga. Ett genidrag om möjligheten finns.

Roadtrip

Vi drog på roadtrip veckan innan midsommar. Fick ett tips från en granne som gjort en liknande resa för ett par år sen. Att resa då huvudsäsongen precis dragit igång, men innan den stora flocken gått på semester efter midsommar. Genialiskt!

Huvudmålet för vår tripp var Astrid Lindgrens värld men det blev många efterlängtade stopp längs vägen ❤️

För övrigt var Astrid Lindgrens värld helt otroligt bra! Vackert väder, väldigt duktiga skådisar, sanslöst vackra och genomtänkta miljöer, bra mat och i princip inga köer. Rekommenderas varmt.

Stenen utanför geocentrum i Uppsala är väldigt fascinerande för både stora och små

Lunch i det fria 💚

Astrid Lindgrens värld!

Hemma hon Nils Karlsson Pyssling

Stopp längs vägen hem hos vänner vi inte sett på länge

Min urstarka vän ❤️

Perfekt med tält! Då kan man våldgästa lite varstans utan att det gör så mycket :)

Andra finfina vänner vi inte sett på evigheter ❤️

Den natten vi sov inomhus passerade världens åskoväder! Snacka om tur!

Stopp hos vänner i Orsa Grönklitt längs vägen norrut!

Sista stopp hos mormor och morfar

Vi har äntligen fått till ett fint matlag. Varannan vecka käkar vi middag ihop och ibland gör vi annat också. Som att gå ut på äventyr. Den här turen gick till Frösögrottan.
Inget jag kan rekommendera för människor med klaustrofobi.

Ett annat tillfälle hängde vi i Bräcke och plockade bär och åkte båt!

Midsommar firades ihop med Gustlings!

Apropå renoveringar så är det ju inte bara insidan en behöver ägna sig åt. Två utomhusdelar som fått sig lite kärlek iår är gaveln på förrådet och hustaket hemma hos mor och far.

Vi lånade ut barnen till mormor och morfar en vecka. Förutom renovering, jobb, fjällöpning mm firade vi 10-årig bröllopsdag med paddling på sjön Näkten. Lyckades pricka in en av sommarens finaste dagar.
Här finns en lista med tidigare firanden och saker jag lärt mig längs vägen.

Testade sova i trädtält. Rolig erfarenhet men tyvärr tycker jag att det ser coolare ut än vad det är bekvämt.

Sommarminnen från Frösön

Löptur på Bynäset

Sprada med ❤️ (springa + bad)

Alla dagar är bra baddagar om du frågar mig

Något som inte hanns med så mycket var... trädgården... eehh

Nummer 1

Backgammon och pizza vid vattnet. Jo jag tackar.

En ös(regn)igt bra konsert med Loreen i Badhusparken

När du får oväntat besök

Den här killen slog till med ett längdhopp på 2.5 meter!

Sommar och sol i Västbyviken

En blåsig dag med stora vågor

Nummer två

Tre generationer Darj

Sommarminnen från Härjedalen

En tidig morgon på väg till ett morgonsim

När man bjuder på sig själv. Håll till godo 🦄

Sommarminnen från Bräcke

Att Alfons fyllt 8 firades på Teknikland. Riktigt kul ställe!

Det kändes som om sommaren aldrig skulle ta slut men i ett obevakat ögonblick gjorde den visst det.

Då är det skönt att veta att man har den årliga ES-träffen att se fram emot!
Iår tillbringades den i en vacker stuga mellan Dalarna och Härjedalen.

Plötsligt hade vi två skolbarn, en som fyllde 9, jag började ett nytt jobb och hösten mer eller mindre flög förbi.

Minecraft-tårta till 9-åringen

Bond på bio! Tycker Craig har varit den bästa av dem alla.

Lek på Boda Borg för stora och små

Digital chokladprovning! Yummy!

Pumpfestival på trappen

Havskänsla på ön

En höst präglad av jobbresor. Här Södra Berget i Sundsvall.

Utklädda barn

Jump Yard i Åre var en födelsedagspresent som föll väl ut.

För att sakta ned tiden en aning tog jag ledigt på novemberlovet och så åkte vi söderut. Det blev både hälsa på i Uppsala, Naturhistoriska museet, bo på hotell och Tekniska museet.

Cosmonova

Fars dag tårta

Tidig skidpremiär för säsongen

Åka på jobbresa till Laholm en vecka 💔

Tårtor till den efterlängtade mamman när hon kom hem igen ❤️❤️

Kallbad när jag kom hem igen

Hyllning av VM-hjältar och musik av Linnea Henriksson på Stortorget

Skridskopremiär

En matta som mamma vävt till mig. Älskar den!

Jamtli - Julmarknad

En kväll i Åre

Julmarknad i Frösödalsparken

Den lille gick och köpte en ros till oss på julmarknaden ♥️

Fira in jullovet på Kondis

Soluppgång

Stad i ljus

Julafton i Sundsätt

Rörelse

Jag hade som plan att köra runstreak i februari, maj, augusti och november iår. Av olika skäl blev det inte så. Men i februari och maj gick det finfint och det är jag väldigt tacksam över. Sen betyder ju inte en utebliven runstreak att jag suttit stilla övriga året...

Ultrabadsinteravaller

Den 20e mars körde jag tex Ultrabadsintervaller med Lotta och Virgilijus 💙
Springa 5 km och ta ett kallbad var tredje timme under ett dygn. Här kan du läsa mer om hur det gick.

Träningskompisar i vått och torrt

Det har blivit en del skidor, löpning och annat skoj med den här pinglan! Till exempel har jag fått höstens bästa löppass på måndagkvällarna när barnen haft simidrott samtidigt. Vi kan kalla det win-win-win.

Här en magiskt bra om än lite försenad födelsedagspresent till Maria.
Hela Sveriges Friluftsdag den 29 april! 🥳

Lite skidor innan jobbet? JA TACK!

Rolig, härlig, jobbig och fantastisk dag längs en stor del av Fjällmarans bansträckning!

Lidingöloppet i september gick inte som vi hoppades resultatmässigt men rackarns vilken bra helg det var ändå!

orientering

Körde alla etapper i Frösö femdagars med blandade resultat.
Men roligt är det med orientering!

Andersön Runt

Jag är så glad att Hej främling tog över arrangeradet av Andersön Runt så att konceptet får leva vidare. Det här har blivit mitt årliga testlopp. Klarar jag av att komma in under timmen iår också?

Ja, på något sätt lyckades jag kämpa mig de 11.2 kilometrarna i den rotiga terrängen på 59:17. Tjoho!

Ladängen - Everest

I maj började jag bestigningen av Mount Everest på hemmaplan tillsammans med Korpen Storsjön. Här med Maria och Daniel när Marcus Noterius sände live från backen i TV4s nyhetsmorgon.

Kämpat på med det under sommaren…

Man hade till och med oktober på sig att avverka de 114 vändorna och minsann. I oktober kom jag upp på toppen. Firade med ett kallbad strax efteråt. Såklart.

Offerdalsmilen

Det var länge sen jag sprang en mil på tid och tiden var väl kanske långsammare än jag hoppats på. Men av andra orsaker var jag enormt stolt att jag ens tog mig i mål den här dagen…

Simning

Jag var verkligen på gång när det gällde simningen förra hösten. När de sen stängde ned alla badhus och simhallar så tja… det har varit svårt att hitta tillbaka till vattnet. Samtidigt vet jag ju hur bra det är och hur gott det gör mig. Det blir omtag 2022 på den 💦

Dessutom har ju utomhus alltid öppet ;)

Fjällöpning 🤍

Det har blivit mer fjällöpning än någonsin tidigare för mig.
En riktig fjällstreak tre helger i rad.
Först Vallbo och kring Ottfjället med Lotta och vänner, sen med Maria kring Välliste och sen en riktig drömtur med Elin då vi färdades stan - toppen av Helags och retur en solig sommardag. Mer än 10 mil inspirerande löpning på två veckors tid.
Trots detta behövde jag sälja min startplats i årets fjällmara, men det blir nog revansch på den i framtiden… 🥳

Med Elin sprang jag Kläppen (Ljungdalen) - Toppen av Helags tur och retur under en dag!

Triathlon

Något annat triathlon än träningstävlingar vid Önsjön har det tyvärr inte blivit för min del. Men nu har jag skaffat en ny tävlingsdräkt så jag är redo för återkomst 2022! Ska bara träna lite först…

Karriär

Varför ser jag så glad ut?

Är det för att det karriärmässigt hänt massor under 2021 månne?

Jo. Så är det nog.

Först fick jag det väldigt roliga uppdraget som projektledare för Friluftslivets år åt Östersunds kommun. I och med det så fixade vi ett hemmakontor i klädkammaren. Älskar den här platsen.

Ett uppdrag som tagit mig ut på tur, gjort att jag fått träffa många intressanta, nyfikna och drivna människor, lärt mig massor och fått jobba för att få fler att komma ut i naturen. Drömuppdrag!

Delvis i den här rollen anordnade jag ett Öppet Hus Kallbad i Surfbukten. En dag då jag satt på bryggan i Surfbukten under givna klockslag för alla som var sugna på att komma och bada morgon, lunch, middag eller på kvällen.

Totalt kom det 70 personer under dagen och badade!
De allra flesta var nybörjare och dessutom personer som suttit ensamma hemma men som vågade sig iväg när de visste att någon fanns där och höll dem under uppsikt.

Det måste väl ändå vara något slags rekord med tanke på att det var den 31 mars!
70 pers i Storsjön liksom!!!

I mitten av februari fick jag beskedet att Sterners förlag vill ge ut min bok - Rik utan panik. Då blev jag så här glad.

Och firade med bubblor!
Att få ge ut en bok känns verkligen som en milstolpe i livet. En milstolpe som gett mersmak.

Petter gjorde ett fint reportage om mitt engagemang i Kallbadhuset som svällde och blev ett helt reportage om… mig typ. Och lite bok blev det också fast den inte ens kommit ut än.

Under sommaren tog jag på mig ytterligare ett projektledaruppdrag. Det handlade om att ta fram åtgärdsförslag för utvecklingen av Brunflo strandområde. En relativt outnyttjad pärla vid Storsjöns strand som har potential att bli en fantastisk mötesplats. Även det ett riktigt roligt uppdrag.

Dagen efter jag tackat ja till det projektet fick jag beskedet att jag fått tjänsten som gruppchef för Dammsäkerhet och Byggnadsteknik på Stakraft. En så spännande utmaning gick faktiskt inte att motstå, även om jag förstod att det skulle innebära en tung höst arbetsmässigt.

Den tjänsten tillträdde jag på heltid i slutet av september. Härligt att vara tillbaka i energibranschen, jobba med vattenkraft igen, ha kollegor och samtidigt bita i rejäla nya utmaningar. Det har varit mycket resande i höst och en brant inlärningskurva (läs korvstoppning).

Jag försöker bara att hela tiden att komma ihåg vars jag kommer ifrån. Att jag kan tusan så mycket mer nu än vad jag kunde för 3 månader sen, snarare än att få panik över allt jag borde/skulle vilja kunna (helst nyss). Att hela tiden göra mitt bästa men samtidigt vara snäll mot mig själv.

Att ge ut en bok kräver förresten också en del arbete. Efter utgivning ska den helst marknadsföras också. Rejält. Jag snackade i radion och signerade så pennan glödde kändes det som.

Saknar en själv de stora följarskarorna får en lita mer till djungeltrumman och på att de fina följare som faktiskt finns hjälper till och delar ordet! Miljoners tack alla som köpt boken, delat och tipsat andra om den ❤️

Jag önskar att jag hade kunnat ge ännu mer tid och engagemang på den här fronten, men inser samtidigt att energin och tiden inte räcker till allt. Jag får göra så gott jag mäktar med. Men lite har jag ändå hunnit med i höst. Ett par föreläsningar, uppslag i tidingen Privata affärer och så for jag till Stockholm för att vara gäst i podden Ekonomi på Riktigt. Väldigt skoj grej!

I oktober blev leverans från projekt nummer ett klar!

Den 29 december blev så även slutrapporten för Friluftlivets år klar! Så roligt uppdrag men jag skulle ljuga om jag inte sa att det var väldigt skönt att ha det inrapporterat och klart nu…

Dagen efter hade jag insjuknat i covid (nu är jag på benen igen) och ser därför fram emot att göra bästa möjliga av nyårsafton och födelsedagsfirande i karantän med min älskade familj!

Hoppas ni alla haft ett fint år och önskar er alla ett gott nytt 2022!

Med kärlek,
Ann-Mari

Mot nya äventyr!

Nästan exakt tre år efter att jag sa upp mig är det dags att hoppa tillbaka in i livet som anställd. Tillbaka till energibranschen! Kanske den bästa och mest spännande bransch som finns att jobba i under den tid vi lever. Jag tror det.

Det känns nervöst. Lite på samma sätt som när jag ska gå upp på scen för att sjunga solo eller föreläsa. Men vid det här laget vet jag också att det hör till. Lagom dos nervositet är bra. För det blir bättre resultat då. Om jag inte är nervös har jag svårt att tagga till och leverera på den nivå jag vet att jag kan.

Mitt bästa sätt att hantera nervositet är genom att vara nyfiken och full av förväntan. Kör. Bara kör. Om jag inte provar får jag aldrig veta. Det om något vore ju förfärligt! Hellre riskera att något kanske inte blir bra än att missa chansen till något som kan bli hur bra som helst.

Redan idag börjar jag med lite mjukstart, imorgon blir det en full dag och nästa vecka börjar jag på riktigt jobbet att leda en grupp inom dammsäkerhet och byggnadsteknik på norska företaget Statkraft. Det känns hur häftigt som helst och jag är så tacksam till alla som trott på mig och bidragit till att jag fått den här chansen.

Eljest då?

Livet som egenföretagare har varit väldigt belönande på många sätt. Fler sätt än jag anade den där dagen i oktober för tre år sedan. Då funderade jag mycket på vad jag egentligen ställt till med.

Men jag hade en plan. Till att börja med i alla fall. Och därifrån ledde det ena vidare till det andra… Längs vägen har jag lärt mig massor som jag inte skulle lärt mig annars. Om ekonomi, företagande, kursbyggande, ansökningar, processen att skriva och få en bok utgiven, projektledning, kommunikation osv...

En resa med många roliga erfarenheter. Ovanan i att forma mina egna dagar, spännande möten och människor jag haft nöjet att lära känna. Inte minst det helt suveräna crewet på Gomorron Östersund och alla människor som passerat den fantastiska hubben i ❤️ av Östersund.

Eljest har gjort allt möjligt och jag har inga planer på att sluta vara eljest. Jag behöver skriva, vill fortsätta föreläsa, kommer marknadsföra boken mer och planerar att köra en till digital kurs 🌱 Dessutom leder jag två projekt åt Östersunds kommun som jag ska slutföra under hösten och vintern parallellt med min nya roll.
Det kommer bli bra. Det också.

Tack till alla som tror på det jag gör och hejar på! ✨

/Ann-Mari

#Gilla friluftslivet

Friluftsåret rullar vidare med lite mer höst och vardag. Därmed inte sagt att friluftslivet går i stiltje. Tvärtom. När vardagslunken tar fart så vill Luften är fri visa på alla fördelar och goda värden friluftslivet bär med sig - särskilt för barnen ❤️

Målet är visserligen att alla ska ta del av friluftslivet 2021, men framförallt barn och personer med utländsk bakgrund. Det finns många i båda grupperna som tyvärr inte kommer ut alls.

Sverige har fantastiska möjligheter för alla att ta del av vacker natur och friluftsliv. Dels för att vi har allemansrätten och dels alla fantastiska friluftsaktörer som på olika sätt skapar bättre möjligheter för ett aktivt liv utomhus. 

Skolan spelar en jätteviktig roll för morgondagens friluftskämpar. Friluftsvanor går nämligen i arv och genom skolan får alla barn förutsättningar att ta del av det arvet. 

Genom kunskap och erfarenhet av natur blir barnen mer benägna att bevara och varsamt nyttja den i framtiden. Under september och oktober riktas därför extra uppmärksamhet mot skolan och utomhusundervisning. 

Många aktörer är med och bidrar, under luftenarfri.nu/skolan och på temasidan Lära ute finns mer information.

På gillanaturen.se samlas inspiration till undervisning om och i naturen. Där finns aktiviteter och övningar som kan genomföras i vardagsnära natur och som inte kräver någon avancerad utrustning. Under september och oktober 2021 pågår också Gilla naturens fototävling där mellanstadieklasser kan vara med och tävla med sina bästa tips för att #måbrainaturen, #lärainaturen eller #hjälpanaturen
Gilla naturen 2021 arrangeras av Naturskyddsföreningen i samarbete med Centrum för naturvägledning (CNV) vid SLU.

Grodspaning på skogsutflykt

Ungdomar och det viktiga Friluftslivet

Nyligen läste jag en fantastisk text av en gymnastiklärare. Texten beskrev arbetet inför en fjälltur med 80 högstadieelever.  

Eleverna har fått träna på att sätta upp tält, laga mat på stormkök och lära sig hur ryggsäcken ska packas. Personalen delar upp maten i portionspåsar, beställer bussar och fjällmat (inkl. specialkost). De skriver riskanalyser, går igenom första förband, snabbtester för Corona, fixar tält för ev evakuering. Skriver ut kontaktlistor till föräldrar, hämtar vedsäckar, presenningar, vattendunkar, märker upp alla tält, gör avprickningslistor och utskick till vårdnadshavare med packlista. De skriver ut kartor och har genomgång med elever om vägval, höjdkurvor osv.

Trots att arbetsinsatsen är betydande så görs den. År efter år. En stor eloge till er! 🥳

Den här sortens utmanande utflykter ger eleverna erfarenheter som sträcker sig långt bortom alla läroplaner. Kanske blir de minnen för livet. 

Det finns också forskning som visar att ungdomars självuppfattning blir bättre tack vare friluftsliv. 

I en studie* från 2001 visade ett forskarteam att friluftsliv ökar social acceptans och leder till ett bättre beteende/uppförande bland ungdomarna. Men inte nog med det. En uppföljning fyra månader senare visade att ungdomarna fortfarande hade ett bättre beteende/uppförande. Effekten höll i sig över tid. 

Studien visade att ungdomarna blev jämbördiga inför situationerna i naturen oavsett skola, etnicitet, socioekonomisk tillhörighet eller sociala grupper i grannmiljön. 

Friluftsliv skiljer sig ifrån andra sorters sport och vardagsaktiviteter. Deltagarna utmanas fysiskt, psykiskt och emotionellt. Det blir en flykt från vardagen och samtidigt gruppinteraktioner i nya strukturer än ungdomarna är vana vid. Det krävs samarbete och ledarskap. Ungdomarna får utöver det positiva vuxenkontakter och den gemensamma glädjen av att ha klarat av en prestation tillsammans.

Den här studien och flera andra kommer jag att prata mer om under en föreläsning med tema Friluftsliv för psykisk hälsa. Den kommer sändas digitalt under vecka 40 då Region Jämtland Härjedalen kör en hel fokusvecka kring psykisk hälsa och suicidprevention. 

*Studie av Garst, Scheider och Baker’s (2001) 

Några septembertips!

Hela Sverige plockar skräp 18 september

Den 18 september är det dags för Håll Sverige Rent-dagen 2021. Då samlar vi skräp i hela Sverige, från norr till söder, gammal såväl som ung. Tillsammans är vi en rörelse som tröttnat på skräpet och tar saken i egna händer – bokstavligen! Du bestämmer var du plockar. Det kan vara på din gata, i en park eller skog som ligger nära där du bor – tyvärr finns det skräp överallt. Men tillsammans kan vi förhindra skräpet från att skada djur och natur. Anmäl dig (från och med 25 augusti) så ses vi den 18 september! Läs mer på hsr.se/18september

Ta hand om varandra och naturen

Naturvårdsverket har tagit fram korta, informativa tips på vad man får och bör göra i naturen beroende på vad du vill göra när du är där. Tips kring allemansrätten, vad man bör tänka på när man gör upp eld och mycket mycket mer hittar du här. Gå in och läs mer på naturvardsverket.se

Vandringens dag 11 september 

Vandringens dag lanserades av Svenska Turistföreningen för 3 år sedan. Syftet är att inspirera och dela kunskap för att fler ska våga ge sig ut och vandra. Det blev snabbt många organisationer som hakade på Vandringens dag, som alltid äger rum andra lördagen i september. I år, under friluftslivets år hoppas vi så klart på rekordmånga deltagare. Läs mer om Vandringens dag. Fler aktörer kan vara med och arrangera en vandring denna dag. Läs mer om det här.

Så kör på med #gillafriluftslivet, ta hand om er och naturen runt omkring och glöm inte att luften är fri!

Ann-Mari